Smart 60-tal på Döbelnsgatan 58-60

Döbelnsgatan 58 60

På Döbelnsgatan 58-60 i Vasastan finns ett ovanligt hus (ett nästintill identiskt fast inte lika stort finns på andra sidan kvarteret, på Tulegatan). Byggnaderna är ritade av Axel Grönwall och Ernst Hirsch och stod klara i början av 1960-talet. Det som gör dem så speciella är att våningsplanen där vardagsrummen finns är 4 till antalet och övriga delar finns 6 plan. Detta gör att takhöjden är betydligt högre i lägenheternas sociala delar. Planlösningarna är följaktligen tämligen avancerat utformade och många lägenheter har interna trappor vilket ytterligare bidrar till trivseln. Här hittar ni planerna till våning 3,6 och 7 och här 1,4,3 och 5. Denna sektionsbild visar hur de interna trapporna och våningsplanen är konstruerade.

De flesta lägenheter är lite större, men det finns också några tvårummare som har ett stort härligt vardagsrum med fönster nästan från golv till tak. Jag är bra nyfiken på hur vardagsrummens fönsterpartier såg ut när husen var nytta. Eloxerad lättmetall hade börjat slå igenom på den tiden, men det är inte säkert de som sitter i huset idag är de ursprungliga. De mindre fönstren tror jag är i teak vilket är mycket tjusigt.

Interiört verkar huset ha varit tämligen påkostat med fiskbensparkett i vardagsrummen. Öppen spis dock vara i lägenheten på 7 trappor, tyvärr. Huset, som byggdes av Livförsäkringsbolaget svenska järnvägsmännen, är ägs idag av en bostadsrättsförening.  Låt oss hoppas att det vårdas med omsorg.

Nya försök att förvanska Trygg-Hansa

Trygg Hansa 1 440px

Trygg Hansa 1 440px

Ett av 1970-talets absolut finaste kontorshus är Trygg-hansas anläggning i korsningen Scheelegatan/Flemminggatan som stod klart 1977. Arkitekter var Anders Tengbom och Stefan Salamon. Den vackra trädgården ritades av Holger Blom, legendarisk stadsträdgårdsmästare. Det är en mycket vacker anläggning som verkligen är helgjuten och det sällan man ser en så lyckad och välbevarad miljö. Trädgården är en verklig oas som jag gärna passerar om jag är i närheten

År 2009 blåklassade Stadsmuseet byggnaden vilket innebär att detta är en ”fastighet med bebyggelse vars kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen samt fastigheter som skyddas av Kulturminneslagen, såsom byggnadsminnen och kyrkor tillhörande Svenska kyrkan”. Kristina Alvendal, det borgarråd som hade ansvar för dessa frågor, underkände Stadsmuseets arbete och yttrade: ”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visat att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”. Uppenbarligen förstod hon inte att nästan alla hus uppnår en ålder då de inte är allmänt älskade. Så var det till stora delar med bebyggelsen på malmarna och många hus har därför rivits eller förvanskats.

Trygg Hansa 2 440px

Planerna på ombyggnad stoppades dock den gången men nu är det dags igen. En underjordisk galleria och ytterligare våningsplan på befintliga byggnadskropparna. Hur är detta möjligt? Blåklassade byggnader skall behandlas med största varsamhet och därför skall man ge fan i att bygga på. Att bygga under parken och förvandla den två våningar höga paviljongen till en restaurang har jag inget emot, men då måste man också komma ihåg att trädgården skall återställas till det utseende den har idag eftersom den betyder så mycket för den genuina miljö som detta verkligen är.

Fortsättning följer.

Vitalisvägen då Essingeleden byggdes

Vitalisvägen

Vitalisvägen

1963-1964 togs några bilder i Fredhäll och en av dem är denna som föreställer Vitalisvägen i Fredhäll, fylld av bilar. Orsaken till denna väldiga trafik var troligtvis bygget av Essingeleden. Viktor Rydbergs gata, som förde trafiken i Fredhäll ned till Drottningholmsvägen på den tiden, hade stängts av och börjat grävas ut, ty där skulle den nya leden dras fram. Istället blev det Vitalisvägen som fick till uppgift att föra trafiken ned till Drottningholmsvägen. Man kan anta att de stackarna som bodde vid gatan var allt annat än förtjust över denna livliga trafik. Än värre var det nog för dem som bodde i huslängan vid Viktor Rydbergs gatan, den huslängan revs nämligen helt och hållet.

Nya balkonger på Askrikegatan 19

Askrikegatan 19

Askrikegatan 19

Ett efter ett har husen på Askrikegatan renoverats under senare år. Inte så konstigt, ty många av dem har nog inte rörts sedan 1970-80-talens renoveringsvåg. Så här såg fasaden ut innan 2015 års uppfräschning. Balkonerna var av tristaste modell, en standardbalkong från 1970-80-talen, underhållsfria och därför i tämligen bedrövligt skick. Täk på det, när ni väljer underhållsfritt, så här blir det efter 30-40 år! Askrikegatan 15-19 är alla byggda av samma byggmästare, Lennart E. Hellstedt, och ritade av Sture Frölén. De stod klara runt 1937.

Resultatet efter renvering är bättre än innan renoveringen, band annat har balkongerna återfått sina rundade hörn. Troligtvis såg de dock ut som grannhusets, nr 17, när de var nya. Den balkongen är inte godkänd idag så att återskapa det utseendet är helt enkelt inte tillåtet. Det som är så fint med den lägre höjden är att balkongen upplevs som mindre massiv. Ett sätt att komma runt detta är att montera en extra överliggare och trådnät i mellanrummet mellan plåten och den ursprungliga handledaren. Ett förslag kan ni se här.

Det är inte lätt att sätta betyg men det får bli en 3:a på en skala av 5. Den balkong som valts ser ut som en modern standardbalkong i funkisstil. Underhållsfri antar ja, så ni vet hur den ser ut om 30-40 år.

Att rekonstruera balkonger kan vara svårt, och av den anledningen är det extra viktigt att värna de balkonger som finns kvar i ursprungligt skick.

Karin Åkermans Petit café, Petissan

Petissan

Petissan

Här ett café som inte lägre finns kvar, och tillika ett franskt cafe! I korsningen Drottninggatan/Kungstensgatan öppnade 1870 Karin Åkerman Petit café som i folkmun kom att kallas Petissan. Byggnaden uppföres i liggande timmer i samma veva som det intilliggande Spökslottet vid sekelskiftet 1700 och var en del av den ursprungliga anläggningen. Panelen är dock av senare datum och sattes upp på 1700-talet. Petissan var ett populärt tillhåll för studentena på Teknis och flyttades till Skansen 1907 när Stockholms högskola bygge nytt på tomten. Bilden kommer från Stockholmskällan denna fantastiska webbplats.

Hamngatsbacken en snöig vinterdag

Hamngatsbacken

Hamngatsbacken

Hamngatsbacken, numera ettminne blott, i vinterskrud. Till vänster i bild Hästskopalatset, en riktigt fin kontorsbyggnad från 30-talets mitt ritad av Allan Christensen. En ombyggnad 1971 ändrade dock utseendet till det sämre och dagens plåtklädda fasad gör ingen glad. Mittemot NK syns Sidenhuset, en byggnad som revs när Hamngatan breddades. Jag tycker det är mycket tråkigt att så mycket revs. Hötorgscity var ett välkommet tillskott, men sedan gick det för långt. Tråkigt är det också att mycket av det som byggdes på 60-talet redan byggts om och förvanskats, precis som miljöerna från tidigt 70-tal.

Funkis i kv Frigga på Drottninggatan

Funkis I Kvarteret Frigga

Funkis i kvarteret Frigga

Det är intressant att titta på gamla bilder på Stockholmskällan och se hur det såg ut förr, framförallt studera byggnader som inte länge finns kvar eller är kraftigt ombyggda. I samband med ombyggnaden av Stockholms city revs otroligt många byggnader och kvarter slogs samman och resultatet blev något helt annat. Många hus var mycket gamla, andra var av modernare snitt. På bilden ovan ses två byggnader i kvarteret Frigga vid Drottninggatan. Detta kvarter motsvaras idag av kvarteret Skansen och ligger mellan Drottninggatan och Brunkebergstorg (dagens Skansen är en sammanslagning av Frigga och Skansen). Mot nämnda torg låg Odeonteatern som revs ca 1969.

Det högra huset på bilden (Frigga 2) ritades 1929 av Allan Christensen som också ritade Hästskopalatset vid Hamngatan. Det var ett kontorshus men i gårdshuset fanns lägenheter. Huset till vänster har Albin Stark ritat 1940. Däremot är jag inte så säker på om det verkligen byggdes. På en bild från rivningsåren ser vi byggnaden,det andra huset från vänster, och det verkar som om man istället för att bygga ett nytt nöjde sig med ett fönsterbyte och en lätt fasadhyvling. 1936 hade man nämligen gjort vissa ändringar vilket framgår av denna bild. Krigsåren och planerna för nedre Norrmalm gjorde säkerligen att man inte realiserade planerna.

Så såg det ut i Hornstull runt 1950

Långholmsgatan T.v. Vid Brännkyrkagatan 138. Trådbussledninga

Kv Sågen 1959

Känns den igen, kontorsbyggnaden i kvarteret Sågen vid Hornstull där tunnelbanans nedgång ligger? Fotot är taget 1959 från Hornsgatan och huset till höger är rivet idag och ersatt med en tegelbyggnad om jag inte minns fel. I denna korsning har mycket förändrats. Många hus har rivits, nya hus har relativt nyligen byggts på Hornsgatans andra sida och så har vi hela Drakenbergsområdet från tidigt 70-tal. Hur såg det då ut tidigare?

Kv Sågen Hornsgatan

Här en bild av kvarteret Sågen från 1950. I bottenvåningen mot Hornsgatan syns en Linoleumaffär och till höger i bild ses Långholmsgatan mot Västerbron. Notera också skorstenspiporna! Som ni ser var det två byggnader mot Långholmsgatan som ersattes av kontorshuset.

Här samma kvarter men från andra hållet, dvs i hörnan av Lågholmsgatan och Bergsunds strand (då Brännkyrkagaatan). Långt borta till vänster i bild skymtar funkiskomplexet där Friskis och Svettis ligger idag. På den tiden låg biografen Flamman där. Som ni ser ligger det fortfarande gatsten på gatorna, en snyggt men kanske inte alltid så praktisk beläggning som kan bli väldigt hal. Å andra sidan släpper den igenom dagvattnet och försvårar översvämning.

Tyvärr har jag inte hittat några ritningar över de två husen ovan så jag vet inte något om lägenheterna som fanns i huset. Antagligen var det mest mindre våningar, Hornstull var inte något populärt område för den övre borgarklassen. Mycket har hänt i området sedan bilderna togs, ty idag är områdets lägenheter mycket eftertraktade.

Gamla EPA-varuhuset vid Odenplan

Epa Och Odenplan By Night

EPA och Odenplan by night

Där Åhlens huserar idag låg sedan 1931 EPA, Enhetsprisaktiebolaget. Under åren 1930-1932 öppnades ett flertal varuhus i Stockholm, Örebro, Västerås, Helsingborg och Lund som bar namnet EPA. Expansionen fortsatte sedan och EPA kom så småningom att bli synonymt för varor med lite lägre kvalité.

De två husen på bilden ovan vid Odengatan stod klara 1930 (det östra) respektive 1940 (det västra) och ritades av Ivar Tengbom.

Vid Holländarvägen på Södermalm

Vågskivan

Vågskivan

Det är inte lätt att känna igen sig när man ser deba bild som är tagen någon gång runt sekelskiftet 1900. Vi befinner oss ungefär där kvarteret Vågskivan ligger idag, någonstans i krokarna av korsningen mellan Hallands-/ och Västgötagatorna. När området kring Helgalunden byggdes upp i slutet av 1920-talet hade Holländarvägen blivit Skånegatan. Idag har den delen av Skånegatan fått namnet Hallandsgatan och av den gamla bebyggelsen finns inte mycket kvar förutom Mjölnarens stuga. På platen fanns nämligen an kvarn en gång i tiden. Det var Helge Helgessons kvarn Helgan som sattes upp på 1600-talet. Kvarnen revs i början av 1900-talet och då uppfördes et enkelt kapell, Helgalundskapellet som idag är rivit och ersatt av Allhelgonakyrkan. I området finns också två stora kvarter uppförda av HSB, Metern och Vågskivan (som dock inte bara består av HSB-hus).

Nyinredning 1924 av Joel Norborg

Inredning 1924

Skatan 7 1916

En pampig, men lite mindre Östermalmsvåning är nu ute till försäljning hos Per Jansson. Liten och liten, den är nästan 100 kvm, men när man ser interiören inser man att den har varit en del av något större.

Huset på Karlavägen 1/Östrmalmsgatan 2  stod klart 1916 och ritades av Per Benson. Åt Karlavägen till fanns två lägenheter per plan, en 6:a med jfr och en 5:a med jfr. Rummen är stora och planlösningen fin De har stora serveringsrum med vad som verkar utgång till en vädringsbalkong. .

Inredning 1924

1924 var det dags för en ombyggnad. De två lägenheterna slog samman. Den stora lägenhetens sovrumsdel slopades helt och på dess plats inredde man ytterligare ett sällskapsrum samt ett påkostad bibliotek och det är denna inredning vi ser i den våning som är till salu idag. Arkitekten bakom ombyggnaden var Joel Norborg som också ritat Allhelgonakyrkan vid Helgalunden i Stockholm samt Mannagrynskvarnen i Saltsjökvarn, Nacka.

I samma veva passade man  på att bygga ett stort och generöst badrum. Vad som hände med den lilla lägenhetens kök, det i 5:an. Vet jag inte. Kanske blev det kvar. Jag är också bra nyfiken på hur salong och sal i den delen användes. De två sovrum som fanns där var kanske tillräckliga för den familj som då bebodde lägenheten.

Åren gick och våningen delades 1989 i två delar. På senare år har dock denna del styckats av från den större våningen.

Brunkebergstorg i maj månad 2015

Brunkebergstorg 7

Brunkebergstorg 1

Brunkebergstorg skall förnyas, ja, framförallt är det Gallerian som skall bli up-to-date. Riksbanken och Kulturhuset (båda av Peter Celsing) får stå som de är. Det är en genuin 70-talsmiljö i dessa kvarter vilket snart är något ytterst ovanligt. Redan har många andra citykvarter byggts om och fått nya glasfasader och nu är det denna Gallerians tur.

Brunkebergstorg 2

Gallerian i skir grönska och eloxerad lättmetall. Jag kommer att sakna fasaden och hade önskat att man nöjt sig med att bygga på huset och göra butikslokaler i bottenvåningen. På så sätt han man kunnat behålla och utveckla 70-talsmiljön

Brunkebergstorg 3

Den lilla parken i torgets mitt är en pärla som jag tror få upptäckt, alternativt inte gillar alls. Synd, för den är både rofylld, vacker och tidstypisk. Så här på våren är den naturligtvis extra bedårande.

Brunkebergstorg 4

Malmskillnadsgatan upp mot Kungsgatan är även den en favorit, även om området är misslyckat eftersom butikslokaler och restauranger nästan helt saknas. Fasaden längst till höger är det champagnefärgade huset i Gallerians nordvästra hörn (Boijsen & Efvergren). Norr om det ligger Skandinaviska bankens stora komplex av Kjell Ödeen som fortsätter på andra sidan gatan, ty kvarteret genomkorsas av Malmskillnadsgatan.

Brunkebergstorg 5

Det röda plåthuset hade Boijsen & Efvergren till upphovsmän och var ursprungligen polishus. Till höger om det skymtar så smått Hotell Sergel Plaza.

Brunkebergstorg 6

Sergel Plaza efterträdde klassiska Hotell Gillet och ritades av Malmquist & Skoogh. Jag tycker att det börjar bli rätt intressant och är mycket nyfiken på hur det tog sig ut när det var nytt. Inredningen var säkert inte alltför dum när det öppnade 1971.

Den låga byggnaden mot Hötorget

Hötorgscity

Hötorgscity

Visst är den vacker, den låga byggnaden mot Hötorget på Sergelgatans västra sida? När det nya Hötorgscity planerades byggde man 18 våningar höga hus på Sergelgatans östra sida och ansåg det lämpligt med låga byggnader på den andra sidan för att eftermiddagssolen skulle nå ned till shoppingstråket. Det hela syns tydligt på denna bild tagen 1959.

När Filmstaden Sergel byggdes vid 1990-talets mitt ersattes den gamla byggnaden med en rejäl klumpeduns som verkligen förstört den fina 50-talsmiljön. Jag anser Hötorgscity vara en verklig pärla och hade önskat att man behandlat anläggningen mer varsamt. Så konsekvent genomförda 50-talsmiljöer är inte vanliga. Kombinationen av äldre byggnader runt Hötorget och de modernare tillskotten från 50-talet är verkligen högst förtjusande.

På ett par år har mycket hunnit ske

Norra Djurgårdsstaden

Storängsbotten en solig sommardag. Arbetet med Norra Djurgårdsstaden har påbörjats men PrisXtras lokaler finns fortfarande kvar. Där grusgropen då bredde ut sig reser sig i dag nybyggda hus av skiftande kvalisort. Både vackra och fula och höga och lite lägre. Gasklockan finns fortfarande kvar, men den kommer att rivas och ersättas med ett riktigt högt hus om byggbolag och politiker får som de vill. Området kommer helt att ändra karaktär, både på gott och på ont. Om 80 år finns här bebyggelse som är lika gammal som Gärdeshusen är idag. Återstår att de hur man ser på dem då.

Arméfördelningens balkongrenovering

Armefördelningen 2 balkong

Längst ned på Rindögatan på Gärdet ligger en lång byggnad som stod färdig 1943 och som ritades av Gunnar Wejke och Kjell Ödeen under överinseende av Sven Wallander, ty det var ett HSB-hus. Fasaden är onekligen stram och dessutom intressant med sin ovanliga balkongplacering (varannan våning åt gata, varannan åt gård). Lägenheterna är inte speciellt stora, mestadels tvåor med matrum och ettor. Dessutom finns treor med jungfrukammare i uppgång Rindögatan 5.

Innan renoveringen var fasaden helt i originalskick vad jag kan se. Nu är fasaden tilläggsisolerad och balkongerna utbytta. Resultatet är inte så tokigt, men En märklig detalj drar ner helhetsintrycket.

Armefördelningen 2 balkong detalj

Balkongerna är på det stora hela utmärkt utförda, men varför har man gjutit en så tjock platta som kragar ut över kantbalken? Har det något med hållfastheten att göra, eller ville man få en slags droppskydd?  Jag begriper det inte och ger betyg 4/5. Hade man utelämnat överhänget hade betyget blivit 5/5. På det stora hela får man dock vara nöjd med att huset på håll ser helt utmärkt ut.Som boende slipper man dessutom de hemska lättmetallräcken som annars är så vanliga.

Ett jugendhus som aldrig blev funkis

Fasad Rehnsgatan 1945

I korsningen Sveavägen/Rehnsgatan ligger ett gammal jugendhus. Vägg i vägg mot Sveavägen finns ytterligare två hus från samma tid vars fasader är mer eller mindre samkomponerade. I mitten av 40-talet var de gamla kåkarna från tidigt 1900-tal omoderna och man planerade att helt förnya Sveavägen 96. Uppdraget gick troligtvis till Lennart Tham och ytterligare en arkitekt. Signaturerna på ritningarna är dock så suddiga att jag inte kan tyda dem. Av någon anledning gick dock planerna i stöpet och förslaget som är signerat oktober 1945 realiserades aldrig. Här finner ni planen från 1902

Ombyggnaden är mycket genomtänkt och dessutom är de nya lägenheterna påkostade. Gårdsflyglarna skulle rivas och istället skulle två våningar byggas på det gamla huset mot Sveavägen. För att det skulle gå verkar man ha sänkt bjälklaget mot vinden och därmed gett våningarna på 4 trappor en lägre, modern takhöjd. Ovanpå detta plan skulle det byggas två nya våningar, den översta indragen.

Mot Rehnsgatan behölls den ursprungliga takhöjden på 4 tr, istället ritade man högst upp in två etagevåningar samt en liten ateljévåning med alkov och kokvrå. I övrigt består huset av 2-3 rum och kök med matrum eller jungfrukammare. Tvåorna saknar öppen spis, men de större har naturligtvis denna trivselhöjande detalj. Mot Sveavägen hittar vi en mycket fin trerummare med både matrum och jungfrukammare som dessutom har fått en synnerligen väl tilltagen öppen spis! Hörnlägenheten har kvar sin stora matsal och ett varsagsrum med öppen spis i hörnet. Ett välinredd serveringsrum ligger mellan kök, matsal och hall.

Planlösningarna från 40-talet kan ni studera här: Plan 2-4 trappor 1945, plan 5 tr 1945 och plan 6 1945.

Jag tycker att det är synd att ombyggnaden inte kom till stånd. Bäst hade kanske varit om man bevarat våningarna på 1-3 trappor i oförändrat skick men byggde 4-6 trappor i flott funkis. Det hade gett ett mycket intressant hus!

Hur mycket huset renoverats genom åren vet jag inte, men tyvärr har det fått nya, fula fönster och jag gissar att en hel det har hänt även interiört. Så här såg fasaden mot Sveavägen ut 1902.

Vinterkväll intill Skogsindustrihuset

Natur och Kultur 1

Natur och Kulturs hus på Karlavägen är en favorit. Ursprungligen byggt som Skogsindustrihuset och ritat av Markelius, är detta en verklig prydnad för området. Den konstnärliga utsmyckningen vid entrén, den vi ser på bilen ovan, är gjord av Signe Persson-Melin tillsammans med Anders B Liljefors.

Natur och Kultur 2

Denna decemberkväll år 2010 låg snön tämligen djup. Det året var vinterkylan sträng och nätterna ljusa i Karlavägens vackra allé. Tack vare detta gick det bra att fotografera även när timmen var riktigt sen.

Brf Ordonnansen 4 med fula fönster

Smedsbacksgatan 8

Tack och lov är det sällan man ser riktigt olämpliga fönsterbyten här på Gärdet, åtminstone bland de fina 30-talskåkarna som hör till riksintresset. Brf Ordonnansen 4 på Smedsbacksgatan 8 har dock inte dragit sig för att slänga ut sina gamla 30-talsfönster i kärnvirke och ersätta dem med moderna i lättmetall som kan öppnas åt alla möjliga håll och kanter. Det skall bli intressant att se hur många rutor som fortfarande går att manövrera om 30 år!

Hur det kommer sig att man inte bara renoverade och energieffektiviserade dem kan man fråga sig. Jag begriper det inte. De nya fönstren är klumpiga och inte alls lika fint insatta som de gamla vilket framgår av detta detaljbild. Det är bara att konstatera att föreningens styrelse förstört den gamla fasaden och gett kommande genrationer en verklig anledning att byta fönster.

Hyreshusen i Vällingby, Stockholm

Hus i Vällingby

Dessa enkla 3-våningslängor i Vällingby tycker jag är särdeles eleganta. Trapphusens fönster har vinklats ut från fasaden och kök- och badrumsfönster är de övriga rutor som syns. Tittar ni noga ser ni skafferiventilerna också. Deras höjd indikerar att det är skafferier mot yttervägg. Detta hus har haft tur ty de ursprungliga portarna finns kvar och likaså fönstren, även o med kan vara inklädda i aluminiumplåt, jag minns inte. På det stora hela är de iallfall sig lika.

Stockholms förorter, och många andra städer, är fulla av 3-våningslängor. Många rejält ombyggda, kanske redan under 80-talets ROT-yra. Det är synd, ty detta är i grunden förstklassiga bostäder.

Det gamla STIM-huset vid sportfältet

STIM-huset 1

Ett 50 år gammalt kontorshus lever ofta farligt. Den tidens arkitektur uppskattas endast av ett fåtal och kanske är de också en smula enahanda till det yttre. Fasaden på detta tegelhus är inte särskilt märkvärdig, men enkel och redig. Jag vet inte om byggnaden byggdes för STIM:s räkning, men detta var under många år deras hus. Det stod klart 1965 eller 1955 och är signerat B Asplund, vem det nu kan ha varit.

STIM-huset 2

Hur som haver, byggnaden skall rivas och bebyggas med ett nytt spännande bostadshus som naturligtvis betydligt högre. Vore det inte bättre att bygga om och bygga till? Betong slukar energi och att jämna denna byggande med marken känns som resursslöseri. Husen intill har ju med framgång byggts om till bostäder.

STIM-huset 3

Den gamla entrén tycker jag är fin, om än lite bedagad. Få kommer nog att sörja denna byggnad och så snart den är riven kommer den nog att försvinna in i glömskans tomma dimma.

Rätt påkostad våning på Östermalm

Rum 1

För ett antal år sedan var en trevlig våning till salu. Den låg på Östermalm i en 50-talskåk och hade en del detaljer av det ovanligare slaget. Framförallt hade den påkostad fast inredning i ett av rummen, se bara på sittmöbeln med tillhörande hurts.

Rum 2

På motstående sida finner vi denna skåpvägg som är helt anpassad efter rummet och som rymmer en rejäl arbetsplats.

Mot matsal

Naturligtvis finns det även matsal i våningen. Pardörrarna är eleganta och säkerligen vitmålade idag. Notera att matsalens fönster har en horisontell spröjs i bågarnas nedre del. Snyggt!

Öppen spis

Den öppna spisen är indragen och det verkar som man sänkt taket för att få en intimare känsla. Eldstaden är av klassisk 50-talsmodell, ty under detta decennium hamnade brasan ofta en bra bit ovanför marken.

Vägen gick upp till Swartlings ridskola

Vägen upp till Svartlings ridskola

En Stockholmsvy som idag är ett minne blott. Visserligen finns de två tegelbyggnaderna kvar, trots att staden gjorde sitt bästa för att försöka riva dem, men där scillan så vackert blommade om vårarna, reser sig nya byggnader av väldiga dimensioner. Glest bebyggda platser med det förgångnas charm skall tydligen inte få finnas kvar längre i denna stad. Förtätning till varje pris! Men hur mycket kan man förtäta, förr eller senare tar det stopp och alla kan heller inte bo i innerstan.

Gör förorten attraktivare istället för att skövla plats efter plats.

Huset i Värtan som en dag försvann

Huset vid Värtan 1

En dag kom jag att tänka på det gula tegelhuset vid Värtan som inte längre stod att finna. Jag mindes på ett ungefär var det en gång legat, men inte så mycket mer. När jag nyligen bläddrade igenom en mapp med gamla bilder fann jag kåken. PEAB står det på den, vilket kanske beror på att den användes  av dem under bygget med de nya husen strax intill.

Huset vid Värtan 2

Varför revs den? Idag är där en parkeringsplats, i framtiden skall säkerligen tomten bebyggas. Lite synd på det där präktiga huset som säkert byggdes på 50-talet och som hade fina pivåfönster och en klassisk tegelfasad från tiden.

Högklassigt renovering på Rindögatan

Rindögatan 28 1

På Rindögatan 28 genomfördes för några år sedan en riktigt bra balkongrenovering, en av de bästa i stan på senare år faktiskt. De befintliga balkongerna återvändes, men räcket försågs med ytterligare en handledare för att höjden skulle bli den rätta. Balkongplattorna mot gatan göts om vilket fick tlll följd att u-kantbalken slopades och infästningarna i plattan blev lite si så där. Mot gårdssidan är de dock mycket snygga, vilket framgår av denna bild. Det är bara att gratulera bostadsrättsföreningen till denna lyckade renovering! Betygen blir 5- av 5 möjliga (minustecknet beror på infästningarna).

Astrid Sampes etage vid Gumshornet

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 1 liten

1942 bodde Astrid Sampe-Hultberg tillsammans med sin man Sten i en entresolerad etagevåning vid Gumshornet i Stockholm. Som sig bör är inredningen av högsta klass vilket framgår av bilderna (klicka på dem för att se dem i större format). Det stora vardagsrummet i två etage är både sällskapsrum, matsal, arbetsrum och bibliotek. Ovanför den öppna spisen hänger en dekorativ japansk lykta. I ett hörn står ett grålackerat piano vars överdel är helt i glas. Den kombinerade soffan/bokhyllan är kläd i marinblått.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 3 liten

Draperiet går i gult, vitt och rött på marinblå botten och kring matbordet antika stolar som klätts med ljusbrunt lingarnstyg.  Sampe var som bekant chef för NK:s textilkammare så man får anta att åtskilligt i hennes hem kommer från den verksamheten.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 4 liten

En trappa upp finns Sampes arbetsrum. Stolarnas klädsel är klargrön och på gliet en naturfärgad linnematta. På väggen händer en handtryckt bonad i mörkbrunt, sandfärg och cerise som komponerats av maken.

Hemma hos Sampe vid Gumshornet 2 liten

Sovrummet domineras till viss del av ett spegelskåp vars accent är ett glasbord invid de guldfärgade emmorna. Mattan är i silke och laxfärgad och överkastet i naturfärgad nopprig amerikansk bomull.

Det hade varit mycket intressant att se detta vackra hem i färg. Om några sådana bilder finns skall jag låta vara osagt. Sampe flyttade några år senare vidare till ett nytt hem vid Karlaplan, som jag tidigare presenterat.

Villagatan 10, nätt villa av bröderna Kumlien ritad för AB Stockholms Byggnadsförening 1876

1876 började arbetet med att förvandla de gamla tobaksfälten norr om Humlegården till eleganta villastad efter kontinentala förebilder. I kvarteret Kulberget Mindre, som idag heter Granen, uppfördes i korsningen Villagatan och, som det står på ritningarna, ”Ny gata parallell med Norra Humlegårdsgatan”. Norra Humlegårdsgatan döptes raskt om till Karlavägen och den nya parallellgatan blev Östermalmsgatan. Villans arkitekter var Axel och Hjalmar Kumlien, som ritade många hus i området och dessutom var engagerade i projektet med den nya villastaden.

Bakom projektet med den nya villastaden låg AB Stockholms Byggnadsförening med Johan Henrik Palme som ordförande. I en skrift av Tarras Blom hittar jag följande rader om hur projektet genomfördes: ”Förslaget hade väckts av en av de ledande mannen inom byggnadsföreningens styrelse, bankdirektören Johan Henrik Palme (vars halvbror blev far till Olof). Eftersom villor ej stipulerats i stadsplanen lät föreningen belägga tomterna med servitut. Vid försäljning infördes förpliktelserna i köpekontraktet, som sedan intecknades för att få rättslig verkan”. När tomtpriserna sedan steg, lönade det sig att lösa inteckningarna, riva villorna och istället uppföra stora hyreskaserner. Av den anledningen finns det inte många kvar idag och de allra flesta är rejält ombyggda.

Denna villa har två bostadsvåningar och i den med fönster försedda källaren finns kök och utrymmen för personalen. På entréplanet finner vi salen på ena sidan och ett förmak jämte salong på den andra. Invid salen finns ett rum som jag gissar används vid serveringen, ty där finns också trappan ned till köksregionerna.

En trappa upp ligger den privata sovrumsavdelningen som bl.a. innehåller ett stort, avdelat sovrum.

Villan finns inte kvar, den revs i mitten på 30-talet. Innan det hade den emellertid byggts om två gånger. Den första 1915-16 (arkitekt Edvard Bernhard), den andra 1930 (Ture Wennerholm), båda för ingenjör Paul Toll. Vid det laget var villan så om- och tillbyggd att den inte stod att känna igen.

Som framgår av planritningen ovan har köket flyttas upp till bottenvåningen och byggnadskroppen har förstorats. I ett entresollplan ovanför köket har jungfrukammare m.m. placerats. Bruspråken på nedre botten härrör från en tidigare ombyggnad.

Ungefär 5 år senare revs villan och istället restes ett praktfullt funkishus med fyra välplanerade lägenheter per plan och två trapphus. Där skulle jag hemskt gärna bo.

Två nybyggen i Stockholmsområdet

Färnebofjärden

Som bekant byggs det åtskilligt i Stockholm just nu. Det största område som skall bebyggas är Norra Djurgårdsstaden, som sträcker sig från Husarviken till Loudden, ett gigantiskt projekt som kommer att ta många år att fullborda. Den första etappen, husen vid Husarviken och PrisExtra, har påbörjats och de första invånarna i stadsdelen har redan flyttat in. Rent generellt tycker jag att områdets bebyggelse är slätstruken, vissa fall rentutav ful, och husen står alldeles för tätt. Färgerna är det också lite si och så med, ty det verkar som om dagens arkitekter, om de nu får färgsätta utan att konsultera byggherren, arbetar med en kolorit som inte är speciellt tilltalande.

Ett av husen som ännu inte är färdigbyggt är BRF Färnebofjärden vid Bobergsgatan som innehåller 56 lägenheter fördelade på 4 trapphus och 6-7 plan, vilket framgår av prospektet. Byggnaden har en tydlig miljöprofil vilket inte minst avspeglar sig i att fasaden är klädd med cederspån och på taket växter olika former av sedum . Huruvida detta bara är ett spel för gallerierna kan jag inte yttra mig om, men enligt prospektet skall bara bepröva de och sunda material komma till användning. Vi får hoppas att MDF och liknande formaldehydstinna byggplattor lyser med sin frånvaro.

Jag måste säga att jag tycker att fasaden är snygg. Cederspånen ger karaktär och stensockeln ger pondus. Balkongerna, som är av den indragna typen, täcker i princip hela fasaden vilket ger ett vackert linjespel. Lokalen i bottenvåningen är dessutom snyggt inpassad. Mindre lyckade får man dock säga att planlösningarna är. De två som visas på bilden har båda det gemensamt att köken saknar fönster och är förlagda till husets inre del. Det hade varit betydligt trevligare om köket haft fönster och tagit en del av vardagsrummet i anspråk. Givetvis avgränsat medelst dörr och vägg, men gärna med möjligheter att öppna upp om så önskas. Jag hade placerat köket närmast entrén och sedan låtit vardagsrummet fortsätta in i huskroppen där det idag finns ett kök. Lika stor sällskapsyta, men på köpet får man en avskild, intimare vrå av vardagsrummet med mindre ljus. I övrigt är planen helt godtagbar, men det är klart att det hade varit trevligare om något av sovrummen hade legat så till att de kunnat tjäna som sällskapsrum om man har det önskemålet.

Patriam Gärdet

Mellan studenthuset Jerum och f.d. Södra Roslags tingsrätt skall ett nytt lyxboende snart byggas. Lite inklämt kan tyckas och dessutom är det oerhört tråkigt att någon gång på 80-talet förstörde det påkostade studentkomplexet med plåt och mindre fönster. De prospekt som Patriam Gärdet skickar ut via posten är minst sagt glossy och stoltserar även med guldtryck. Fasaden är väl inte så tokig, men alltför grå och därför trist. Det är verkligen typiskt för nutiden att lyxen skall vara så befriad från färg som det bara är möjligt. Huset blir högt, 13 våningar, och både högst upp och längst ned finns etagevåningar. I övrigt är det 3 lägenheter per plan, två 4:or och en 2:a, vilket gör det lätt att få dem ljusa och trevliga med fönster i två eller tre väderstreck

Planlösningarna är däremot förvånansvärt trivsamma, även om jag tycker att det verkar ogenomtänkt att låta köket vara ett genomgångsrum till vardagsrummet. Att det skall vara så svårt att få till den där detaljen! Jag tror dock att man skulle kunna komma till rätta med detta, om en annan lösning hade efterfrågats, men idag har man inget emot att kliva rakt in i ett kök (kanske är det RUT vi har att tacka för att det alltid är väl diskat). Sovrummet tycker jag är ändamålsenligt inpassade, lagom stora och i varierande storlek. Dessutom finns en tydlig uppdelning mellan huvudsovrum och de två övriga vilket kan vara praktiskt. Bland de verkliga lyxdetaljerna märks att många av lägenheterna har  orangeri, d.v.s ett litet rum med fönster ned till golv där man förhoppningsvis kan håla den svala temperatur som medelhavsväxterna kräver. En mycket trevlig detalj!

Skulle jag då kunna tänka mig att bo i dessa nya hem? Nej, det skulle jag inte. Orsaken till detta är främst material och utförande. Gipsskivor som monterats på uppreglad vägg är inget som skänker någon vidare trivsel. Dessutom är jag inte så förtjust i moderna fönster och frånvaron av lister runt dörrar och fönster. Har man inte den läggningen tror jag att båda dessa hus kan ge riktigt trivsamma hem. Huruvida allt tal om miljö och hållbarhet verkligen har fog för sig överlämnar jag dock till kommande generationer att bedöma.

5 nedrivna fasader vid Vanadisvägen

Kvarteret Heimdall återskapat

Vid Vanadisvägen, i kvarteret Heimdalls norra del, byggdes i mitten av 1880-talet fem bostadshus. Vanadisvägen var vid denna tidpunkt inte ens anlagd och på en av ritningarna står det ”Fasad åt blivande ny gata”. I området fanns sedan tidigare Borgerskapets änkehus och mittemot detta komplex hade man satt igång med uppförandet av Allmänna Barnhuset. Hur det kom sig att man uppförde dessa hus så långt upp i Vasastan är för mig en gåta, ty i övrigt var dessa kvarter nästan obebyggda. Kanske var tanken att ordna bostäder åt dem som arbetade i närheten. Lägenheterna var mestadels små, 1-3 rum och kök, men i det påkostade Kolonnhuset i korsningen med Norrtullsgatan fanns vad jag tycker verkar vara 5-rummare med jungfrukammare.

Om vi tar en titt på det första huset, det som i folkmun kallades Kolonnhuset, kan man konstatera att fasaden var ovanligt vacker och rikt utstyrd för att ligga i dessa kvarter. Planlösningen för våningarna 2-4 såg ut på detta sätt. Högst upp, på våning 5 (4 tr) fanns mindre lägenheter, ty vid denna tid, när hissar inte installerades, var det bara fattiga människor som tog sig så högt upp.

Grannhuset, Heimdall 3 som byggdes i slutet av 1890-talet, har tre lägenheter per våningsplan. Plantypen är rät vanlig i hus byggda kring år 1900. Intill ligger ett hus ritat 1886 (Heimdall 4). Där finns en 3-rummare, en 2-rummare och två 1-rummare i gathuset vilket framgår av ritningen. Ett bra sätt att skilja bättre och sämre hus från varandra är förresten att notera förekomsten av skafferiventiler i gatufasaden. Ser man dylika, detta hus har en, vet man att det finns kök åt gatan till och då finns det fler än två lägenheter per plan vilket i sin tur ger att det är frågan om mindre lägenheter. Borgerligt betonade hus har aldrig mer än två lägenheter per våningsplan (och köken åt gården till).

Det fjärde husen i raden är Heimdall 6. Det ritades 1885 och innehåller även de lägenheter om 1-3 rum och kök.

Sista huset i raden, hörnhuset mot Upplandsgatan, ritades också 1885 och har även det 1-3-rummare. De lite större lägenheterna har naturligtvis köksingång, men ettorna får nöja sig med en dörr.

Hur det kom sig att byggmästare Folke Ericsson köpte upp hela husraden i slutet av 1960-talet och gav i uppdrag åt Kjell Ödeen att rita ett nytt komplex går bara att spekulera i. Husen var omoderna, förutom mittenhuset ty det moderniserades i mitten av 1920-talet (och byggdes på med en våning, planen hittar ni här). Huruvida övriga hus hade WC har inte gått att utröna då V/A-ritningaran för rivna hus verkar ha förkommit.

Arkitekter och byggår var, från vänster till höger: Heimdall 2 osignerat 1884, Heimdall 3 Vallin 1897, Heimdall 4 1886 osignerat, Heimdall 6 1885 osignerat, Heimdall 7 1885 osignerat.

Det gamla huset på Grev Turegatan 8

Grev Turegatan 8

För några år sedan revs detta mycket fina hus på Grev Turegatan 8 i Stockholm. Dess fasad var klädd med marmor, troligtvis ekebergs. Balkongerna var dock det allra elegantaste med denna kåk, ty de var också av marmor som infattats i smide vilket framgår tydligt av
denna närbild. Nog är det märkligt att ett sådant påkostat hus revs utan något större motstånd. Välbevarat var det också, ty det hade aldrig renoverats genomgripande vilket fått till följd att lägenheterna mer eller mindre var i originalskick.

Svunnen prakt på Karlavägens solsida

Bild

I ett hus på Karlavägen såldes en gång en lägenhet i ett gammalt hus byggt 1880. En bit in på 1900-talet moderniserades våningen och fick det utseende som den hade vid försäljningen i mitten av detta århundrades första decennium. I samband med ombyggnaden ordnades en ordentlig hall i anslutning till entrén. Jag tror att den ursprungligen var ett avskilt rum men att de nya idealen, med influenser från England, krävde en ordentlig hall med öppen spis.

Bild

Från hallen kommer man in i det första av våningens rum som är en generös salong mot Karlavägens allé. Här, precis som i många andra rum, är väggarna rikligt utsmyckade. Av vem, det kan man verkligen fråga sig. Jag undrar, men har inte fått något svar. En bild har jag dock som visar hur rummen såg ut för länge sedan.

Bild

Hörnrummet går i samma stil och är en verklig pärla. Vurmen för 1700-talet och den gustavianska tiden går inte att ta miste på. Balkong ut mot grönskan och ljuset. Huset i övrigt renoverades först mot slutet av 30-talet och då drogs centralvärmen in (och i samma veva kan huset ha fått nya fönster – om inte det skedde tidigare).

Bild

Kakelugnen i hörnrummet är även den en pärla. Övriga lägenheter, som har kvar sina kakelugnar, har istället modeller från byggnadsåret.

Bild

Detta bör ha varit matsalen och den har fått en mycket stilig kakelugn och en färgsättning som man sällan ser idag. Bakom kakelugnen finns det ett WC så planen har nog till viss del ändrats. Stuckaturen gissar jag också hör ombyggnaden till.

Bild

Efter matsalen ett rum som skulle kunna benämnas fruns rum. Grått och rosa och en nätt liten ugn! Dörren till höger leder in till badrummet som är beläget i en liten del av köket.

Bild

Längst in i rumsfilen ytterligare ett rum. Detta saknar dock kakelugn och är endast lite större än en ordinär jungfrukammare.

Bild 9

Köket moderniserades troligtvis i samband med ombyggnaden i slutet av 30-talet. Sedan dess har inte mycket hänt. Idag återstår det nog inte mycket alls av inredningen som syns på bild. Tyvärr saknas det bilder på serveringsrummet som bör ha legat intill. Förutom köket ligger även en jungfrukammare åt gården.

David Helldéns vackra veckade fasad

Snyggt hus i Hökarängen 2

Stockholms förorter är fyllda av utmärkta hus. De flesta är välbyggda omen kanske en aning fantasilösa i sin utförmning, vilket jag dock inte har något emot. Här och där finner man dock kåkar av mer ovanligt slag.  Fastigheten Sjöskumspipan 4 i Hökarängen uppfördes under åren 1949-1952 och ritades av David Helldén.  Fasaden är veckad och dess ena sida är fylld av generösa balkonger som får en att tänka på Hammarby Sjöstad eller något annat nybygge. Här en detalj av fasaden.

Snyggt hus i Hökarängen 1

Husets andra sida är närmast sluten, åtminstone om man ser den från ena hållet. Jag tänker på Markeliushuset på John Ericssonsgatan som kanske inspirerat arkitekten. Lösningen är mycket effektfull och jag är bra nyfiken på hur lägenheterna ser ut.

Balkongerna är intressanta ty de har detaljer av trä. Hur det kan det komma sig? Jag såg även fler hus i samma kvarter som hade balkonger från 80-talet i lättmetall men även de hade fronter i trä. Uppenbarligen måste man i detta område, Tobaksområdet, genomgående ha haft balkonger av denna typ när husen var nya. Sjöskumspipan 4 är blåklassat och förmodligen renoverat enligt konstens alla regler.

En restauranginteriör vid Stureplan

Brända tomten 3

I början av 20-talet, troligtvis 1922, öppnade Sten Hellberg och hans kompanjon Sven Stål restaurang Brända Tomten vid Stureplan (i den lokal som är Easts idag). Restaurangen bestod av flera små rum som var originellt och smakfullt inredda och där fanns också en relativt stor konstsamling, framförallt många målningar av hög klass.

Brända Tomten var framförallt känd för att vara en restaurang dit damer kunde gå utan sällskap, utan att för den skulle behöva känna sig som prostituerade. På 20-talet, och många år framöver, var det nämligen ovanligt med kvinnor som gick på restaurang själva. Det ansågs inte riktig passande. Till Brända Tomten kunde man dock gå och det gjorde man också.

På bilden ovan ses den så kallade spiselvrån. Det vilar något barockt över Brända Tomtens rum, vilket också var fallet med systerkrogen Bäckahästen. Kanske inte så underligt, för barock i olika former var på modet under dessa år. Ytterligare en interiör finner ni här. En av tavlorna på bilden är Jacob van Ruisdael Fiskaren. Här ser vi ytterligare en interiörbild med målningen Noaks ark ovanför soffan. Brända Tomten förfogade också över fyra flamländska målningar, bl.a. av Jan Brueghel och Henrik von Bahlen.

Restauranger som Brända Tomten är inte vanliga idag, och var väl knappast någon dussinvara på sin tid. Sara-bolagen tog över restaurangen efter Hellberg någon gång på 50-60-talen. Huruvida de behöll interiörerna känner jag inte till. När East inreddes sopades dock de sista spåren av Hellbergs skapelse bort.

Nya Anglais och Lidingöbanan 1965

Anglais under byggnad

Gamla Hotell Anglais vid Stureplan revs 1959 och ersattes av ett nytt kontorshus som innehöll Modehuset Anglais. Mot Humlegården, på kvarterets motsatta sida, restes så småningom ett nytt hotell, den byggnad som vi idag känner som Hotell Anglais. Byggnaden ritades av Leif Damgaard och är mycket elegant, inte minst de i guldfärg eloxerade fönstren vars insida består av trä av ädlare sort.

Vänthallarna

Tvärs över Humlegårdsgatan låg vid denna tid vänthallen för Lidingöbanan som vid denna tid gick ner hit till Humlegården, precis som Roslagsbanan som hade sin slutstation strax intill, vid Engelbrektsplan (1896-1960). Det höga gamla huset i bildens fond är numera rivet, men dess grannar finns kvar (omän bara fasaden på de två hus som ligger närmast på Biblioteksgatan). När paviljongerna försvann vet jag inte, men förmodligen i anslutning 1967 eller några år därefter.

Lyftkranar i hamnen på hösten 2010

Kranar i hamnen 1

Frihamnen. Banankompaniet. En solig höstdag för drygt 3 år sedan. Om 10-20 år kanske det finns bostäder här och hamnområdet är ett minne blott. Inga slitna plåtskjul, inga lyftkranar. Men fullt med dyra bostadsrätter i den tidens stil.

Kranar i hamnen 2

Jag kommer att sakna detta område. Både Värta- och Frihamnen och allt som ligger däremellan. De slitna kåkarna och de härliga promenaderna. Jag tror inte att jag kommer trivas lika bra med den fräschör som kommer ersätta dessa slitna hus.