Varför är det inte snyggt? Behåll Gallerians champagnefärgade 70-tal

Varför är det inte snyggt 11

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? skall vi titta på några 70-talshus vid Malmskillnadsgatan och Brunkebergstorg. Husen på nedre Norrmalm, de byggnader som ersatte den gamla bebyggelse som försvann på 60-70-talen, har på senare år börjat byggas om. För det mesta har de förvandlas till oigenkännlighet för att passa vår tids ideal. De har fått stora glasfasader och den eloxerade aluminiumplåten är ofta ett minne blott. Nu har turen kommit till kvarteret Trollhättan som utgörs av Gallerian. Ett av husen i detta jättekomplex är Trollhättan 29 som ligger i korsningen Malmskillnadsgatan 32/Hamngatan 37. Huset har en flott fasad i champagnefärgad eloxerad aluminium och ritades av Boijsen & Efvergren.

Kv Trollhättan

Idag finns stora planer för detta kvarter och tro det eller ej, men det skall bli nya, uppglasade fasader vilket bl.a. framgår av detta inlägg på yimby.se. Det champagnefärgade huset skall få en rätt trist fasad vilket framgår av denna bild. Även grannhuset, Trollhättan 33, skall få en modernt glättig fasad.

SEB-logga

Det finns en hel del detaljer att titta på, t.ex smidet vid SEB:s kåk som är en gammal banklogga. Huset ritades av Kjell Öden och det är mycket lyckat, precis som Anders Tengboks kåk i kvarteret ovanför, det är dess terrass mot Sveavägen som jag visar i slutet av avsnittet.

Husen kring Brunkebergstorg är intressanta, men tyvärr lider området av brist på butiker i bottenvåningarna. Detta går dock relativt lätt att åtgärda, utan att för den skull göra våld på arkitekturen. Förutom Gallerians två hus och Riksbankshuset, tycker jag att Sergel Plaza är en byggnad vars fasad bör lämnas i fred. Bankhusen längre upp på Malmskillnadsgatan har fasader i natursten och chansen att de får vara kvar är betydligt större.

40 år gamla hus är det ytterst få som uppskattar idag och det finns stor risk att hela beståndet av affärshus från 70-talet kommer att byggas om och förändras. På detta sätt utplånas lätt arkitektoniska uttryck som just nu inte är på modet. Det är väl få som glömt hur avskydda 1880-talens utstofferade fasader var under stora delar av 1900-talet. Turligt nog har rätt många bevarats, omän i mer eller mindre förenklad skick.

Fotograf Roeslers hem här och där

Boken Ur svenska hjärtans djup presenterar inte bara av kungligheter, utan även vanligt folk, borgare och arbetare, får vara med på ett hörn, ty det är den Oscarianska epoken som presenteras.

En svit av bilder visar fotograf August Roeslers hem på ett par olika adresser i stan Bilden ovan är tagen 1882 i salen på Drottninggatan 29 C och det är fru Maria Roesler med dotter som ses vid bordet. Lägenheten var bara en tvårummare med jungfrukammare och av den anledningen fick salong och sal samsas i samma rum.

År 1895 blomstrade tydligen affärerna, ty nu bebodde familjen Roesler en sjurummare på Kungsgatan 56. Notera de färgstarka tapeterna, det polykroma taket (förmakstak var verkligen inte alltid vita förritin!) och de vackra dörröverstyckena som i dagens mäklarannonser beskrivs som snidade. I själva verket är de i gips och gjutna i parti och minut. Men snygga är de ändå.

Här en av mina favoritbilder. Den är tagen av Roesler 1895 i hans våning Kungsgatan 56. Jungfrun står i serveringsrummet och den långa slutartiden gör att hon tecknas oskarpt mot serveringsskåpet. I bakgrunden skymtar kakelugnen som värmde upp detta undanskymda domestikrum. Jag tycker mycket om serveringsrum, dessa ofta fönsterlösa och mörka rum i våningarnas mitt.

Detta är köket i Drottninggatan 29 C. Innanför liggr pigkammaren och där huserade Lovisa Eriksson och Fina Holmberg. Håll i minnet att detta var en tvårummare med jungfrukammare! Personal behövde man tydligen inte knussla med även om man bodde trångt.

I svenska hjärtans djup är inte alls ovanlig på bokbörsen. Oscarianerna är värda att studeras. Köp den!

Vitt och fräscht på Furusundsgatan 8

Furusundsgatan 8

Jaha, där var det dags att gnälla lite igen vilket jag helst skulle slippa men jag är så förskräckligt trött på allt som slentrianmässigt byts ut mot något trist standardiserat. I grund och botten kan jag nog vara rätt tolerant; tycker att man får göra som man vill, bara det blir snyggt. Till och med vitpigmenterade golv skulle kunna vara snyggt. Men när alla skall ha den typen av golv, då slår jag bakut. Har folk ingen egen uppfattning om hur de vill ha det, skall de alltid göra som alla andra? Det är detta som irriterar mig allra mest.

På Furusundsgatan har man nyligen fräschat upp ett gammalt funkishus från -39/-40. Hur huset såg ut när det var nytt är inte lätt att veta, men jag har hittat två bilder som gör att vi kommer en god bit på vägen. I en gammal film om trådbussar fann jag en mycket dålig färgbild som visar fasaden 1960. Huset (det vänstra) hade då någon ljust brunbeige färg och balkongerna var mer eller mindre vita. Dess konstruktion framgår till viss del av denna bild som kommer rån ett hemma hos-reportage hos Nils Poppe som bodde i huset under en tid. Av den kan man sluta sig till att balkongskärmen var slät, relativt låg och kröntes av dubbla överliggare. Mycket snyggt!

När huset renoverades i slutet av 80-talet byttes balkongerna mot nya i standardutförande: trapetskorrugerade med handledare i obehandlad aluminium. Detta blev inte snyggt. Vid årets renovering monterades nya standardbalkonger, med rundade hörn (!), likt dem på Rindögatan 10. Det hela ser rätt så propert ut (närbild), men hur snyggt hade det inte varit om man lagt lite krut på att återskapa de ursprungliga istället? Fasaden, och området, hade dessutom vunnit på om man hållit sig till den ursprungliga färgskalan. Många hus som renoverats nu blir vita, oavsett vilken färg de hade innan och det är synd. Området är trots allt klassat som riksintresse och då kan man tycka att fastighetsägarnas önskemål borde väga lite lättare.

Betyg? 3 av 5.

En Gärdeskåk med vändplan framför

Smedsbacksgatan 3 reparerad 1

På Smedsbacksgatan 3 i Stockholm står ett mycket vackert 30-talshus som har en ovanligt praktfull entré och dessutom en vändplan framför huset. Anläggningen är verkligen unik i Stockholms innerstad och dessutom nyreparerad och i gott skick. Huset har dessutom perspektivfönster av bästa sort och är en prydnad för området.

Fasadrenoveringen gjordes för att par år sedan och blev riktigt lyckad. De ursprungliga balkongerna plockades dock ned och ersattes med snarlika som inte riktigt helt överensstämmer med original. De dubbla handledarna ersattes av trippla och infästningarna i balkongplattan skruvades fast på ett mindre lyckat sätt vilket framgår av denna bild (infästningarna är för klumpiga och iögonfallande). Synd, hade man inte gjort det hade betyget blivit högre. På det stora hela är resultatet dock bra och jag ger betyg 4 av 5.

Brandkontorets välrenoverade kåk!

Högst upp på Hedinsgatan på Gärdet i Stockholm ligger en flott funkiskåk som på andra sidan parken har en pendang i De Geersgatan 16. Huset har varit ovanligt välbevarat till exteriören eftersom de ursprungliga balkongerna inte bytts ut, däremot har plåten som kläder dem ersatts med en modernare för länge sedan. Högst upp i husen finns två etagevåningar med takterrass och entresolerade vardagsrum (vardagsrummet är i två våningar och från den övre kan man blicka ned på den nedre). Bättre kan man förmodligen inte bo.

Ägare till all denna ståt är Brandkontoret som har ytterligare några hus på Gärdet, bl.a. Furusundsgatan 10 som nyligen reparerades på ett alldeles utmärkt vis, dvs man gjorde inte mer än vad som krävdes och målade om kåken samt försåg de ursprungliga balkongerna med ytterligare en handledare för att de skulle få modern höjd (däremot förlåter jag dem inte för att de rev ut de vackra dörrarna i ädelträ).

Fasadrenoveringen av huset på Hedinsgatan måste vara Brandkontorets bästa någonsin. De har tagit ned de gamla balkongerna och byggt nya enligt konstens alla regler. T.o.m. infästningarna är som de skall. Huset ser helt enkelt ut som när det var nytt (färgen kan jag dock inte uttala mig om)! Mycket imponerade och verkligen värt alla lovord som tänkas kan.

Ateljéetage på Gumshornsgatan

Gumshornsgatan

För några år sedan såldes en ateljévåning på Gumshornsgatan i Stockholm. Området, som ligger insprängt i ett stort kvarter med äldre bebyggelse, visar egentligen bara en fasad mot Narvavägen. Resten av bebyggelsen är grupperad kring en liten gata och en öppen gård. Husen är uppförda i funktionalistisk stil, men det finns gott om klassiska detaljer som skvallrar om att 20-talet precis tagit slut.

Ateljévåningen var en tvårummare med vardagsrum i etagé. Höga fönster, som består av dubbla kopplade bågar, sträcker sig upp mot taket i ateljérummet och kompletteras högre upp av takfönster. Sovrummet som ligger en trappa upp är delvis av vindskaraktär. Här planritningarna för övre och nedre plan.

I denna våning, om jag inte tar fel mig, bodde Astrid Sampe under en period på 30-talet när hon var gift Hultberg. Efter skilsmässan flyttade hon så småningom tvärs över gården till Karlaplan 4, vars gårdsfasad syns från balkongen. Någon gång när jag bläddrat i Svenska hem i ord och i bilders 30-talsutgåvor,  har detta hem bestämt passerat. Det var stiligt inrett, det minns jag. Stramt utan att bli tråkigt, ty Sampe gillade det mondrianskt enkla och då det var 30-tal kunde det inte bli lika avskalat som det skulle ha varit idag.

Vi återvänder till BRF Banvakten

Den orenoverade fasaden. Lägg märke till att fönstren är delade i två delar, en större och en mindre, som går öppna var för sig.

I våras skrev jag om BRF Banvakten på Öregrundsgatan som påbörjat en fasadrenovering. Jag var inte förtjust. Nu är den ena av de två husen färdigreparerade och det är bara att konstatera att det inte blev så dåligt som jag fruktat. Då jag har en bekant i huset fick jag höra att det fanns planer på att förstora balkongerna men något sådant gjordes aldrig. Däremot har man satt in riktigt fula fönster och det är verkligen synd. Om de åtminstone gjort nya i trä enligt befintliga!

Min åsikter om denna renovering har gjort framförallt styrelsen förbannad. Om ni läser det föregående inlägget kan ni ta del av en del av de kommentarer jag fått. Vissa har jag inte godkänt och andra har kommit via mail. Så här skriver en av de ansvariga i styrelsen om de ursprungliga fönstrens skick: ”Fönstern, ja – om det hade varit så väl att det bara hade varit understycket i fönstren som varit ruttna då hade vi troligtvis övervägt renovering men nu är det så att stora delar av (framför allt) bågar/karmar i de övre våningsplanen är i så dålig skick så att de inte går att renovera.” Nu har jag visserligen inte sett hur fönstren såg ut på de övre våningsplanen (bara de nedre och de var i bra skick) men formuleringen ”troligtvis övervägt renovering” indikerar ju att bevarande inte hade någon högre prioritet utan istället var det nog k-värdet eller något annat som var det väsentliga (OBS, spekulation från min sida!).

Ett lågt k-värde innebär att ett fönster är energieffektivt. Att minska k-värdet är bra, men man får tänka på att det finns en gräns för vad som lönar sig. Man får också tänka på att man vintertid, i soligare lägen, går miste om den strålningsenergi som trängt in i lägenheten om man haft en vanligt 2-glasfönster. I ett nummer av Byggmästaren från 50-talet diskuteras just detta och man konstaterar att det är svårt att beräkna när det lönar sig att montera ett tredje glas. Däremot har man nytta av ett isolerat glas sommartid, då hettan till viss del stängs ute även om markiser troligtvis är det mest effektiva.

Hur som haver så tycker jag att det är bättre att man reparerar befintliga byggnadsdelar framför ett utbyte. Så tänker inte alla, många vill ju ha nytt och fräscht, men det är inte det som jag pläderar och det får man finna sig i. Fördelen med denna renovering är att underhållet minimeras under kommande decennier, men till nackdelarna hör att om 40 år får man no räkna med att byta ut hela fasaden igen.Det är helt enkelt två helt olika sätt att förvalta en fastighet på.

Nå, låt oss iallfall glädjas åt att tilläggsisoleringen blev måttfull och inte alltför störande och att de nya balkongfronterna överensstämmer med de ursprungliga om man bortser från material. Hade jag fått bestämma hade jag valt nya i stål, inte aluminium, men å andra sidan är väl inte detta hus så unikt att det är ett absolut måste. Vill man, kan man i framtiden byta ut dem mot identiska i stål.

Skall jag betygssätta balkongrenoveringen ger jag en 4:a (vad jag kan se är det endast materialet som inte är som det skall), fasadrenoveringen som helhet får dock två pga av det olämpliga fönsterbytet.

BRF Banvakten förvanska sin fasad

BRF Banvakten på Gärdet i Stockholm äger två rätt stiliga punkthus från början av 60-talet. Fasaderna är i princip identiska och avfärgade i två nyanser. Välbevarade dessutom; både fönster, balkonger och portar är från byggnadsåret. Senast fasaden sågs över var 1997.

Nu håller dock husen på att fasadrenoveras och tilläggsisoleras och får nya fönster i samma veva. De ursprungliga är faktiskt treglas, den gamla sorten med tre glas istället för dagens 2+1. Hur föreningen tänker när de gör ett fönsterbyte istället för att byta ut ett av glasen till energiglas övergår mitt förstånd. Redan i befintligt utförande är de ju rätt effektiva men tydligen räcker det inte utan man vill ner till en k-värde på 1,2. Jag är ytterst tveksam till att det k-värdet kan motiveras om inte energipriset minst fördubblas.

Här ser den nya, tilläggsisolerade fasaden under uppbyggnad. Fönstren är enlufts och en spröjs delar av rutan för att imitera det ursprungliga tvåfluftsfönstret.

Nya balkonger kommer också monteras. Den ursprungliga arkitekturen får sig en rejäl törn, vilket knappast stör de obildade människorna i föreningens styrelse.

BRF Banvakten får som sig bör Veckans ris för sin taffliga renovering där de utan tanke på estetik eller resursslöseri kasserar fullt fungerande och välmående träfönster och ersätter dem med nya med utsida i lättmetall. Tilläggsisoleringen skulle dock kunnat tolereras om den görs försiktigt. Däremot borde balkongernas ursprungliga stålräcken ha bevarats.

Värtagasverket av Ferdinand Boberg

I slutet av år 1893 invigdes den första delen av det nya Värtagasverket. Arkitekten bakom detta vackra område var Ferdinand Boberg som kom att bli en av de mer omtalade arkitekterna i landet inom ett par år. När han påbörjade arbetet med gasverket var han dock både relativt ung och tämligen okänd.

I stort sett samtliga byggnader som uppfördes vid denna tid murades i rött tegel från Haga tegelbruk. Till socklar användes däremot natursten. Den vänstra gasklockan är del äldsta och togs i drift 1893, den högra byggdes 1899.

I fonden, på en liten kulle, ligger kontorsbyggnaden som även innehöll bostadslägenheter. En trappa upp fanns en rymlig 5-rummare för ingenjören. Planritningen för denna kan ni studera här.

Det första huset på vänster sida är Mätarehuset som är en mycket stram skönhet med en fantastisk entré. Maskinparken i dess inre är från 50-talet och värd att bevaras. Husen efter det är Reningshuset.

Ser ni de vackra fönstren och de små tornen, tourellerna, som pryder denna pärla? I denna byggnad renades gasen innan den skickades ut i gasnätet.

Erlanderhuset klär Fyrverkarbacken

Erlanderhuset vid Fyrverkarbacken

År 1962 byggdes det vackra, veckade huset efter ritningar av Henning Orlando. Det är en slående elegant på toppen av Marieberg och dessutom nyligen restaurerat på ett riktigt förtjänstfullt sätt.

Erlanderhuset vid Fyrverkarbacken

Hit flyttade genast Tage Erlander och hans fru, ty de saknade vräkiga vanor och villa i Bromma och trivdes därför alldeles utmärkt i dessa nybyggda hyresrätter. Idag är huset ombildat till bostadsrätter och man får anta att det inte är särdeles billigt att njuta den vackra utsikten och sällan är den vackrare än när hösten står i sin rikaste skrud.

50-talslyx i Östermalms villastad

Någon dag skall jag skriva om Oscar Bernadottes gamla villa som tidigare stod på denna tomt. Sedan mitten av 50-talet har ett vackert hyreshus tagit dess plats. Jag är dock lite osäker på om dessa ritningar speglar verkligheten, eller om det rör sig om utkast som sedan kom att ändras något (det står Gäller ej på dem). De två nedersta våningarna innehåller kontor, övriga fem bostadslägenheter. De som ritat byggnaden är Ancker Gate Lindegrens kontor.

Våningsplanen 2-5 trappor innehåller två lägenheter,en generös 4:a/5:a med jungfrukammare och en tvåa med kokvrå. det stora lägenhetens vardagsrum delas i två delar medelst en öppen spis och från matsalsdelen finns ingång till ett generöst serveringsrum. Från serveringsrummet nås en liten hall med ingång till samtliga sovrum samt bad och toalett.

vardagsrummet är mycket stort och väggen mot gatan och söder upptas helt av fönster som är en del av ett kopparklätt burspråk. Mycket elegant! Fönsterbågarna är troligtvis av teak och fasaden av något som liknar ekebergsmarmor men kan vara något annat.

Högst upp har rummen krympts vilket innebär ett av sovrummen är nästintill i minsta laget (kanske lämpligast som jungfrukammare vilken slopats och ersatts av matplats). Här har 2:an slopats och istället har dess yta integrerats i den stora våningen. Med tanke på att det finns en altan utanför får man anta att denna våning är husets mest eftertraktade.

Idéskiss till parkstad vid Tantolunden

1941 publicerades en stadsplaneutkast för området mellan Tantolunden och Årstaviken som aldrig blev realiserat. Bakom förslaget stod arkitekt A G Hedberg och byggnadsingenjör H Jirlow som projekterade T-formade höghus och radhus av olika fason.  Ett mycket intressant projekt som säkerligen hade resulterat i bostäder av högsta klass, ty läget var fantastiskt och de föreslagna planerna är mycket bara. Samtliga lägenheter i punkthusen var tänkta att förses med öppen spis och man får anta att snickerinredningen hade hållit hög klass.

Om vi börjar med de tio våningar höga höghusen så är det bara att konstatera att deras planer är mycket vällösta. På varje våning finns två hörntreor och två gavelfyror. samtliga har öppen spis och mycket stora fönsterparier i vardagsrummen. Särskilt den västra gavelfyran har ett mycket vackert vardagsrum som går genom hela huskroppen. Till nackdelarna får man dock räkna det faktum att samtliga övriga rum är renodlade sovrum. I trerummarna är planen flexiblare och åtminstone det ena rummet går bra att använda till annat är sovrum. Inget är väl tristare än klassiska sovrum som apterats till t.ex. bibliotek!

Förslaget stipulerar även radhus och dessa är tänkta att utföras i två till tre våningar. Även deras planlösningar är vällösta och skulle gett bra familjelägenheter på bla.a. fem rum och kök.

Situationsplanen i sin helhet visar hur husen var tänkta att placeras i terrängen. Luftigt och ljust och med gott om grönska emellan kåkarna. Det är bara att beklaga att planen aldrig realiserades.

Den forna kontoristen var self-made, den moderna är en Bar-Lock-maid

Det fanns en amerikansk skrivmaskin som hette Bar-Lock och som introducerades 1888. Knappt 20 år senare startades i Stockholm en yrkesskola för kontorister som fick namnet Bar-Lock-institutet. Genialt namn, inte sant? Allt eftersom åren gick utvidgades skolan och man kunde lära sig stenografi, bokföring och handelsräkning. I en gammal snitsig annons som jag fann på Stockholmskällan presenterar sig institutet på ett underhållande sätt.

Yrkesskolan kom att bestå till 1975 och hade då legat på flera olika platser runt om i stan, bland annat Hamngatan, Mästersamuelsgatan och Klarabergsgatan. En tant berättade en gång för mig om sin tid på institutet och den fåfänge lärare som ständigt polerade sina naglar. Det verkar ha varit en rätt bra utbildning och på den tiden var det heller inte svårt att få jobb. Arbetsmarknaden måste ha tett sig som en dröm.

Ett modernt luftslott vid Kungsklippan

Uppe på Kungsklippan ligger ett stort bostadshus som har flera adresser, bland annat nere vid Kaplansbacken. Åtminstone på den sistnämnda adressen finns det några praktfulla och väl tilltagna lägenheter där man inte sparat på utrymmet. i denna våning, som jag gissar är en 4.a med jungfrukammare bor en familj som jag gissar lagt sig vinn om att inreda fullt modernt. Redan i hallen slås man av utsikten, ty genom ett valv i dess vägg får blicken fri lejd ut genom matsalens fönster och genom en dörr når en vardagsrummets panorma. Långt där nere syns fortfarande några gamla lejongula kåkar invid Klarahallen, ungefär på den plats där idag bebyggelsen på Blekholmsterrassen tronar. Vi befinner oss 7 trappor upp, hos familjen Beronius.

Fru Elly, född Barrington, har avdelat vardagsrummet gentemot matsalen medelst ett tunt draperi från Elsa Gullberg för att göra det möjligt att avdela den stora ytan. I hallen står en kaneriegul fåtölj intill ett bord med ljusgrön kakelskiva. På golvet en Märta Måås.

Även i det rymliga vardagsrummet återfinner vi den kanariegula färgen, ty balkongdörrens draperi och de två fåtöljerna har tyg i denna kulör. Under soffbordet ligger Märta Gahns rya Blomsterrabatten och vid flygeln Kungsmattan som fru Beronius gjort själv. Merparten av alla våningens möbler är i ljus alm med accenter i svart.

Intill soffgruppen står skrivbordet som även det är i alm. Gardinerna framför fönstret med den vackra utsikten är röda,  precis som soffans klädsel. Visst är det en vacker interiör! Och sannolikt mycket dyrbar, ty samtliga textilier är handvävda och det var väl knappast billigt på den tiden heller, framförallt fick man nog betala en rejäl slant för Märta Måås alster.

Matsalens stolar är klädda med ull i en ”bibliskt” blå färg. Denna blå nyans går igen i gardinerna och finns också i Kostaglaset på bordets jakarandaskiva. Visst är det en nätt interiör! Tyvärr framgår det inte vilkenfärg väggarna har, men jag gissar att den är ljus, beige eller gulvit.

Sovrummet går i milda toner av gult och grönt. Ett vackert rum som även stoltserar med balkong och utsikt över Klaras takåsar. Gardinerna är milt grågröna, sängöverkastet kommer från Hemslöjden och går i gult och grönt. Toalettbordet är snickrat i rodnande palissander och stolarna är klädda med rosa-lila brokad som matchar taklampan. Notera också den eleganta sänglampan med skärm av gult siden!

Familjen Beronius hem måste ha varit mycket vackert men säkerligen också ett hem som är en god exponent för det stilsäkra Stockholmshemmet från sent 30-tal. Inte lika unikt då som det framstår idag. Jag tycker att det är mycket vackert.