På Blasieholmen ligger ett gammalt tullhus från 1876 och två magasinsbyggnader från 1900-talets början. Dessa byggnader som lustigt nog bevarats och överlevt både cityomvandling och det senaste decenniets nybyggnadsivrande politikers härjningar, är numera hotade då Nobelstiftelsen planerar ett nybyggnadsprojekt i den större skalan. De befintliga byggnaderna är välbevarade, även om tullhuset omgestaltas en del för länge, länge sedan. Att riva dessa unika byggnader vittnar verkligen om de styrandes brist på pietet och en Nobelstiftelse som helt saknar grepp om vårt kulturarv. Nej, bevara dessa byggnader och återanvänd dem och komplettera dem med något nybyggt. Framförallt trämagasinen tycker jag är särskilt viktiga att värba, ty byggnader av denna typ är mycket ovanliga på centralt belägna platser i större städer.
I en tävling om studentbostäder belönades 1958 ett förslag av Hjalmar Klemming och Erik Thelaus vilket kom att realiseras under följande år och 1961 stod det nya komplexet färdigt. Hur det såg ut då kan man se här. Idag är det kraftigt förvanskat och av den forna glansen återstår inte mycket.
Jag tror att det var i slutet av 80-talet som fasaden kläddes in i plåt och nya, mindre fönster monterades. Samtliga entréer byggdes om och fick nya dörrar i aluminium eller metall. det hela blev inte alls lyckat. Elegansen gick förlorad och Jerum blev mer en förvaringsplats för studenter än en vacker 50-talsbyggnad. Synd och onödigt tycker jag. Att spara energi är inget jag har något emot, men man måste går varsamt till väga och göra det snyggt. Att byta ut fina material som tarvar underhållsfritt är säkert billigare på kort sikt, men i längden är det ett stort slöseri med resurser.
Intill Lidingövägen, på en höjd bakom Kungliga Musikhögskolan ligger en gul 40-talsskola som ritades av Paul Hedqvist och då bar namnet Statens normalskola. Jag har skrivit om byggnaden tidigare, klicka på taggen Statens Normalskola under inlägget om ni vill läsa mer. Det är en fin byggnad. Inte en riktig hallskola, men där finns faktiskt en hall. De olika byggnadsdelarna är utspridda över ett rätt stort område och huskropparna har sinnrikt kopplats till varandra.
Idag huserar Musikhögskolan i Normalskolans lokaler, men snart, kanske redan till våren, flyttar de ut för gott, ty hela rasket skall rivas och en ny musikhögskola och ett bostadsområde skall byggas. De nya byggnaderna bli naturligtvis betydligt högra för att utnyttja marken maximalt. Det har visserligen inget emot, men jag tycker att det är tråkigt att en så fin byggnad jämnas med marken. Den är välbyggd av utmärkta material och den är välbevarad. Resursslöseri att riva så högkvalitativa hus!
Låt oss så titta på avsnitt 9 i serien Varför är det inte snyggt?
I Solna finns det många välbyggda områden från 40-50-talen. Tyvärr är det väl som på de flesta andra ställen lite si och så hur man förvaltat detta byggnadsarv. Strax intill Solna centrum, med början vid vid Centralvägen men i huvudsak liggandes vid Hannebergsvägen, ligger ett område som jag gissar är uppfört vid femtiotalets början (det är en del av Skytteholm). Den första stadsplanen för Skytteholm togs 1948 och bakom den låg Alvar Aalto tillsammans med Albin Stark. Nere vid Centralvägen ligger rätt höga hus med butiker i bottenvåningen och tak-/ateljévåningar högst upp. Raden avbryts av Erik Grates park som ligger vid foten av den höjd varpå Hannebergsvägen slingrar sig.
Över lag är det påkostade hus, vilket inte minst märks på portarna som är imponerande. Fasaderna verkar ursprungligen ha varit putsade med ädelputs, dvs med tillsats av glimmer som glänser i solljuset. Balkonger är rikligt förekommande och högst upp en och annan etagevåning. Området är också mycket vackert planlagt och det finns gott om grönska. Hannebergsvägen slingrar sig fram vilket gör att det inte finns minsta spår av monotoni. Det hela är helt enkelt ett mycket lyckat arrangemang! Det är en konst att exploatera utan att för den skull gå för hårt fram, att skapa ett trivsamt område och samtidigt ge plats för så många lägenheter som möjligt.
En liten bit ifrån, på höjdens norrsluttning, fann jag ett något nyare hus, som jag anser vara en verklig pärla. Helt i original och med mycket originella balkonger och en mycket flott entré (som ni ser på bilden ovan).
Tyvärr kommer dessa hus, precis som så många andra, att förstöras lite allteftersom reparationer görs. Fönster och balkonger byts ut. Putsen likaså, vilket gör att fasaderna inte glimmar i solljuset. Kök, garderober mm kastas ut för att den ”höga standard” som då erhålles gör det möjligt för fastighetsvärden att höja hyran. Att dessa hus i grunden är framtidssäkrade, dvs byggda så att de kan underhållas och förbättras i hundratals år, tar man ingen hänsyn till.
En inte alltför vanlig syn i Bagarmossen och snart är den helt ett minne blott. Ett helt vanligt flerfamiljshus med ekport, träfönster och smäckra originalbalkonger.
För ett par månader sedan besökte jag Bagarmossen och kom då underfund med att det finns något som heter Stimulans för Stockholm som är en satsning på byggande och renovering av bostadsbeståndet. Tanken må vara god, men nackdelen är att sunda hus hotas att bli osunda och att stora kultur- och trevnadsvärden gå förlorade. För att inte tala om det resursslöseri som blir resultatet när högkvalitativa byggnadsdelar rivs ut.
Som ni såg i inslaget från Bagarmossen är det genomgripande ombyggnationer på gång och skulle hela beståndet av 40-50-talshus behandlas på detta sätt vore det en stor förlust. Kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, tror jag är den del av förklaringen. En annan är okunskap. Lika viktig är nog den föråldrade hyreslagstiftningen som tvingar fastighetsägaren att byta ut om denna vill höja hyran. men då nytt inte alltid är bra, måste något göras.
Jag har inget emot energibesparingar, tvärtom. Jag tycker att det är av yttersta vikt att någonting görs åt detta. Detta något måste göras på rätt sätt. Får jag bestämma blir det energiglas i befintlig båge, värmeväxlare som tar hand om spillvärmen från takens ventilationsfläktar, ev tilläggsisolering där det verkligen behövs och på ett estetiskt tilltalande sätt (ute eller inne), värme och vatten debiteras efter förbrukning (sannolikt en mycket effektiv åtgärd – skyll nu inte på att detta är svårt att genomföra, ty redan på 20-talet presenterades en lösning i Byggmästaren). Man kan också tänka sig att man propagerar för användandet av gardiner eller rullgardiner nattetid. Denna detalj gör större nytta än man kan tro. En ljust belägen våning med tvåglasfönster värms ju under en stor del av året i syd- och mellansverige av solljuset dagtid, mer än en med treglas, men kyls när mörkret fallit. Se där, vad en rullgardin skulle kunna göra!
Överhuvudtaget blir jag förbannad när man inte vill erkänna att det krävs en ändring av gemene mans vanor för att komma tillrätta med energislöseriet. Nu är väl inte rullgardinsgrejen något strålande exempel, men om man som individ kan bidrag med förändrade vanor för att underlätta för denna planet, är det både en plikt och ett privilegium att dra sitt står till stacken.
Jag har kontaktat Svenska Bostäder, Stabsbyggnadskontoret och Stockholms Stadsmuseum och kommer att föra en dialog med dem. Först ut är Svenska Bostäder som fått dessa tre frågor i sin brevlåda. Jag hoppas på utförliga svar där de motiverar sitt handlande.
1. Ersätta traditionella och miljövänliga material med nya, tvivelaktiga
Byggnader från 40-50-talen är nästan undantagslöst byggda med goda material. Visst finns det detaljer som kan ställa till det, t.ex. asbestcement, men över lag används i snickeriinredningen massivt trä eller masonit och andra träfiberplattor som framställts utan lim med hjälp av den så kallade masonmetoden – till skillnad från dagens MDF och spånskivor som är fulla av ämnen som inte precis bidrar till god inomhusmiljö. Fönstren är i kärnvirke av sådan kvalité att även många års vanvård endast får till följd att enstaka bitar behöver bytas ut. Fönster som med lätthet kan energieffektiviseras med nya glas. Att bygga på detta sätt skulle vi inte ha råd med idag, vilket är synd nu när faran med moderna byggmaterial börjat uppmärksammas och stora summer läggs ned för att sanera det bostadsbestånd som byggts från 60-talet och framåt.
Hur kommer det sig att SB vid ombyggnader byter ut fönstersnickerier och ersätter dem med nytillverkade i aluminium som inte går att underhålla, och detta trots att de befintliga fönstrens energiprestanda med lätthet kan göras up-to-date med nya glas? Hur kommer det sig att kökssnickerier med massiva stommar och med luckor i trä och masonit ibland ersätts med nya, utförda i tvivelaktiga material som innehåller ämnen som riskerar bli en framtida hälsofara och som är svårare att renovera och i längden underhålla? Att hushålla med våra naturresurser är av yttersta vikt, och det skall mycket till innan ett utbyte är motiverat.
2 Hållbar förvaltning
Att spara energi är av yttersta vikt, men detta kan naturligtvis göras på många olika sätt. Istället för att byta ut, kan man förbättra befintliga detaljer. Evakuerad luft kan återvinnas och tilläggsisolering kan göras på ett tämligen estetiskt tilltalande sätt. Det finns annars en stor risk att alla de nya material som tillförs det äldre byggnadsbeståndet vid renoveringar, i längden gör dem till miljömässigt sämre bostäder, samtidigt som ett långsiktigt och hållbart underhåll omöjliggörs. Hur kommer det sig att SB inte ägnar samma omsorg åt dina 40-50-talsbyggnader som de gör åt de byggnader som är kulturskyddade? Är det kortsiktiga förvaltningsmål, 30-40 år, som gör att man hellre byter ut än fortsätter att renovera och underhålla?
3 Hyreslagstiftningen
Dagens hyreslagstiftning premierar utbyte av detaljer. För att höja hyran måste standarden höjas och standarden kan i princip bara höjas genom att ersätta gamla byggnadsdelar med nya, oavsett kvalité. Hur skulle SB förfara vid renoveringar om hyreslagen istället skulle premiera goda material, hållbarhet och kulturvärden?
I det första avsnittet av Varför är det inte snyggt? besökte vi Hasselquistvägen i Hammarbyhöjden. Det var i februari och fastighetsägaren hade precis påbörjat reparationen av de ena fastigheten. Den andra hade ännu inte fått bygglov och arbetena hade inte påbörjats. Jag skickade in en skrivelse till Stadsbyggnadskontoret och så småningom tog en handläggare över ärendet (en handläggare som först fått något om bakfoten och trodde att jag var fastighetsägaren).
Resultatet av det hela ser ni på bilden ovan. Snyggt! Då jag inte vet vilka planer fastighetsägaren hade är det svårt att säga hur resultatet hade blivit om jag inte gripit in. Hur som är kåken nu en prydnad för sin gata.
i Hammarbyhöjden, på Pär Lindeströms väg finns ett mycket intressant funkishus. Det tittar vi också närmare på i detta avsnitt. Man har inte knusslat med glasytorna i denna kåk! Just nu finns det en två till salu som verkligen inte går av för hackor. Mycket välplanerad, om än liten
I Hammarbyhöjden finns det faktiskt ett stort utbud av vackra portar. De flesta är i ek och både enkla och eleganta på en gång. Den ni ser på bilden ovan är praktiskt taget ett vindfång i ek och glas. Mycket snyggt!
Och så tittar vi på avsnitt 7 i serien Varför är det inte snyggt?
Boden ligger mig varmt om hjärtat. På många sätt är staden ovanligt fin, eller kanske snarare var. Där finns en stadskärna som faktiskt har behållit en antal tvåvåningshus i trä (affär på bottenvåningen och våning en trappa upp) även i centrala lägen. Det finns en liten sjö, en vackert kyrka med många kyrkstugor intill och ett pampigt militärområde med stora stenhus i jugendbarock.
Boden hörde länge till de få städer som saknade galleria, men för ett par år sedan öppnade en liten i anslutning till Bodensia, det gamla flotta hotellet som tyvärr chansera. Tyvärr är nu ytterligare en galleria under uppförande. Jag avskyr gallerior!
I Boden finns ett stadshus, en anläggning som verkligen är en riktig pärla. Verkligen det finaste jag sett här uppe. Luleå har visserligen också ett vackert stadshus, eller snarare hade. Deras trädgård är heller inte i paritet med den som Bodensarna välsignats med.
Det största felet med Boden är att man rivit lite för mycket, har en stor parkeringsplats mitt i stan invid ett fult Coop samt att man inte är varsam gentemot den äldre bebyggelsen. Efterkrigstidens hyreshus är i mycket stor utsträckning förvanskade, dock inte i lika hög grad som i Luleå.
För inte alls länge sedan var jag på en lägenhetsvisning i Bagarmossen. Det var en finfin tvårummare som den med längst kötid kunde lägga vantarna på. Köket var mycket fint, vardagsrummet låg i ett hörn och hade ett mycket stort fönster med låg bröstning. En av spekulanterna frågade om fasaden snart skulle åtgärdas och Svenska Bostäders representant berättade att det var möjligt. Ett hus i området (byggt 1954) hade precis renoverats och blivit som nytt, med nya fönster och allt. När jag påpekade att det knappast kunde bli speciellt snyggt berättade han att de valt fönster i gammal stil. Pyttsan, tänkte jag och mycket riktigt, de nya aluminiumfönstren avvek helt från de ursprungliga i sitt utförande. Gubben från bostadsbolaget blev märkbart irriterad när jag påpekade att hade fönstren hållit i 60 år, skulle de nog hålla minst lika länge till och energiklassade kunde de bli om man monterade nytt glas i innerbågen.
På Svenska Bostäders hemsida kan man läsa om byggnadsvård: ”Det betyder att byggnadsvård är ett vardagsarbete för oss och att allt vi gör, oavsett om det handlar om små reparationer eller större åtgärder, präglas av respekt för husen och deras historia”. Uppenbarligen gäller inte detta husen i bagarmossen. Istället får man söka sig till sidan för ombyggnad där följande står att läsa: ”Vid underhåll genomförs energiåtgärder som fasadrenoveringar, tilläggsisoleringar och fönsterbyten i ett stort antal fastigheter”.
Att spara energi är av största vikt, det tycker jag verkligen. Att spara på miljön är också viktigt men att byta ut fungerande byggnadsdetaljer mot nya, som inte går att underhålla och som slukar stora resurser vid tillverkningen, är allt annat än långsiktigt. Såväl kulturhistoriska som estetiska högtstående detaljer utplånas, och i det långa loppet blir miljön lidande. Fönster renoverar man, tätar och förser med energiglas. Fasader kan ev tilläggsisolerar, om det görs snyggt (det är trots allt ett reversibelt ingrepp) och balkongfronter blästras, rostskyddas och målas. Att tillverka nya balkonger och fönster av aluminium kräver mycket energi. När de blivit fula, tvingas man ofta byta dem, ty de är svåra att underhålla.
Jag tycker att Svenska Bostäder borde skämmas. När man sitter på ett sådant präktigt bostadsbestånd, med välbyggda och välplanerade 50-talslägenheter måste man vårda dem med största respekt. Att göra detta är på intet sätt att offra miljön, tvärtom!
Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.
Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.
I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.
Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.
Som ni kanske minns skrev jag om de flotta punkthusen på Danviksklippan för en tid sedan. Åtminstone ett av husen är lite taffligt reparerat och har fått nya fönster vilket inte är särskilt lyckat. De ursprungliga är av märke Åtvidaberg vilket förmodligen inte säger er något. Tänk på då huset i korsningen av Kungsträdgårdsgatan/Hamnagatan, där Max ligger i bottenvåningen. Fastighete, som byggdes i början var 40-talet var Åtvidabergs kontor och naturligtvis försett med Åtvidabergsfönster i ädelträ. dessa finns kvar än idag, även om hyresgästerna idag är andra företag.
Jag fick ett parbilder på mailen härom dagen från en ledsen boende i Klippan 10, ett av punkthusen på Danviksklippan. BRF vill byta ut de ursprungliga fönstren, ty de gamla hotar att falla samman. Så illa är det dock inte, men som ni ser av bilderna behöver de slipas och målas och eventuellt kan det vara en god idé att byta ut det inre glaset mot energiglas. Det minskar kallraset samtidigt som det blir tystare inomhus.
Tyvärr är det fortfarande så att många, framförallt äldre människor, tror att nytt är lika med bra. Behöver man inte själv betala för det (bara indirekt, genom bostadsrättsföreningen) är det klart att man vill ha nya rutor. Då säger jag betänk följande:
1. Ett ursprungligt hus är alltid mer attraktivt än ett illa reparerat, åtminstone i länga loppet. Husets värde varar.
2. Nya träfönster är undantagslöst av sämre kvalité. Aluminiumfönster går inte att underhålla på något vettigt vis och ser förr eller senare sjaskiga ut. Gamla träfönster kan repareras och håller i princip hur länge som helst. Åtminstone 200-300 år.
3. Energiförbrukningen i ett gammalt fönster kan förbättras genom att man monterar ett energiglas av något slag, dvs byter ut den INRE glaset mot ett nytt. Det yttre skall man inte röra, av såväl estetiska som värmetekniska orsaker.
Vridfönster, i dagligt tal kallade perspektivfönster efter Eric Sigfrid Perssons fönster som var de första av denna konstruktion, är synnerligen praktiska. De är lätta att öppna och ger god, dragfri ventilation. Man slipper flytta bort krukor m.m. från fönsterbrädan när man skall släppa in frisk luft. Det relativt stora avståndet mellan glasen gör också att värmeekonomin inte är den sämsta.
Hu hopps vi bara att föreningen tar sitt förstånd till fånga och reparerar sina klenoder. Sprid länken är ni snälla!
Få saker irriterar mig så som alla dessa förbannade balkonglådor som hängts upp på vackra funkisfasader med start på 70-talet. Istället för smäckra konstruktioner i järn och smide, har balkongfronterna ersatts med en lättmetallkonstruktion som är att betrakta som mycket klumpig. Detta är naturligtvis inte snygg!
En bidragande orsak till detta utbyte är naturligtvis det faktum att moderna balkonger i aluminium inte behöver underhållas, istället byter man ut dem när det blivit gamla och fula och det är rent och skärt resursslöseri. Under 30-40-talen var variationen mycket stor och många hus hade individuellt formgivna balkonger. Idag, när de flesta renoverats genom utbyte till moderna standardbalkonger, råder det däremot stor likriktning och det är naturligtvis synd. När det gäller funktionalismens byggnader sitter karaktären till största delen i just balkonger, fönster och portar och därför måste man var mycket rädd om dessa detaljer.
Idag förfasar vi oss över fula utbytta eller aluminiuminklädda fönster. Trä är ett utmärkt material och har den fördelen att det går bra att underhålla och laga. Visserligen kan man måla om aluminiumprofiler, men det nya färgskikten blir inte speciellt hållbar. Och nog är det något visst med trä, även om jag måste säga att jag är har en svaghet för 50-talets ädelträfönster med eloxerad aluminium på utsidan men det är en helt annan historia.
Jag undrar hur många som bytt fönster för att spara energi? På tok för många gissar jag. Byter man till nya fönster orsakar bytet i sig utsläpp, bara genom att tillverkas. Om man istället reparerar, tätar och byter ut det inre glaset mot någon sorts energiglas, uppnår man god prestanda utan att ge avkall på det estetiska. Att sedan använda rullgardiner under de mörka timmarna gör en hel del för att minska energiförbrukningen.
Det absolut dummaste man kan göra är att montera nya fönster, med karm och allt, i en befintlig karm. Karmbredden ökar då markant och i samma utsträckning minskar det infallande ljudet och rummet blir mörkare vilket märks särskilt under vinterhalvåret. Jag har sett skräckexempel (två hus på Karlavägens solsida) där denna idioti upprepats två gånger. Då blir det inte mycket till glasyta kvar.
Vill man läsa mer om fönsterrenovering , rekommenderar jag Byggnadsvårdsbloggens länklista. Och om ni klickar på taggen Fönster, kan ni läsa om allt jag skrivit i ämnet.
Voila! Premiär! Äntligen sätter någon ner foten och det är jag. Ibland är det så enkelt att det bara finns rätt eller fel och så är det i detta fall. Den byggfirma som renoverar huset på Hallelquistvägen 30-32 gör de flesta fel som man kan tänka sig och det med besked. Klicka på bilden ovan för att se inslaget och läs sedan vidare i texten. Tyvärr råkade jag skriva fel bilden i filmen. Adresserna är Hasselquistvägen 32-38.
Den första byggnaden som visas i klippet är Hasselquistvägen 36-38 som byggdes åren 1938-40. I Bebyggelseregistret hittar jag följande data: Harry Thunholm (Byggherre), R O Sjösteen (Byggmästare), Thure Bergentz (Arkitekt). Byggnaden är sliten, men praktiskt taget helt i ursprungligt skick. Endast balkongernas plåt verkar ha bytts från sinuskorrugerad till trapetskorrugerad (jag kan visserligen ha fel på denna punkt, men jag tror inte det). Fönstren är de ursprungliga. De är i behov av renovering, men på det stora hela i användbart skick. Dock att det är sällsynt med gamla träfönster som inte går att renovera. Virkeskvalitén är så pass hög att riktigt allvarliga skador är sällsynta.
Huset nummer två, Hasselquistvägen 32-34, byggdes 1939 och byggmästare var Erik Ahnskog. Det ritades av
Egnahemsbyrån vid Stockholms stads fastighetskontor. Skicket på fasaden verkar vara tämligen likt det föregående, men vid den pågående renoveringen ersätts de yttre fönsterbågarna med obehandlad aluminium och även karmarna kläs in. Balkongerna byts mot nya i aluminium med klumpiga dimensioner och osnygga infästningar.
Nu kan man verkligen fråga sig varför man förgriper sig så på ett gammalt fint smalhus. jag tror att det dels beror på okunnighet och dels på att man vill minimera det löpande underhållet. Aluminium kräver inget underhåll och går heller underhålla. Smäckra aluminiumprofiler kan vara mycket vackra, men när klumpiga dito hamnar på gamla 30-talshus blir resultatet inte annat än fult. Fastighetsägaren kommer dock inte att behöva ägna ett öre åt ommålning de närmaste 60 åren förmodar jag, om det är nog det huvudsakliga skälet till att man valt denna klumpiga renoveringsmetod plus att de säkert sparar energi, men för att göra det hade man lika gärna kunnat byta det inre glaset mot energiglas, en förändring som inte märks och som dessutom är betydligt billigare.
Vad hade då hänt om man kalkylerat annorlunda, om man valt att göra upprustningen på ett mer energisnålt sätt? Rimligtvis borde det vara betydligt mer ekologiskt hållbart att reparera och måla om. Aluminium tillverkas genom en mycket energislukande process så att byta ut kvalitetsträ mot detta material är knappast en vettig lösning. Detsamma gäller balkongerna, men här kompliceras det hela av att balkongplattorna säkerligen behöver gjutas om och man i vilket fall som helst måste montera ned fronter och handledare. Nåväl, att åter sätta dem på plats efter att ha blästrat, rostskyddat och målat dem, är knappast en omöjlighet.
Tar vi sedan hänsyn till de kultur- och skönhetsvärden som går förlorade vid en dylik renovering är det bara att konstatera att siffrorna bli än rödare. Vill man en dag återställa huset, blir det en dyrbara historia och det är inte säkert att det går att uppbringa lika fint virke till fönstren (åtminstone till ett överkomligt pris).
