Ljumma sommarkvällar på 40-talet tillbringades ofta på Skansens dansbana. Där spelad Thore Ehrlings orkester. Här en rätt så svängig sak från 1940, I love each move you make:
Enligt en av mina gamla kunder på fiket var dock dansbanan mittemot Grönan (vid Allmänna gränd) att föredra. Här spelade då och då utländska, ibland svarta, orkestrar. Betydligt mer svängiga får man anta, men nog gillar jag Thore Ehrings orkester en hel del. Han skrev trots allt, och spelade in, En månskenspromenad:
Igår plockade jag fram en bok ur bokhyllan som jag inte läst. Det var Birgit Tengroths Nattportier från 1949. Boken var hennes andra efter debuten med Törst som hon dock gav ut under pseudonymen Eva Lavell (publicerat i All världens berättare 1947 och på Wahlström & Wistrand 1948).
Tengroth var en mycket populär aktris under 30-40-talen och ansågs höra till våra mest begåvade. 1949 spelade hon in sin sista film vilket var Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans mästerverk om den sorgsna Dagmar Brinck. Efter denna film, ägnade sig Tengroth helt åt skrivandet och skördade stora framgångar under 50-talet, inte minst som skribent i Veckojournalen.
Men åter till boken Nattportier. I bokens första scen får fru Widlund, som bor på ett hotell på Karlavägen, besök av sin hårfrisörska Siv Lantzen, en ung dam som avslöjar att hon är lesbisk och att hon blivit gravid efter att ha legat med en feminiserad ung man och nu önskar att fru Widlunds man läkaren Nils tar bort fostret. Annars skjuter hon sig! Ett djärvt tema 1949, det får man verkligen säga! Efter lite googlande hamnar jag på Biggan blogg, som är helt dedikerad till Tengroth. Jag läser den då och då, men tyvärr inte regelbundet. Där hittar jag en länk till en text av Mikaela Kindbolm om Ekmans Flicka och hyacinter och knyter den samman med Ulla Billquists öde. Mycket intressant. Och att tanken aldrig slagit mig!
Nattportier (åter till ämnet!) utspelar sig som sagt på ett hotell och består av ett antal kortare berättelser som alla utspelar sig på Trianon, ett karlavägshotell med ett namn som förpliktigar. Språket och berättelserna är stundtals mycket bra, stundtals banala och tidstypiskt tramsiga. Tengroth är inte alltid så snäll mot kvinnan utan skildrar henne med visst löje. Jag kan inte låta bli att undra om det inte finns spår av henne själv i dessa porträtt.
Mot slutet av sitt liv gav Tengrot ut de självbiografiska volymerna Jag vill ha tillbaka mitt liv och Jag trodde du var död! Dessa skall jag läsa vid tillfälle, ty nu är min nyfikenhet väckt.
Jag vet inte vad som flög i Odeons inspelningschef när han lät Ulla Billquist spela in Kärlekens små ord utan att ändra på texten. ”Små flickor är det lätt att fastna för” sjunger man ju knappast idag, framförallt inte som kvinna i en populär schlager. På 30-talet måste det ha varit en smärre skräll. Lyssna på Kärlekens små ord:
Ulla Billquist tog sitt liv den 6:e juli 1946 och hittades död i köket i sin lägenhet på Nybrogatan 77. Hon hade tagit sömnmedel och vridit på gasen, istället för att åka till en spelning i Karlstad. Ytterdörren var låst, men köksingångens entrédörr var inte reglad. Genom åren har det spekulerats åtskilligt kring vad som var orsaken till hennes självmord. Troligtvis får vi aldrig något säkert svar på denna fråga.
I dagarna har det dock släppts en CD-box med 17 skivor där alla hennes inspelningar finns med (432 stycken!). Med boxen följer också en bok som berättar om Billquists liv och karriär. I denna lanseras en ny teori som förklarar självmordet. Parallellt med sina äktenskap levde Billquist med en annan kvinna och en dag orkade de inte längre med dubbellivet. Tillsammans bestämde de sig för att ta sina liv och tog därför sömntabletter och vred sedan på gasen. Det dröjde dock innan väninnan tappade sitt medvetande och när Ulla somnat in, svek henne modet och hon lämnade våningen.
Dessa uppgifter sägs vara baserade på en intervju med en bekant till Billquist som fortfarande är i livet och en bandad intervju med Billquists sista man som där berättar hemligheten om sitt äktenskap. Huruvida detta är att lita på, kan jag inte yttra mig om. Existerar bandet och f.d. maken kan anses tillförlitlig, får man anta att uppgifterna är sanna. Det är inte på något sätt en otroligt historia och i början av 40-talet var det fortfarande straffbart att praktisera sina homosexuella böjelser. Min främsta invändning är dock att jag inte kan förstå hur man kan lämna sin älskande döende i ett av gas fyllt rum. (I ärlighetens namn tycker jag det verkar det troligare att Billquist tog sitt liv efter att ha blivit sviken av sin väninna, något som till viss del styrks av ett vittne som såg henne anlända till hemmet i bil, gråtandes den morgon hon vred på gasen.) Lyssna gärna på P4:s inslag om Billquists hemliga liv.
Det finns en mycket bra dokumentärfilm, Väninnor av Cecilia Neant-Falk, som handlar om några kvinnor som levde ett förbjudet liv på 40-talet i Stockholm. En av kvinnorna är gift men umgås ofta med en annan kvinna som hon älskar. Maken vet om deras kärlek, accepterar den och tillsammans åker de på semesterresor. Se den, den är mycket fin och kanske kan den kasta ett förklarande ljus över Ulla Billquists privatliv under dessa år.
Billquist var en av de allra populäraste artisterna under första halvan av 40-talet. Hon spelade in mängder av skivor och många av dem är intimt förknippade med krigsåren. Min soldat, När det ljusnar på andra sidan sundet och Räkna de lyckliga stunderna blott hör till de mest kända. Hennes röst är lyrisk, vemodig och ibland helt uppsluppen. Hon har också förmågan att uttrycka mer än bara texten förmår att göra. På så sätt kan hon jämföras med Billie Holiday och Edith Piaf. På Spotify finns en skiva med några av hennes inspelningar för Sonora. Söker man på hennes namn hittar man ytterligare några. Man skulle önska ett mer komplett sortiment.
Kärlekens ord, som jag citerade i början på denna text, är komponerad av Kai Gullmar som står som upphovsman för åtskilliga av de schlagers som slog på den tiden. En hel del av dem spelade hon också in själv. Hennes riktiga namn var Gurli Bergström och hon flyttade på 20-talet från Sundsvall till Stockholm där hon slog igenom. Läs mer om henne här. Till skillnad från Billquist, var Gullmar mer öppen när det kom till fruntimmersaffärer och hon var dessutom god vän med Gustaf Wally som inte var känd för någon större diskretion på det området, även om han naturligtvis föredrog herrar.
Min absoluta favorit med Ulla Billquist är En månskenspromenad. Den har jag skrivit om här. Bättre än så blev det inte under krigsåren i Sverige. Knappt i fortsättningen heller.
Updatering: Nu har dn.se skrivit en längre text om Billquist. Läs den här!
Det här är bland det bästa jag vet. Det finns som bekant mycket som är bra, men just den här tillhör favoriterna. Texten skrevs av Nils Hellström och musiken komponerades av Thore Ehrling.
Och det är texten som jag tycker allra bäst om. Man skulle kunna kalla den banalt romantisk, men var gör väl det när man faller hejdlöst, tar den till sitt bröst och nästan gråter?
När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, ros och kastanj? Det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskens-promenad.
När spirar röda rosor upp där vi går, när dansa älvor runt omkring i vårt spår? Det händer alltid när vi mötas för att gå, på en månskens-promenad.
Och lyssna på den och lägg märke till stråkarna som kommer mot slutet. Så vackert.
Går jag alen och vankar, under en måne så stor, har jag i mina tankar, gissa min vän, vilken du tror.
När kan man lyckostjärnan nå med sin hand, när lyser vägen vit till vårt Samarkand, det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskenspromenad.
Bilden ovan kommer från notbladet (för övrigt en typisk bild från Ateljé Uggla, snygg som tusan). Det har tillhört min far och eftersom han började spela på dans redan 1943 så undrar jag om den fanns på repertoaren redan då, eller om det dröjde några år. Han var mycket ung på den tiden och sättningen var bas, fiol och dragspel. Deras Månskenspromenad måste ha varit av enklare slag, men så växte väl varken nattviol och kastanj vid de norrländska festplatserna. Och inte var det champagne i glasen.
Är jag på det humöret och sällskapet det rätta, brukar jag sjunga den.
