I mitten och slutet av 40-talet fanns i Gamla Stan en konstapel som patrullerade Stadsholmens gator och gränder för att upprätthålla lag och ordning. Denne konstapel var stor och stark och hade också ett mycket rymligt hjärta som utan större problem antändes av kärlekens låga. Än var det ett bodbiträde, än en biografflicka.
En dag stod vår konstapel utanför Zum Franziskaner och beskådade trafiken när en spårvagn bromsade till och stannade vid hållplatsen alldeles nedanför. Ur vagnen steg en ung dam, inget högklassigt fruntimmer utan snarare en vanlig kandidat som tagit sig en tur med SS. När hon passerade spåren bar det sig inte bättre än att hon snavade och lägligt nog kom då vår konstapel rusande för att hjälpa henne upp. Skadan var inte av allvarligare art, men vår belevade vän skydde inget besvär, och drog sig inte för att följa den unga kvinnan hem till den gränd hon bebodde inte långt därifrån.
Det var till veterinär hon studerade och som flitig student hade hon varken tid eller råd att springa på dans för att skaffa sig en karl. Men en man ville hon ha och allra helst en polis. Vad var då lämpligare att snava i de förrädiska spårvagnsspåren? Något allvarligare engagemang var hon inte ute efter, nej snarare en karl som kunde komma och sedan gå när han gjort sitt. Jag behöver knappast understryka att detta arrangemang var helt i vår unge konstapels smak.