Jag har funderat en del på människors ökade behov av avskildhet och tystnad. Kanske handlar det bara om rädsla, en inbillad, som gör att allt fler vill skydda sig, stänga omgivningen ute med isolerade fönster och dörrar. I sin egen lilla cell, skall inte främmande ljud och dofter ha tillträde. Jag tycker inte om det och tror inte att det är bra på något sätt, om det inte handlar om verkligt störande ljud, t.ex. en brusande motorväg utanför fönstret. Jag tror att det är viktigt att inte avskärma sig från sin omvärld, att veta vad som händer i trapphus och på gata. Omgivningen är vår tillsammans och att fjärma sig från sina medmänniskor tror jag gör det svårare att känna empati för sin nästa. Vi som bor i städer måste hela tiden påminnas om vår omgivning, för att förstå att vi inte bara kan stänga dörren eller gå vidare, när något otrevligt inträffar.
När jag springer runt som hemsamarit älskar jag de hus där man hör ljud och känner dofter i trapphuset. Det är vad som kännetecknar ett levande hus. I andra byggnader hör man inte ett ljud, endast ens egna fotsteg ekar i de öde trapphusen. Om något skulle hände, skulle ingen höra. Det är obehagligt.
Mitt eget hem är numera tyst som i graven. Förr kunde jag välja vad jag ville höra genom att stänga innerdörren när jag ville ha det riktigt tyst. Jag saknar att höra avlägsna ljud av konversation och hissens slammer. Ej heller slinker matoset ut så man kan tro att alla äter sallad. Hemtrevnaden har till viss del försvunnit.
Hmm, ett något märkligt inlägg, men så går iallfall mina tankar.