Etikett: Växter

Växterna i rubriken låter kanske inte helt bekanta men det gör säkert dessa namn: Saintpaulia, Azalea, Krysantemum, Cyklamen, Fuchsia och Hibiscus. Att Saintpaulian kallades Usambaraviol är inte så konstigt ty de hittades av några nunnor i Usambarabergen i början av 1890-talet. Nog tycker jag att det namnen är snäppet vackrare än dagen som också är det internationella namnet.

Dagens krukväxter är ofta mycket kompakta. Orsaken till detta stavas retarderingsmedel eller något i en stilen. Det kan ta över ett år innan en nyinköpt krukväxt växter som Vår Herre tänkt sig så det gäller att ha tålamod!

Fjällrosen, Azalean, har en släkting som växer i vår svenska fjällvärld och det är Lapsk alpros som mig veterligt inte odlas i trädgårdarna. Precis som Azalean hör den till Rhododendronsläktet men till skillnad från sin något känsligare släkting klarar den sig i strängt klimat. Hur länge Fjällros användes som beteckning på den krukodlade Azalean vet jag inte, men namnet är fint och har en inhemsk exotisk klang.

Vinterastern, Krysantemum, måste ha hört till de vanligaste krukväxterna under andra halvan av 1900-talet. Hur det kommer ig att den en gång kallades för Vinteraster vet jag inte, men kanske för att den liknar den i trädgården vanliga höstastern.

Alpviol! Ett fantastiskt namn på en fantastisk växt! Dagens Cyklamen är dock ofta lite väl plastik, men de miniatyrplantor som finns tycker jag bättre om Jag har haft ensådan i många år och det blommar 2-3 gånger per år utan knot och är mycket stilig. Dessutom doftar den mycket gott, omän svagt.

Fuchsian är en mycket praktiskt krukväxt. Under den ljusa årstiden blommar den överdådigt och under vintern kan man ställa undan den i ett kallskafferi (förutsatt att det inte blir minusgrader där). I början av mars tar man fram den, beskär den hård, och i början av maj har man en fantastisk planta som är full av blommor. Precis likadant kan man behandla vanliga pelargoner. Mycket praktiskt, ty man slipper skräpiga plantor på fönsterbänken.

Den Kinesiska ibisrosen hör onekligen till hemmets vackraste krukväxter. Har man gott om plats kan man låta den växa till sig med endast lättare toppning, i annat fall får man skära ned den åtskillig varje vår. När man skär ner den kommer den efter ett par veckor nya blad och grenar överallt där det tidigare har funnits ett blad. Resultatet blir en frodig planta. Låter man den växa mer fritt, får man en buske som kan anta ordentliga dimensioner. Vacker är den i vilket fall. En av mina har fått en gren där blommorna är aprikosfärgade, trots att övriga är rödarosa. Det är en intressant planta!

Äntligen har min gardenia börjat blomma! När jag köpte den hade den ett par knoppar som snabbt slog ut och blommade och sedan dess har den stått på tillväxt. När jag kom hem i lördags kände jag svagt en välbekant doft som jag inte snappade upp på morgonen. Mycket riktigt, det var gardenian som åter börjat blomma. detfinns mycket gott om knoppar, så det lär dröja innan blomningen är över för denna gång.

Gardenian kan vara lite kinkig, men trivs den är den mycket lättskött. Den får inte stå för torrt,och inte i södergasset sommartid, men i övrigt är den inte alls särdeles kräsen, om man inte har hårt, kalkrikt, vatten. I Stockholm är det dock inget större problem. till skillnad från den ömtåliga Kamelian kräver den inte låg temperatur vintertid för att trivas och blomma, men så är den heller ingen medelhavsväxt. Tänk dock på att även gödlingsmedlet måste vara fritt från kalk och använd t.ex Blåkorn.

Billie Holiday hade ofta gardenior i sitt hår, se bara detta gamla klipp. Precis som verkliga gentlemän, hade hon förstått dess tjusning.

Jag upphör aldrig att förundras över att vissa växter väljer att blomma när hösten sveper in och mörkret så sakta lägger sig över nejden och vintern till sist gör entré. Azaleor, gardenior, cyklamen, novemberkaktusar, kamelior, novemberljus och så vidare, alla bjuder de på fägring när naturen i övrigt är på väg att vissna ned eller kanske rent av har gått i ide.

Jag har haft en cyklamen i många år som troget blommat varje vinter, för att sedan föra en tynande tillvara över sommaren. På bilden ovan (som jag tyvärr inte tagit själv men som ser ut som en bild jag tagit) ses prunkande azaleor, en växt som är populär under hösten och vintern och vanligen ser ut så här. Det är egentligen en lättskött växt, om man bara kommer ihåg att vattna den och man inte har för varmt inomhus eller alltför kalkhaltigt vatten. Ställer man sedan ut den över sommaren, är den vanligtvis full med knoppar i september.

Jag har också haft en mycket stor gardenia som blommade i perioder året om. Och det även på vintern. Som mest fanns där 15-20 vita, vaxartade blommor som spred en tung väldoft. Tyvärr smittades den av elak ohyra och dog. Nu har jag en ny, men den är så liten. Den gamla mätte 1,5 meter i omkrets, ty den var mer att betrakta som en buske och den rymdes knappt i fönstervrån.

Bläddrar man i någon gammal bok om krukväxter står dagens plantor inte att känna igen, ty de har krymp och blivit alldeles kompakta. Orsaken till detta är det retarderingsmedel som vanligen används. Synd, tycker jag, ty växterna ser alltför plastiga ut man köper hem dem, kompakta och mörkgröna som de är. Här en bild från boken Krukväxterna i hemmet (Erik Söderberg, 1936). Notera fuchsians gängliga, men sköna kroppsbyggnad.

Det må vara mitten av januari, men jag tycker ändå att vi ägnar oss åt sommarblomster.

Hade man ett ljust förmak, kanske med fönster åt Karlavägsallén eller den luftiga Sturegatan, tronade rimligtvis, framför något fönster, en stor och välväxt Nerium. Med sina långsmala och eleganta, lätt läderartade blad, är den en medelhavsväxt som älskar långa varma somrar och svala, ljusa vintrar. Eldade man sparsamt vintertid, åtminstone till vardags, kände växten sig som hemma även på våra breddgrader. Det gör den inte alltid idag, i varma och täta våningar.

Min mormor hade en gigantisk planta som var översållad med rosa blommor. Den stod på glasverandan och när det var dags för döttrarna att konfirmera sig, fick de sig ett fång av de vackra blommorna eftersom det ansågs för dyrt med köpeblommor. Vackert måste det allt ha varit, även om blommorna från den egna plantan var ett tecken på att man inte var en borgerligt förmögen person.

Jag har själv ett exemplar, rätt stor; det ryms snart inte i mina höga fönster och får då stå på golvet. Det växer snabbt och bör toppas, men med omtanke, så att blomningen inte spolieras, ty det rör sig om en växt som blommar på fjolårets skott. Blir den för stor, skär man resolut ner den. Det tål den och blir då en tät buske.

När man köper nya växteri handeln är de ofta alltför kompakta och verkar rent utav sammanpressade. Orsaken till detta är retarderingsmedlet och det kan dröja år innan plantan återfår sina naturliga proportioner. Retarderingsmedel är helt enkelt ett otyg eftersom det hindrar växterna från att anta sitt naturliga och elegant luftiga, lite glesa, växtsätt. Lite märkligt, när man tänker på vilka skönhetsideal som plågar mänsligheten.

En fin krukväxt till hemmet är Blomsterlönnen, eller Klockmalvan som den också heter. Finns nu att köpa som stickling som snabbt växer till sig och som redan i sommar kan bli till en stor planta. Om den trivs, kan den bli ett smärre träd som knappt rymms i en normal våning.

Jag har fler exemplar, bland annat ett som börjar bli lite skrymmande och redan är översållad med knoppar. Blommorna är rödoranga och mycket fina. Färgerna skiftar annars från rosa till orange, men det finns också vita.

En gång tiden var detta en mycket vanlig krukväxt tillsammans med bla Nerium. På den tiden när man inte värmde upp alla rum alla dagar vintertid, fanns det många fler växter som trivdes i rumsmiljö. Varma boningsrum är tyvärr en fiende för flertalet växter, även om just Blomsterlönnen är relativt tålig.

Min moster och hennes man hade när jag var liten en mycket vacker trädgård. Här fanns både trädgårdsland och rabatter och så de stora buskarna, hansarosorna, som blommade med rödlila stora blommor strax efter midsommar. Vid den tiden på sommaren var grönskan djup liksom skuggorna som de stora, frodiga buskarna skänkte.

Utanför köksfönstret växten rotfrukter, bladsallad, dill och persilja. Här fanns också ringblommor och ytterligare ettåriga sommarblomster som drevs upp med start i mars-april i ett av fönstren i villan. Ogräs och andra osköna ting lyste ständigt med sin frånvaro i den finaste trädgård jag såg som barn.

I den stora tomtens mest avlägsna hörn låg en svinstia och där föddes varje år en eller ett par grisar upp. I en gammal vedeldad vattenberedare som apterats till grisgrötskokare tillagades varje vecka en förskräcklig sörja bestående av hushållsavfall som grisarna älskade. En stor kontrast till den vackra trädgården.

För länge sedan monterade de engelska herrarna en gardenia i sitt knapphål när det ville vara extra stiliga i sina svarta frackar. Billie Holiday älskade också denna elegantaväxt och placerade ofta en eller flera vita blommor i sitt hår.

Jag har en tämligen stor planta som just nu är fylld av vita blommor som sänder ut en tungdoft i hela vardagsrummet. Det är en verklig upplevelse att se de lätt vaxartade blommorna slå ut med det glansiga, mörkt gröna bladverket som fond.