Förtjust efter att ha läst Charlotte Löwensköld letade jag efter material från den första filmatiseringen av boken och fann detta utomordentliga klipp från inspelningen. Selma Lagerlöf instruerar Birgit Sergelius genom att läsa en kort passage ur boken. Visst ser hon rar ut, Lagerlöf? Dessutom riktigt vacker. Jag tror att hon hörde till dem som blev vackrare med åren.
Just nu går det inte kommentera. Jag har slagit av möjligheten pga för mycket spam. Kommer åtgärda detta nästa vecka.
Högst upp på denna sida finns en bild och den bilden kommer från inspelningen av Gunnar Hedes saga (här bilden i sin helhet). Denna filmatisering av Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen har jag tyvärr inte sett och berättelsen läste jag alldeles nyligen för första gången.
Den är en lätt tårdrypande historia Lagerlöf berättar vilket inte på något sätt gör den dålig. Tvärtom, den är både spännande och psykologiskt intressant. Och väldigt romantisk!
Gunnar Hede är en ung student i Uppsala som hellre spelar på sin fiol än ägnar sig ut studierna. Hemma i Dalarna har föräldrarna en vackert herrgård belägen på en liten ö. När fadern dör visar det sig att ruinens brant är nära och det får till sist även unge Hede veta. I ett fåfängt försök att snabbt tjäna ihop de pengar som behövs förlorar han istället det insatta kapitalet vilket gör honom sinnessjuk.
I Uppsala blev han som student bekant med en ung och drömsk flicka, Ingrid, som reste runt med ett teatersällskap. Efter många år återser de varandra och Hede räddar Ingrid från att bli levande begravd.
Herrgården Munkhyttan, Hedes älskade barndomshem, är en underbar plats, men nu är den förfallen. Rabatterna saknar blommor och hela anläggningen hotar att falla igen, ty den sover en törnrosasömn sedan den gamla bergsrådinnans son blivit galen och fru Sorg har flyttat in. Sakta väcks dock gården till liv när Ingrid av en slump där får sitt hem.
Jan i Skrolycka och hans hustru Kattrina får den underbaraste av döttrar och Jan älskar henne högt. Klara Fina Gulleborg är både klok och god och växer upp till en verklig skönhet som väcker sådan beundran att en handelsman skänker henne ett dyrbart tyg.
När föräldrarna hamnar i skuld reser Klara Gulla till Stockholm för att förtjäna pengar vilket visar sig svårare än hon trott och hon prostituerar sig och återvänder inte hem förrän 15 år senare.
För Jan i Skrolycka blir saknaden för stor. Han förändras och drivs till stolleri.
När Klara Gulla väl återvänder, kan hon inte med sin far, stollen som blivit kejsare av Portugallien.
Kejsarn av Portugallien är en berättelse om barn och föräldrar och vilket ansvar man har gentemot de sina. Boken är gripande och jag sträckläste de den senare hälften, oförmögen att lägga den ifrån mig. Även om det är Jan och Klara Gulla som står i bokens centrum, finns i nejden flera konflikter generationerna emellan.
Först när Jan är död kan Klara Gulla åter försonas med sig själv och sin far.
Att döden är en väg till ro och försoning med de sina! Jag kan väl förstå det, men varför är det inte lättare? Kan det vara så enkelt att döden är oskadliggöraren?
Av Selma Lagerlöf har åtskilliga novellsamlingar utgivits. I en av dem, Osynliga länkar, möter vi i novellen En historia från Halstanäs den pensionerade överste Beerencreutz som under lång tid är sysselsatt med att väva mattor till sina två hyresrum. Översten önskar ”stora, mångfärgade mattor i rikt och underfullt utfunderade mönster” och därför har Beerencreutz spänt upp varpen tvärsöver sitt ena rum, från vägg till vägg, så att han skall kunna överse hela mattan på en gång.
Det är en mycket vacker novell och tillika tragisk. Jag passar på att citera ett stycke som jag tycker mycket om.
Medan Beerencreutz arbetade på att få mönstret att gå ihop, och medan han arbetade med skäl och inslag, satt han ofta och tänkte på Vår Herre. Han satt nog i en lite större vävstol, han, och hade ett än underfullare mönster att väva efter. Och översten förstod, att det fick vara både ljust och mörkt i den väven, för att den skulle ta sig något ut. Men Beerencreutz kunde ibland sitta och fundera på detta så länge, att han tyckte sig se hur hans liv och de människors liv, som han hade känt och följt, bildade en liten del av Guds stora väv, och han såg det stycket så tydligt utbrett för sig, att han kunde se både konturer och färger. Om man nu skulle ha frågat Beerencreutz riktigt noga, skulle han ha erkänt, att han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det, som han menade, att han hade sett framställt av gud.
Läs novellen i sin helhet på Projekt Runeberg.
Nästa år är det 100 år sedan Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur, till på köpet som första kvinna. I år är det Le Clézios tur, men hans böcker har jag inte läst, men däremot den Nobelföreläsning som han höll i Börssalen. Särskilt fin är hans skildring av hur han som barn läser och hur han senare, efter kriget, börjar att skriva.
Lagerlöf var en fena på att berätta, vilket naturligtvis är en förutsättning för att bli författare, och eftersom hon inte värjde för det övernaturliga, kunde hon skriva nästan vad som helst. Det tror jag inte är lika lätt idag, när vetenskapen i allmänhet är vår största gud.
Jag är själv uppvuxen med ett ständigt berättande, då både nya och gamla händelser skildrades detaljrikt och färgsprakande. Åt det är jag förskräckligt glad; det gav must och spänning åt vardagliga händelser och miljöer, dessutom fick fantasien sig en rejäl knuff i rätt riktning.
Men nu är det som sagt år 2008 och just nu är festen i full gång. Följ den här.
Jag fyndade Selma Lagerlöfs Osynliga länkar häromdagen och det är allt en bra trevlig volym. Sedan tidigare har jag läst två andra volymer med hennes kortare berättelser: Mårbacka och En saga om en saga. Båda är förträffliga, precis som Osynliga länkar. Läs!
En del av de personer som förekommer i Osynliga länkar, är bekanta från Gösta Berlings saga och tillbringade där inte sällan sin tid i kavaljersflygeln på Ekeby. Jag är så lättrörd när jag läser Selma; rätt vad det är sitter jag där med tårar i ögonen. Hennes berättelser är så gripande och de är ömsom överfulla av godhet, ömsom skildrar de olycka och armod.
Lika fint som hon skildrar personer, berättar hon om naturen och miljöerna i Värmland. Selma är allt en fantastisk romantiker och sagoberättare. Har man inte läst Löwensköldska ringen, en trilogi, bör man göra det bums. En bättre berättelse får man leta efter. Framförallt är det första två volymerna i världsklass.
Jag läser Selma igen. De första av hennes böcker jag läste var trilogin Löwensköldska ringen, en fantastisk romansvit hade något helt magiskt över sig. Jag gick vidare till Görta berlings saga som också den var en mästerlig berättelse. Nu har turen kommit till Mårbacka.
Mårbacka är en samling berättelser från Selmas barndom. Här möter vi både hennes egna upplevelser och de skrönor som generation efter generation fört vidare. Jag blir alltid lite rörd när jag läser Selma. Hon drar sig inte för att vara allvarlig, men det finns alltid en stor portion godhet i hennes skildringar som dessutom är så färgstarka att de ännu inte bleknat.
