Jag har sett Sarah Moon på Fotografiska! Lätt ansatt och lite utarbetad gick jag rakt in i Moons fantastiska svartvita värld. Vilka vackra bilder! Och vilken föredömlig brist på nutid de ståtar med! De är romantiska, dramatiska och fulla av de tekniska brister som jag tycker resulterar i ett mer levande uttryck. Jag tror att Moon, precis som jag själv, låter Vår herre (eller ödet) ha ett finger med i spelet. Och det älskar jag.
Efter att ha vandrat runt hamnade jag framför en film, Le fil rouge tror jag att den hette. Säga vad man säga vill om den, men inte var det en lisa för ögonen att titta på den vassa digitala bilden efter att ögonen vant sig med Moons analoga skönhet. Jag förstår att det digitala mediet har sina fördelar i detta sammanhang, men snyggt var det verkligen inte. Och så dåligt det passade ihop med Moons inställning till fotografi. I ärlighetens namn förstår jag inte alls varför konstnärligt lagda fotografer ens kan befatta sig med digitala kameror. De är helt enkelt urtrista!
Utställningen har dock vissa brister. Framförallt saknar jag informativa texter om vilka olika tekniker Moon använder sig av. Vad jag har förstått använder, eller snarare använde, sig Moon av den svartvita Polaroidfilm som även ger ett negativ typ 55. Den produceras dock inte längre. Jag reagerade också på att vissa ev texterna hade vissa brister i texten, de var helt enkelt inte riktigt välskrivna. Synd, när det dessutom rör sig om så få.
Men för att återgå till Moons bilder är det bara att konstatera att det var ytterst få som jag inte tyckte om. Däremot var det många som fick mig att dagdrömma och försvinna bort i fantasins rike. Kanske hjälpte det till att jag var trött efter gårdagens festligheter, en behaglig känsla var det i vilket fall som helst. Moon, som jag knappt hört talas om innan, får numera sägas tillhöra mina favoriter. Jag avslutar med att visa denna bild som jag tror är från 1973 och tagen av Sarah Moon.
Läs också Clemens Poellingers intervju med Sarah Moon.