I Vebomark, inte så långt från Lövånger men en bit inåt landet, ligger en synnerligen vacker och välbevarad byaskola. Den stod klar 1925 men den bortersta delen är troligen av nyare datum. Fasaden är mycket välbevarad och fönstren är kopplade, vilket säkert inte var så vanligt ute i byarna i mitten av 1920-talet. Till och med ytterdörren ser ut att vara från tiden och det är minsann inte vanligt. Skolan drivs idag som en friskola och det får vi nog vara tacksam för, ty annars hade den säkerligen lagts ned. En hel del skolor ute på landsbygden har lagts ned av kommunen men kunnat fortleva på grund av friskolereformen. Det är bra att den finns, men nog är det märkligt att det inte skal låg att driva små skolor i kommunal regi.
En rundloge som är något på glid
Rundlogar är imponerande byggnader. Runda är de visserligen inte, men de har åtta sidor och därmed närmar de sig cirkelns form. Dena loge är dock på glid. Plåttaket har börjat lossna och nog ser den ut att ta satt sig något. Dessutom verkar porten vara på drift. Syn på så rara ärtor.
Trappstegen upp till övre våningen
Ett öde hus i Västerbotten. En gammal solblekt gardin och dämpat ljus i hallen. Tyst och ödsligt och mycket vackert.
Vinter och en förfallen uthusbyggnad
Dörrarna hänger, putsen har lossnat och hela byggnaden har bestämt satt sig. Synd, för det är en grann ladugård (jag tror faktiskt att det är en ladugård) med murad nederdel och en regelstomme över. Dörrarna är klassiskt gröna som de ofta var förr. Varifrån detta mode kom har jag ingen aning om, men snyggt är det.
Biltur i Västerbotten en sommardag
Om gräset hade varit slaget hade man kunnat misstänka att bilden varit tagen på 60-talet, men så är inte fallet, det var i juli 2010 när jag passerade några byar i Västerbottens kustland på väg norrut. Huset är fint! Litet, men välbevarat och enkelt. Jag är svag för glasverandor. De blir stekheta på sommaren och doftar så gott. Min mormor hade en sådan och den doften glömmer jag aldrig.
Det finns gott om övergivna hus längs med vägarna i dessa trakter. Övergivna och övergivna, men de står iallafall mestadels öde och kanske tittar någon till dem en gång på sommaren. Tråkigt, de förtjänar ett bättre öde, men å andra sidan slipper de råka ut för ovarsamma ombyggnader.
Några villor i det avsomnade Boliden
Inte så lång från Skellefteå, men en bit söderut och inåt landet ligger Boliden, ett samhälle som gav ett något övergivet intryck när jag passerade förra sommaren. Ett par övergiva och vandaliserade hus angav tonen. Intill genomfartsgatan fann jag en rad med trevliga tegelvillor. Antagligen byggda på 50-talet eller något senare. Vem som ritat dem vet jag dock inte.
Boliden blev med stadsplan på 20-talet. TageWilliam-Olsson ritade stadsplanen och Johan Åkerlund ritade byggnaderna. Naturligtvis har samhället expanderat åtskilligt sedan dess och en stor del av bebyggelsen går nog att datera till den gyllene efterkrigstiden när samhället frodades.
Spektrumhuset vid järnvägsstationen
Mitt emot järnvägsstationen i Umeå ligger två svängda byggnader. Den högra gick under namnet Spektrumhuset och stod klar 1954, den vänstra först 1961. Arkitekter var, åtminstone för det första huset, Jan Thurfjell och Carl Grandinson. Jag är svag för denna typ av hus från den första byggruschen efter andra världskriget. Husen som byggdes då är onekligen påkostade, de sticker ut och är säkerligen rätt välbyggda. Dessutom ramar just dessa två bågar in järnvägsparken på ett alldeles utomordentligt sätt.
Torget i Skellefteå ungefär runt 1960
Så hr såg det ut i Skellefteå runt 1960. Gammalt och nytt. Funkis, helmodernt och ett hus från förra sekelskiftet. Jag tycker att det är väldigt snyggt Idag är det äldsta huset ett minne blott och de nyare sönderrenoverade. Tyvärr en vanlig syn i stora delar av landet. Det är oftast en god idé att vara rädd om byggnader. är man de och de får blir gamla uppskattas de oftast av det stora flertalet, men det tar sin tid.
En gammal medfaren och grånad dörr
En grå och medfaren gammal dörr som försetts med handtag för att kunna göra tjänst utomhus. Det är också ett öde för en dörr.
Ladugård i lättbetong och äppelträd
Inte för att travestera Moa Martinsson men nog är det vackert med gamla ladugårdar i lättbetong som fått ett äppelträd till sällskap där på gaveln. men nog är det synd att ingen längre bor på gården och njuter av det vackra läget och de goda äpplena.
Jag vet inte när ladugården är bygd, men jag gissar att det var först på 30-talet som man så smått började utnyttja det nya byggmaterialet och efter kriget tog användningen fart på allvar. Det finns mängder av ladugårdar från denna era som på sin tid ansågs högst moderna. Jag har en själv och den är uppförd vid 50-talets mitt.
En konsumbutik tyvärr stadd i förfall
I Västerbotten, i krokarna av Ånäset, hittade jag denna gamla Konsumbutik. Vilket förfall och så osnyggt det är på tomten! Annars är byggnaden fin med sin klassiska disposition. Affär med bakomliggande lager på bottenvåningen, och våning för föreståndaren en trappa upp.
Det är synd att inte skylten finns kvar, men å andra sidan ser man tydligt var bokstäverna har suttit iallfall. Dörren är igensatt, men skyltfönstret är kvar. Huruvida någon bor en trappa upp svävar jag fortfarande i okunnighet om.
Att handla på Konsum eller privat var ett viktigt val en gång i tiden. När jag växte upp minns jag hur farbror Martin alltid skulle handla på kooperativa och aldrig drack något annat än cirkelkaffe. I många samhällen fanns det både ICA och Konsum och med åren lade oftast antingen den ena eller den andra ner. I värsta fall flyttade konkurrenten in i de tomam lokalerna, allt medan de gamla konsumföreståndarna vände sig i graven.
Finnforsens kraftverk, Skellefteälven
Kör man söderut från Boliden passerar man så småningom Finnfors med sin stora kraftverksdam. Strax nedanför, på höger sida, ligger den gamla kraftstationen som numera är museum. Anläggningen är bevarad i det skick den befann sig när kraftverket lades ned och därför mycket intressant. Den sista turbinen, byggd så sent som på 30-talet, stängdes i början på 2000-talet. Högre upp, till vänster om man kommer från Boildenhållet, ligger den nya anläggningen från 50-talet.
Landskapet är otroligt vackert vid forsen, även om kraftverksbygget naturligtvis helt spolierat de ursprungliga naturvärdena. Vattnet forsar inte längre men den torra och branta fåran är en skönhet i sig.
Kraftverket byggdes under åren 1906-1908 och byggdes sedan till 1910-1912 och var då det största kraftverket norr om Dalälven. Ytterligare en tillbyggnad gjordes på 30-talet och då tillkom ytterligare en turbin. Arkitekten heter Axel R Bergman.
Maskinhallen är ett fantastiskt rum där tiden verkar ha stannat. Allt ser fullkomligt orört ut och har en högst naturlig patina. Stora fönster vetter ut mot det spegelblanka vattnet och det är svalt trots den tryckande högsommarvärmen. Eftersom jag lider av svindel, kan jag inte ta spiraltrappan ned till maskinerna, utan får istället nöja mig med att blicka ned.
I några rum intill har man anordnat en fotoutställning som dels visar kraftverksbyggnaden och samhällets tillkomst, och dels livet kring kraftstationen. Det är intressanta bilder som ger en god bild av livet i det lilla samhälle som vuxit fram tack vare elektricitetens frammarsch. Tack vare järnvägen, som hade en station vid fallet, var den lilla orten inte alltför avskuren från resten av världen.
Ett sågverk som lämnats åt sitt öde
På väg genom Västerbotten, närmare bestämt mellan Skellefteå och Burträsk en bit in i landet, passerade jag ett gammalt sågverk som verkligen sett bättre dagar. Ja, delvis verkar det ha börjat rivas ned,
Jag tycker det är så vackert med trähus som blivit skeva. Trä är ett segt material som kan böjas åtskilligt innan det brister och därför kan gamla byggnader anta de mest underbara former. De en gång så raka linjerna har böjts och är allt annat än vågräta.
Lugnet vid den lilla ön mitt i skogen
Det var en av de heta dagarna i mitten av juli då jag befann mig i Västerbotten. Vi beslöt oss för att åka till en sjö istället för att ta en tur till havet. Det var en liten smal väg som nästan var en skogsväg. In i skogen åkte vi på vägen som slingrade sig fram genom trädmassorna. Till sist tog vägen slut och vattnet glittrade mellan tallarna.
Den var en förvånansvärt stor sjö som gick i vinkel och som dessutom hade en liten ö i sin ena del. Till ön ledde en spång men den var av allra sämst slag och hade kapsejsat. Den lilla ön var en tallbeprydd bergknalle, lite romantiskt inbjudande men ack så svår att nå, om man inte ville simma dit ut.
I vattnet var det ljummet och vid strandkanten fanns det spår av hjortron och doft av pors. Lugnt och stilla och perfekt att sitta vid en brygga och inte göra mycket alls.
Fällfors skola dåsar i kanten av åkern
Gamla skolbyggnader finns det gott om, men tyvärr är de inte alltid i bästa skock. I Fällfors, någon mil från Robertsfors, troner den vackra gamla skolan i kanten av en åker. Tämligen väl underhållen och i fint ursprungligt skick har den inte använts för undervisning sedan någon gång på 50-talet. Istället är den traktens byahus och det är väl så gott som något annat. De vackra småspröjsade fönstren är försedda med innanfönster och en verklig prydnad för huset.
På nedre botten finns skolsal och matsal och kök. På övre botten finns bostäder och kanske någon extra sal. Det valmade taket är både snyggt och ger extra höjd åt övervåningen.
Dåsar i den heta solen gör även uthusbyggnaden även den med valmat tak. Denna konstruktion är inte speciellt vanlig på uthus och skänker därför en nästan internationell prägel åt trakten. Dörrarna är också lite extra med sina överfönster, kanske har de återanvänts från något äldre bygge.
Ett perfekt litet hus, 3 rum och kök
Förra veckan var så otroligt varm och jag körde till Vebomarkt. På väg hem körde jag förbi en liten by med endast 5-6 hus. Av dem stod 3 öde. Ett av dem var detta lilla vackra. Färgen hade nästan helt försvunnit men träet var i tämligen gott skick. Tomten låg intill väggen och i hettan gick tankarna till den amerikanska södern.
På ena gaveln fanns två kammare, på den andra ett kök och bakom farstun ytterligare ett rum. När man tittar upp på fasaden ser det ut som om det borde ha funnits ett fönster ovanför ytterdörren, någonstans i trapphuset, men säker är jag ju inte.
Det var nog många år sedan här var bebott. 60-talet kanhända, eller något senare.
En gång i tiden måste det ha funnits en bro. Av den fanns dock inget spår. Kanske hade den ruttnat och man bestämde sig för att ta bort den.
Det är ett sorglig öde som detta vackra hus går till mötes.
Nya Jackes står övergivet i Boliden
I mitten av 20-talet fann man guldmalm på Fågelmyran några mil utanför Skellefteå. På grund av ett feltryck på Generalstabskartan döptes gruvan till Boliden och det blev också namnet på det samhälle som växte fram i slutet av 20-talet och vars stadsplan och arkitektur har John Åkerlund och Tage William-Olsson som upphovsman.
På en av gatorna i Boliden passerade jag Nya Jackes som ger sken av att Boliden av idag är lite grann på fallrepet. Byggnaden står övergiven och samtliga skyltfönster är krossade.
Det måste ha varit många år sedan butiken var igång ty utanför den andra dörren växer en björk som onekligen måste ha ståt där i rätt många år. Det är synd på det gamla huset som onekligen måste ha varit rätt vackert en gång i tiden när det var nybyggt. De små baldakinartade taken ovanför entréerna är riktigt prydliga.
Vacker och varm Västerbottenskväll
Kornfälten är fortfarande gräddgröna denna vackra kväll mot slutet av juli. Grönskan börjar bli en smula torr, men nu när fukten stiger upp på kvällen känns allt behagligt och alla de dofter som under dagen torkat bort kommer åter.
För ett par år sedan stod en lada inte långt härifrån av liknande modell. Spänd, till bristningsgränsen, ty den höll på att störta samman. Nu är den borta och av den finns inte ett spår. Snart tror jag dock att historien återupprepar sig.
Plötsligt sjunker temperaturen, ett kallstråk passeras. Sommarvärmen är med ens borta, men strax kommer den åter.
Kempes mönsterbygge på Norrbyskär
1890 förvärvade Frans Kempe, VD för Mo och Domsjö, Norrbyskären utanför Norrbyn i Hörnefors kommun strax söder om Umeå. Skären, som ligger helt nära fastlandet, ansågs mer eller mindre värdelösa , ty de var blåsiga och jorden gick inte att bruka. För Kempe var det dock en idealisk plats att anlägga en ångsåg på. Där fanns en naturligt skyddad hamn och de friska vindarna kunde på naturlig väg torka virket.
Ångsågen togs i drift 1895 och då stod redan en lång rad av arbetarbostäder färdiga. Längs med med en lång gata fanns drygt 20 byggnader. De flesta innehållande 4 stycken lägenheter om ett rum och kök, men även ett par förmansbostäder med något större våningar. Samtliga hus, och även skolan, ritades av Kasper Salin. Arbetarbostäderna är helt identiska, men finns också i ett annat utförande där de uppförts i tegel. Att se hela den långa raden av hus är en märklig känsla, ty standardisering var lite lika vanligt vid denna tid. Alla är ljusmålade och höll en för tiden hög standard. El drogs tidigt in, men jag är inte säker på att den fanns redan 1895.
De vackra tegelhusen är i en klass för sig. De ligger dessutom på en den del av skären där det var något lugnare, där inte såg och hyvleri störde lika mycket. Husen är i mycket stor utsträckning i ursprungligt skick. Endast taken och toppen av skorstenarna avviker från ursprunget.
Här ser vi ett exempel på en förmansbosad i tegel. Den har verandor på båda sidorna och är lite amerikainspirerad. Det fans även en variant som byggdes i trä.
Skolbyggnaden består av en huvudbyggnad och på var sin sida en flygelbyggnad. Här fanns förutom klassrum sjöldsal och samlingssal, bostäder för lärarna och lite senare även en klockstapel.
Herrgården var öns förnämligaste bostad. Till den hörde även en kägelbana som än idag är bevarad i ursprungligt skick. Hela anläggningen ligger idag ute till försäljning.
Naturligtvis fanns här också en lanthandel. Den byggdes på senare år ut och fick stora skyltfönster. På ön fanns också en barnmorska och en läkare kom varannan vecka.
Frans Kempe var socialt intresserad och gjorde sitt bästa för att arbetarna skulle ha det så bra som möjligt. Han ställde dock stora krav och det var inte tillåtet att ha möten på ön. Facket kom därför till Norrbyskär så sent som 1919. Istället fanns där ett arbetarråd som kommunicerade med ledningen och Kempe. Kempe var också mån om att befrämja skogens återväxt och planterade därför ny när den gamla avverkades. Detta var inte helt vanligt under denna liberala guldålder när många träpatroner utnyttjade både skogar och arbetare.
Att ägna sig och sport och att styrka sig rent andligt var däremot något som uppmuntrades. Alkohol var mer eller mindre förbjudet och förekom i liten utsträckning.
Sågverket lades ned 1952 och idag finns nästan inga spår av själva fabriksanläggningen. Förutom ångsåg och hyvleri, fanns det en järnväg som gick 4-5 meter ovan marken. på den transporterades virket från sågen till hyvleriet. Banan lutade något och således behövde vagnarna bara drivas fram med el när de tomma gick tillbaka till sågverket. En linbana transporterade såg- och hyvelspån till en hamn och där lastades det på pråmar för vidare transport in till fastlandet.
Förutom dessa byggnader har även änkehuset och diverse andra byggnader av lite allmännare karaktär försvunnit. Kvar står dock en imponerande samling byggnader som vittnar om en mycket intressant era i vår industriella historia.
Det finns en mycket intressant dokumentär om Norrbyskär som tyvärr bara finns i en dåligt digitaliserad kopia. Se den här.
3 interiörer i öde hus i Västerbotten
Sommaren 2010, en varm dag och en tur i Västerbotten. Jag passerade några hus som säkerligen en gång utgjort en by men idag stod alla tre hus övergivna. Ett hade så dåligt tak att fukten var på väg att låta det rasa in. I ett av husen fanns det en hel del möbler kvarlämnade och dörren stod olåst.
Vid eldsvåda stod det på den lilla skylten i ett annat ödehus som var både originellt, välbevarat och i gott skick, ty taket hade beklätts med plåt och någon tillstymmelse till plastfärg stod inte att finna.
Ett av husen kom jag aldrig in i ty det var låst. Genom en fönsterruta fångade jag dock en glimt av en gammal interiör med flagad färg och vackert ljusspel. Tänk att ingen bor där! Men naturligtvis är det inget problem att sälja en sönderrenoverad Västerbottensgård för en bra slant.
Med ett kök, en sal och tre kammare
Här tänker jag mig bo, ja, jag har praktiskt taget redan flyttat in i den ståtliga Västerbottensgården. Mina saker, som tidigare stod likt ett gigantiskt berg på gårdsplanen, har jag redan burit in i den nyskurade byggnaden som stått oförändrad i över hundra år.
Här finns både en rymlig sal, ett rejält kök, två hörnkammare och en farstukammare. Farstukammaren är behagligt liten och i ena hörnet finns en vit, enkel kakelugn. Tapeterna är brunmurriga, ty här var man först med det senaste en gång på 20-talet. Här inne här det varmt även de kallaste vinterdagar.
I uthuset har jag parkerat min traktor. Kanske är den en Volvo, en T 31:a som jag kan köra på fotogen. Doften!
I uthuset är insidan helt obehandlat och virket har mörknat och antagit en tilltalande ton. De grova plankorna har nötts och bär spår av tidens tand. Överallt är kraftiga spikar inslagna, spikar på vilka det hänger allt mellan himmel och jord. Här finns verktyg, remmar, selar, registreringsskyltar och en uttjänt fågelholk. Precis som det skall vara i äldre uthus.
Förfallet i Gammelbyn, Västerbotten
En julpromenad för snart ett år sedan. I Gammalbyn, det finns säkert flera, men denna ligger i Flarken, Västerbotten. Huset är inramat av grönska, avlövad sådan och dessutom oönskad. På sommaren ser man knappt denna gamla fina kåk som jag undar när den kana vara byggd.
Den ser ut att ha moderniserats och reveterats efter kriget för att anpassa sig till den nya tidens ideal och komfortbehov. De många årens förfall har dock gjort sitt bästa för att påskynda förfallet.
Det kan tyckas konstigt attest så fint hus får stå och förfalla i en by som är allt annat än avfolkad. Kanske har marken sålts och brukas nu av en storbonde vilket degraderat husets värde. Vad är väl ett gammalt hus jämfört med bördig jordbruksmark?
Vårt inte alltför välvårdade kulturarv
Vint och snett och snart ramlar garaget till höger samman. Vackert mitt i förfallet, men dessvärre är snart denna enkla byggnad ett minne blott.
Visst är det vackert! Men nog förtjänar våra ängslador ett bättre öde än att långsamt störta samman; vrida sig i krumbukter för att slutligen förvandlas till hög med stickor.
Trots att ladan tagit stöd, hotar den att kantra. Taket har rasat in och stockarna är angripna av röta. Och landskapet som är så vackert, där det ligger på sluttningen ned mot en sjö!
Ett uthus utan tak, en dörr på trekvart och snart är hela byggnadens saga all. Beauty i förfall.
Det finns mycket som är vackert på landsbygden, men alltför få som vårdar detta kulturarv. Man kan fråga sig varför människor är så benägna att tränga ihop sig i städerna, trots att de ofta lever rätt isolerade i sina lägenheter.
Lantligt lugn i ödsliga Västerbotten
Aldrig tycks de ta slut, de vackra gårdarna i Västerbotten som lämnats åt sitt öde. Detta hus ovanligt, ty den gamal enkelstugan har byggts ut åt baksidan till och har därmed fått ett helt nytt utseende.
Jag kunde inte låta bli att titta in genom fönstren och såg hur fint det var där inne. Ansatt av tidens tand, men torrt och fint ty plåttaket håller fortfarande tätt. Hur prisvärt vore det inte att köpa detta vackra ställe och bara göra det allra nödvändigaste, dvs röja upp, måla och laga det som är trasigt. Vilket underbart sommarhus!
Till gården hör en rätt så pampig ladugård. Tämligen välhållen dessutom. Jag saknar kunskapen att bedöma när den är byggd men gissar på 30-tal eller något senare.
Lätt slagsida i liten by i Västerbotten
Efter att ha reparerat lador i parti och minut har jag blivit mycket förtjust i den typen av byggnader, och framförallt de spantrade, dvs de som byggts som en regelkonstruktion med panel på till skillnad från gamla timrade. Konstruktionen är sårbar, ty när syllringen i botten ruttnad, förlorar byggnaden sin stabilitet och rasar förr eller senare samman.
Denna byggnad, en loge gissar jag, har satt sig ordentligt och jag gissar att det är markens fukt som fått konstruktionen att murkna. Den lutar betänkligt men är fortfarande en vacker byggnad.
Dörrarna är av klassisk enkel konstruktion och panelen verkar en gång i tiden ha varit rödfärgad. Man skulle önska att ägarna tog bättre hand om denna byggnad så den inte rasar samman. Tyvärr finns det alltför många i detta skick och alltför få som bryr sig om denna del av vårt kulturarv.
En övergiven ladugård i Västerbotten
Jag tror att det var dagen innan midsommarafton. Det hade precis regnat och vi tog en promenad till en liten by i byn någonstans i Västerbotten. Där i en slänt ned mot åkrarna låg en gård från efterkrigstiden. Både ladugård och bostadshus av äldre snitt och i fint, orört skick.
Ladugården var fantastisk! Den kan inte ha använts på många år. Jag skulle gissa på 60-tal eller tidigt 70-tal. Mjölkmaskinen var av primitiv modell och någon rörmjölkning hade man inte bestått sig med.
Det fanns plats för båda kor och ungdjur och de gamla båsen fanns kvar. Rännan som djuren utfodrats i var i trä. Det var så otroligt vackert.
Hölidret, vars infart s att säga var genomgående, hade som så många andra byggnader från denna tid en stor skjutdörr som skydd om omvärlden. Den del som innehållit djuren var på klassist maner murad i lättbetong och resten av byggnaden var en lösvirkeskonstruktion. Såhär såg de flesta ladugårdar ut som byggdes på 50-talet i Norr- och Västerbotten.
På väg hem passerade vi ytterligare en ladugård. Även den var av liknande modell och mycket litet använd. Skjutdörren var blåmålad i en vacker, solblekt nyans.
Jag skulle kunna äga hur många ladugårdar som helst av denna sort. De är så vackra!
Dagbok från en byskola i Fredrika
Jag har läst Berta Hanssons bok Mina ungar, dagbok från en byskola och måste erkänna att jag är mer förtjust i hennes texter än i hennes teckningar och akvareller, utan att för den skull förringa dem. I dagsboksanteckningarna är kölden sträng, människorna kärva och naturen obeveklig och skön.
Det var 1935 som Hansson kom till Fredrika i Västerbottens inland. Vintrarna var långa och stränga, skolans utrustning i enklaste laget och barnen fattiga. Berta Hansson hoppades få gott om tid för sitt måleri på kvällar och helger. Det måste ha varit en stor insats många folkskolelärare gjorde under denna tid, när de kommunala resurserna fortfarande var blygsamma och mycket var upp till lärarnas initiativförmåga och energi.
Hanssons dagboksblad är mycket fina. Hon skildrar naturen i det karga lappmarkerna, barnen och kollegor på det allra vackraste sätt. De kalla morgnarna när isen frusit på vattenspannet i hennes lärarinnebostad borde i ärlighetens namn mest visa på elände, men inte. Periodvis är det naturligtvis tungt, men så bryter ljuset fram, om så bara för ett par timmar en gråluddig midvinterdag.
Lilla rosiga Gudrun kom med en cittra på sin spark i morse. Det skrymmande byltet inlindat i en filt har hemlighetsfullt förvarats hela dan i min lägenhet för att tas fram som den verkliga knalleffekten på sagotimmen. Och nu har Gudrun knäppt så utmanande stolt på strängarna och föredragit sin repertoar så frejdigt att applådåskorna dånat. Sången om den ”lilla svarta Sara ett fattigt negerbarn så glatt” framfördes trots sitt sorgliga budskap utan all sentimentalitet. Att slutversens ord ”nu vilar hon på smärtans läger” ljöd triumferande som ett jubelrop, och att ackompanjemanget inte alltid stämde, hängde ingen upp sig på. minst av allt Gudrun själv. – Det är upplevelser som den här som spränger vardagstristessen och gör mig lycklig för en stund.
Mina ungar finns att köpa på Bokbörsen för en rimlig penning (ser nu att den börjat bli dyr, vilket kan ha att göra med att Hansson skulle ha fyllt 100 år nästa år och en utställning kommer att ordnas på Konstakademin).
Ett flott modelejon från Västerbotten
För er som inte har för vana att tillbringa sommaren i Västerbotten kommmer bilden här intill kanske som någon av en chock. Vi andra är inte lika förvånade.
Det halmgula håret har en luftig och bångstyrig elegans, de generösa bomullsbyxorna ger svängrum och sörjer dessutom för god luftväxling, den ljust gröna skjortan är uppkavlad till armvecket. Sist men inte minst kommer sommarens accessoar nr 1: lien!
I bakgrunden skymtar decenniets största modehändelse: höstacken, en gammal klassiker som fick ett ordentligt uppsving när Norrbotten som av en händelse blev det nya svarta.
Bilden är hämtad från Tora Bonniers artikel om livet på landsbygden (Vecko-Journalen 1945). Då jag hade turen att fynda tre tjocka inbundna samlingsvolymer känner jag mig nu mer än nöjd.
Huset som naturen snart tar tillbaka
Ett hus som snart ej finnes mer. Den bedrägliga takpappen håller inte längre tätt och fukten har samlat sig i bjälklaget ovan köket vilket fått kökstaket att ge vika. Som en ung fattig flicka från förr böjer det sig underdånigt ned.
I farstun hänger ännu ett kvarglömt plagg. Här är torrt och en blommig tapet välkomnar mig som gäst, trots att jag objuden lossade på den ståltråd som förseglade ytterdörren. Till höger leder vindstrappen en våning upp, till vänster ligger köket med sin murade spis.
Inne i kammaren står fortfarande några möbler kvar. Skamfilad, javisst, men intill tronar en glänsande chiffonjé.
Uppväxt i framtidssamhället Vännäs
Vännäs, en av de nordliga hållplatserna längs med Stambanan genom övre Norrland, beläget 3 mil från Umeå i Västerbotten. 1891 uppfördes stationshuset och de första resenärerna anlände denna nordliga landsända. I järnvägens spår blomstrade samhället med privathotell och rum för resande. Den nya tiden anlände medelst ånglok till denna avlägsna landsända och introducerade både nya vanor och nya varor i den gamla bondby som ursprungligen hette Nyby.
Christina Palmgren-Rosenqvists barndomsskildring från 30-talets Vännäs visar ett samhälle fullt av liv och framförallt av Rosenqvistar i Storgårn och Gröngård, strax intill lokstallarna på andra sidan spårområdet. Där bodde Stora faster med man och barn, Lilla faster med sin luta, pappan och hans bröder som var lokförare och mamman som först senare kom att förvärvsarbeta och bli Sävergårdens i Umeå erkända kokerska.
Det är en idyll, inte utan mörkare inslag, som målas upp och som varvas med nutid och annan tid. Elegant och läsvärt och framförallt en berättelse om en mycket fin uppväxt som måste ha varit bra att ha med sig på färden genom livet. Indirekt porträtterar hon också sig själv och träder fram som en orädd och självständig person.
En av mina favoritpassager i boken är där Palmgren-Rosenqvist berättar om när hennes förmögne farbror kommer på besök och introducerar nya vanor som hör överklassen till. Med ens blir naglarna sorgkanter ett minne blott och släktens dåliga tänder lagas hos tandläkaren inne i Umeå. I samma veva förstår hon hur enkelt livet i Vännäs är, hur fjärran det ter sig jämfört med den livsstil som präglar morbrorns i en välbyggd hyreskasern på Östermalm.
Palmgren-Rosenqvist skriver däremot inte om utbildningen på Beckmans skola (klasskamrat med Inez Svensson och Gunilla Pontén), om åren på tidningen Vi eller 1957 års resa till Paris tillsammans med Marie-Loiuse och Carl-Johan De Geer som ligger till grund för den utställning som just nu visas på Waldemarsudde. Att höra mer om detta hade kanske varit intressant, men det är inte alls något jag saknar.
En uppkomlings dagbok utgavs på Carlssons förlag 1991 och jag kan varmt rekommendera den. Palmgren-Rosenqvists rätt omfattande textproduktion för tidningen Vi (med texter som Gudars kost och predikanters, ”Vi” ställer Sara Lidman mot väggen : har du förfört ungdomen och Hos Ailu på fjället : här talar vindarna och riporna skrattar) finns ännu inte återutgiven .
Sommarvärme. Ovanför tunga moln
Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat detta hus och detta är inte den sista. Det ligger så vackert intill åkrarna och hur än vädret växlar är det alltid till sin fördel. jag önskar att det vore mitt och att jag hade tid att vårda det.
Jag tror att det har funnits någon form av trädgård eller bärbuskar intill manbyggnaden men den är så förvildad idag att det är svårt att säga. Jag tror att det kan blåsa rejält runt knutarna, åtminstone låg här ett år ett omkullvält träd. Vinden hinner nog hämta andan och ta sats, ty de vidsträckta åkerarealerna är imponerande.
Visst är det en högrest och smäcker skapelse! En utbyggnad innehåller trappan upp till övre botten och detta ger huset karaktär. Den rangliga bron är i stål och en senare tillskott som dock hunnit förfalla. Pannplåten på taket har börjat rosta vilket är mycket vackert på bild, men snart måste den bytas.
Billiga EPA, Enhetsprisaktebolaget
När jag var lite fanns det fortfarande EPA-varuhus i städernas centrum. jag har inget direkt minne av dem, däremot minns jag naturligtvis Tempo, en kedja som hörde till Åhlen och Holm-koncernen och som mot slutet av 70-talet köpte upp EPA-varuhusen. I samband med sammanslagningen lades många EPA ner, ty i många städer fanns det både ock.
EPA grundades av Josef Sachs (som var mannen bakom NK) och Herman Gustaf Turitz. De första affärerna öppnade 1930 vilket väckte starka reaktioner. Enligt Wikipedia inleddes en statlig utredning för att undersöka om marknaden för lågprisaffärer skulle regleras för att skydda övrig handel. EPA:s varor var onekligen mycket billiga, vilket hade sin grund i den lägre kvalitén, men i dagens öron låter det befängt att reglera lågprismarknaden. Hur låg kvalitén var vet jag inte, men jag minns att man i min barndom sade att dåliga grejer var epa-grejer. Tänker dock att på 30-40-talen borde låg EPA-kvalité vara relativt hög ändå, jämfört med mycket av det som massproduceras idag, men säker är jag inte.
EPA startade också EPA-barer. På Drottninggatan 53 i Stockholm låg en som ritats av Sven Markelius och som invigdes 1937. Den var mycket snygg vilket framgår av denna bild. EPA-barer fanns i hela landet och här är en bild med interiörer från Borås och Örebro. Jag gissar att EPA-barerna inspirerats av de framgångsrika mjölkbarer som startats av Mjölkpropagandan.
På bilden ovan ses Umeå i 60-talsskrud. Både EPA och Tempo finns på plats och samtliga byggnader är av modernt snitt. Jag tycker att det är rätt snyggt, men antar att byggnaderna är förfulade idag och den strama stilen knappast har behållits.
Hittade denna skeva kåk i Vebomark
I somras passerade jag Vebomark och där stod denna gamla skeva kåk. En kvarn eller ett frörenseri gissar jag. Väldigt snygg och väldigt eftersatt underhåll.
Det är ingen riktig ordning på fasadens detaljer. Det ser ut som om man stuvat om en smula, utan att tänka på det estetiska. Ett halvt fönster mindre på övre våningen, te.x. Och den där luckan vid dörren som döljer ett transportband!
Ej heller har man valt en enhetlig färg för dörrarna. Man tager vad man haver. Dessutom verkar den enda dörren ha liggande plankor och den andra stående. Trots att jag på något sätt är för standardisering, tilltalas jag av motsatsen.
En gömd trädgård nästan i Jerusalem
Inte långt från Gerusalen, som det stavas på skylten, ligger en gammal övergiven gård som en gång haft en överdådig trädgård. Trots att ingen skött dess planteringar, är det fortfarande lätt att röras av den prakt som möter besökaren. Äppelträdet var stort och helt översållat av vita blommor, olika sorters buskrosor sände ut en ljuv doft och pioner och krolliljor visade sina vackra blommor.
Bagarstugan hade undkommit efterkrigstidens moderniseringar och var sig fortfarande lik. Framför ett av fönstren prunkade smörbollar, denna vackra växt som trivs ändå upp i lappmarken.
Både bro och ytterdörr har kvar den spröda elegans som var så vanlig förr. Senare tids snickerier är betydligt klumpigare vilket blir särskilt tydligt om man tittar på gamla foton från förra seklets början. Byggnader som idag ser kompakta och formstöpta ut, gjorde då ett luftigt och elegant intryck.
Kilan till höger har onekligen en enkel konstruktion för att hissa upp och ned vattenhinken. När jag var barn brukade vi kyla kärnmjölk och annan dryck där nere i det kalla vattnet genom att sänka ned en välfylld plåthink, fylld av mjölkprodukter och annat som krävde kyla för att hålla sig varma sommardagar. Inte för att vi saknade kylskåp, snarare för att brunnen hade betydligt större kapacitet.
Smörblommor, midsommarblomster, en loge, en huvudbyggnad i efterkrigstidens typiska stil. Så stilla och så övergivet, men samtidigt en så harmonisk plats. Inga kallstråk som signalerar död och ondska. Bara vänliga blomster.
Den röda blomman är en herrgårdspion, en tålig sort som kanske inte är så vanlig idag. Dess blommor är inte lika fylliga som den vanliga bondpionens, men i gengäld har den något skirt över sig. Kanhända är dess aperation rentutav herrgårdsaktig.
When it’s summertime down south
Jag är i Västerbotten och där har jag varit sedan i torsdag som jag inte minns fel.
I fredags reparerade jag GBS gamla Luxor, en 1260 W från 1939 som hon fått i födelsedagspresent av Matt-Frans för ett par år sedan. Den var visserligen inte stendöd, men det lilla ljud som kom ur högtalaren var knappast hörbart. Resultatet blev inte så dumt och på mellan- och kortvåg gick det att få in de mest spännande stationer. Radion har dessutom grammofoningång, så med en adapter kan man lätt koppla in iPhonen eller datorn och lyssna på musik utan störande högfrekventa toner. Även basen är föredömligt svag.
Dan därpå begav vi oss till Ånäset där det var någon form av shoppingdag med allehanda stånd som kantade byagatan. Jag fyndade några sånghäften som ett gammalt par reade ut. De brukade uppträda på diverse tillställningar, men nu tyckte de att de var för gamla och hade därför lagt ned verksamheten och därför gjorde de sig av med sina gamal häften.
Även Afrikaaffärn (ja, den heter precis så!) hade öppet och jag fann en vacker halsduk för 220 kronor i mycket behaglig ullkvalitet. I Afrikaaffärn finns det mängder av tyg, väskor, halsdukar och klänningar. De sistnämnda är särskilt lämpliga för kulturtanter som börjat svälla över litet.
På eftermiddagen åkte jag och Sofia Runars, en lyckad kvinnoperson, till Holmön för att gå på fest. Båtresan var varm och behaglig (halsduken från Afrikaaffärn var därför helt onödig). Holmön är en fin ö, som en blandning av Norrländskt förritin och Saltkråkan. Målet var Egils båtbyggeri som egentligen var en gammal ladugård som för kvällen apterats till festlokal. På baksidan fanns ett trevligt uterum i turkisk stil, ej olikt ett klassiskt herrum.
Och så fanns där gris. Grillad gris i enorma mängder. Grisen var uppfostrad efter konstens alla regler och togs nyligen av daga medelst bultpistol.
Dagen därpå, efter en kall natt, hängde regnet i luften och båtfärden hem blev allt annat än lugn. Väl framme i Bjännsjöå, där jag parkerat min bil, startade hemfärden till Les Flarques och en väntande GBS. Solen bröt fram och det var mycket vackert längs med vägen från Västra Sjulsmark, via Ytterklinten och Överklinten till Les Flarques.
vad passar väl bättre en grå måndag än ett besök i Vebomark? Inte mycket vill jag påstå. Den gamla skolbyggnaden var mycket vacker och i hembygdsgården alldeles intill fann jag denna fantastiska degblandare av tysk kvalisort. Som droppen på moset användes den till att att blanda pizzadeg ty det bakades pizza i den gamla bakugnen!