Etikett: Västerbotten

Vid landsvägen stod en postlåda utan vare sig namn eller nummer. Intill låg två plastsoptunnor, omkullvälta. Den lilla avtagsvägen ledde in mellan höga träd och däremellan skymtade ett hus. Ett porlande ljud dödade tystnaden. Ett kallstråk gick strax intill grönskan och därinne strömmande en liten bäck.

Det var ett övergivet hus. Utanför låg soppåsar slängda. Fulla och påverkade av tidens tand. I blomkrukorna som hängde på bron trängdes vissnade rester av någon förfluten sommars fägring. Det vilade en obehaglig känsla över platsen och jag blev rädd.

Genom fönstret såg jag in i ett par rum. Det var lite stökigt och verkade övergivet. Gamla tapeter och ännu äldre eluttag. En vaxduk med blommor, en trasmatta på en kökssoffa.

Nästa fönster gjorde mig rädd. En julkaktus, visserligen lite uttorkad, men inte alls död, stod bakom glaset. Mellan rutorna fönstervadd. De kalla vintrarna i Västerbotten är inte nådiga mot dessa krukväxter. Hur kom det sig att den inte var död? Levde den, eller gick den igen?

Men än hängde ingen i tvättställningen. Än låg tvättlinan obrukad. Och jag förmodar att yxan fortfarande låg på sin plats. Var det nu kan ha varit.

Jag såg uthusen och undrade om där blommade paradisblomster? Jag tog ett par steg ut i det höga gräset men fann att någon gått före mig och trampat ned både prästkragar och timotej. Denne någon, var han en mördare?

Jag lyssnar på Mulligan meets Monk, på öppningsspåret ’Round midnight (finns på YouTube), och tittar på frostiga bilder som jag tog i julas . Vilken fantastiskt inspelning! vackrare baritonsax har knappast funnits.

Ser ni hur övergiven den stackars gården är? Fönsterrutorna har gått sönder och vissa har ersatts med masonit. Runtomkring betar djuren sommartid. Det finns så många hus som inte längre är människoboningar, utan istället får stå tomma och övergivna. Istället bor dess ägare i nya, moderna hus.

Visst är den ståtlig? Frontespis och ett fönster på var sida om dörren. Och skorstenen har kvar sin gammaldags smäckra form. Elegant och reslig.

Ett tredje hus som är lika försummat och bortglömt. Och vackert. Solen som skiner på gårdsfasaden syns även genom gavelfönstret.

Vi är återigen i Västerbotten och det är en frostig mellandag. Solen har precis börjat gå ned och skymningen lurar bakom bergen. Men är finns det dagsljus och jag bestämmer mig för att fotografera det vackra kapell som ligger mitt i byn och som byggdes i början av förra seklet efter att byborna anordnat en insamling.

Visst är det vackert med de röda luckorna i kyrktornet? Lördagar klockan sex är det helgmålsringning och då ljuder klockornas klang över nejden genom de öppna luckorna.

Om jag inte minns fel låg här en gång en bank. Uppenbarligen har fastigheten moderniserats i etapper, det skvallrar både eternitplattor, dörr och skyltfönster om. I ärlighetens namn önskar jag både dörr och fönster dit pepparn växer, men tids nog får väl även de sin charm.

Tittar man nog ser man att fönstren är de ursprungliga. På våningen en trappa, som innehöll, och innehåller en eller flera bostadslägenheter, är takhöjden lägre. På nedre botten är fönstret av jugendmodell. Fantastiskt att de fått vara kvar.

Visst är de vackert med den storslagna naturen i bakgrunden? Det är något både ståtligt och ödsligt över bilden. Och sorgligt, ty banker och andra inrättningar är numera ett minne bott i de flesta byar.

Jag skulle köra hem från Västerbotten och valde att köra några småvägar på min väg norrut. Efter att ha passerat ett litet samhälle skymtade en förfallen byggnad mellan träden och jag svängde av och ned mellan träden på den smala, asfalterade vägen.

Det var ett gammalt sågverk som inte verkade ha använts på många år. Färgen hade bleknat och några rutor var krossade. Det växte träd där det sannolikt inte skulle växa träd. Och så var anläggningen helt övergivet

Runtomkring fanns stora upplagsplatser där det förmodligen legat timmer eller brädor. Förmodligen lönar sig inte dessa småskaliga anläggningar. Koncentrerad rationalisering är vad tiden kräver.

Med ens hörde jag klappret av hovar mot den tjälskadade asfalten. Hjärtat stannade och jag befann mig mitt inne i en rysare. Sannolik var det en beväpnad person som red omkring på området, noggrant vaktande sin gömmor fulla med stöldgods. Jag sprang ljudlöst mot bilen, såg en sulky som var spänd bakom en häst passera runt ett hörn och körde sedan hastigt därifrån.

Jag är svag för ladugårdar och finner de flesta tilltalande, men just denna älskar jag. Kanske är det för att den gör sig så bra mot den blå himlen eller att bergen tornar upp sig i fonden om man betraktar den från en annan vinkel. Det kan också bero på de vackra fälten som går från gräddgrönt till halmgult när sommaren närmar sig sitt slut.

Hög är den också. Maken till höskulle får man leta efter. Särdeles gammal är den inte ty den är nog av efterkrigsmodell. den vitputsade delen är djurens tillhåll. Där finns bås för kor och kanske för en häst, om man inte hade traktor.

Vägar av denna sort har jag sett under hela min barndom. Gräs i mitten och gräs på sidorna, men där hjulen rullar allra mest tittar jorden fram. Jord och jord, ibland är det sand. Är det dessutom tallskog och mängder av kottar däromkring, blir ingen gladare än jag.

Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.

Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!

Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.

Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.

Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!

Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.

Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.

Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.

Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.

Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.

Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!