Publicerat

Gerd Ribbings Helenas syn på saken

Gerd Ribbing

Gerd Ribbing

Ungefär 1937 dök signaturen Helena upp i Dagens nyheter. Bakom den dolde sig överstinnan Gerd Ribbing, född Rehn och tidigare gift Waern, och hon besvarade de frågor som tillsändes henne, till exempel ”Min man flirtar med min bästa väninna”. Spalten var mycket läst och redan 1938 kom boken Helenas syn på saken och år 1949 etikettboken Sätt och vett som kom att utges i många upplagor fram till 1968 då intresset för vett och etikett verkar ha avsomnat.

Gerd Ribbing växte upp på en gård i Spånga som henens far arrenderade och hamnade i privatskolan Brummerska skolan för att sedan gå högre lärarinneseminariet och ligga ett halvår i Oxford och därmed hade hon gjort en rejäl klass jämfört med sina far- och morföräldrar. ”Det finns inget som skrämmer mig så mycket som tal om kulturarv, nedärvd smak, traditioner som ej får svikas” berättar överstinnan Ribbing i Vecko-Jornalen 1942. Hon anser också att skilsmässor kan föra något gott med sig, de ger chansen till ett nytt liv och den bör man ta vara på. Att däremot ”feberaktigt jaga en ny man för att därmed få revansch” är däremot icke att rekommendera.

Jag har inte läst Ribbing spalt eller etikettböcker och blir nyfiken på hennes råd. Tiderna hr naturligtvis förändrats åtskilligt sedan 30-40-talen så de är nog intressanta även ur andra perspektiv. Ribbing är också styvfarmor till dagens DN-expert, Magdalena Ribbing, som lite senare i livet sadlade om från politisk reporter till hela Sveriges etikettexpert.

Publicerat

Hemma hos Karin Kavli i Stockholm

Hemma hos Karin Kavli 1

Denna vackra våning var Karin Kavlis hem i mitten av 40-talet, innan hon flyttade till Göteborg och blev chef för Göteborgs stadsteater. Vardagsrummet är relativt djupt och erbjuder gott om plats. Naturligtvis finns där en stilig öppen spis. Notera också skåpet som står mellan vardagsrummets fönstervägg och matsalens.

 

Hemma hos Karin Kavli 2

Kavli håller sig med flygel, en hel del tavlor och man får säga att hennes hem är smakfullt. Draperiet som avskiljer vardagsrummet från hallen är också en detalj som jag gillar men som inte är så vanlig idag.

Hemma hos Karin Kavli 3

Matsalen går som sig bör i något äldre stil, även om denna är både ljus och trevlig. Den gamla klockan skulle kunna vara arvegods, men inget sägs om den i reportaget i Vecko-Journalen.

Kavli gifte sig redan 1935 med norrmannen Knut Kavli, som till grundaren av detta välkända märke, men makarna levde ofta åtskilda på grund av sina yrken.

Uppdatering: lägenheten låg på Artillerigatan 20 och var en 3:a med jungfrukammare.

Publicerat

Se med snickarögon säger Bodafors

Se med snickarögon 1

På 40-talet hade SMF i Bodafors en rätt fin reklamkampanj i veckopressen där de uppmanade köparna att se med snickarögon på möblerna i möbelaffären. Det hela påminner åtskilligt om de konsumentupplysande skrifter som utgavs vid denna tid och som hade till uppgift att bilda allmänheten på diverse områden.

Se med snickarögon 2

I just denna annons får vi lära oss om basning, dvs att med värme och fukt omforma ett stycke trä. SMF använder denna teknik för att forma sina svängda ben istället för att såga till dem ur en något större stycke.

Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors var en storindustri under denna tid och tillverkade möbler av hög klass och samarbetade bl.a. med  Carl Malmsten, Bertil Fridhagen och senare Bruno Mathsson. 1951 köptes de upp av Åtvidabergskoncernen och 20 år senare uppgick de i DUX-gruppen.

Publicerat

Astrid Sampes etage vid Gumshornet

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 1 liten

1942 bodde Astrid Sampe-Hultberg tillsammans med sin man Sten i en entresolerad etagevåning vid Gumshornet i Stockholm. Som sig bör är inredningen av högsta klass vilket framgår av bilderna (klicka på dem för att se dem i större format). Det stora vardagsrummet i två etage är både sällskapsrum, matsal, arbetsrum och bibliotek. Ovanför den öppna spisen hänger en dekorativ japansk lykta. I ett hörn står ett grålackerat piano vars överdel är helt i glas. Den kombinerade soffan/bokhyllan är kläd i marinblått.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 3 liten

Draperiet går i gult, vitt och rött på marinblå botten och kring matbordet antika stolar som klätts med ljusbrunt lingarnstyg.  Sampe var som bekant chef för NK:s textilkammare så man får anta att åtskilligt i hennes hem kommer från den verksamheten.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 4 liten

En trappa upp finns Sampes arbetsrum. Stolarnas klädsel är klargrön och på gliet en naturfärgad linnematta. På väggen händer en handtryckt bonad i mörkbrunt, sandfärg och cerise som komponerats av maken.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 2 liten

Sovrummet domineras till viss del av ett spegelskåp vars accent är ett glasbord invid de guldfärgade emmorna. Mattan är i silke och laxfärgad och överkastet i naturfärgad nopprig amerikansk bomull.

Det hade varit mycket intressant att se detta vackra hem i färg. Om några sådana bilder finns skall jag låta vara osagt. Sampe flyttade några år senare vidare till ett nytt hem vid Karlaplan, som jag tidigare presenterat.

Publicerat

Och vi frågar oss: ÄR DETTA KONST?

Öyvind Fahlström och konsten

1959 var inte bara året när Maria Callas och Aristoteles Onassis kärleksaffär briserade, det var även åren är man återigen ställde sig frågan ÄR DETTA KONST? Konstakademien visade under våren den uppmärksammade utställningen Kring spontanismen där bland andra Öyvind Fahlström medverkade. De alster som visades fick många att skaka på huvudet och uppgivet eller irriterat (beroende på läggning!) lämna lokalen. Extra roligt blev det två veckor in i utställningen när Fahlström själv dok upp och upptäckte att utställningskommisarien, doktor Lars Erik Åström, råkat hänga upp en masonitskiva som han använt för att torka sina penslar på! Det är detta verk som ni ser Fahlström begrunda på bilden ovan. Eftersom jag tycker om att ställa  frågan ÄR DETTA KONST? tycker jag att reportaget i Vecko-Journalen är mycket underhållande.

Publicerat

VJ:s Elsa Nyblom om sin uppväxt vid förra sekelskiftet i den förfallna Östermalmskåken Bahian

Vecko-Journalens mångåriga medarbetare och tillika dess chefredaktör under åren 1928-1943, Elsa Nyblom, gav under andra halvan av 40-talet ut en memoarsvit bestående av volymerna Strängt personligt (1945), När hjärtat var ungt (1946) och Kvinna u.p.a. (1948). Det är en läsvärd uppväxtskildring vars sista del slutar med tiden på Vecko-Journalen och hur hon tvingas bort från posten som chefredaktör.

Bahian är den gamla förfallna Östermalmskåk på Grev Turegatan, mellan Humlegårds- och Linné-gatorna, där familjen Blomberg har sitt hem. Mestadels bor här människor vars ekonomi och sociala anseende är sådant att de ordinarie Östermalmshusen inte kan komma ifråga. Så illa har inte Elsas föräldrar det. Modern är barnmorska med ett stort socialt patos och fadern jobbar som vaktmästare på Riksbanken, samtidigt som han är som vicevärd.

I familjen finns också en mormor och hon är min favorit. Bondslug och inte utan viss humor får hon titt som tätt sista ordet. Både fadern och modern är mycket intresserade av barnuppfostran och provar dagligen nya metoder. Mormodern tycker ofta att detta är rent trams och köper istället som tröst brända mandlar till Elsa, när hon anser metoderna alltför suspekta. Och det händer inte alltför sällan.

Sommartid flyttar hela familjen ut till mormors gamla stuga i en liten by i Västmanland, strax utanför Köping. Det är något av en idyll som man får sig beskriven, även om här finns både fattigdom och sociala orättvisor. Skildringen av de gamla slitna och vackra miljöerna på landsbygden görs med med största respekt och man förstår vilket intryck dessa sommarvistelser gjorde. När man läser den idag, får man ibland känslan av att läsa ett livsstilsmagasin som specialiserat sig på allmogemiljöer (Elsa älskar dem). Riktigt så upplevde man knappast texten på 40-talet.

Boken är fylld av ömhet och nästan poesi, full som den är av porträtt av Östermalms fattiga invånare, stämningsbilder från utarmade hem och de allt annat än soliga bakgatorna. Jag kan verkligen rekommendera ett inköp (på Bokbörsen t.ex.). Ett kortare smakprov har jag fotat av här, läs det (snett och vint blev det dock).

Publicerat

Alving på Medevi brunn anno 1962

Ja, egentligen är det kanske lite dumt att ha Veckojournalens utgåvor från 50-talet fram till tidigt 60-tal som ett slags rättesnöre när det gäller veckotidningar, men så är det. Jag läste ett finfint reportage om Medevi brunn från 1962. Det är tidningens Barbro Alving som gästar den gamla klassiska brunnsorten. En välskriven artikel med bilder av Anders Engman som är en utmärkt fotograf som i detta reportage presterar många riktigt bra bilder.

Medevi Brunn har gamla anor. Det var i slutet av 1679-talet som Urban Hjärne fann ortens brunnsvatten så utomordentligt och fullt av mineraler, att han introducerade den på kontinenten populära vanan att dricka brunn. Medevi blev snart ett av överklassens populäraste sommarnöjen.

De rum som stod gästerna till förfogande när Bang var på besök var verkligen något extra. Tapeter i milda grå ränder med blekskära blombuketter, en svartmålad byrå i senempire, en smultronröd divansoffa av turkisk läggning och en ljummen kakelugn. Bättre kan man knappast bo. Åtminstone är det så jag skulle vilja bo, när jag dricker brunn.

En bildsvit: Brunnsdrickning, Hon blir 87 till hösten, Kanske kan jag magra några hekton, Jag dricker en läsk som omväxling samt Alla dessa hattar och frukappor.

Publicerat

Sara Lidmans älskare i Johannesburg

1960 reste Sara Lidman till Sydafrika och träffade där en exotisk man, vilket resulterade i att hon så småningom utvisades pga brott mot raslagarna. En mycket tråkig historia. Framförallt var Lidman rädd för det öde som väntade hennes mörkyade vän, berättar hon i en artikel i Vecko-Journalen där hon intervjuas av sin goda vän, Barbro Alving, som hon under 50-talet samarbetat med i AMSA (Auktionsgruppen mot svensk atombomb).

Bilden, tagen av Lars Swanberg, är helt enkelt fantastisk. Frisyren, ansiktsuttrycket och tröjan. Man kan inte annat än älska henne och gripas av sympati för den belägenhet som hon hamnat i och skuldkänslorna gentemot hennes käre vän. Har man läst hennes böcker, som är berättande i klass med Selma Lagerlöfs, känner man sig en smula rörd, särskilt med tanke på hur fint men sorgligt hon skildrar den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder i romanen Bära mistel.

Att Sara Lidman var bördig från Västerbotten, närmare bestämt från Missenträsk, ett litet samhälle som egentligen bara är känt på grund av henne, gör inte saken sämre. Jag har ännu inte varit där, men jag funderar på att åka dit en dag.

Och jag hävdar fortfarande, med bestämdhet, att Vecko-Journalen under Gustaf von Platens ledning är den utmärktaste av tidskrifter.

Publicerat

En skvallerjournalists memoarer

Ett lättsmält boktips såhär på lördagen är Kid Severins memorvolym Mitt i strömmen. Kid var förritin vad man idag kallar kändisjournalist, bl.a. Nya dagligt allehanda, Expressen och Vecko-Journalen. Tack vare en god uppfostran av en bildad far, var hon mer beläst än vad som brukar vara fallet med reportrar i detta yrke.

I boken träffar man många nu tämligen bortglömda figurer, till exempel fru Marguerite Wenner-Gren, artisten Gustav Wally (född Wallenberg), som trots bristande sångröst älskade att sjunga Älskling i Stockholm, cherie uti Paris (lyssna på den här, dock ej med Wally), den chilenska sångfågeln Rosita Serrano som länsade många förmögna mäns NK-konton samt författaren Somerset Maugham.

Boken är mycket underhållande och tämligen välskriven. Skildringarna av Sverige under krigsåren är intressanta – ett liv i ransoneringens tecken känns mer än avlägset, men det är kanske dithän vi går om vi skall få bukt med slöseriet. Kids mor, som är av tysk börd, är dessutom mycket lustig med sin brytning sina osvenska vanor ”Åh, vad dy ser bra yt!”, ”Vi serrrr fina yt , förstår dy. Dom trorrr att vi är ett par förnäma ytländskor”.

Kid har även skrivit boken Cocktailpartyt, som är en mer fiktiv berättelse där aningens snaskigare incidenter berättas. Här får vi veta att man på på pin kiv lät brandlarmet på Sälens högfjällshotell (då en riktigt lyxanläggning) gå mitt i natten, bara för se vilka som kom ut från fel rum. Och det var inte få.

Bilden föreställer Eva Dickson, som också skildras i boken. Dickson var en äventyrerska som slog igenom i sällskapslivet redan på 20-talet och gifte sig med rallyföraren Olof Dickson. 1932 korsade hon Sahara i bil. 1930 omkom hon i en bilolycka. En av hennes vänner var den tillika äventyrliga Linde Klinchowström som tog hästen till Paris. Det var en spännande generation, de förmögna unga kvinnorna, som växte upp i början på 1900-talet. Vill man läsa mer om Eva Dickson kan man göra det här.

Publicerat

Som blott en liten tid får stanna här

Skalden Erik Lindorm skulle dö. Veckojournalen hade för vana att med jämna mellanrum publicera en dikt av hans hand på första sidan och nu fråga Elsa Nyblom vilken dikt de skulle välja. ”Ta Sång i ungdomen” svarade han.

Jag ringe gäst är bjuden med på jordens stora fest som sorlar under solens gyllne krona!
Jag vandra får omkring i vimlet några år och från min mun skall några sånger tona.

På allt jag ser med friska ögon, emot allt jag ler och allt jag röra vill med ömma händer.
Jag omvärvd står av luftens glans och ser hur solen går och för min längtan hägra hav och länder.

En gäst jag är som blott en liten tid får stanna här. ”Snart skall du resa” hör jag döden viska.
Jag vet, jag vet, där min stora, glada hemlighet, och därför äro mina ögon friska.

Erik Lindorm dog den 30 januari 1941.

Publicerat

Barbro Alving jubilerar

DN har en artikel om hundraårsjubilaren Bang där man faktiskt berättar att hon slutade på DN på grund av tidningens positiva hållning till svensk atombomb. Bang och de andra i AMSA, bland andra Lilal Lidman, höll inte med och i slutet av femtiotalet vände opinionen, till Tingstens förtret.

Men nu är det alltså 100-årsjubileum som skall firas. Själv bor jag mittemot Bangs hem under stora delar av 40-50-talen och brukar då och då titta upp mot hennes fönster. Kärringen mot strömmen började jag läsa för en 10 år sedan och de volymerna gjorde mig bekant med den lustiga lilla familjen med bara fruar: Bang, Loyse, dottern och hembiträdet. Lesbisk familjelycka i Veckojournalen! Allt hon skrev under denna signatur är inte bra, men mycket är både otroligt roligt och mycket intelligent. Särskilt gillar jag det kåseri som handlar om vita och gråluddiga lögner, där hon uppmanar dottern att spara lögnerna till dess att de verkligen behövs och sedan hålla fast vid dem.

En bok i Bangs produktion som jag verkligen gillar, är Dagbok från Långholmen. På grund av civilförsvarsvägran, sattes hon i fängelse och avtjänade ett par veckor i cellen. Hennes tankar under den tiden finns samlade i en volym som jag tycker att man bör läsa, inte minst för de rörande skildringarna av medfångarna.

Rekommenderas bör också dagböckerna. Här får man en fin bild av Bangs privatliv som var fyllt av en ständig känsla av att inte räcka till, som till viss del berodde på ett pressat arbetsschema. Tack och lova, hade hon den förträffliga, och mycket stiliga, Loyse Sjöcrona vid sin sida. Hon hade tur och fann kärleken i en mycket snäll och strukturerad person.

Men det är klart att man också måste LYSSNA på Bang! Det gör man lämpligast på Sveriges radio och det på momangen. Den myndiga och mycket empatiska stämman, är en upplevelse. Särskilt rekommenderar jag klippen från Spanska inbördeskriget och Ungern 1956.

Läs mer om Barbro Alving på Rävjägarn, eller ta en titt på svd.se.

Publicerat

Bonjour tristesse, Bonjour Sagan

Jag har sett Bonjour Sagan, filmen om Francoise Sagans liv. Förutom att ha läst tre av hennes böcker, visste jag inte mycket mer om henne än att hon gärna körde sportbilar och levde tämligen okonventionellt. I början av filmen irriterade jag mig på att filmen gick för fort fram och att skildringen var alltför ytlig, men efter en halvtimme var jag helt fast och när filmen var slut var jag mer gripen än jag varit på många år. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem.

Det är en märklig film, ty det är mycket litet som skildras utförligt och förklaras. Hela hennes liv passerar i revy och framförallt hennes väninna (hon levde franskt), Peggy Roche, skildras som något av en karikatyr av en modemänniska. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde bli så tagen, för på ett sätt har filmen verkligen brister, fast det är å andra sidan mer konventionella brister och Sagan var okonventionell och det är synnerligen dumt att stirra sig blind på vad konvenansen kräver.

Jag tror också att jag till viss del blev gripen av hennes sätt att leva som. Vad det gällde alkohol och droger finns det inte mycket att rekommendera, men det var mycket annat som jag tyckte om. I sitt hem samlade hon alla som hon gillade, älskare, älskarinnor och äkta man (med älskare) och hon hade alltid svårt för att anpassa sig till det av normer så hårt styrda samhället. Kompromisslös och egoistisk var hon nog till stor del, men där fanns också mycket bra.

Recensionerna är blandade. SvD var tämligen skeptiska, medan DN var övervägande positiva. Hursomhelst, se filmen, om inte annat för att den är verkligt snygg.

Naturligtvis har Sagan figurerat i Vecko-Journalen. Här går det bra att läsa om en intervju som Birgit Tengroth gjorde en gång i tiden.

Publicerat

Och så unnar vi oss en fru

En fru läsandes Vecko-JournalenJag har provat något nytt; jag har unnat mig en fru! Fruar är en lustig historia som helst vistas i hemmet och alltid tänker på fräschören. Den väldoft som väller ut ur badrummet, när frun sent omsider är klar därinne, är helt underbar.

Igår, när jag var på styrelsemöte, stannade frun hemma och diskade. När jag återvände, låg hon behagligt i soffan och läste Vecko-Journalen. För att inte göra henne upprörd, hade jag bara druckit Vichyvatten; man vet aldrig – kanske gör hon utandningstestet.

Orsaken till denna komedi står att finna i det faktum att vi sedan fem år tillbaka drömt om att få ligga i skilsmässa med varandra. En dröm som vi trodde var förenad med stora uppoffringar, men nu är vi båda, frun och jag, mycket nöjda med arrangemanget.