1890 förvärvade Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, Norrbyskären utanför Norrbyn i Hörnefors kommun strax söder om Umeå. Skären, som ligger helt nära fastlandet, ansågs mer eller mindre värdelösa , ty de var blåsiga och jorden gick inte att bruka. För Kempe var det dock en idealisk plats att anlägga en ångsåg på. Där fanns en naturligt skyddad hamn och de friska vindarna kunde på naturlig väg torka virket.
Ångsågen togs i drift 1895 och då stod redan en lång rad av arbetarbostäder färdiga. Längs med med en lång gata fanns drygt 20 byggnader. De flesta innehållande 4 stycken lägenheter om ett rum och kök, men även ett par förmansbostäder med något större våningar. Samtliga hus, och även skolan, ritades av Kasper Salin. Arbetarbostäderna är helt identiska, men finns också i ett annat utförande där de uppförts i tegel. Att se hela den långa raden av hus är en märklig känsla, ty standardisering var lite lika vanligt vid denna tid. Alla är ljusmålade och höll en för tiden hög standard. El drogs tidigt in, men jag är inte säker på att den fanns redan 1895.
De vackra tegelhusen är i en klass för sig. De ligger dessutom på en den del av skären där det var något lugnare, där inte såg och hyvleri störde lika mycket. Husen är i mycket stor utsträckning i ursprungligt skick. Endast taken och toppen av skorstenarna avviker från ursprunget.
Här ser vi ett exempel på en förmansbosad i tegel. Den har verandor på båda sidorna och är lite amerikainspirerad. Det fans även en variant som byggdes i trä.
Skolbyggnaden består av en huvudbyggnad och på var sin sida en flygelbyggnad. Här fanns förutom klassrum sjöldsal och samlingssal, bostäder för lärarna och lite senare även en klockstapel.
Herrgården var öns förnämligaste bostad. Till den hörde även en kägelbana som än idag är bevarad i ursprungligt skick. Hela anläggningen ligger idag ute till försäljning.
Naturligtvis fanns här också en lanthandel. Den byggdes på senare år ut och fick stora skyltfönster. På ön fanns också en barnmorska och en läkare kom varannan vecka.
Frans Kempe var socialt intresserad och gjorde sitt bästa för att arbetarna skulle ha det så bra som möjligt. Han ställde dock stora krav och det var inte tillåtet att ha möten på ön. Facket kom därför till Norrbyskär så sent som 1919. Istället fanns där ett arbetarråd som kommunicerade med ledningen och Kempe. Kempe var också mån om att befrämja skogens återväxt och planterade därför ny när den gamla avverkades. Detta var inte helt vanligt under denna liberala guldålder när många träpatroner utnyttjade både skogar och arbetare.
Att ägna sig och sport och att styrka sig rent andligt var däremot något som uppmuntrades. Alkohol var mer eller mindre förbjudet och förekom i liten utsträckning.
Sågverket lades ned 1952 och idag finns nästan inga spår av själva fabriksanläggningen. Förutom ångsåg och hyvleri, fanns det en järnväg som gick 4-5 meter ovan marken. på den transporterades virket från sågen till hyvleriet. Banan lutade något och således behövde vagnarna bara drivas fram med el när de tomma gick tillbaka till sågverket. En linbana transporterade såg- och hyvelspån till en hamn och där lastades det på pråmar för vidare transport in till fastlandet.
Förutom dessa byggnader har även änkehuset och diverse andra byggnader av lite allmännare karaktär försvunnit. Kvar står dock en imponerande samling byggnader som vittnar om en mycket intressant era i vår industriella historia.
Det finns en mycket intressant dokumentär om Norrbyskär som tyvärr bara finns i en dåligt digitaliserad kopia. Se den här.
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
För er som inte har för vana att tillbringa sommaren i Västerbotten kommmer bilden här intill kanske som någon av en chock. Vi andra är inte lika förvånade.
Vännäs, en av de nordliga hållplatserna längs med Stambanan genom övre Norrland, beläget 3 mil från Umeå i Västerbotten. 1891 uppfördes stationshuset och de första resenärerna anlände denna nordliga landsända. I järnvägens spår blomstrade samhället med privathotell och rum för resande. Den nya tiden anlände medelst ånglok till denna avlägsna landsända och introducerade både nya vanor och nya varor i den gamla bondby som ursprungligen hette Nyby.
