På 40-talet utvecklades som bekant den svenska köksstandarden. Elsa Gullberg var mig veterligt inte inblandad i den processen, däremot tog hon tillsammans med sina medarbetare fram ett eget förslag som dock verkar ha gått de flesta tämligen spårlöst förbi. Jag undrar om inspirationen kom från USA eller kanske Tyskland? Det avviker ju rätt markant från hur kök i allmänhet såg ut vid den här tidpunkten i Sverige. Överskåpen verkar alltför grunda, men de utdragbara backarna ser ut att hålla hög klass. Klicka på bilden så får ni se den obeskuren och i större format.
Elsa Gullberg startade sin inredningsfirma 1927, men hade innan dess levererat textil till Stockholms konserthus. På 30-talet hörde hon till de populäraste i stan men jag misstänker att NK:s textilkammare blev en svår konkurrent på 50-talet. I början på 60-talet såg hennes butik ut på detta vis. Gullberg hörde till dem som på 50-talet engagerade sig för att stoppa rivningarna i Stockholms city men protestgruppen slittrades enligt uppgift genom interna stridigheter.
1950 kom den efterlängtade köksstandard som planerats under många år och som ersatte de olika mer eller mindre standardiserade snickerier som de stora bostadsbolagen utvecklad för att förbilliga bostadsproduktionen. Det var Byggstandardiseringen som lade fram förslaget redan 1948, men först 1950 fastslogs det efter ordentliga diskussioner. De olika arbetsmoment som utfördes i ett kök hade studerats ingående av HFI, precis som förflyttningar, och man hade genom tidsstudier försökt effektivisera planlösningen.
Låt oss titta på ett förslag till standardkök, ett s.k. parallellkök med inredning på båda långväggarna och matplats invid fönstret (på ena långsidan utnyttjas bara hälften av vägen till inredning, resten blir matplats intill fönstret). Näsmast väggen skafferi, sedan kylskåp, beredning/bakning, spis och köksdörr. På andra väggen disk och beredning/resning. Detta är ett relativt stort kök och har den nackdelen att det saknas ho vis spisen. De olika funktioner som standardiseringskommittén ansåg ingå i köksarbetet framgår av dessa skisser och är som följer: rensning, beredning, rakning, disk och matlagning. Fullt giltigt än idag – åtminstone om man lagar mat från grunden.
Bakning och matförvaring kräver visst utrymme och vissa skåptyper. Vilka framgår av denna skiss (skafferiet kom snart att delas upp i delar med två låder mellan den övre resp nedre delen). Även disk och beredning var viktiga moment som krävdes att visst utrymme avsattes. Notera uppdelningen i berednings- och serveringskärl i överskåpen. I små kök blev det trångt och vissa funktioner fick därför samsas på samma plats.
Naturligtvis hade man även tänkt på städskrubb och garderober i detta tidiga förslag. Det hela är mycket ambitiöst och snickerierna är dessutom väldigt påkostade. Massivt trä användes till stommarna och lådorna var sammansatta medelst sinkning. Luckorna, som var överfalsade, utfördes till en början av ett ramverk som kläddes med masonit. På senare år kom massiv board till användning vilket drog ner elegansen något.
Jag älskar denna tidiga köksstandard och allra bäst tycker jag om allt som byggdes under 50-talets första halva. Hög kvalité och samtidigt en bra blandning mellan industri och hantverk. Dessa kök tycker jag passar överallt, även i äldre bostäder. Inte minst för att de ofta monterades de hus som sanerades/moderniserades under dessa år. Jag skulle önska att man värderade dem högra, ty med små ändringar blir de fullt moderna.
Ett exempel på det förslag till standard som presenterades av Byggstandardiseringen 1948 och som, med smärre ändringar, antogs 1950.
Få saker tycker jag är så undermåliga i dagens bostadsbyggande som snickerier, och då tänker jag främst på den fasta inredningen som garderober, skåp och dörrar. Allt är för slätt, för maskinellt och det är på tok för mycket spånskivor (eller dylika material som består av lim och träfiber). Det syns också tydligt att allt är gjort för att snabbt kunna monteras. Till och med 30-talet byggdes det mesta av denna inredning på plats, lägenhet för lägenhet. Undantaget var HSB som byggde mycket i egen regi och därför hade åtskilligt att vinna på en viss standardisering med tillhörande produktion på fabrik. Det var dock inte tal om något hafsverk, ty både utförande och material var av hög kvalité.
Efter kriget blev byggnadsverksamheten hektisk och många av byggföretagen hade utvecklat en viss standard på snickerier, en standard som dock var långtifrån enhetlig (t.ex. HSB, Riksbyggen, m.m.). Tillsammans med Hemmens forskningsinstitiut (HFI) presenterade Byggstandardiseringen år 1948 sitt förslag till svensk standard för kök och garderobssnickerier (dörrar, fönster, m.m. följde med tiden). År 1950 antogs detta förslag och vår första svenska köksstandard var ett faktum. Denna reviderades 1962 och 1970.
Jag är mycket förtjust i de första årens svenska standard, framförallt tycker jag att garderober och köksinredningar fram till mitten-slutet av 50-talet är oerhört fina. De är så välbyggda att man inte ens ser att det rör sig om prefabricerade moduler som målades på plats i lägenheten. När skåpstommarna monterats på plats, spacklades skarvarna innan stommarna målades och på så sätt får man illusionen av platsbygge från ett kök. På bilden ovan syns delar av en köksinredning från 1953. Skarven mellan de två modulerna syns, men man tänker knappt på den.
Runt 1960 insåg man att en ytterligare förenkling var på sin plats. Modulernas stommar var tidigare av massivt trä, men nu valde man att lägga masonitskivor på var sin sida om ett fackverk. Hålrummen fylldes med wellpapp. Konstruktionen blev lättare och virkesbesparande. Modulernas kanter försågs med lister som gjorde spackling och målning överflödig när de sedan sattes samman i villan eller lägenheten. På bilden ovan ses en garderobsvägg från 1963. Luckorna är sprutlackerade på fabrik men gångjärnen är obehandlade. Den helgjutna känslan i det gamla förfarandet var med ens ett minne blott. Hos de mindre snickerifabrikerna levde dock den gamla metoden kvar ännu ett tag.
Allt eftersom har ytterligare förenklingar gjorts i köks-/snickeristandarden: lådor och backar i plast, stommar i spånplatta, luckor utan överfals, enklare gångjärn m.m. Naturligtvis kan det vara bra med besparingar, men nog kan man tycka att det vore bättre att hålla fast vid ett högkvalitativt utförande och med jämna rum renovera (vilket också skapar arbetstillfällen, precis som nytillverkning). För mig personligen är detta verkligen att föredra, ty nog är det fantastiskt med tunga och gedigna hyllplan och lådor vars trä med åren blir allt behagligare. Den ultimata lyxen är för mig en gedigen garderobsvägg med allehanda skåp och lådor samt ett kök som känns som ett med lägenheten (eller villan) och som man vet kan återfå sin ursprungliga glans med en slipning och en ommålning.
