Publicerat

Sighsten Herrgård ges ut igen

Det var många år sedan jag läste Sighsten Herrgårds memoarer, den bok som skrevs med hjälp av Carl Otte Werkelid. Jag fann den outsägligt sorglig. All denna livsglädje som var på väg mot det oundvikliga slutet – döden. Sorgligt, men mycket fint. Det är en utomordentligt bra bok. Välskriven dessutom (alla journalister skriver inte bra, se bara på Cecilia Hagen, Johan Hilton skulle dock  kunna tituleras författare).Nu finns boken på nytt i handeln (16:e november) denna gång som pocket på Natur och Kultur.

När jag läste boken undrade jag för mig själv om jag hade tyckt om Sighsten Herrgård. Jag tyckte mig finna drag som som tyder på viss egoism. I den nya pocketutgåvan finns både ett utomordentligt förord och tre efterskrifter. Lotta Lewenhaupt skriver om sin vän och berättar om de vykort han brukade skicka, vykort som ingick i den fiktiva serien ”Sighsten på nya äventyr”. Äventyren var resorna till Söderhavet , Jamaica, Paris och New York. Så fint och så roligt! Jag gör gärna likadant själv och under en period damp det regelbundet ner ”Amerikabrev” i min inbox, mail från GBS som var på turné utomlands. Denna lilla personliga minnesbild gör att jag ser honom i ett annat ljus.

Jag ber också att få rekommendera det nya förordet. Helt rörande är det samtal som Werkelid har med Kjell Stensson (den gamle radiomannen) i en busskur på Odenplan. Boken blev inte riktigt den framgång man hoppats på och många kritiker var oförstående. Stensson, som inte kände Werkelid annat än till utseendet, hälsade försynt och berättade att han tyckte mycket om boken och hade den största respekt för Sighsten. Det tycker jag var mycket fint gjort av den åldrade radiomannen med sina karaktäristiska skånska diftonger.

Här en gammal radiointervju med Herrgård från 1987, samma år som han offentligt gick ut min sin sjukdom.

Pocketugåvan saknar tyvärr de fotografier som fanns i den ursprungliga utgåvan. Illustrationerna finns dock kvar. På Bokbörsen, eller valfritt antikvariat, hittar man originalupplagen.

För er som är ovana vid begreppet Tags, klicka på Sighsten Herrgård nedan, för att se fler bilder och läsa mer om hans liv.

Publicerat

Sighsten, Grace och blonde Dolph

En historisk bild skulle jag vilja säga. Sighsten Herrgård, Grace Jones och Dolph Lundgren. Det är 1980-tal och Grace Jones bär en Stockholmsgruppentröja (eller vad det nu är). Det är en viss air av galen flärd över detta sällskap. Observera att Sighsten rullat upp ärmarna på sin kavaj. Bilden är tagen av Joakim Strömholm på Alexandras i september 1985.

I mitten-slutet av 90-talet var jag själv med i Stockholmsgruppen (några jobb fick jag dock aldrig genom dem och de spåniga ägg som jag mötte på de auditions jag gick på, gjorde mig knappast vänligare inställd till korkade fotomodeller) men då var Sigsthen död och Grace karriär hade somnat in. Dolph hade gift sig och han och frugan Anette brukade äta middag på Grekturken, dit jag och min vän Johan ofta gick på vardagskvällarna för lite vin och kanske en portion kycklinglevermousse (den var fantastisk!). Utanför Grekturken stod då och då Peter Halldéns (hette han så, formgivare tror jag och Beckmanslärare emellanåt) motorcykel vars sits var klädd med något leopardmönstrat (eller var det ormskinn?).

Fler 90-talsminnen: Svart kaffe, NK Herrtrend och Paul and Friendsexpediten med bakåtstruket hår och ridstövlar som efter en blöt firmafest (som sades ha rundats av på ett för cheferna mycket tillfredsställande vis) plötsligt slutade sitt arbete. Kanske tangerar här mitt minne tidigt 2000-tal.

Och en gammal klassiker: Air. Passa också på att lyssna på Premiere symptomes, men till den finns ingen video.

För övrigt en dag fylld av parenteser.

Publicerat

Modetips: Sighsten Herrgård!

För många år sedan läste jag Sighsten Herrgårds memoarer; boken han skrev tillsammans med Carl Otto Werkelid strax innan han dog. Jag minns att den fyllde mig med ett stort vemod, samtidigt som jag inte kunde glömma alla fina bilder. Inte minst det galna fotot på Sighsten, Grace Jones och Dolph!

Sighsten hette egentligen Sixten, men för att modernisera sitt namn, valde han att stava det på ett modernare vis. Modern blev han också på många andra områden: han lanserade unisexoverallen och han valdes 1969 till en av världens tio bäst klädda män. Redan i slutet av 60-talet var han en framgångsrik modedesigner internationellt sett.

Bilden här intill är från hans ungdomsår och den tycker jag mycket om. Förmodligen är den tagen hemma i Brommavillan där hans familj bodde under många år och där hans mor Birgittas böcker och modetidningar var en stor inspirationskälla.

Från mitten av 70-talet blev Sixten boss för Stockholmsgruppen, den på sin tid välkända modellagenturen, och det var en tjänst som han behöll fram tills dess att hans hälsa började svikta i samband med att han drabbades av den sjukdom som ändade hans liv och som är så förknippad med hans namn, eftersom han var den förste att tala ut offentligt sin smitta.

Det sorgligaste i hela boken, är skildringen av Roar, den man som Herrgård levde tillsammans med under en följd av år. Roar, som själv var den monogama typen, var den som först dukade under för det virus, HIV, som så småningom ändade även Sighstens liv.

Sighsten Herrgård utbildade sig på Beckmans skola och Tillskärarakademien. På Beckmans var det främst skolans grundare och lärare i illustration och mönsterritning, Göta Trägårdh, som uppskattade honom, övriga lärare fann hans stil alltför utmanande.

År 1966 blev Sighstens unisexplagg prisbelönade i Cortaulds designtävling. Av de 40 skisser som valdes ut, stod han för 7 stycken. Denna utmärkelse resulterade i jobberbjudande från Storbritannien och samma år flyttade han till London och Chelsea. En framgångsrik karriär hade nu kommit igång på allvar.

Under åren som följde, jobbade Herrgård för House of Worth, designade egna kollektionen ScanMan by Sighsten (och senare Sighsten of Scandinavia), vinner Playboys Creative menswear Award och kontrakteras av managementgruppen McCormack i New York. och så rullar det på, fram till till november 1989 när livslågan slutligen blåses ut.

På bilden ovan, ses Sighsten Herrgård med Lillen och Igor, hans två Grand danoiser. En kvick journalist menade att dessa är de flottaste accessoarer han någonsin haft, blondinerna inberäknade.

, ,