Sällan har jag läst en så dyster och gripande bok som Herman Bangs Tine.
Det är under tysk-danska kriget 1864, när slaget danska soldater stred vid skansarna i Dybbøl, som berättelsen om Tine utspelar sig. Någon heroisk krigsskildring är det inte talan om utan, som någon kritiker hävdade när boken kom ut 1889, utan snarare är den slappt resignerad i sin ”nedbrytande, alltuppgivande modlöshet”.
I klockaregården har Tine växt upp och när berättelsen tar sin början hjälper hon till hos jägmästare Berg med fru och son. Det är något av en idyll som splittras när fru Berg och sonen Herluf flyr orten när kriget nalkas och jägmästaren blir inkallad. Tine stannar dock kvar och jägmästaren återvänder då och då när han fått permission. Under denna tid växer kärleken fram mellan Tine och jägmästaren. Allvarligt från hennes sida, men inte från hans.
Under tiden krossas nästan den lilla byn. Tines far insjuknar och är på väg att dö. Sårade och döda vänder återkommer från slaget vid Dybbøl. Kistor snickras, kyrkklockor ringer, familjer splittras och en och annan tjänar sig en slant på de bistra tiderna. Det är så lätt att förstå hur lätt det är att förstöra en människas liv.
Att läsa ut de sista sidorna av Tine var inte lätt. Att följa någon mot undergången är sällan det.
Herman Bang skrev en mycket gripande och bra bok när han författade Tine. En stor läsupplevelse som det tar på krafterna att ta sig igenom. Språket är lätt och man slukar sida efter sida, men till slut tar det nästan stopp, man orkar inte riktigt längre. Så vill jag beskriva min upplevelse av denna danska bok som ej får glömmas bort!