På 30-talet skickade Nordiska Museet ut en frågelista, den 10:e i ordningen, som fick namnet Virke och virkeshantering till äldre män som jobbat med tära och avverkning. Syftet med detta var att ta reda på hur man förr i världen, läs 1800-tal, sett på god virkeskvalité. Troligtvis hade man redan på 30-talet börjat sänka kraven, men det framgår inte av denna skrift. Det dröjde dock till början av 60-talet, på ett ungefär, som den verkliga kvalitetssänkningen kom och som är extra tydlig när man tittar på fönster.
I Nordiska museets skrift Var virket bättre förr, som utgavs 1985, redovisas resultatet av frågelistan vilket är mycket intressant läsning idag. Dagens moderna skogsbruk prioriterar i princip bara tillväxt (jag talar nu och i fortsättningen uteslutande om gran och tall). Skogen gallras, så att ljus och värme kommer träden till godo och ibland gödslar man. Resultatet av detta blir snabb tillväxt vilket är positivt så tillvida att man på relativt kort tid får mycket virke. Till nackdelarna hör dock att merparten av virket består av splintved, ytved, dvs den ved som ännu inte hunnit omvandlas till starkt kärnvirke. Kärnvirke är starkt och motstår röta väl och behöver därför inte impregneras med starkt giftiga ämnen. Ett starkt virke tillåter dessutom smäckra konstruktioner vilket naturligtvis ofta är en stor fördel.
Hur tänkte man då förr? En van timmerman visste precis hur man hittade ett moget och välvuxet träd. För det första skulle man för tall leta på torr och näringsfattig mark, gärna i en norrsluttning. Träden måste så relativt tätt för att bli raka och kvistfria och för att växa långsamt så att årsringarna blir täta. Viktigt var också att trädet verkligen vuxit klart, vilket bland annat kanses på kronans form och på att årsskotten är försumbara). Trädet får heller inte ha vridit sig eller ha skador orsakade av insekter. Genom att studera barken, kronan, och grenarna och genom slå med yxans baksida mot stammen kunde ett tränat öga avgöra om trädet var dugligt till annat än ved.
Var kraven extra höga, till exempel om virket skulle användas till fönster eller syllar (den nedersta stocken i ett timmerhus), kunde man ringbarka träded ca en halv meter ovanför marken och sedan låta det stå minst ett år, gärna mer. Resultatet blev en torrfura där splintveden fylldes med skyddande kåda. Kådan fungerar helt enkelt som ett mycket effektivt impregneringsmedel.
Att avverka barrträd på sommaren var heller inte något som rekommenderades. Bäst ansågs att fälla träden i december januari, ty då är de som torrast eftersom saven har dragit sig ned. Ett sommarfällt träd är fuktigt och när det torkar blir det lättare sprickor. Likaså såg man med viss skepsis på flottning, ty man ansåg att viktiga ämnen urlakades i vattnet under transporten.
De stora skillnaderna mellan nu och förr är att man prioriterade hållbarhet framför avkastning. Med hjälp av impregnering kan vi idag får hållbart virke på konstgjord väg. Panel, fönster och annat som inte impregneras kräver idag en god skötsel för att inte förstöras. Använder man dålig, läs modern plastbaserad färg utan ordentlig grundmålning med olja, blir livslängden kort. Kanske spelar inte det någon roll idag när man ändå vill byta ut det mesta efter bara 30-40 år. Däremot leder ju allt detta till en form av resursslöseri som inte känns speciellt up-to-date.
Att gå tillbaka till forna tiders sätt att bruka skogen tror jag blir svårt, men däremot tror jag att vi måste lära oss skillnaden mellan bra och dåligt virke och därmed lära oss betala extra för prima vara. På så sätt skulle det löna sig för skogsägarna att ta fram virke av högsta klass istället för att ta till miljöfarliga metoder som tryckimpregnering. Naturligtvis kan det också vara en god affär att betala mer för virke som skal landsändas till panel och fönster, om man vill ha en lång livslängd. Det blir ofta billigare än att med jämna mellanrum byta ut mot nytt.