Publicerat

Kampratporträtt, möt t.ex. Maj Bring

Jag har en vän som ofta använder ordet kamrat om sina vänner. Kamrat har en klang av solidaritet över sig som jag förknippar med gamla tiders socialistiska umgänge; man hör det sällan användas idag.

Boken Kamratporträtt av Berta Hansson är en favorit. Det är en rätt tunn volym, tryckt på fint papper. Där finns text och där finns teckningar, allt av Berta Hanssons hand. Hansson tyckte om att dokumentera. När hon och hennes väninnor på äldre dagar samlades i varandras ateljéer för att teckna av modell, skissade Berta då och då sina kollegor istället, precis som hon långt tidigare hade dokumenterat barnen i byaskolan i Fredrika.

Att dokumentera det vardagliga ligger mig varmt om hjärtat. Vardagen är själva livet och det är det man vill bevara, för att sedan ta fram, titta och begrunda eller låta sig fascineras av. Hansson var periodvis en hängiven dagboksskrivare och det är dessa texter som ligger till grund för porträtten av konstnärskamraterna Siri Derker, Vera Nilsson, Maj Bring, Ninnan Santesson, Hannah Ryggen och Maja Braathen. Texterna har en viss melankoli över sig, för det är främst dessa kvinnors ålderdom som skildras och i samtliga fall slutar de med döden. Naturligtvis.

Jag tycker mycket om dessa texter. De är varken omfångsrika eller alltför utsmyckade. Däremot är de uttrycksfulla, precis som bokens  illustrationer som dock är så fulla av blyerts att de är nästan helt grå. Hansson var sparsam med orden, men generös med pennans streck.

Teckningen ovan föreställer Maj Bring. Mer om hennes konst vid ett annat tillfälle. Maj Bring hade på äldre dar ett ansikte som hette duga, vilket naturligtvis även framgår av Berta Hanssons verk. Mina tankar går till fru Mülich (stavas det så?) som var en av krafterna bakom Teater Replica på Hantverkargatan. Hon kom ursprungligen från Polen och satt alltid i foajén bakom stora svarta solglasögon, omgiven av ett moln av cigarettrök. Det sas att hon rymt från ett polskt slott, firat ner sig själv och matsilvret från ett av slottets fönster, simmat över vallgraven och flytt till Sverige. Jag tror inte att detta är sant, men det är en likväl en bra historia.

Publicerat

Siri Derkert och hennes Sverigevägg

Sverigehuset

Jag vet inte om ni såg dokumentären om Siri Derkert på SVT. Det var mycket roligt att se alla gamla klipp med henne. Hon var en mycket intressant person!

Sverigehuset vid Hamngatan i Stockholm har idag degraderats till Ilums Bolighus. För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverigeväggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigeväggen skulle invigas den 31:a maj 1969 och samtidigt skulle utställningen Sverigebilder visas. Den blev emellertid stoppad ty den ansågs vara för samhällskritisk. Siri Derkert blev naturligtvis arg och vägrade visa sin Sverigevägg; hon dolde den bakom ett svart skynke med texten ”Min vägg visas inte så länge utställningen Sverigebilder inte har öppnats i Sverigehuset. Jag gör detta som en solidaritetshandling”. Svenska Institutet, som anordnade utställningen gav till sist med sig och visade Sverigebilder, men bara under en dag. Derkert avtäckte då sitt konstverk.

Klicka på taggen Siri Derkert här inunder inlägget för att läsa mer om henne.

Publicerat

Mollie Faustman, Ninnan och Siri

Jag läser Mollie Faustmans kåserisamling Indianer och vita (W&W, 1945). Det är ingen omistlig volym, utan den består mestadels av kåserier i en snäll och klok stil som ibland kan kännas lite väl präktig. Jag blir dock nyfiken på Mollie.

När jag läste om Siri Derkert figurerade också Mollie där. Båda var konstnärer och ställde ut på den utskällda fruntimmerstutställningen på Liljevalchs 1921. Albert Engström skrev i Strix: ”Gå ut och älska, små gryn! Det passar er bättre”. Särskilt Siri Derkert råkade illa ut den gången.

I kretsen kring kostnärskvinnorna fanns även Ninnan Santesson, också hon konstnär. Uppenbarligen var hon och Mollie mycket goda vänner. Men en dag mötte Ninnan Naima Wifstrand, den tjusiga damen med cigarrcigaretterna och den mörka rösten som en gång varit stor operettstjärna. Ninnan och Naima flyttade samman och bodde under en tid även i London, där Naima uppträdde med sin säregna röst. Bland annat medverkade hon vid den första tv-utsändningen i England 1933.

Mollie blev rosenrasande och sade helt upp bekantskapen med Ninnan och hälsade aldrig mer på henne när de möttes på bussen. Det måste ha varit starka känslor i omlopp.

Naima Wifstrand var förresten med vid det första svenska framförandet av Arnold Schönbergs sångcykel Pierrot Lunaire. Det kan vara roligt att veta i dessa dagar av nyväckt intresse för atonal musik.

Bilden ovan föreställer en affisch som Faustman gjorde inför valet 1938. Fin!

Publicerat

Naima Wifstrands helt utmärkta stil

I Karl Gerhards Katt bland hermeliner  fann jag bilden på Naima Wifstrand. En stiligare och mer genomtänkt klädsel får man leta efter. En gång i tiden, på 10-20-talen, var hon en den största operettprimadonnan i landet, men en dag tog rösten och karriären slut och hon stod utan både jobb och pengar, trots enorma inkomster under några år.

I slutet av 30-talet fick hon äntligen en roll som åter gjorde henne omtalad och eftersök, nämligen rollen som mor Peachum i Bertold Brechts Tolvskillingsoperan. Senare skrev Brecht Mutter Courage för just Naima, men jag har för mig att hon aldrig fick spela den rollen, men jag kan ha fel.

Jag läste hennes memoarer för några år sedan, men kan inte hitta boken nu. Jag minns dock att hon umgicks i kretsarna runt Siri Derkert och Ninnan Santesson och under den perioden träffade Brecht som flytt till Sverige under kriget och bodde på Lidingön där både Ninnan och Siri hade atelje.

Mest fascinerande är dock Naimas ansikte. Som en skulptur i vars yta de många och svåra åren avspelgar sig. Outsägligt vackert och så fint att hon till sist fann sin rätta plats i livet.

Publicerat

Siri Derkert, en intressant konstnär!

Moderna museet öppnade i dagarna sin stora, retrospektiva utställning med Siri Derkert som jag är mycket nyfiken på!

Denna ständigt nyfikna, arga och engagerade konstnär skapade i mitten av 60-talet en kartong som var ett montage i bla silkespapper och metallband. Detta verk överfördes sedan till en textil vävnad av väverskorna hos Handarbetets vänner. Resultatet är placerat i Höganäs stadshus sessionssal och det är den ni ser på bilden ovan.

Verket handlar om den hotande miljökatastrofen som hotar förstöra fåglarnas sång. I bildens högra hörn finns den utopiska framtiden, där friska djur lever i en ren natur.

När Siri Derkert närmade sig sjuttio år, tog hennes karriär som konstnär ny fart. Mellan sjuttio och åttio gjorde hon ett flertal monumentalverk, det mest kända är blästringarna på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Hon har även dekorerat Sverigehuset, skapat kvinnopelaren på T-centralen och gjort skulpturen Ren luft, rent vatten.

På äldre dagar brann Siri verkligen för kvinno- och miljökampen. Hon drog sig inte för att racka ned på kvinnor som utförde handlingar eller gester, som bottnade i den traditionella kvinnorollens lust att behaga mannen. Hon älskade också Elin Wägners Väckarklocka, som förutom kvinnokampen, pläderade för fred på jorden och fred med jorden.

1959 hade Siri praktiskt taget vunnit en tävling om utsmyckening av Ängbybadet, när juryn enades om att hon var för gammal (69). Siri fick dock i samma veva ett uppdrag att smycka ett elevhem i Bredbyn. Till detta verk göt hon 1×1 meter stora betongplattor i sin ateljé. Åldern var inte något som hindrade Siri, som herrarna i juryn trott.

Jag blir en smula avundsjuk på Siri, som hela livet arbetade och var nyfiken, slogs för sina ideal och hela tiden gick vidare. Så tycker jag att man skall leva sitt liv. Dock anar jag att personen Siri inte var helt lätt att handskas med, men åt det är det inget att göra.

Här en intervju med Siri från 1968. Lyssna!! En mer engagerad 80-åring får man leta efter.

Läs också Birgitta Rubins recension av utställningen i Dagens Nyheter och Joanna Persmans i SvD.

Publicerat

Markelius Sverigehus vid Hamngatan

Sverigehuset

År 1969 tror jag bestämt att det var som man invigde det av Sven Markelius ritade Sverigehuset. På tomten låg tidigare Blancheteatern och tillhörande café. Om ni tittar på bilden av teaterbyggnaden ser ni det ståtliga Sidenhuset bakom och till höger i bilden. Tyvärr revs denna utomordentligt fina jugendbyggnad.

Sverigehuset är likväl en ståtlig byggnad med rena, klara linjer. Den del som innehöll turistbyrån är generöst uppglasad och har ett trapphus som leder upp i den entresolerade utställningslokalen. Byggnaden var Markelius sista stora verk och jag tycker att han lyckats skapa en intressant miljö som känns inbjudande, ty de varma materialen gör att atmosfären upplevs som varm och trivsam.

Sverigehuset

För utsmyckningen anlitades bl.a. Siri Derkert som skapade verket Sverige-väggen. Hon värnade om miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Allt detta genomsyrar hennes metallkollage. Derkert var i 80-årsåldern när hon skapade Sverigehusets utsmyckning vilket visar vilken intressant konstnär hon var även i sena ålderdomen. Eller kanske just då.

Sverigehuset

Trapphusets väggar är utförda i betong som med hjälp av en mejsel fått en grovhuggen yta som inte är lika maskinellt perfekt som slätt gjuten betongvägg. Tyvärr har trappans handledaren förvanskats av Illums Bolighus som flyttat in i byggnaden. De har betsat det ursprungligen relativt ljusa svenska träslaget svart (dessutom har de lagt in något som ser ut som klickparkett i samma nyans på bottenplanet!).

Sverigehuset

Visst är det ett vackert rum, trapphuset? Det är nästan sakralt i sin enkelhet.