Voila! Premiär! Äntligen sätter någon ner foten och det är jag. Ibland är det så enkelt att det bara finns rätt eller fel och så är det i detta fall. Den byggfirma som renoverar huset på Hallelquistvägen 30-32 gör de flesta fel som man kan tänka sig och det med besked. Klicka på bilden ovan för att se inslaget och läs sedan vidare i texten. Tyvärr råkade jag skriva fel bilden i filmen. Adresserna är Hasselquistvägen 32-38.
Den första byggnaden som visas i klippet är Hasselquistvägen 36-38 som byggdes åren 1938-40. I Bebyggelseregistret hittar jag följande data: Harry Thunholm (Byggherre), R O Sjösteen (Byggmästare), Thure Bergentz (Arkitekt). Byggnaden är sliten, men praktiskt taget helt i ursprungligt skick. Endast balkongernas plåt verkar ha bytts från sinuskorrugerad till trapetskorrugerad (jag kan visserligen ha fel på denna punkt, men jag tror inte det). Fönstren är de ursprungliga. De är i behov av renovering, men på det stora hela i användbart skick. Dock att det är sällsynt med gamla träfönster som inte går att renovera. Virkeskvalitén är så pass hög att riktigt allvarliga skador är sällsynta.
Huset nummer två, Hasselquistvägen 32-34, byggdes 1939 och byggmästare var Erik Ahnskog. Det ritades av
Egnahemsbyrån vid Stockholms stads fastighetskontor. Skicket på fasaden verkar vara tämligen likt det föregående, men vid den pågående renoveringen ersätts de yttre fönsterbågarna med obehandlad aluminium och även karmarna kläs in. Balkongerna byts mot nya i aluminium med klumpiga dimensioner och osnygga infästningar.
Nu kan man verkligen fråga sig varför man förgriper sig så på ett gammalt fint smalhus. jag tror att det dels beror på okunnighet och dels på att man vill minimera det löpande underhållet. Aluminium kräver inget underhåll och går heller underhålla. Smäckra aluminiumprofiler kan vara mycket vackra, men när klumpiga dito hamnar på gamla 30-talshus blir resultatet inte annat än fult. Fastighetsägaren kommer dock inte att behöva ägna ett öre åt ommålning de närmaste 60 åren förmodar jag, om det är nog det huvudsakliga skälet till att man valt denna klumpiga renoveringsmetod plus att de säkert sparar energi, men för att göra det hade man lika gärna kunnat byta det inre glaset mot energiglas, en förändring som inte märks och som dessutom är betydligt billigare.
Vad hade då hänt om man kalkylerat annorlunda, om man valt att göra upprustningen på ett mer energisnålt sätt? Rimligtvis borde det vara betydligt mer ekologiskt hållbart att reparera och måla om. Aluminium tillverkas genom en mycket energislukande process så att byta ut kvalitetsträ mot detta material är knappast en vettig lösning. Detsamma gäller balkongerna, men här kompliceras det hela av att balkongplattorna säkerligen behöver gjutas om och man i vilket fall som helst måste montera ned fronter och handledare. Nåväl, att åter sätta dem på plats efter att ha blästrat, rostskyddat och målat dem, är knappast en omöjlighet.
Tar vi sedan hänsyn till de kultur- och skönhetsvärden som går förlorade vid en dylik renovering är det bara att konstatera att siffrorna bli än rödare. Vill man en dag återställa huset, blir det en dyrbara historia och det är inte säkert att det går att uppbringa lika fint virke till fönstren (åtminstone till ett överkomligt pris).