Etikett: Telefunken

I Sverige hade AB Trådlös telegrafi agenturen för Telefunken och även om de importerade och sålde de tyska bordsmottagarna, snickrade de samman radiogrammofonerna i Sverige, men med hjälp av tysk elektronik. På bilden ovan ses flaggskeppet från säsongen -55/-56 som bar namnet Telefunken Opus 6/Sekretär. Själva radiochassiet, elektroniken, tror jag sattes samman i Tyskland, men möbeln, i form av en rullklaffsekretär, lär vara svensktillverkad. Man har verkligen gjort sitt bästa för att dölja det faktum att det rör sig om något annat än en vanlig möbel.

Skivbytaren är av Telefunkens eget märke, åtminstone skulle man kunna tro det, men den har byggts samman av delar från amerikanska Voice-of-music som hade som affärsidé att skräddarsy skivväxlare efter kundens önskemål. Konstruktionen är robust och säkerligen i det närmaste outslitlig. den ursprungliga kristallpickupen är dock inget inget att hurra för så jag har bytt den mot en modern variant, en Pfanstiehl p-226. Den utspänning som den lämnar från sig är betydligt lägre så därför har jag måst bygga en liten förförstärkare som tar upp signalen till lämplig nivå. det var inte så svårt, för i de stereomodeller som kom ett par år senare satt precis en sådan föförstärkare (ty stereopickuper hade, och har, en lägre utspänning än de gamla monovarianterna från femtiotalet).

Jag har bytt ett par kondensatorer i radion och infogat nämnda förstärkare. I apparaten finns 6 högtalare (och detta är en monoradio!). Två av dem är elektrostater och de fungerade inte alls. Jag tog isär dem och gjorde nya kontaktbleck av aluminiumfolie och ersatte det intorkade skumgummit med tjockt ullgarn. Voilà! Men inte skall ni tro att de fungerade för det. När jag mätte spänningen över högtalaren märkte jag att den var mycket låg. Elektrostater är riviga element och ansluts till en likspänning på närmare 200 volt med själva växelspänningen, ljudet, överlagrad. Orsaken till att spänningen saknades var att en kondensator, av märket Wima, blivit dålig (hur kunde jag veta det – jo jag rådfrågade radiohistoriskt forum). Wimakondensatorer har mycket dåligt rykte och gick sönder redan på 50-talet.

De stora bashögtalarna hade en mjuk gummikant runt de plattor som de var monterade på. Detta gummi var stenhårt så jag ersatte det med nya tätningslister, O-lister och monterad dem i möbeln.

Resultatet av allt detta är en välljudande radio och skivspelare. Basen är inte riktigt bra än tycker jag och skyller på konstruktionen. Jag skall göra vissa förbättringar i de lådor där högtalarna sitter monterade så tror jag att ljudet blir ännu bättre. Men bra låter det! Fantastisk diskant; ljus och luftig. Det är svårt att förstå att man kunde åstadkomma så naturtrogen återgivning redan i mitten av 50-talet, att man nästan 60 år senare kan lyssna med stor behållning.

Nu fungerar radion! Felet var lätt avhjälpt. Jag upptäckte att någon tok hade bytt plats på två av rören. När jag satte dem på rätt ställe, fungerade med ens radio som den skulle. Vilken lycka!

Efter att ha bytt tre koppingskondensatorer, två elektrolytkondensatorer (som tillhör likriktaren) samt byggt en ny likriktare av fyra dioder och monterat den i den gamla plåtburk som utgjorde likriktare, är nu apparaten i gott tekniskt skick. Två nya glödlampor och ett nytt magiskt öga fullbordar den elektriska renoveringen.

Själva höljet var dammigt och behövde möbelpolish för att återfå sin glans. Ett par repor, varav två lite större på ovansidan, syns nästan inte idag. Vred och tangenter har jag rengjort och stationsskalans glas likaså. Nu glänser radion verkligen. En lite sammetsmatt patinerad lyster som är mycket tilltalade. Och se den vackra stationsskalan när den lyser i mörkret (på båda sidorna om tangenterna finns två rattar som medelst noter visar inställningen av bas och diskant). Och så låter den mycket bra!

Jag lyssnar mestadels på P2 och jag måste säga att klassisk musik låter mycket bra. Det är klart att vissa partier blir lite grumliga, radio är ju trots allt inte i stereo. Basen är bra och violinstråkar gör sig ypperligt. Det är en speciell klang som är mycket tilltalande. Jag förstår varför amerikanska köpare betalar 400-500 dollar för fina exemplar på Ebay idag. Radion påminner verkligen om ett gammalt fint instrument.

Nypriset för denna toppmodell låg på hösten 1954 någonstans strax under 800 kronor gissar jag och det var ett avsevärt belopp. Detta var en radio som gemene man inte hade råd med. Köper man ett fint exemplar idag för 500 dollar så får man mycket radio för pengarna och betalar dessutom betydligt mindre än vad nypriset skulle vara omräknat i dagens penningvärde. Dessutom kan man lätt ansluta en iPod/iPhone till grammofon eller skivspelaruttaget och vips har man en modern musikmaskin! Basen är så kraftfull att den utan problem klarar modern elektronisk musik.

Här ett klipp på Youtube som visar radion från både fram- och baksidan. Jag bjuder också på en mycket rolig reklamfilm för Telefunkens nya miniatyrrör. Telefunken var nämligen också en klassisk tillverkare av radiorör och det var ett av deras 40-talsrör som utgjorde själva kärnan i den legendariska mikrofonen Neumann U-47.

Jag har precis köpt en radio, Telefunkens flaggskepp anno 1955. Egentligen köpte jag den mest för det fina radiobord som hör till, och tanken är att jag skall reparera den och sedan sälja den och med lite tur tjäna en hacka.

Det fullständiga namnet är Telefunken Opus 55 TS, där TS står för True Sound som jag tror lanserades av Telefunken på hösten 1954 när de nya modellerna släpptes. Ett billigare syskon var Concertino, som dock saknade Opus:ens kraftfulla push-pull-kopplade slutsteg.

Apparaten fungerar faktiskt till viss del visade det sig, det vill säga man kan koppla in en skivspelare, men väljer man att lyssna på FM-radio tjuter den bara. Med följde också, förutom skåpet, den skivspelare som tidigare stått däruti. Den var i fint skick, men pickupen ansatt av tidens tand så ljudet var inget vidare. Istället kopplade jag in en en väl fungerande och lade på en skiva. Ljudet var riktigt bra, men diskanten dålig.

Apparaten har 6 högtalare: två bas, två mellan och två elektrostatdiskanter. Bashögtalarna är framåtriktade, mellanregistren sitter på sidorna och de två elektrostaterna är monterade invid basen, men vinklade 45 grader åt höger respektive vänster (de svarta konerna till vänster i bild). Elektrostaterna är nästan alltid trasiga, så även här, så jag öppnade radion och tog ut den ena och tog isär den. Högtalaren består av en kopparplatta, en tunn plastfolie (som på baksidan är belagd med koppar) samt en kopparring som har tyg på baksidan och som även har en liten folietunga som, när högtalaren är sammansatt, pressas mot den tunna, kopparbelagda plastfolien.

Den skumkant som pressar membranet mot kopparplattan var helt slut, som ofta är fallet med gammat skumgummi. Efter att ha rensat bort resterna av skumgummit gällde det att hitta nytt. Då jag var både för snål och för lat för att åka till Specialplast på Odengatan, tog jag en kökskniv och skar en bit från en gammal madrass som jag fått av min moster när jag flyttade till Stockholm på 90-talet. Med hjälp av en sax lyckades jag klyva den till en tunnare platta, cirka 0,5-1 cm. Den klippte jag sedan så att den fick formen av en cirkel vars mitt jag tog ur. Resultatet var en ful skumgummibit som till viss del liknande den packning som en gång suttit där.

Den lilla folietungan rengjorde jag sedan med kontaktspray men tyvärr gick den sönder så jag sprang till ICA och köpte aluminiumfolie och gjorde en ny som jag lade över den gamla trasiga. Sen var det bara att montera samman allt alla delar och testa om den fungerade, vilket den faktiskt gjorde. Viken lycka! Proceduren upprepades med elektrostat nummer två och efter ett par timmar var det dags att lyssna lägga på en skiva och lyssna på resultatet. Vilken skillnad! Även om de nyfixade högtalarna inte låter speciellt högt, så tillför de precis den diskant som saknades. Ljudet är riktigt bra, visserligen inte i klass med en bra stereoanläggning, men bättre än många av de minianläggningar som det finns så gott om idag.

Nästa steg är att ta reda på varför det inte går att lyssna på radion. Själva lågfrekvensförstärkaren, den som både radion och grammofonförstärkaren använder sig av, fungerar ju klanderfritt så felet måste vara någon annanstans i apparaten. Skallamporna är också trasiga och höljet behöver rengöras och poleras. Dessutom måste jag, av säkerhetsskäl, byta några kondensatorer och bygga om likriktaren.