Etikett: Vett och etikett

När man bläddrat en stund i Bonniers Veckotidnings lexikon för etikett och god ton (1928), kan man konstatera att Magdalena Ribbing har mycket att lära på vissa områden. Man kan också konstatera att de råd som ges icke är av modernaste sort. Tillika är lexikonet ett utomordentligt verktyg för att göra en sociologisk undersökning av denna tid.

Under rubriken Frånskilda, hittar jag en mening som onekligen känns rätt modern: ”Återser man efter en längre tids frånvaro personer, vilka man råkat inom mera sällskapsidkande kretsar, är det ofta vanskligt att veta, om han eller hon är gift med samma person som förr”. Det kan onekligen vara ett råd att lägga på minnet när man stöter på någon gammal bekant på någon form av lokal.

Även synen på rökning har av allt att döma förändrats åtskilligt, ty ”för föga mer än ett decennium sedan ansågs det som tecken på en långt driven emancipation om en dam mera offentligt njöt av en cigarett”. Kvinnosakskvinnor och deras cigaretter!

Som bilägare är är det värt att notera att det ”säger sig självt att det ej blott är lagstridigt utan även okultiverat att fara fram i överdådig hastighet”. Man bör också tänka på att nästan alla tycker om att åka bil och därför bör det även ”vara en glädje att stundom kunna ställa sin bil till gästers och vänners förfogande”.

Värt att notera angående badortsliv är att ”vid den förestående resan till en rekreationsort blir, för damerna i synnerhet, klädfrågan ett brännande spörsmål”. Man kan också konstatera att ”de nu brukliga trikåklänningarna äro som skapade för det enklare badortslivet och fjällvistelsen” och att allt ”som verkar stadspromenad och vinterbjudning, bör bannlysas under en lantlig sommarvistelse”. Men det finns värre fallgropar än så. Är det så att man gör ”angenämare bekantskaper och bildar kotterier, vittnar det ej om takt och belevenhet att göra dessa så oåtkomliga som möjligt för andra, att övriga medgäster fullkomligt nonchaleras”.

Mina favoriter i boken är dock följande helt fantastiska uppslagsord!

Jungfru.
Detta ord brukas numera ej som tilltal, men ännu i dessa hembiträdenas och husassistenternas dagar kan man, till sin verkligaglädje, får höra tjänarinnan i ett bättre hem på en telefonförfrågan: ”Vem talar jag med?” ge till svar: ”Det är en av jungfruarna (resp. jungfrun)”.

Konvenansäktenskap,
vilka ej grundas på ömsesidig kärlek utan endast ta hänsyn till överensstämmelse i stånd och förmögenhetsvillkor äro i vår frigjorda tid mindre vanliga än förr. Det torde dock kunna ifrågasättas, om ej dessa mången gång bygga på en fastare grund än vad som är fallet med våra dagars alltför lättvindliga förbindelser.

När man bläddrat en stund i Bonniers Veckotidnings lexikon för etikett och god ton (1928), kan man konstatera att Magdalena Ribbing har mycket att lära på vissa områden. Man kan också konstatera att de råd som ges icke är av modernaste sort. Tillika är lexikonet ett utomordentligt verktyg för att göra en sociologisk undersökning av denna tid.

Under rubriken Frånskilda, hittar jag en mening som onekligen känns rätt modern: ”Återser man efter en längre tids frånvaro personer, vilka man råkat inom mera sällskapsidkande kretsar, är det ofta vanskligt att veta, om han eller hon är gift med samma person som förr”. Det kan onekligen vara ett råd att lägga på minnet när man stöter på någon gammal bekant på någon form av lokal.

Även synen på rökning har av allt att döma förändrats åtskilligt, ty ”för föga mer än ett decennium sedan ansågs det som tecken på en långt driven emancipation om en dam mera offentligt njöt av en cigarett”. Kvinnosakskvinnor och deras cigaretter!

Som bilägare är är det värt att notera att det ”säger sig självt att det ej blott är lagstridigt utan även okultiverat att fara fram i överdådig hastighet”. Man bör också tänka på att nästan alla tycker om att åka bil och därför bör det även ”vara en glädje att stundom kunna ställa sin bil till gästers och vänners förfogande”.

Värt att notera angående badortsliv är att ”vid den förestående resan till en rekreationsort blir, för damerna i synnerhet, klädfrågan ett brännande spörsmål”. Man kan också konstatera att ”de nu brukliga trikåklänningarna äro som skapade för det enklare badortslivet och fjällvistelsen” och att allt ”som verkar stadspromenad och vinterbjudning, bör bannlysas under en lantlig sommarvistelse”. Men det finns värre fallgropar än så. Är det så att man gör ”angenämare bekantskaper och bildar kotterier, vittnar det ej om takt och belevenhet att göra dessa så oåtkomliga som möjligt för andra, att övriga medgäster fullkomligt nonchaleras”.

Mina favoriter i boken är dock följande helt fantastiska uppslagsord!

Jungfru.
Detta ord brukas numera ej som tilltal, men ännu i dessa hembiträdenas och husassistenternas dagar kan man, till sin verkliga glädje, får höra tjänarinnan i ett bättre hem på en telefonförfrågan: ”Vem talar jag med?” ge till svar: ”Det är en av jungfruarna (resp. jungfrun)”.

Konvenansäktenskap,
vilka ej grundas på ömsesidig kärlek utan endast ta hänsyn till överensstämmelse i stånd och förmögenhetsvillkor äro i vår frigjorda tid mindre vanliga än förr. Det torde dock kunna ifrågasättas, om ej dessa mången gång bygga på en fastare grund än vad som är fallet med våra dagars alltför lättvindliga förbindelser.