Publicerat

Kulturkonsumtion till Finlands ära

Jag har varit på Kulturfestivalen.

I onsdags strilade regnet ner och på Brunkebergs torg speglade sig de kulörta lamporna i den regnvåta ytan på dansgolvet. Månskensorkestern hade fått fint besök den unge tangokungen från Finland, Saska Helmikallio, samt ingen mindre än min egen Glesbygdssyster. Det blev en mycket vacker kväll och inte minst den nykomponerade Champagnetango, som GBS specialskrivit för detta tillfälle, bidrog till kvällens ljuvlighet. Finska är ett mycket vackert språk. Jag är svag för hela vårt östra grannland, inte minst efter vinterns helsingforstur.

På torsdagen var det Sveriges radios symfoniorkester som spelade på Gustav Adolfs torg. Finlands egen Eino Grön gjorde en helt lysande version av From russia with love. Stram som en lagårdsdörr, nästintill orörlig, stod den mäktige finske sångaren och sjöng så att man ryste. Och han sjöng på finska. Se honom
här som ung och fager yngling. Finlands store sångare innan Grön, var Olavi Virta. Han är också värd att lyssnas på.

Och: om ni inte har gjort det, lyssna på GBS sommarprogram. Det finns ett tag till på Sveriges radios hemsida. Högtidligt och humoristiskt kan man karaktärisera det. Och man får lära sig om lavendeltvålens förtjänster.

Publicerat

Kvällens luft precis som champagne

Det här är bland det bästa jag vet. Det finns som bekant mycket som är bra, men just den här tillhör favoriterna. Texten skrevs av Nils Hellström och musiken komponerades av Thore Ehrling.

Och det är texten som jag tycker allra bäst om. Man skulle kunna kalla den banalt romantisk, men var gör väl det när man faller hejdlöst, tar den till sitt bröst och nästan gråter?

När är väl kvällens luft precis som champagne, med doft av nattviol, ros och kastanj? Det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskens-promenad.

När spirar röda rosor upp där vi går, när dansa älvor runt omkring i vårt spår? Det händer alltid när vi mötas för att gå, på en månskens-promenad.

Och lyssna på den och lägg märke till stråkarna som kommer mot slutet. Så vackert.

Går jag alen och vankar, under en måne så stor, har jag i mina tankar, gissa min vän, vilken du tror.

När kan man lyckostjärnan nå med sin hand, när lyser vägen vit till vårt Samarkand, det händer alltid när vi mötas vi två, på en månskenspromenad.

Bilden ovan kommer från notbladet (för övrigt en typisk bild från Ateljé Uggla, snygg som tusan). Det har tillhört min far och eftersom han började spela på dans redan 1943 så undrar jag om den fanns på repertoaren redan då, eller om det dröjde några år. Han var mycket ung på den tiden och sättningen var bas, fiol och dragspel. Deras Månskenspromenad måste ha varit av enklare slag, men så växte väl varken nattviol och kastanj vid de norrländska festplatserna. Och inte var det champagne i glasen.

Är jag på det humöret och sällskapet det rätta, brukar jag sjunga den.

Publicerat

There goes the boy I love with Mary

Dramatik! Mary har sagt honom att hans väninna inte längre älskar honom, så nu traskar han omkring med en betydligt mer förslagen blondin. Och alla dessa känslor och ett par verser på bara 2 minuter!

She told him a lie, that I didn”t care,
swore that it was true, that I never cared,
he just walked away, never called again,
so she had her way, and I cried since then

Jag lyssnar på The Shangri Las and the girl group garage sound (http://open.spotify.com/album/2msSx9fkpIBtgddk44cJ0Y) som innehåller lite mindre uttjatade girlgroups från 60-talet. Och där fanns Donna Lynn med sin high school-dramatik. Och pop-epos i denna stil: uptempo och sorgliga – precis som Ronettes Be my baby – kan jag inte motstå. Jag tänker mig situationer ungefär som Dancing with tears in my eyes (Ultravox). Bitterljuvt och härligt (och då har jag inte nämnt Foolin myself med Billie Holiday, som dock hör till jazzgenren).

Donna Lynn verkar dock inte ha varit så garage. Hon låg på storbolaget Capitol och på bilden poserar hon verkligt precis som gubbarna på kontoret önskade. Dessutom verkar hon ha varit Playmate of the month i december 1959. Och hon fick tvätta bilen själv!

Publicerat

Shake down the stars

Benny Goodman och Helen Forrest med en dramatisk dänga från 1940, passar bra en av vin ansatt söndag.

Shake down the stars,
pull down the clouds,
Turn off the moon, do it soon,
I cant enjoy the night without you,
Shake down the stars.
Dry up the streams,
stop all my dreams,
Cut off the breeze, do it please,
I never thought Id cry about you,
Shake down the stars.

Helen Forrest var en de absolut poluläraste vokalisterna under storbandseran och sjöng med de flesta orkestrar. Hennes röst är inte dum, även om jag föredrar Goodmans inspelningar med Mildred Bailey från samma tid. På bilden ser ni Forrest med Artie Shaw och hans orkester.

För att återgå till texten, så är det bara till att hålla med; vill man att stjärnorna skall väck, bör man få uttrycka det. Och att få stänga av månen! Hur stor är inte den kärlek som slutar i detta drastiska beslut?

Lyssna på Shake down the stars med Helen Forrest och Benny Goodmans orkester från 1940.

Publicerat

Jag plockar blommor upp vid mon

Ytterligare en utgrävning i släktens fotogalleri. Det är en gammal bild och jag känner inte deras namn. Det har jagats, så mycket står iallfall klart. Två jakthundar och ett byte i den främre mannens hand. Ser man bilden i ett större format, framträder anletsdragen och klädernas detaljer. Stubbar, mossa, gran och tall. Mannen i mitten är så väldigt lik någon – det är inte Bryan Ferry utan någon annan, någon rustik elegant. Hela bilden doftar och ångar.

Men vad skildrar väl landsbygden förr bättre än Jon Andreas visa? Inspelningen är dramatisk – gitarren, basen och några stråkar. Texten är magisk. Redan det amerikanska originalet, där en familj diskuterar Billie Joes självmord vid köksbordet, är smått lysande. Den svenska versionen är helt genial; känslan av norrländsk landsbygd fångar lyssnaren i ett järngrepp. Det doftar, en doft som är lika stark som den av smörjfett på en solhet grusplan framför ladugården.

Jon Andreas visa:

Publicerat

Dansat såsom skökorna i Babel

Jag tycker deras parties är så torra,
jag undar vad de gjorde i Gomorra.
I Sodom skulle jag ha firat orgier,
med perser, turkar, negrer och georgier.
Och dansat såsom skökorna i Babel,
men se det får jag inte alls för Abel.

En av de märkligaste texter jag vet. Det är en slags My fair lady-liknande historia i en mer barnförbjuden version. Lyssna genast på Abel:

Och varför åker hon till häst, när den vita Cadillacen åker bakom?

Publicerat

Skönt att man inte längre är ung

Det är skönt att man inte längre är ung, är en mycket lustig gammal dänga:

Lyssna på texten: det dricks champagne ur en sko och alla passioner var bara en kurtis. Mycket underhållande.

Texten är faktiskt skriven av Beppe Wolgers och inte av Gösta Rybrant som vid den här tiden brukade skriva åt Zarah Leander. Detta är en singel, baksidan till Sång om syrsor, som inte heller går av för hackor:

Publicerat

Om m krukväxter och syrsors sång

Nu är allt våren på väg. Ty trots kyla har ljuset återvänt och det är dags att se över krukväxterna. Jag har precis tagit fram pelargonerna från vinterförvaringen i skafferiets överskåp. Förutom omplantering är det viktigt att beskära dem hårt, så att bara några korta grenar återstår. Likadant gäller hibiskusen, annars blir den ranglig.
Sticklingar inköps lämpligen nu.

Jag har skaffat två fuchsior och en porslinsblomma. Solen och snötäcket gör att vardagsrummet badar i ljus, vilket resulterar i att man varje kväll kan se hur plantorna växt, vilket är så trevligt.
Jag har en nerium också. Den blir med åren ganska stor. Jag skar dock ner den i höstas för att jag ville få den buskigare. Toppen blev en ny planta som säkerligen kommer att blomma i sommar.

Jag är svag för nerium och gardenia. Gardenian är dock betydligt mer kinkig, men inget går upp emot den tunga doft som den avsöndrar.

Och så unnar vi oss en tantdänga från 1961: