Halvvägs mellan Gällivare och kusten, mitt ute i skogen, ligger en övergiven gård. Det är mycket långt till närmsta samhälle, men det är en vacker plats och jag tror nog att det en gång varit ett förmöget hemman. Jag glömmer den aldrig.
I Stina Aronsons Hitom Himlen möter vi den fattiga änkan Emma Niskanpää och hennes son ”mitt John”. Deras gård, med det lilla mörka pörtet, ligger 4 mil från närmaste by. Det är långt mellan gårdarna i Tornedalen och det är sällan sommar. Våren är sen och när temperaturen börjar stiga förvandlas snön till is och himlens glaskropp får ett vackert ljus.
När John var liten var Emma Niskanpää den tacksammaste av mödrar, ty hon var gammal när det väl förunnades henne att bli mor. Som tack för den dyrbara gåvan lovar hon sin förstfödde åt Vår herre och under en tre dagar lång snöstorm långt senare, då hon är insnöad på gården och sonen John hamnat på sanatorium, inser hon att Herren beslutat sig för att anta hennes erbjudande. Hon skall resa till John, kanske för att ta farväl, och hon skall ta med sig den kniv som han bett henne medföra. Att han ämnar ge den till en ung och vacker sanatorieläkare, förtäljer dock inte det brev som änkan läser om och om igen under de dagar då hon fångats av stormen.
Aronson ger oss inte bara Emma Niskanpää och mitt John, hon frammejslar även Renströmsvärdinnan i byn Mäntyjärvi 4 mil bort, en plats där också bonden Vaaras hustru Mira har sitt hem, förutom under de månader när hon lever med en vacker predikant som en kväll fångade hennes hjärta och fick henne att överge man och barn och istället ställa sig på skidorna för att hinna ikapp den åtrådda.
Aronson, som var oäkta dotter till prästen Olof Bergqvist som sedermera blev biskop i Luleå, växte upp i Uppsala, både hos fosterföräldrar och hos sin egen mor. Hon utbildade sig till folkskollärare och försörjde sig som sådan under andra halvan av 10-talet. Som hustru åt läkaren Anders Aronson kom hon att flytta upp till Norrbotten, ty han hade fått en tjänst vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om Boden. Under åren i Norrbotten kom hon att lära känna det fattiga livet uppe i det glest befolkade inlandet med sitt kärva klimat och sina enkla vanor som präglades av Læstadianism. Under den epok när Sveriges städer sakta började förvandlas funktionalistisk riktning, levde fortfarande dessa människor utan några som helst moderna bekvämligheter. Endast isblommor tillåts smycka Emma Niskanpääs enkla fönsterglas och när sonen John skall plöja en åkerlapp får han göra det för hand, ty inte ens en häst finns i familjens fähus.
Jag tycker mycket om Aronsons människor och det vackra landskap hon målar upp. Kargt och eländigt, men fullt av liv i ödsligheten. Språket är fantastiskt och mycket målande vilket gör naturen och de enkla människorna storslagna.
1929 skrev Stina Aronson i ett brev att ”det behövs att någon flyttar in övre Norrland i svenskarnas medvetande, dit det bara har nått i egenskap av turistmål och nödort”. Dessa rader saknar fortfarande inte aktualitet.
Den sista bok som Stina Aronson kom att utge var Sanningslandet (1952), en novellsamling där hon bland annat berättar om sin uppväxt hos fostermodern i Vaksala, Uppsala. Volymens titel är dock aningen tvetydig, men den är namnet på en av berättelserna och tillika ett hemman i norra Norrbotten. Den kan också ses som ett tecken på att den förtegna Aronson för första gången var beredd att berätta om uppväxten i de fattiga Uppsalakvarteren med en fosterfar som hamnat i fängelse efter att ha dräpt en bonde i Örbyhus.