Etikett: Textil

I sista minuten pallrade jag mig till Liljevalchs för att se Märta Måås-utställningen som pågått sedan den tredje oktober (söndag är sista chansen). Det var kallt och jag hann precis till en guidad visning.

Textil är någon som intresserar mig, både för att det är vackert med textilier, men också för att de bidrar till en bekväm miljö genom att de förbättrar akustiken och sprider värme (minskar effekten av golvdrag). Jag är också uppvuxen med textil i hemmet ty min mor har alltid vävt allt som vävas kan. Allt från enkla trasmattor till 150 cm breda damastdukar som kräver med många skaft och kontramarsch. I hemmet finns tre vävstolar samt en stående modell för gobelänger.

Jag tycker om Märta Måås-Fjetterströms textil, precis som jag tycker om mycket av textilen från förr. Jag anser att man ofta var bättre på att komponera smakfulla mönster med väl avvägda färger, oavsett om det rör sig om färgstarka eller mer bleka textilier, än vad man är idag. Inte förvånande, ger de senaste decenniets MMF-produktion ett spretigare och mer disharmoniskt uttryck.  Ett klart lysande undantag är, något förvånande, den annars rätt trista trion Claesson Koivisto Runes vackra matta Forell som påminner mig om ett av min mors textila alster från 70-talet. Det är dock inte konstigt att det textila uttrycket har förändrats genom åren. På 80-talet måste de klassiska mattorna ha framstått som tämligen mossiga, vilket fick till resultat att många formgivare vill söka nya uttryck, uttryck som idag kan kännas krystade. Nu tycker jag inte att allt nytt MMF är dåligt, bara lite sämre.

Märta Måås egna kompositioner får mig att associera till de växtfärgade garner som jag som barn då och då stötte på. De har en dämpad färgskala som minner om naturen. Inte förvånande alls, var växter och djur en inspirationskälla till MMF omfattande produktion. Samspelet mellan å ena sidan det moderna och å andra sidan det traditionella är mycket lyckat. Här intill ses Örtagården, en flossa komponerad 1934. För fler bilder, gå till utställningens webbplats.

Utställningen var på det hela taget bra. Den dominerades av Märta Måss egen produktion, men verk av t.ex. Barbro Nilsson och Marianne Richter, från väveriets efterkrigsproduktion, fanns också att beskåda. Det mesta var faktiskt över förväntan. I ett av rummen satt en dam och vävde en flossa. Eftersom jag inte visste skillnaden på rya och flossa, passade jag på att fråga henne. Skillnaden är inte stor, fick jag veta, det är mest en fråga om täthet och luggens längd. Flossan är tätare och ryan glesare, ofta med relativt långa trådar i luggen. Jag fick också lära mig att röllakan vävs i tuskaft, vilket jag inte heller visste. Vilken bra grej, att ha en livs levande tant på plats att fråga.

Ni som ännu inte varit där, rusa, spring, planka! Läs också mer om Märta Måås i SvD.

Det fanns en tid när det var snudd på tabu att blanda blått med grönt och orange med cerise. Märkligt och mycket dumt; riktigt fint blir det naturligtvis om man bandar alla fyra. Finlandsfödda Viola Gråsten älskade dock färg och drog sig inte för att bland som hon själv fann lämpligt. Den som sett hennes färgstarka och abstrakta ryamattor glömmer dem ej. Detsamma kan nog också sägas om de nyskapande och färgsprakande tygtryck som hon formgav.

Gråstensfärger brukar man kalla hennes färgskala. Men grå är den inte alls.

När mönstret Oomph lanserades 1952, sprang, åtminstone enligt f.d. konstfackseleven Inez Svensson, eleverna ock köpte för varenda krone de kunde avvara. Något liknande hade aldrig skådats. Oomph gjorde Gråsten under sin tid på NK:s textilkammare, dit hon kom för att förnya deras utbudet av ryor.

Hemma hade vi en brun pläd med inslag av lila och orange (så minns jag den iallfall). Förra sommaren fann jag en likande i orange hemma hos en vän, sedan en blågrön hos en annan. Det gladde mig, för jag tycker mycket om Gråsten.

Läs om en annan textiltant: Märta Måås-Fjetterström på SvD.se.

Min mamma har under många år, ja från mitten av femtiotalet, sytt en hel del. Ofta åt sig själv och ofta av hemvävda ylletyger. Ibland fick även barnen sin beskärda del, men hemvävt, och i synnerhet av ull, gillas inte av små barn.

I uthus och på vind finns garderober och kartonger med plagg från alla dessa år. Jag plockade fram ett par stycken och fotograferade dem. Här en dräkt i turkos ull med en tunn grön randning. Knapparna är i obehandlat trä och till kreationen hör även en kappa i samma hemvävda material.

Denna modell är från tidigt 70-tal, men det ser man knappt. Här lyser syntetmaterial och utsvängda ärmar med sin frånvaro. Det är en stramare stil som bottnar i gammal tradition, men som i färg och detaljer hör samman med sin tid. De flesta av vävarna är varpade och komponerade av de duktiga fruarna Wasserman och Vaupio som hade en garnaffär med en mycket uppskattad skyltning. Damernas butik var verkligen något extra under många år i den norrländska kuststaden.

Under 60- och 70-talen fanns ett stort intresse för gammalt hantverk och det var inte få som under den tiden själva vävde den textil som ett hem behöver. Dukar, gardiner, mattor, möbeltyger, handdukar, servetter och ryor var resultatet av den tidens vurm. Jag vet inte hur mycket som fortfarande finns kvar, men det som finns bör man vara rädd om, för det är oftast prima vara.

Jag har aldrig varit i Hälsingland, trots att jag länge velat uppleva det vackra landskapet och de fina träslotten. Jag hittade en intressant text om arkitektur och inredningskonst här.

Textil och framförallt de textilier som ingår i linneförrådet intresserar mig. Det finns, eller snarare fanns, så många och så vackra textilier, som gjordes så hantverksmässigt att man inte kan undgå att bli imponerad. Lika imponerande är hur väl man vårdade sin textila skatt, både i form av dess skötsel som hur man bevarade mönster och teknik.

Jag tror att det är textiltant jag skall bli på gamla dagar.