En solig dag, den näst sista i september, åkte jag norrut till Vendel, en bygd i norra Uppland. Få platser i vårt land kan skryta med att de namnget en tidsperiod, men denna uppländska pärla, som hade sina glansdagar under yngre järnåldern, är orsaken till att man idag talar om Vendeltiden när man menar nämnda era.
I Vendel är man fortfarande mån om att inte låta det moderna tränga undan det gamla, klassiska som gjort bygden välkänd. Ett exempel ses på bilden ovan där en hederlig gammal GB-gubbe välkomnande lyfter på hatten vid vackra bensinstationen.
Bland fornlämningarna finns även modernistiska pärlor som denna gamla brandstation. Den vita putsfasaden med sina röda snickerier skänker lugn och trygghet åt platsen och är tillika en verklig prydnad.
När jag parkerade framför byggnaden i den varma höstsolen slog det mig att denna mark kanske en gång ägts och brukats av den mäktige Ingjald Illråde, son till Bröt-Anund och tillika den siste kungen i den gamla Ynglingaätten. Det var med andakt, jag stannade motorn och öppnade bildörren.
Än i denna dag bedrivs jordbruk i dessa trakter. Åtskilligt har dock skett med det jordbrukstekniska sedan yngre järnåldern och dagens bönder kan skryta med nymodigheter som denna praktfulla ladugård som får betraktas som en verklig prydnad för bygden.