Publicerat

Sanatoriebyggnaden i Sandträsk

Jag har har skrivit åtskilligt om sanatoriet i Sandträsk och dess skönhet, men jag har aldrig visat någon bild på huvudbyggnaden som stod klar runt 1930 och ritades av Gustaf Birch-Lindgren. Det är ett nyklassisistiskt palats med tydliga drag av funktionalism, framförallt i det inre. Idag, när komplexet står övergivet, är det dock en kuslig känsla som möter besökaren.

Byggnaden är i rätt bra skick. Inte alls förfallen, men det är klart att så småningom kommer färgen att flagna och putsen att släppa. Många dörrar är fortfarande ursprungliga och utförda i ek.

Tyvärr finns det en del tillbyggnader av modernare datum som stör helhetsintrycket. Detta är baksidan men den gamla huvudentrén skymtar i bildens mitt bakom grönskan. På taket ser man också kupolens topp.

Visst är den flott, entrén? Tyvärr byggdes en ny huvudentré åt sjösidan till och den är synnerligen ful och har totalt förstört den fasaden. Eländet är dock förhållandevis lätt att avlägsna.

Man kan verkligen önska att någon gör något av denna vackra plats och de finna byggnaderna. Vore jag rik, skulle jag köpa dem med en gång och inrätta ett vilohem av yppersta klass. Dyrt skulle det vara, men ett besök skulle vara värt vartenda öre.

Publicerat

Stina Aronson och Sandträsks beauty

Jag bläddrar i Stina Aronson-biografin Lång väg hem som Margit Rasmusson skrev 1968, i samma veva som Hitom himlen gavs ut igen. Aronson kom till Sandträsk i Norrbotten 1919, då maken fick en tjänst som överläkare vid sanatoriet. De första åren verkar ha varit jobbiga då hon varken var särskilt huslig lagt och inte trivdes med det stilla livet. Efter några år, närmare bestämt på vårvintern 1925, inträffade något, en bagatell, som fick henne att ändra åsikt om naturen i detta avlägsna län. Det var under en tågresa från sydligare breddgrader hem till sanatoriebyn som hennes syn på den karga naturen helt ändrades. Och det får vi verkligen vara tacksamma för, ty så mycket skönhet som Aronson förmedlar i sina senare verk är man vanligtvis inte bortskämd med.

Norrbotten och den glesa bygden kom att bli viktig för Aronson. Utan Norrbotten hade knappast Hitom himlen blivit till och den litterära världen hade gått miste om den gamla änkan Emma Niskanpää och hennes älskade son ”mitt John”. Som jag förstått det, var tanken att Aronson skulle skriva en bok om sin man och hans gärning i Norrbotten, men istället fastnade hon i alla de människoöden som de två mött under tiden i Sandträsk.

Här ett par texter om Aronsons författarskap.

Publicerat

Sköterskorna och läkarna funno sina hem vid sanatoriet och Sandträsket

Till Norrbottens läns sanatorium i Sandträsk hörde personalbostäder. Det krävdes många anställda för att driva verksamheten, framförallt från och med 1931 när det nya, stora sanatoriet stod klart. Allt eftersom byggdes nya bostäder. Den sista restes i mitten av 50-talet.

Det är fina byggnader i olika sorts funktionalism, kvalitetsbostäder. Den länga som restes 1931 kallades Pullhuset (!) och innehöll 38 enkelrum och en familjebostad. Det är tråkigt att de idag står tomma.

Kan man bo bättre? Denna kåk som jag tror innehåller 4 lite större läkarbostäder, har den vackraste utsikt över sjön Sandträsk. Ett sådant slöseri att ingen bor här!

Här är ytterligare en byggnad som jag tror mest består av enkelrum. Sjuksköterskorna hade som bekant inte något större behov av utrymme, om de inte gift sig med en läkare.

Tittar man noga ser man solterrasserna som tar plats där husets fasad tvärt bryter av. Den undergörande tallskogen finns alldeles runt knuten.

Publicerat

Växthusen vid sanatoriet i Sandträsk

I somras var jag för första gången uppe i Sandträsk, en liten by 4 mil norr om Boden längs med Malmbanan. Sandträsk är en liten by, nästintill underskönt placerad vid Sandträsket. Strax intill vattnet, men nästan dolt av grönskan ligger den anläggning som är känd under namnet sanatoriet i Sandträsk men vars korrekta namn är Norrbottens läns sanatorium. Anläggningens huvudbyggnad har jag för mig är uppförd på 20-talet, men verksamheten började redan runt 1910 genom att Norbottens löns landstingen 1908 köpte en större herrgårdsegendom som ägts och uppförts av överste Carl Otto Bergman som byggt upp ett verkligt mönsterjordbruk med plats för 80 kor.

Sedan snart 10 år tillbaka står sanatoriet övergivet och anläggningen präglas till viss del av stort förfall. Förutom sanatoriebyggnaden finns där vackra funkiskaserner med bostäder för de anställda. Till anläggningen hör också några växthus som inte verkar ha varit i bruk på lång tid. Huruvida man odlade blommor eller grönsaker där kan jag inte säga, däremot vet jag att man under många år hade minst en vinstock, ty det började man med redan på Carl Otto Bergmans tid.

De planteringar som en gång funnits där har förfallit och växterna, bl.a. riddarsporre tror jag, har fått sällskap av rallarrosen som inte är knusslig av sig och lätt tar över. Det är synd att en så vacker anläggning inte kommer till användning.