Publicerat

Hemma hos Tutta Rolf ute på Gärdet

Tutta Rolf 1

1933 gjorde Filmjournalen ett sällsynt tramsigt besök hemma hos Tutta Rolf på Gärdet (tror jag, är inte säker) i Stockholm. Bilderna är det dock inte något fel på, till exempel den här ovan där hon poserar framför sin nya Dodge.

Tutta Rolf 2

När reportaget görs har Tutta Rolf precis avslutat filmningen av Kära släkten, mot bl.a. Gösta Ekman, och skall snart ta itu med En stilla flirt, en film som blir en stor framgång, precis som Vi som går köksvägen som kom året innan.

Tutta Rolf 3

Det lilla barnet är den son Tutta Rold fick tillsammans md Ernst och som döptes till Tom. Tom Rolf blev filmklippare i USA och fick en Oscar för arbetet med Philip Kaufmans Rätta virket.

Tutta Rolf slutade filma redan 1939 och flyttade till USA där hon gifte sig med Jack Donohue. Efter skilsmässan flyttade hon hem till Sverige och gifte om sig med HAsse Ekman.

Publicerat

Hon var Landstormens lilla argbigga

Nu tror jag att den sista av 30-talets stora svenska stjärnor lämnat jordelivet i och med Sickan Carlssons bortgång. Lite sorgligt, men så är å andra sidan livets gång.

När jag var lite på 70-80-talen så tittade jag nästan alltid på eftermiddagens matinéer. Bland de stjärnor som var flitigast förekommande, eller kanske var det så att det var de som verkligen fastnade i mitt minne, var Tutta Rolf, Annalisa Ericsson och Sickan Carlsson. Överklasskomedier från 30-talet har alltid tilltalat mig och bland de som sändes på eftermiddagarna var denna genre inte alls speciellt ovanlig. En av de mer namnkunniga regissörerna under denna tid var Gustaf Molander, vars bror Olof var en mycket respektingivande regissör på Dramaten och tillika dess chef i mitten på 30-talet. En populär skröna, var sanningshalt jag inte känner, är att Gustav Molander under inspelningen av en film i statarmiljö krävde tabletter under tallrikarna på bordet. Hur som, var han utmärkt lämpad för de mer eleganta 30-talsfarserna som gjorde stor lycka.

Molander regisserade Sickan Carlsson för första gången i filmen Kära släkten från 1933. Huvudrollerna spelades av Tutta Rolf och Gösta Ekman och Carlsson var Rolfs lillasyster. Intrigen var en smula banal, men på något sätt blev soppan tilltalande.

Men bäst minns jag Sickan Carlsson i uppföljaren till 1939 års film Landstormens lilla lotta, Landstormens lilla argbigga från 1941 (se affischen här). Den käcka lottan är i denna uppföljare utbytt mot en utfestad östermalmsböna som inte vill annat än att gå på restaurang och nattklubbar. När hon tvingas enrollera sig i civilförsvaret packar hon sina flottaste toaletter vilket inkluderar en cocktailpyamas i guldlamé och beger sig ut till landsorten. Scenen när hon mockar gödsel i ladugården i denna eleganta utstyrsel är svår att glömma. Lika svårt är det att inte föreställa sig hur det hela slutar. George Fant gick på intet sätt lottlös ur striden.

På 50-talet regisserade Hasse Ekman ett antal filmer med Carlsson. Mest kända är nog Sjunde himlen och Fröken Chic. Dessa färgkomedier var både banala och typiska för det uppsluppna efterkrigsåren. Vissa av dem är också mycket underhållande. Jag minns att jag såg just Sjunde himlen på Cinemateket för ett par år sedan och slog av hur färggrant allt var. Tapeter, tyger, möbler, bilar.  En märklig syn när man tänker på hur blekt allt ter sig idag. Filmen är också stundtals rolig, men något av ett pekoral kan jag tycka.

På youtube finns en smärre dokumentär om Sickan Carlsson. Den är kanske inte så heltäckande, men det är svårt att inte tycka ryckas med av hennes charm. Hon hade verklig ”det”. Läs gärna Leif Furhammars text i Dagens Nyheter och Gaby Wigardts i SvD.

Här en rättelse inskickad av Moladers barnbarn angående sanningshalten om tabletterna på statarbordet:

”Tänkte meddela dig sanningshalten. Så osann den kan bli!! Den berättades redan då farfar levde och gjorde honom väldigt ledsen.

Han var petigheten själv med detaljer och skulle aldrig kommit på något så dumt eller okunnigt. Han kom själv från fattiga omständigheter, Hans far dog när farfar bara var 12 år och hade det inte varit för goda vänner till familjen, som Strindberg och Albert Ranft hade de knappt klarat sig.

Så nu vet du.

Med vänlig hälsning

Anita Molander”

Publicerat

Gösta Ekman ingick Djävulspakten

I Carina Burmans nya biografi Djävulspakten porträtteras ingen mindre än Gösta Ekman, far til Hasse och farfar till Gösta. Den sistnämnde han han dock aldrig träffa. Tyvärr har jag ännu inte läst boken, ty jag förväntar mig ett gratisexemplar då jag hjälpte Bonniers med omslagsbilden. Det verkar dock tröstlöst, då de med största sannolikhet är genuint snåla. Burman gillar jag, främst för hennes roman Islandet, men även Klara Johanson-biografin ligger mig varmt om hjärtat. Förhoppningsvis är även denna volym läsvärd.

En herre i frack

Jag kommer nog aldrig att sluta att fascineras av Gösta Ekman, trots att jag sett honom i så få filmer. Han hade det där som bara ett fåtal människor har och som efter många år fortfarande fängslar så fort man ser hans bild. Och lyssnar man på rösten när han sjunger, förstår vem han var och vilka tjusarkrafter han besatte.

Jag minns att en ung och mycket oskyldig journalist intervjuade Ekman en gång. Hon pratade ivrigt om fikusar, utan att känna till någon annan betydelse än den som hör samman med den populära krukväxten som var på modet vid den tiden. Gösta Ekman var i skådespelarkretsar känd för sin vurm för stiliga herrar, men detta var något som den unga damen kände till. Hur pass aktiv han var på detta område vet jag inte. Kanske blev han slav även under denna last under sin tid i Tyskland, den vistelse som även gav honom smak för kokainet, ett missbruk som han aldrig kom över.

Ekman var för övrigt en djärv man och engagerade en ung och oerfaren Zarah Leander för titelrollen i Glada änkan och något år senare satte han upp Hamlet med Tutta Rolf. Chansningar båda två, men åtminstone den första blev en mycket stor succé. Men som den var mycket påkostad, blev nog det ekonomiska resultatet tämligen klent. Ekman var inte känd för att knussla.

Kvinnor och champagne

Ekman skrev en självbiografi som gavs ut på 30-talet. Under signaturen Den tänkande August berättar han om sitt liv. Har man tur och hittar utgåvan i Husmoderns presentbibliotek får man de finaste av porträtt tryckta på gott papper. Några av dem hittar ni här. Få kunde klä sig som Gösta Ekman. Han var alltid välklädd, ofta androgyn, men alltid den stiligaste av män. Jag kan inte tänka mig någon med personligare, kanske även delikatare, smak. Det är inte konstigt att hans minne dröjer sig kvar.

Klicka på taggen Gösta Ekman under inlägget. Det finns åtskilligt här att läsa om den mannen.

Publicerat

Tutta Rolf, filmstjärna, lär sig folkvett

Namnet är kanske en smula fånigt, men charmigare svensk aktris pre WW II får man leta efter. Under 30-talet medverkade hon bl.a. i filmerna Sara lär sig folkvett, Vi som går köksvägen, Under falskt flagg och En stilla flirt. Hennes rollfigurer var alltid pojkflickscharmiga och ofta spelade hon överklassflickan som förklädde sig till underklass eller vice versa.

Genom Ernst Rolfs försorg hamnade norska Tutta (Jenny) Berntzen i Sverige. Hon spelade i hans revyer och 1930 gifte de sig. Det var dock först efter hans död som hennes filmkarriär tog fart och hon blev en av 30-talets största stjärnor.

I Sara lär sig folkvett är Tutta ett mycket uselt hembiträde som precis fått sparken i den familj hon tjänar hos. I samma veva upptäcker familjen att hon fått ett stort arv från en tant i USA. Sara blir då paying guest i huset för att lära sig det folkvett och fina sätt som hör till hennes nya klass. Genialt tramsig idé, det måste påpekas. Det är inte svårt att lista ut, att hon förälskar sig i familjens stilige son, och att komplikationer tillstöter. Komplikationer som vid filmens slut är som bortblåsta.

Förutom filmerna, blev det också en hel del skivor. Inte alls dumma, med sina lustiga texter och fina orkestrar. Lyssna på:

Det sjunger någonting inom mig

Kärlekens låga

Han är min

Kärleksgalleriet

Varför sa jag inte nej?

Läs mer om Tutta här. I övrigt finns det inte så mycket skrivet om henne, tyvärr är hon en aning bortglömd, vilket är synd för hon hade onekligen en komisk talang och representerade en tämligen modern kvinnotyp med sin kortklippta frisyr och galna upptåg.

Någonstans i mitt hem ligger en gammal veckotidning och skräpar. I den finns ett hemmahosreportage där Rolf visar upp sitt nya hem på Gärdet. Jag har letat efter den i många år och en dag hoppas jag att den kommer till rätta.