Publicerat

Ransäter – Värmländska släktminnen

Ransätersdalen

Lotten Dahlgrens Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft, kan verkligen rekommenderas. I volymen möter vi personerna kring gården Ransäter i Värmland. Ursprungligen E G Geijers barndomshem övergick gården senare i patron Barthold Dahlgrens ägo. Släkten kring Geijers och Dahlgrens bestod bland annat av konstnären Uno Troili, Fredrek på Rannsätt (som skrev Värmlänningarna) och naturligtvis Erik Gustaf själv. Ransäter hade för övrigt den tredje och sista stångjärnshammaren längs med Ranån. Först var Ransberg och i mitten låg Berget.

Bokens verkliga Pièce de résistance är Dahlgrens inledning när hon beskriver hur hon möter Ransätersdalen för första gången efter många års frånvaro. Resan görs med båt och långsamt färdas hon Klarälven uppåt för att till sist anlända Ransäters kyrka där flytetyget lägger till. Målande beskriver hon sedan det gamla Ransäter och jämför med det nya, ett samhälle som fortfarande har mycket kvar av forna tiders oemotståndliga charm. Dessvärre är skildringen från tidigt 1900-tal och sedan dess har åtskilligt hänt. Trakten är dock fortfarande på många sätt en pärla.

Konstnären Uno Troili var systerson till E. G. Geijer (dotter till systern Jeanne Marie – se bilden!) och hans levnadsöde ägnas ett helt kapitel. Troili föddes på Ransbergs Herrgård, men familjen flyttade snart till Uddesrud, också det beläget i anslutning till Ransberg. Troili, som hade många strängar på sin lyra – han var en god sångare och saknade inte skådespelartalang, tog först en officersexamen och kom i samband med sin därpå följande tjänst som underlöjtnant Värmlands fältjägarregemente i kontakt med målaren överstelöjtnant J.O. Södermark som frapperas av den unge officerarens talang med penseln, en talang som han utvecklat med stöd av sin kusin kapten Henrik Lilljebjörn. Södermark far till Italien och strax därefter kommer Troili och Södermarks son Per. Tiden i Italien får på allvar in Troili på konstnärsbanan, en bana som inte kommer att visa sig lätt, inte minst på grund av lynne och läggning. Här ett självporträtt av Uno Troili.

Bokens sista del heter Ur en ung värmländskas dagbok, Här är det Geijers systerdotter, fröken von Heland, som tillbringar några månader i Geijers hem i Uppsala. Tiden är ungefär densamma som i boken Grannarna på Kungsängsgatan, men här är det en 20-årig landsortsflicka (dock väldigt bildad) som ger oss sin bild av Uppsalas vittra överklass. Behöver det sägas att jag verkligen rekommenderar boken?

Publicerat

Eftermiddagssmörgåsen

På eftermiddagen är det ofta klokt att stärka sig med en smörgås. Denna rara anrättning serverades på Geijersgården i Ransäter av en dam som inte precis hade talets gåva. Vid en förfrågan angående vilket pålägg som smörgåsen bestod av svarade hon: Allt. Och därmed punkt.

Mycket riktigt var pålägget både rikligt och varierat, även om hennes benämning var i det mer oprecisa laget. Kaffet serverades i rostfri kanna och kopparna var rikligt dekorerade. Servetter fattades icke och smörgåsarna kom med bestick. Precis som det skall vara.

Publicerat

En sommarledig antecknar, del 22

Strax söder om Munkfors – en förskräcklig ort – ligger den bedårande ransätersdalen vid sidan av Klarälven. Ortens huvudgård, Ransäter, var under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal E G Geijers föräldrahem och här fanns den första av de tre stångjärnshammare belägna längst med Ranån.

Dagens Ransäter, numera kallat Geijersgården, är museum och på det hela taget väldigt pittoreskt, väl underhållet och naturskönt. Den ursprungliga byggnade, känd för att vara kall och dragig, togs ner och byggdes upp från grunden i början av 20-talet när museet grundades.

Längre upp längst med Ranån låg herrgården Berget och den andra stångjärnshammaren. Här bodde patron Lalin, vars vackra dotter Malin var omtalad över hela nejden. Efter ett kort äktenskap, dog hon i samband med sitt första barns födelse och patron Lalin och hans fru blev så utom sig av sorg, att de sålde gården och flyttade från trakten.

Den sista stångjärnshammaren låg långt in i skogen, vid det vackara Ransbergs herrgård. Det är denna byggnad ni ser på bilden ovan. Platsen är fantastiskt naturskön och bakom herrgården går den smala lilla Ranån som nästan helt döljs bakom alla träd. Brusar gör den likväl och det är något trolskt över denna anrika plats. Numera är det vandrar hem i de två flyglarna och i herrgården finns kök, matsalar och sällskapsrum. Inredningen saknar till stor del charm, men det natursköna läget och exteriören gör Ransbergs Herrgård till ett utflyktsmål man inte bör missa.

Publicerat

Ur Ransäters familjearkiv

Här har vi en bok med så kallad efterskörd, dvs det rörs sig om en andra del boken Ransäter – Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft där tidigare förbigånget material presenteras. Här möter vi miljöer och personer som är bekanta från ursprungsvolymen, bland annat den unga värmländska som rapporterade från Geijers salongsliv i Uppsala. Det tackar vi för.

Ett annat intressant kapitel behandlar resan till och det släktmöte som unga Malin Lalin besöker. Framförallt har det visst värde att få sig till livs en skildring av mat- och sällskapsvanor vid en svensk herrgård i slutet av 1830-talet. Här ställer man bla till med spektakel (teater), man läser och man sjunger och ibland blir det rentutav en enklare form av maskerad.