Lyxgaraget, kanske med tennisbana

Garaget Förr Och Nu

Fasad 2015liten

Jag har skrivit om detta garage tidigare,läs mer här. Tyvärr skall skall det rivas och ersättas av bostäder. Byggnaden ritades av Arvid Bjerke 1938 och bör ha stått året därpå på ett ungefär.

Garaget förr och nu

Jag har skrivit om detta garage tidigare,läs mer här. Tyvärr skall skall det rivas och ersättas av bostäder. Bilden ovan visar fasaden vid 50-talets mitt, efter en ombyggnad, och det ursprungliga utseendet. På den lägre delen planerades en tennisbana. Om den kom till utförande eller ej vet jag inte. Vid ombyggnaden försvann den dock om den funnits.Högst upp i huset, på 4 tr mot ramperna, låg personalbostäder som också försvann vid ombyggnaden.

Nytt om Tengboms tobaksmonopol

Tengboms Tobaksmonopol 1

Tengboms Tobaksmonopol 1

I spetsen som bildas av Maria Bangata och Maria Skolgata, precis intill Ringvägen ligger en byggnad med funkiserans kanske snyggaste trapphus (en bild från direktionsvåningen där trapphuset också skymtar). Byggnaden stod klar ungefär 1938 och ritades av Ivar Tengbom, en av våra mest omtalade arkitekter som bl.a. är upphovsmannen bakom Konserthuset.

Trots att byggnaden är grönklassad (högt kulturhistoriskt värde) beslöt staden förra året att den skulle ersättas med ett bostadshus i form av ett höghus och planarbetet satte igång. I maj kom en reviderad konsekvensanalys från NCC, det företag som vill bygga nytt och högt på tomten. NCC ser inga större värden i Tengboms Tobaksmonopol utan skriver:

Under planarbetet har det framförts argument om att Tengbomhuset tillför upplevelsevärden till de nybyggda bostäderna. I NCCs marknadsanalyser finns inget stöd för dessa resonemang. Dock är de dominerande byggnaderna på platsen Maria Skola och Fabriksbyggnaden. Dessa byggnader bör ensamt kunna tillföra de upplevelsevärden som gamla byggnader kan tänkas tillföra nybyggda kvarter.

Det absolut största problemet med bevarande enligt NCC är att det blir svårt att grundlägga det nya huset som skall stå intill Tengbomhuset samt att anlägga ett nytt garage under detsamma. Det tvivlar jag inte på, men att detta skall hindra bevarande bör verkligen ifrågasättas. En bättre och billigare idé skulle kunna vara att låta bli att bygga nytt intill, dvs inte göra något alls. Orsaken till problematiken är att grundläggningen inte är den bästa och gräver man då ut intill Tengboms hus för en nybyggnad, kan detta allvarligt skada den äldre konstruktionen som kan välta. Man bör dock tänka på att NCC talar i egen sak och naturligtvis vill riva för att bygga fler bostäder vilket ger dem större vinst.

NCC säger också att det blir svårt att omvandla huset till moderna bostäder, på grund av dålig isolering (som kräver utvändig tilläggsisolering – går naturligtvis göra på insidan också) och för tunna bjälklag vilket ger lyhörda lägenheter. Dessutom saknas s.k. ”bårhiss” och ett nytt hisschakt måste tas upp. ”En konvertering av Tengbomhuset till bostäder innebär en mycket omfattande och dyr ombyggnation som troligen inte uppnår bostadsköparnas förväntningar på en modern bostad” avslutar man med. Finge jag bo där skulle jag inte vara så knusslig.

Att istället använda huset som kontor är lika svårt det. ”Byggnaden saknar den möjlighet till flexibilitet som kontorshyresgäster efterfrågar idag” säger NCC. Att många säkerligen skulle vilja sitta i en så vacker byggnad ritad av en så känd arkitekt tycks man inte förstå. Det blir också svårt att använda huset som modernt kontor då våningshöjden är för låg för modern ventilationsanläggning. (Min erfarenhet av moderna kontor där man inte får öppna fönstren för att inte störa ventilationen är den att det är bra mycket bättre med hus där vädring är en källa till ventilation.) Andra försvårande detaljer är bristen på fjärrkyla och återvinning av friskluft. Fjärrkyla saknar säkerligen också i det hus som ännu inte är byggt (jag menar att man måste dra in det även där). Att återvinna friskluft är enkelt och inte alls svårt. Ecoheater, t.ex, sägs ge nästan lika bra prestanda som ett modernt FTX-system, men till en lägre kostnad och kräver ytterst få ingrepp i hustets konstruktion frånsett att mekanisk frånluft redan finns vilket också är fallet.

Tengboms Tobaksmonopol 2

Nog med NCC:s dumheter och vi återvänder till själva byggnaden. Mot Maria Bangata ser vi huvudfasaden. Den är stram och påminner Citypalatset som Tengbom ritade i slutet av 20-talet och som är utpräglat funktionalistiskt. Den byggnaden är tyvärr fönsterbytt och har förlorat åtskilligt av sin elegans, till skillnad från Tobaksmonopolet vars fasad fortfarande är sig tämligen lik, även om takvåningen omgestaltats. Detta gör det ännu viktigare att denna byggnad får vara kvar och med orörd fasad.

Tengboms Tobaksmonopol 3

Entrén är magnifik! Både porten och dess omfattning är i en klass för sig. Hög klass både på material och utförande. Två brevinkast finns, ett för brev och ett för tidningar, vilket skapar symmetri. Om detta är den ursprungliga dörren eller om den är resultatet av någon ändring under 40-50-talet skall jag dock låtar vara osagt. Snygg är den i ville fall som helst.

Under hösten kommer ärendet att komma upp i Stadsbyggnadsnämnden och Stadsbyggnadskontorets linje är bevarande, men det är inte alls säkert att deras linje kommer att få gehör. I slutändan är det politikerna som har makten. Mer i detta ärende kommer i höst.

Rivning och nybyggnad vid Stureplan

Ostermans

Stureplan

Förra veckan presenterades planerna på en total ombyggnad av kvarteret Speglingens Backe som ligger vid Stureplan och bl.a. inrymmer Sturegallerian. Det är många byggnader som fastighetsägaren vill riva eller bygga på. De rivningar som är aktuella är följande:

  • Byggnaden på Humlegårdsgatan 17 ersätts av två byggnader – ett hotell och ett bostadshus.
  • Freys hyrverk på Grev Turegatan 11 ersätts med nya kontorsbyggnader i 8-10 våningar.
  • Bångska palatsets gårdsbyggnader ersätts med en ny byggnad i 7 våningar.
  • Gårdsbyggnaderna på Stureplan 4 ersätts med ett kontorshus i 8 våningar.
  • Grev Turegatan 3-5 ersätts med ny kontorsbyggnad i 7-8 våningar.
  • Del av Marmorhallarna rivs och byggs upp som en replika plus påbyggnad med 1-4 våningar.

Som ni ser är det stora förändringar som föreslås.

Ostermans

Ostermans lät i slutet på 30-talet bygga ett helt nytt komplex mot Grev Turegatan som sammankopplades med Marmorhallarna vars ingång låg mot Birger Jarlsgatan till. Arkitekt var Mauritz Dahlberg och resultatet blev en funkisbyggnad med stora utrymmen för reparationer mm. Denna har idag förvandlats till garage. Högst upp fanns lägenheter för de anställda och på taket en tennisbana. I samma veva byggdes även Marmorhallarna om (arkitekt Harry Eller). Anläggningen var mycket modern och bilarna kunde köras upp genom våningsplanen. Jag tycker att anläggningen är högintressant.

Freys Hyrverk

Freys hyrverk stod klart år 1900 och ritades av Wilhelm Klemming. I byggnaden fanns bl.a. stallplatser för hyrverkets hästar. Byggnaden ligger indragen från Grev Turegatan och idag är denna yta inglasad och en del av Sturegallerian. Här låg Freys in på 70-talet då de flyttade till nya lokaler.

Det skall bli intressant att se hur dessa plant tas emot. Det är stora förändringar som planeras och så många gamla hus har inte rivits på många år. Jag är generellt emot att man river och tycker det är bättre att bygga på befintlig bebyggelse och att betrakta den som en tillgång och inte som en belastning.

Mer om ombyggnaden går att läsa i denna pdf.

Husen på Sandgatan, Svartöstaden

Sandgatan I Svartöstan

Sandgatan i Svartöstan

Svartöstan strax untanför Luleå centrum är en relativt välbevarad arbetarstadsdel som började bebyggas i slutet av 1800-talet. Bebyggelsen är dock av varierande ålder och på bilden ovan ses ett hyreshus på Sandgatan som är från 40-talet. Ursprungligen var det visst 4, men jag tror att ett revs efter en brand får några år sedan. Enligt uppgift är huset välbevarade och t.o.m. de flesta köken finns kvar. Ovanligt i hyreshus på dessa breddgrader. Tyvärr vill kommunen nu riva de tre kvarvarande husen, eftersom en gammal stadsplan från 80-talet ger dem rätt att göra det (på den tiden behövdes marken för industriändamål). det är synd, för dessa hus borde vara uppförda för arbetaran vid det nyanlagda Norrbottens järnverk och är dessutom goda exempel på den tidens familjebostäder för arbetare. Det är tvårummare på drygt 60 kvm. låt oss hoppas att de får leva kavr!

Basarbyggnaden vid Hantverkargatan

Hantverkargatan 1

Basaren på Hantverkargatan 71 skall rivas i höst. Den gamla byggnaden ritades av Björn Hedvall och är den nordligaste delen av det område som byggdes vid 30-talets början av både SKB och HSB och som börjar ner vid Pontonjärgatan. Den låga tvåvåningsbyggnaden är originell, inte minst för att den är så låg.

Hantverkargatan 2

Bakom byggnaden övergår Hantverkargatan till Ture Nermans gränd och Baltzar von Platens gata. Just denna del av Kungsholmen är vördigt fin. Det är en genuin 30-talsmiljö med grönytor och gångstråk som är riktigt trivsam. Den nya koloss som efterträder basarbyggnaden är betydligt större och kommer helt att förändra området. Det återstår att se hur den tar sig ut när den står färdig. På skisserna påminner den mer om ett smurfhus än om ett ordinärt bostadshus.

Då var det dags att riva igen i Luleå!

Norra Strandgatan 10 Luleå

I Norrbottens-Kuriren kan man just nu läsa om de rivningsplaner som hotar ett av Luleås äldsta hus, den så kallade Röcknerska gården från tidigt 1800-tal. Fastighetsägaren har hittat allvarliga skador i timmerstommen (gissar att man måste byta en och annan stock, vilket i sig inte är något stort problem) och vill därför bygga nytt vilket gör det möjligt att bygga betydligt större och därmed få betydligt ökade hyresintäkter. Husets exteriör är idag i ett sorgligt skick, främst på grund av ett nyligen genomfört fönsterbyte. MEd lämpliga fönster, en reparerad stomme och ny puts, skulle huset verkligen pryda sin plats. Dessutom är det ytterst ont om byggnader i stadskärnan som klarade den förödande stadsbranden i slutet av 1800-talet. Enligt uppgift är det endast detta hus och Rödlundsgården som finns kvar idag.

Förutom denna byggnad är också ett anta hus i Svartöstan rivningshotade. Det är verkligen skamligt att man inte är med rädd om det lilla som finns kvar i denna en gång så trevliga stad!

Det gamla STIM-huset vid sportfältet

STIM-huset 1

Ett 50 år gammalt kontorshus lever ofta farligt. Den tidens arkitektur uppskattas endast av ett fåtal och kanske är de också en smula enahanda till det yttre. Fasaden på detta tegelhus är inte särskilt märkvärdig, men enkel och redig. Jag vet inte om byggnaden byggdes för STIM:s räkning, men detta var under många år deras hus. Det stod klart 1965 eller 1955 och är signerat B Asplund, vem det nu kan ha varit.

STIM-huset 2

Hur som haver, byggnaden skall rivas och bebyggas med ett nytt spännande bostadshus som naturligtvis betydligt högre. Vore det inte bättre att bygga om och bygga till? Betong slukar energi och att jämna denna byggande med marken känns som resursslöseri. Husen intill har ju med framgång byggts om till bostäder.

STIM-huset 3

Den gamla entrén tycker jag är fin, om än lite bedagad. Få kommer nog att sörja denna byggnad och så snart den är riven kommer den nog att försvinna in i glömskans tomma dimma.

Huset i Värtan som en dag försvann

Huset vid Värtan 1

En dag kom jag att tänka på det gula tegelhuset vid Värtan som inte längre stod att finna. Jag mindes på ett ungefär var det en gång legat, men inte så mycket mer. När jag nyligen bläddrade igenom en mapp med gamla bilder fann jag kåken. PEAB står det på den, vilket kanske beror på att den användes  av dem under bygget med de nya husen strax intill.

Huset vid Värtan 2

Varför revs den? Idag är där en parkeringsplats, i framtiden skall säkerligen tomten bebyggas. Lite synd på det där präktiga huset som säkert byggdes på 50-talet och som hade fina pivåfönster och en klassisk tegelfasad från tiden.

För svårt att riva idag, säger Reinfeldt

Norra Station under rivning

I valtider blir bostadsfrågan ofta extra aktuell. Att bygga fler bostäder i tätorter och storstäder är något som skall prioriteras. Hur man skall förhålla sig till avfolkningen i landets andra delar verkar däremot inte lika intressant. Den 16:e augusti höll Fredrik Reinfeldt sitt sommartal som en del i valupptakten. I Expressens livereportering står att läsa följande:

”Överklagandeprocessen försenar byggandet och ökar kostnaden för byggandet. Inskränk till hur många personer som får göra överklaganden, säger Reinfeldt. Han vill även ta bort vissa instanser för överklagan samt införa en avgift för att överklaga.”

”I dag finns det svårigheter att bygga. Bygga högre, bygga mellan husen, riva gamla hus, breda ut städer; är alla exempel på svårigheter i Sverige. Då bygger man ingenting. Tillgång till mark, produktionskostnader och den tid det tar att få fram beslut om byggande är det som måste förändras.”

Med tanke på vilka horrörer som växer upp här och där i vårt land och vilka kulturvärden som fortfarande går till spillo så är det svårt att se att det är för lätt att överklaga. Det är precis lika viktigt att ha en snabb och smidig beslutsprocess som att det ges tillfälle att säga ifrån. När man läser Reinfeldtss tal är det mycket lätt att dra paralleller till den politik som fördes under 60-70-talen och som raderade ut alltför mycket av våra stadskärnor. Under den tiden var den borgerliga oppositionen i Stockholm inte särdeles förtjust i vad som skedde i huvudstaden, men de hade inte tillräckligt att säga till om. Idag, när de själva sitter vid makten, är det som om de övertagit den osentimentala synen på det gamla och den brutalitet som krävs för att söndra kulturarvet. Det är på intet sätt en slump att rivningarna har accelererat de sista åren och att även högt kulturklassade byggnader rivits eller hotas av rivning.

Idag, när det är betydligt lättare att få bygglov även om en gammal kulturbyggnad måste offras, är det extra viktigt att det är möjligt att överklaga och att det inte är belagt med höga avgifter. Det är klart att det alltid kommer att finnas människor som mer eller mindre överklagar för överklagandets egen skull, men det får man ha överseende med i en demokrati. Har ett beslut tagits, men inte vunnit laga kraft, skall det naturligtvis vara möjligt att med stöd av till exempel Plan- och bygglagen skicka in en klagoskrivelse. De lagar och förordningar som tagits fram skall följas och inte ignoreras av politiker som hellre ser till sina egna intressen än regelverket.

Snart är Garage AB Unions saga all

Garage AB Union

Vid 1930-talets slut stod Garage AB Union vid Värtavägen klart. Det var ett mycket påkostat bygge i fyra våningar med bilramper från både Värta- och Furusundsgatorna. Arkitekten bakom bygget var Arvid Bjerke. På taket fanns tennisbana där kunderna kunde roa sig under tiden som bilen fick in välbehövliga service, ty på denna tid skulle en normal bil rundsmörjas  och få ny olja en gång var 300:e mil. Byggnaden är på många sätt en funktionalistisk klenod än idag med en rätt sluten huvudfasad och stora ferrofönster mot grönskan. Den har byggts om en smula och en del fönster och dörrar har bytts ut, men på det stora hela är det en unik byggnad för Stockhlms innerstad.

Ordonannsen 6

Stockholms stad dock beslutat sig för att byggnaden skall rivas och ersättas av ett nytt och betydligt större byggnadsverk, ett bostadshus med ca 100 bostadsrättslägenehter. Aros bostad skall i samarbete med Strategisk Arkitektur utveckla tomten, som egentligen är två, dels själva garagets och dels den kil som ligger intill och bildas av Värtavägen och den uppåtgående Furusundsgatan. Tomterna är visserligen inte speciellt väl utnyttjad och ger idag ett skräpigt intryck, men jag tycker ändå att det är synd att riva en så pass intressant byggnad. Det vore betydligt roligare om den byggdes om till bostäder och kompletterades med ett mindre hus på den kilformade tomten. Det skulle dock inte ge 110 lägenheter och därför säkerligen mindre klirr i stadens kassa (har för mig att ersättningen baseras på antal lägenheter men är inte säker).

Tengboms vackra byggnad för Tobaksmonopolet rivs trots att den har ett högt kulturhistoriskt värde

Tengboms tobaksmonopol

Återigen skall en värdefull byggda rivas, dessutom en oerhört vacker. Arkitekt var Ivar Tengbom och den är en del av Tobaksmonopolets komplex. Hur  man ens kan komma på tanken att riva huset är en gåta, hur man fått tillstånd att riva det är stört omöjligt att förstå.

När Tobasmonopolets anläggning inventerades i början av 80-talet yrkade man på följande:
Byggnaderna II, III och V f å r inte till s i t t  y t t r e förvanskas.
Byggnaderna bör vid stadsplaneändring betecknas med q.

Jag vet inte vad som skrevs in i detaljplanen, men idag är huset grönklassat vilket innebär ”ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att bebyggelsen är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Med tanke på att hela kvarteret anses mycket bevarandevärt och arkitekten hör till de mer välkända är en gåta. Otroligt nonchalant av politikerna! Hade systemet fungerat som det skall, hade ärendet avstyrkts. Nu gissar jag att det är politikerna som kört över sina tjänstemän.

Husets allra vackraste del är trapphuset och direktionsvåningen. Fönstersnickerierna är i teak och ytterst elegant. Att bygga något liknande idag är så gott som omöjligt, ty det skulle bli alltför dyrt. Fasaden mot gatan är enklare till sin utformning, men porten är magnifik i sin stramhet.

Kvarteret Tobaksmonopolet i sin nuvarande form började bebyggas på 10-talet. Även de byggnaderna ritades av Tnegbom. 1931-33 tillkom en matsalsbyggand som ritades av och byggmästare Emil Lindkvist som uppfört de äldre byggnaderna. I matsalens finns sedan 1947 en al fresco-målning av Bo Beskow.

Lars Epstein skriver i DN om projektet och visar bilder på det nya bostadshus som skall byggas på platsen. Det blir inte litet precis. Varför river man inte ett annat hus istället? Finns gott om risiga kåkar på Södermalm som inte är alltför bevarandevärda.

UPDATERING: Det verkar som om ärendet inte alls är beslutat utan att planprocessen bara påbörjats. Här alla handlingar: http://insynsbk.stockholm.se/Byggochplantjansten/Pagaende-planarbete/PagaendePlanarbete/Planarende/?JournalNumber=2010-00977&docview=1. Den antikvariska undersökningen som finns där är innehållsriv och mot slutet finns många interiörbilder som visar de fina detaljerna.

Kolingsborg, en pärla mitt på Slussen

slussen_1

Arthur von Schmalensee ritade den runda byggnaden som uppfördes av Olle Engkvist under 1953-1954 för Stockholms Hamnarbetarkontor. Jag tycker att den är mycket vacker, både till form och utförande. Dessutom pryder byggnaden väl sin plats i en av klöverkonstruktionens slingor. Tyvärr skall den rivas och inom kort är den ett minne blott.

Men varför tänkte man inte lite längre

Norra Station under rivning
Foto: Martin Lindgren

För några dagar sedan tuggade grävskopan i sig den sista resten av Norra Stationsområdets byggnader, klockhusets pendang. Nu är de två godsexpeditionerna och magasinsbyggnaden däremellan ett minne blott och området kommer endast att leva vidare i Norra Stationsparken som löper genom det nya bostadsområdet.

Att bevara åtminstone de två expeditionsbyggnaderna lät sig inte göras, det skulle bli alltför kostsamt. Som en kompromiss lovade staden dock att återuppbygga klocktornet av det tegel som nu ligger ute på Blocket. Kostnaden för den lilla gesten beräknas till 11,7 miljoner.

Men varför tänkte man inte till ordentligt innan man satte spaden i jorden, eller snarare plockade fram dynamiten och grävskoporna? Titta på denna plan över den nya Hagastaden. Notera det långa parkstråk som löper genom husraderna. Tänk om man tänkt lite annorlunda och sett de gamla husen som en tillgång och rättat sig därefter. Inget hade då hindrat att man bevarat de två expeditionsbyggnaderna, rivit magasinet däremellan och istället förlagt områdets entre dit (titta på denna bild och använd er fantasi!). Ytan mellan de två byggnaderna hade också kunnat  utgöra starten på det parkstråk som ansetts önskvärt och vars yta delvis skulle kunna ha tagits i anspråk för dessa två karaktärsbyggnader vilket fått det trevliga bieffekten att antalet bostäder inte behövt minska. Men detta gjorde man inte, istället planerade man som om Norra station aldrig funnits och raderade därmed ut ett viktigt kapitel i stadens historia. På andra sidan av Norra Stationsgatan ligger flera viktiga byggnader som har anknytning till godstransporterna till Norra station: Grönstedtska palatset, Apotekarnes Mineralvattens fabrik, Svenska Philips monteringsanläggning (Gävlegatan 18 b ritad av Sigurd Lewerentz 1930) och Industricentralen, en pampig byggnad ritad av Ragnar Östberg.

I en intervju i Vi i Vasastan i början av maj säger Regina Kevius: ”När vi tog detaljplanen var det aldrig en diskussion om godsexpeditionshuset. Om man tittar på detaljplanen är det 173 nya lägenheter som ska byggas på den platsen” och fortsätter ”Vi måste ta bostadsbristen på allvar. Där expeditionshuset finns ska det byggas 173 bostäder, det väger tyngre”. Kevius tydliggör härmed synen på bostadsbyggande och stadsplaneringen i Stockholm just nu: man ser befintliga hus med historia som en belastning, inte som en tillgång. Hade man tänkt annorlunda och utgått från befintliga byggnader, hade man kunnat bevara expeditionshusen utan att man behövt minska antalet byggda bostäder och utan några dyra kostnader. Istället lägger man 11,7 miljoner på att återuppföra klocktornet för att blidka uppretade medborgare!

Det gamla huset på Grev Turegatan 8

Grev Turegatan 8

För några år sedan revs detta mycket fina hus på Grev Turegatan 8 i Stockholm. Dess fasad var klädd med marmor, troligtvis ekebergs. Balkongerna var dock det allra elegantaste med denna kåk, ty de var också av marmor som infattats i smide vilket framgår tydligt av
denna närbild. Nog är det märkligt att ett sådant påkostat hus revs utan något större motstånd. Välbevarat var det också, ty det hade aldrig renoverats genomgripande vilket fått till följd att lägenheterna mer eller mindre var i originalskick.

Expeditionsbyggnad vid Norra station

Norra station 1

Och nu några ord om Norra Station och om rivningarna i området.

Stockholms Norra station öppnade redan 1866 och låg på den tiden vid Norra bantorget och tjänade som ändhållplats för den norra stambanan. 1871 invides centralstationen vid Vasagatan och den nya sammanbindningsbanan (som kopplade samman norra och södra stambanan – från Södra till Norra bantorget). 1882 invigdes Norrtulls station som var en hållplats på Värtabanan (gick från Karlbergs station och Tomteboda till Värtan). Stationsbyggnaden är sedan länge riven men var precis lika elegant som den i Värtan.

Nere vid Norra Bantorget stod 1893 ett nytt stationshus klart och det kom att användas uteslutande för godstransport. I början av 20-talet beslutade man sig dock för att flytta på Norra station och placera den vid Norrtull. Den gamla stationsbyggnaden, Norrtulls station, revs och Folke Zettervall ritade två nya expeditionsbyggnader och ett magasin.

Nyligen revs den ena av de dessa två expeditionsbyggnaderna. Den hade ursprungligen använts som expedition för utgående gods och hade av den anledningen försetts med ett klocktorn. Den andra byggnaden, som ännu står kvar (se bild), användes för inkommande gods och saknar därför klocktorn, Mellan dessa båda byggnader fins två parallella magasin som användes för lastning och lossning. Det norra byggdes 1924, precis som de båda expeditionsbyggnaderna, och det södra, vars fasad utgjorde ingången till PrixExtra och syns på bilden ovan, 1963.

Norra station 2

Rivningen av den kvarvarande expeditionsbyggnaden har så smått inletts, men har nu stoppats. Det visade nämligen sig att Stadsbyggnadskontoret beviljat rivningstillstånd trots att kommunfullmäktiges avstyrkt. Läs mer om den soppan här.

Norra station 3

Orsaken till att man vill riva, och snart har rivit samtliga byggnader i detta område är det nya Hagastaden som skall växa fram på området mellan Karolinska och Nora Stationsgatan (sedan tidigare har man bl.a. rivit denna fina byggnad). Nu är jag inte riktigt säker på exakt hur detta skall göras, men det hela innebär iallfall att motorvägen som ligger däremellan skall däckas över. Jag vet inte om detta försvårar eventuellt bevrande av dessa byggnader då det kan vara så att de, om de får stå kvar, hamnar på en lägre nivå jämför med omgivande bebyggelse.

Det är dock mycket tråkigt att man inte förstår hur viktigt det är att spara delar vaden gamla bebyggelsen när nya områden skapas. Gör man det, får man dels en koppling till dåtiden, dels tror jag att man höjer områdets status genom att det inte bara är ett nytt bostadsområde utan även ett område med historia.

Nere vid Norra Bantorget ligger fortfarande det stationshus som Folke Zettervall ritade 1893 kvar, men idag är den omgiven av nya byggnader. Där skänker den både trivsel och påminner om att Norra Bantorget en gång var en viktig del staddes transportsystem. Med detta i åtanke vore det klokt att göra samma sak vid Norra station och den blivande Hagastaden.

En idyll på Trädgårdsgatan 12 i Luleå

I korsningen Trädgårdsgatan/Stationsgatan i Luleå finns ett litet hus med en parkering på tomten. Jag vet inte, men jag gissar att där nu finns parkeringsplatser fanns en gång ett eller flera gårdshus. Hur det kommer sig att detta hus fått stå kvar undrar jag verkligen. Det renoverades någon gång runt 1960 och jag förmodar att det var då eterniten åkte på. I samma veva fick huset nya fönster och ett nytt kök vars stommar verkar vara av massivt trä. Bakom eterniten finns kanske den ursprungliga panelen, väl skyddad från väder och vind.

Mot gården finns ingången och en trappa upp en vädringsbalkong. Kanhända har det funnits två lägenheter i huset. Hur länge det har stått tomt kan jag inte komma ihåg. Jag noterade första gången att det fanns för ett par år sedan och då användes et inte.

Man skulle verkligen kunna hoppas att detta hus skulle kunna få står kvar. Det relativt centrala läget och den stora tomten gör et dock mindre troligt. De nuvarande eller framtida ägare hittar nog en mer räntabel lösning när det kommer till att förvalta tomtens värde.

Att riva är rena rama resursslöseriet

Bilden här intill visar Hotell Continental på Vasagatansomdet såg ut när det var relativt nybyggt. Det gamla hotellet revs runt 1960 ersattes med denna påkostade byggnad som idag är under rivning. Det ursprungliga hotellet ansågs nog både omodernt och tämligen värdelöst när det revs, tittar vi på bilder av det idag gissar jag att många hade önskat att det skulle få stå kvar. Likadant kommer det säkert vara om ett antal år, när gemene man lär sig se värdet i 50-60-talens statusbyggnader.

Att riva hus på grund av modets nycker är inget annat än rent resursslöseri. Stephan Fickler skriver på SvD brännpunkt om att det är mest hållbart att sluta riva. Naturligtvis finns det stora fördelar med att bygga nytt också, bland annat kan man lättare anpassa den nya byggnaden efter den verksamhet som skall bedrivas där. Till nackdelarna hör dock att det nya huset kommer att belasta miljön genom att mycket energi krävs. Den belastning som det gamla huset åstadkommit blir med ens ”förgäves” vilket innebär att det nya huset så att säga belastat miljön två gånger vilket är mycket onödigt. Att tillverka betong är mycket resurskrävande, även om betongen i sig inte är något dåligt material. Av den anledningen tycker jag att vi bör vara rädda om det som byggts och istället i möjligaste mån försöka bygga om och ändra befintliga byggnader.

För två år sedan gjordes en undersökning i Norge när man räknade fram skillnaden i miljöbelastning mellan ett gammalt timmerhus från tidigt 1800 som varsamt energieffektiviserats och ett nybyggt lågenergihus. Kontentan av detta var att det visade sig att det tog 60 år innan det nya huset kunde tävla med det gamla. Miljöbelastningen vid ett nybygge är så pass stor att den låga energiförbrukningen inte kan kompensera detta förrän efter 60 år. Det tycker jag är intressant! Den som vill veta mer läser om detta i årets första nummer av byggnadskultur som tyvärr inte finns digitalt i dagsläget.

Tyvärr har det rivits en hel del de senaste åren. Något slut på denna våg går inte att se, tvärtom. Idag finns det planer på att riva både Tekniska Nämndhuset (en verklig 60-talspärla) och ett hus på Nybrogatan som idag innehåller en judisk skola. Onödigt och icke så genomtänkt  tycker jag!

Gemene man om husen i Petersvik

I Sundsvalls dagblad publicerades nyligen en artikel om rivningarna i Petersvik som närmar sig. Först ut är några 40-talsvillor som rivs i dagarna. Ordföranden i stadsbyggnadsnämnden, Erland Solander, menar att de som protesterat mot att området med de unika husen skall utplånas inte satt sig in i ärendet ordentligt och sett hela bilden.
– Att det finns ett kultur­historiskt värde i området har vi vetat om hela tiden. Men vi kan heller inte låta det stoppa samhällsutvecklingen. Det här är en bra satsning för både miljön och näringslivet, säger han, säger han till tidningen. Att det fortfarande finns frågetecken kring finansieringen och att miljötillstånd inte har givits, säger han dock inte ett ord om. Å andra sidan är den politiska enigheten stor och man får anta att vänskapsband mellan politiker och näringsliv spelat, och spelar, en betydande roll.

Hur ser då gemene Sundsvallsbo på rivningarna? Många protesterar givetvis, men när jag läste artikeln fanns där tre kommentarer och samtliga var positiva till att kombiterminalen byggs. Jag citerar två av dem.

De som bor i området tänker enbart på sig själva och sina fastigheter. Ingenting annat. Fastighetsägarna missar att det inte finns något egenvärde i bygga en kombiterminal alldeles intill just deras bostadsområde. Frågan är också vad som är mest miljövänligt – att riva några fallfärdiga hus eller att flytta en jättestor fabrik…?

Utveckling, ja, det verkar inte vara något som sundsvallsborna vill ha, man protesterar mot all uveckling och byggnationer som som man vill genomföra. Utveckling är ju vad den här stan behöver men inte någon sentimentalitet över några gamla hus, nä, riv dom gamla kåkarna och se till att kombiterminalen lir av, det kanske hjälper till att få hit fler företag, men då måste sundsvallsborna ändra åsikt och inte protestera mot utveckling och andra projekt som gör Sundsvall till en tänkbar ort för företag att flytta till och därmed skapa fler arbeten.

Det är alltid likadant. Gemene man bryr sig oftast inte om kulturvärden. Ju mindre städer, ju mindre protester när något skall rivas. Istället verkar man vara glada över att någon vill satsa pengar på något nytt. jag kan förstå det, men det stora problemet är att man inte ser vad man har. Istället är allt nytt av godo, och att ändra planerna för att både kunna bevara och förnya/expandera ses inte som något realistiskt. Behövs verkligen en kombiterminal får man väl bygga den någon annanstans eller flytta de unika villorna, det tycker jag vore en rimlig ståndpunkt.

Jag minns hur det var i Luleå, när man rev tre rätt unika hus för några år sedan (Fritz Olsson-husen). De flesta ansåg husen omoderna och i tekniskt dåligt skick och förordade rivning. Att de var synnerligen välbevarade såg snarare som en nackdel. Hade de varit ombyggda till oigenkännlighet hade man kanske sett ett värde i husen.

Jag undrar vad detta beror på, om det bara är kunskap som fattas? Eller kanske är det så enkelt att många helt enkelt inte bryr sig om det som varit.

Ångfartygs AB Gotlands varumagasin

Ångfartygs AB Gotlands gamla varumagasin uppfördes 1909-1910 och kommer kanske snart att rivas. Jag hänger inte med i turerna, men jag minns att man planerat för ett nytt Nobelmuseum på denna tomt. Hur det blir med det vet jag inte, men man kan säkert hitta på att bygga något annat här istället om de planerna går i stöpet. De småspröjsade fönstren är dessutom mycket vackra.

Trä är ett fantastiskt material som med tiden han ge fasader där de raka linjerna ersätts med mjukt böjda och det tycker jag är vackert.

Det är väl egentligen ett smärre under att dessa skjul fått stå i 160 år utan att rivas. Inte heller har de vanvårdats i någon större utsträckning, även om underhållet kanske är något eftersatt.

Det är bara att hoppas att dessa enkla skjul får stå kvar och sprida sin enkla trevnad åt området bakom Nationalmuseum.

Korrigering: Byggnaderna är uppförda 1910 som magasinsbyggnader för tullverksamheten.

Kv. Ortdrivaren i Kiruna, modernism från 1961 signerad Ralph Erskine

Under sommarens Kirunabesök passade jag på att studera Ralph Erskines komplex i centrala Kiruna. Byggnaderna stod klara 1961 och jag gissar att de flesta lägenheter har en slående utsikt över gruvområdet och Kiirunavaara. Förutom de två punkthusen, benämnda Snusdosan och Spottkoppen, ingår också två två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren i kvarterets bebyggelse.

Ser ni balkongerna i betong och hur de hängts på fasaden för att förhindra att en köldbrygga uppstår mellan balkong och fasad. Onekligen en smart lösning för det kalla klimatet i Kiruna. I bakgrunden skymtar fjällvärden med sin storslagna natur.

I och med stadsomvandlingen kommer bebyggelsen i kvarteret att rivas. Jag vet inte hur länge detta dröjer, men inom en 10-årsperiod är det inte alls omöjligt att dessa byggnader är ett minne blott. Synd, kan jag tycka. Tänk att bo högt i något av punkthusen och kunna njuta av utsikten varje dag. Vilken lyx!

Läs mer om kvarteret i Norrbottens läns museums inventeringsdokument.

Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas

I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!

Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.

Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.

Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.

Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören.  Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.

Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.

Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.

Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?

Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.

Hotel Kiirunavaara, nu ett mine blott

I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.

En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.

Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.

Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.

Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.

Jaha, nu ska det rivas på Nybrogatan

Döm om min förvåning när jag läste i DN att husen Nybrogatan 15-19 skall rivas, men fasaderna skall sparas och själva stommarna skall ersättas med moderna kontorshus. Vad är vitsen med det? Slösa lite med resurserna? Att bara bevara fasaderna är väl varken hackat eller malet. Jag måste erkänna att jag hade funnit det mer tilltalande om man rivit hela komplexet och byggt ett nytt (dock ett snyggt sådant!). Nu går man ju miste om ett välbyggt hus med charm och karaktär.

Framförallt tycker jag att den fastighet som inrymmer Judiska skolan (Nybrogatan 19) är alltför fin för att rivas. Fasaden är välbevarad, i jugend med ursprungliga fönster. Vore det inte bättre att riva bort all skit som de senaste 50 årens renoveringar gett upphov till och sedan nyinreda med bra och naturliga material? Ett nybygge kan väl knappast bli annat än halvtaskigt fuskbygge med miljarder ventilationskanaler. Jag har tillbringat åtskilliga år på kontor och det är bara att konstatera att inget slår öppningsbara fönster. Inget hindrar ju att man bygger på de befintliga husen med ett par våningar om man vill öka på lokalytan. Det tycker jag vore fint.

Kåken intill, där biografen Astoria huserar, verkar vara en gammal 80-talskåk som byggts om på 20-30-talen. Inte så märkvärdig. Men river man bort all skit och börjar om har man ju präktiga rum med högt till tak och fin stuckatur. Samt rejäla fönster.

Jag har för mig att jag läst en massa floskler om att Stockholm skall bli någon slags miljöhuvudstad eller något åt det hållet. Och så gör man så här. Man hepnar, som Östermamstanten sa. Om man nu prompt skall riva något hus, är det väl bättre att välja ett fult hus. Gärna också ett som är fullt av asbest eller liknande.

Snart en minne blott vid Hagastaden

Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.

Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.

Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.

Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!

Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.

Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.

Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.

Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.

Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.

Stenbalkonger på Grev Turegatan 8

Sista skriket på rivningsfronten är ett elegant funkishus som stod klart 1938 och som ritats av arkitekt Jean Adrian. Vad jag kan erinra mig, är det det enda hus i stan som har balkonger av natursten. En liknande, men balkonglös fastighet, finns på Linnégatan 3 (ritat av Wolter Gahn). Jag förundras verkligen över att inte Stadsmuseet skyddat den ovanliga fasaden och tycker att det är verkligt synd att man inte river grannhuset istället, det fula komplex som man uppförde efter att ha rivit Cedergrenska huset (läs om det här). dn.se har en bild på hur nybygget skall se ut. Jag vet inte riktigt vad man skall säga om det.

Det befintliga huset är enligt fastighetsägaren i dåligt skick, vilket bör kunna utläsas som mycket välbevarat, men i behov av stambyte, nytt tak och översyn av elen samt ommålning av ytskikten. Jag tycker faktiskt att det är synd att man river gamla hus som är byggda av sunda material och som man vet håller i hundratals år. Detta är murat i tegel och sedan beklätt med sten och det är inte annat än att betrakta rivningen som rent resursslöseri.

Här ytterligare en bild, tagen i februari förra året. Elegant värre! Men vad är fasaden klädd med, marmor?

Musikhögskolan intill Valhallavägen

Musikhögskolan

På min vandring bland stadens rivningshus har nu turen kommit till Kungliga musikhögskolans byggnad vid Valhallavägen. Fastigheten uppfördes i mitten av 50-talet och ritades av arkitekterna Erik Ragndal och Johan Tuvert. Sett från ovan utgör den delar av en g-klav, ty när komplexet skulle färdigställas några år senare, insåg man att de gamla tegelbyggnader som stod i vägen var skyddade och inte fick rivas. G-klaven kunde därför inte fullbordas.

Musikhögskolan

Här tog drömmen om g-klaven slut och snart är även den existerande byggnaden utplånad, till förmån för en ny musikhögskola och ytterligare ett bostadsområde.

Musikhögskolan

Det är en mycket vacker anläggning i tegel. Till stora delar är fasaden sluten, men på sina ställen öppnas den upp av större fönster och, som här, kopplas byggnadskropparna samman av en arkadliknande gång.

Musikhögskolan

Denna gång är min personliga favorit, ty den är nästan sakral med sitt vitputsade, spetsiga valv och sina tegelpelare mot Valhallavägen som mot gården motsvaras av smäckra, grå pelare.

Musikhögskolan

Som ni ser ger väggarna ett intryck av att vara tjocka. Kanske är de också det, eller så beror de bara på att fönstren monterats i liv med innerväggen. Kanske beror det på att arkitekterna ville att byggnaden skulle uppfattas som en solid och välisolerad, dit trafikens störande ljud inte skulle nå. Notera också husets sockel som är av allra bästa material.

Musikhögskolan

Mot militärhögskolan har en liten trädgård anlagts. Den är kärv och gör sig alldeles utmärkt vintertid. Också det är en konst!

Statens normalskola av Paul Hedqvist

Statens normalskola

Inte hade jag tänkt mig att jag skulle gå omkring och fotografera rivningshus, men likt förbannat är det det jag gör, ty nu försvinner fastighet efter fastighet från vår stolta efterkrigstid, en tid då så många offentliga byggnader restes för att tjäna det allmänna. Fortfarande utfördes åtskilliga moment på ett hantverksmässigt vis och materialen var alltid de bästa; tegel, marmor, ädelträ, glas och stål. Idag har vi sällan råd att kosta på oss dylika anläggningar.

På bilden ovan ses Statens normalskola för flickor, ritad av Paul Hedkvist och invigd 1949. Sedan år 1971 är det Musikhögskolan som härskar i dessa lokaler. Det är en fin byggnad som består av ett flertal olika byggnadskroppar utplacerade på en höjd vid Lidingövägen mittemot Stadion. Här ytterligare en bild på den del av komplexet som jag valt att fotografera.

Men nu skall snart hela rasket rivas, tillsammans med Musikhögskolans ursprungliga byggnad, utformad som en g-klav, men aldrig färdigställd, ty när etapp två skulle påbörjas fick man inte riva de stallbyggnader som hört till Swartlings ridskola (och som höll på att stryka med när de första planerna för det nya område som nu skall byggas visades).

Om några år står här en ny Musikhögskola samt åtskilliga bostadshus. Visserligen är inte Hedqvist Normalskola unik på något sätt, men den är ett mycket gott och välbevarat exempel på den tidens byggnader och av den anledningen är det synd att jämna en den med marken, istället för att reparera och anpassa den efter nya förhållanden.

Vi måste värna vårt rika byggnadsarv

Norrbackainstitutet
Norrbackainstitutets ena flygel under rivning hösten 2010. Här kommer Nya Karolinska Solna att byggas,

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Norrbackainstitutet
När delar av Norrbackainstitutets vänstra flygel försvinner, förändras balansen och helheten blir lidande. Byggnaden är ritad av John Åkerlund och stod klar i mitten av 30-talet.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Karolinska Institutets huvudbyggnad med aula och bibliotek
Karolinska Institutets huvudbyggnad anno 1946 ritad av Ture Ryberg, med aula och Hagströmerbiblioteket, som nu är under rivning. Här skall ett nytt hus byggas, bl.a. för att återupprätta KI:s något falnande status.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.