Publicerat

Graetz Fantasia med ljudkompressor

Graetz Fantasia

Graetz Fantasia

En relativt ovanlig radio som kom runt 1958 och bara tillverkades i ett år i monoversion. Graetz Sinfonia var tidigare top-of-the-line-modellen och det är en oerhört välljudande radio, framförallt Sinfonia 522 som tillverkades oförändrad i två hela år (modellår 1957-58). Båda dessa apparater har Schallkompressor, ljudkompressor, för diskanten. Föregångaren 4R kom på 1955 års modeller och men ersattes av kompressorn för modellåret 1957. Jag har aldrig hört någon 4R-radio men arrangemanget låter inte så tokigt.  Sinfonian har ett EL84 som slutrör, Fantasian har två EL95.

Min Fantasia låter inte så tokigt, men inte lika bra som den billigare Sinfonian. Jag har bytt en del kondensatorer, några återstår att byta och så måste kontakterna till klangregistret ses över. Idag fungerar inte bas- och diskantkontrollerna så något är fel. Båda apparaterna har två stora bashögtalare och en diskant i fronten. Sidohögtalarna är egentligen en tryckkammarhögtalare vars ljud transporteras i två metallrör som är perforerade vid högtalargallren. Sofistikerat och väldigt välljudande. Arrangemanget ger dels diskantspridning och dels även en lättare fasförskjutning vilket bidrar till ”rumdklangen”. Detta var ju precis innan stereon slog igenom och man vill åstadkomma en tredimensionell ljudbild trots att bara en ljudkanal fanns.

Publicerat

Modern form på Grundig 3095 ML/S

Grundig 3095 ML

Jag kom över en Grundlig 3095 ML/S för en tid sedan. Radion var i fint skick, men behövdes ses över. Först bytte jag ett par papperskondensatorer, bl.a. den vid slutröret och sedan dammade jag av den, ty den var ohyggligt dammig på insidan.

Radion har två stora bredbandshögtalare samt två elektrostatiska diskanthögtalare. Basen sitter snett riktat uppåt, eftersom de inte kan sitta på vanligt sätt i fronten då den är för låg. Ett lustigt arrangemang. Elektrostaterna sitter i taket riktade nedåt. Taket är målat i en svart hård färg, antagligen för att reflektera de höga frekvenserna. Elektrostaterna var stendöda, så jag tog isär dem och rengjorde den koppartunga som finns i, och vred lite på den tunna kopparbelagda filmen så att tungan kom i kontakt med en oskadad del av filmen (som vibrerar och ger ljudet). Här en länk som visar hur man gör. Inte så svårt faktiskt.

Jag bytte också ett par kondensatorer som sitter vid matningen av dessa högtalare. Blir de dåliga, så tystnar högtalarna. För övrigt ligger det ca 200 volt över elektrostaterna, så man får vara försiktig när man testar dem.

Likriktaren hade också tjänat ut och jag ersatte den med 4 dioder och ett motstånd (100 ohm/10 w) för att radion skall få rätt spänning. Ett par nya glödlampor och sedan var det bara att montera ihop allt igen. Det magiska ögat är helt slut, men det har jag ännu inte bytt.

Radion låter riktigt bra, är faktiskt imponerad. Den har bara 6 rör och likriktare, men basen är riktigt djup och diskanten krispig och fin. Otroligt att de där två små elektrostaterna kan ge så mycket ljud! Dessutom är den snygg och när den lanserades i hösten 1955 eller våren 1956 var den allt före sin tid och ser mer ut att vara från tidigt 1960-tal. Radion finns också i en annan version 3096 (utan ML) och den har konventionellt tyg framför högtalarna. Denna har tunna träribbor och en en skir flätning som påminner om rotting bakom. Riktigt fint! Slutligen en bild som visar hur radion salufördes i Grundigs katalog hösten 1956.

Publicerat

Telefunken Phono-Super 3975 WKS

Phono Super 3975 Wks

Phono-Super 3975 WKS

Den här fina apparaten kom jag nyligen över för en hundring. Inte så konstigt att priset var lågt för den var stendöd och grammofonmotorn hade fastnat. Lacken har sett sina bästa dagar men i övrigt är den fin. Tyget är helt rattarna i prima skick och även skalan. Grammofonen är Telefiunkens lyxiga enkelspelare som kom runt 1938. Den har lätt tonarm och safirnål, något helt unikt vid denna tid. Andra hade tunga pickuper som använde stålnålar. Dessa slet rejält på skivorna och spelade man dem mycket fick man köpa nya exemplar. Detta slapp man med Telefunkens lyxiga nyhet som dessutom spelade av skivorna med mindre brus. Tonarmen är jättefin och känns nästan high end. Här en video som visar själva skivspelaren.

Radion var som sagt var död, men med nya kondensatorer och ett nytt trådlindat motstånd kom den igång, åtminstone själva förstärkardelen. Värre var det med grammofonmotorn. Den gick inte alls och jag kunde inte ta isär den och rengöra eftersom någon förstört skruvarna. Till sist fick jag bort lagren och kunde rengöra dem och då lossnade den. Tyvärr funkar den inte på 220 volt, så jag får köra den på 110 volt och sätta en transformator emellan. Det går ju också bra. Här ett klipp som visar motorn och den centrifugalregulator som styr hastigheten.

Återstår dock en hel del. Skivspelarens strömbrytare är trasig, safirnålen likaså och hur man byter den vet jag inte. Pickupen behöver kanske nytt gummi, mm osv. Återkommer!

Publicerat

Aga V203 S – först i Sverige för vinyl

Aga 203 S

För en tid sedan kom jag över en AGA 203 S som är vara den första svenskkonstruerade skivbytaren för vinylskivor. Philips kom med en redan 1950, men den är i princip identisk med holländska Philips apparat. AGA:n är en vidareutveckling av den växlare som kom redan 1943 men med vissa skillnader. Dels har man lagt till hastigheterna 33 och 45 varv, och dels har man gjort det möjligt att spela 7-tumsskivor. Precis som föregångaren är den försedd med mellanhjul istället för direktdrift via snäckväxel som 1943 års apparat hade. Det är knappat den mest sofistikerade apparaten, men den fungerar och är rätt speciell vilket framgår av denna bild. Klippet ovan visar växlaren när den byter 78-varvsplattor.

När jag kom över skivbytaren fungerade den delvis men en fjäder som ser till att 25- och 30-centimetersplattor hade kommit ur läge så jag fick ta isär den och lossa på det stora kugghjul som sköter det mesta. Där såg jag också att en pigg saknades på en länkarm så den ersattes med en liten skruv och en mutter. Tro det eller ej, men sedan funkade den! Nu återstår att göra något åt mellanhjulet som inte är riktigt runt och att göra vissa justeringar. Men på det stora hela fungerar den faktiskt!

Publicerat

Luxor RT, smart svensk konstruktion

Luxor Rt

Luxor rt

När de nya moderna vinylskivorna kom till Sverige i början av 50-talet vållade det vissa problem. Dels behövdes det nya grammofoner, och dels var dessa inte alltid så lätta att använda. Skivbytare var populära men skiftande hastigheter, storlekar och nålyper krävde att konsumenterna visse vad de gjorde när de skulle använda sina nya radiogrammofoner. I slutet av 1952 eller möjligtvis i början av 1953 släppte Luxor en ny skivbytare som kom att bli mycket populär. Den kallades Luxor RT och hade en så kallad rullpickup. Tonarmen satts ned en bit in på skivan och rullade sedan ut mot kanten och när den kom dit, stannade den och fällde ned nålen. En mycket smart konstruktion som attesterades och som även Dual kom att använda sig av.

De gamla 78-varvsskivorna avspelades med en grövre nål än de nya mikrospårsskivorna i vinyl och följaktligen behövdes två olika sorters nålar på 50-talets grammofoner och det gällde att komma ihåg att byta när man bytte skivtyp. Bytet var inte svårt, ofta vred man bara på ett litet reglage, men det var lätt att glömma. Luxor RT bytte automatiskt nål när man valde hastighet. Endast en spak behövdes för att sköta apparaten. Man förde reglaget åt höger eller och vänster för att välja hastighet och sedan sköt man det framåt för start, eller bakåt för stopp. Enkelt och genial! Läs också hur Luxor själva presenterar underverket. Här en film som visar hur skivbytaren fungerar.

Publicerat

Luxor Melodi, radio från sent 50-tal

Luxor Melodi

Luxor Melodi

I slutet av 50-talet var detta en av Luxors mindre bordsradioapparater men snäppet upp från den lilla Luxoritan. Skillnaden modellerna emellan är inte särskilt stor, denna har magiskt öga och lite större högtalare samt är förberedd för klangregister (som antagligen kopplades i någon annan radio eller radiogrammofon). Måtten är rätt kompakta och radion ser riktigt trevlig ut.

Som många andra Luxorapparater har denna radion en stor fördel gentemot sina tyska och amerikanska märkens apparater: den har nämligen FM-band upp till 108 MHz. Orsaken till detta är troligtvis att Luxor köpte in FM-enheter från någon europeisk leverantör och fick exportvarianten som var avsedd för den amerikanska marknaden (som hade FM upp till 108).

Radion var mer eller mindre död när jag köpte den så jag bytte så gott som samtliga papperskondensatorer. Detta hjälpte inte alls. Efter mycket om och men visade det sig vara glapp i omkopplaren mellan radio och grammofon. När detta var åtgärdat fungerade radion riktigt bra. Kontrollmätte en del motstånd och de visade sig att de faktiskt höll rätt värden, något som inte alltid är fallet på svenska apparater från denna tid.

Publicerat

Luxor Empire i katalogen från 1945

Luxor Empire

Luxor Empire

I en gammal katalog från 1945 presenteras Luxor Empire, Luxors flaggskepp under många år. Troligtvis var det detta år modellen kom, men säker är jag inte. Redan från början fanns magiskt öga, lokalknapp och Luxor Swing-inställning. Lokalknappen fungerade som så att man köpte en burk som monterades i radion och som var avstämd för den sändare som fanns i trakten. Med hjälp av lokalknappen slapp man ratta i den stationen. På den tiden fanns som bekant bara en radiokanal. Swing-inställningen var en reduktionsväxel som gjorde att man lätt kunde finjustera kanalinställningen. Praktiskt och elegant.

Möbeln var fanerad i hundurasmahogny med intarsia och förgyllda beslag. Den tillverkades i Svenska möbelfabrikerna i Bodafors. Jag vet inte vad den kostade, men billig var den inte!

Publicerat

Luxor Parkett från TV:ns barndomsår

Luxor Parkett

Luxor Parkett

På hösten 1956 började Radiotjänst sända TV på reguljär basis. Det första programmet lär ha varit Tänker ni rösta? med Lennart Hyland och det sändes den 4:e september. Det kom dock att dröja till 1958 och fotbolls-VM innan försäljningen tog fart på allvar. När TV:n väl slagit igenom minskade marknaden drastiskt för påkostade radiogrammofoner, ty det räckte med en dyr apparat i hemmet. På bilden ovan ses en Luxor Parkett från ca 1956, den finns i vart fall med i katalogen för det året. Det är en rätt bred möbel som också har FM-mottagare så att man kan lyssna på radio. Ev finns också ingång för grammofon på denna modell och då kan man lätt ansluta en skivväxlare som man ställer ovanpå och vips har man en multimediamöbel!

Publicerat

En Philips F5S03AR med efterklang

Philips F5s03ar Exteriör

Philips F5S03AR exteriör

1960 kom Philips med radiogrammofonen F5S03A som är en typisk modell från tiden. Liten och nätt och försedd med en vanlig enkelspelare. De stora 50-talsmodellerna var i princip ett minne blott detta år, åtminstone för svenska Philips. Apparaten har stereoförstärkare och stereopickup, vilket var vanligt vid denna tid när stereoskivorna kommit till Sverige.  Slutsteget består av 4 stycken ECL82 och ett ECC83. Trodts detta är det ingen kraftig förstärare, bara 2x5W. I vardera änden av möbeln sitter en bredbandshögtalare på 800 ohm. Slutsteget är för den skulle inte transformatorlöst utan en liten transformator sköter anpassningen mellan slutrör och högtalare.

Det som gör apparaten intressant är att mitt exemplar heter F5S03AR och är en specialversion som är försedd med efterklang. I taket sitter nämligen ett fjäderreverb som jag tror är av amerikansk konstruktion. Detta kopplas in med en knapp och styrkan regleras med en liten ratt (se bild). Efterklangen är förvånansvärt bra, det låter verkligen som orkestern spelar i en stor kyrka om man slår på det och vrider det till lämplig nivå. När det ett talprogram låter det mest bara märkligt. Det är synd att inte apparaten är kraftfullare och har bättre bas och diskant.

Publicerat

SABA:s självsökande radioapparater

Saba Breisgau

Bland de tyska mästerverken tar nog SABA priset, ty deras apparater fanns att få i ett speciellt utförande med tillägget Automatic i namnet. Dessa modeller hade ett par tryckknappar som man använde för att söka stationer med, precis som många av dagens radio- och tv-apparater. Så fort en station hittades, stannade sökmekanismen (som var elektromekanisk och motordriven). Jag har aldrig provat en sådan radio, men jag har en liknande funktion på en gammal bilradion (Becker Mexico TR) och vet att den fungerar. Pålitligt dessutom. Hur praktiskt denna finess verkligen är kan man visserligen spekulera i (att kunna programmera stationer medelst snabbvalstangenter är nog smidigare), men att SABA Automatic hör till de mest fascinerande apparaterna från denna tid är det dock inget tvivel om.

På bilden ovan ses SABA Breisgau, fabrikens toppmodell några år in på 60-talet. Apparaten var utrustad med Sonorama, en reverb(eko)-funktion och mycket dyr. Top-of-the-line var dock Königin von Saba som även innehöll en tv-mottagare.

Publicerat

Om AGA Baltics tänkande skivbytare

Img 4033

IMG_4033

Jag fick två AGA V42 i vintras. Den ena var komplett, denna andra inte. Ingen fungerade riktigt. Nu har jag emellertid satt den kompletta i fungerande skick (den andra saknar växlingspinne så den kan bli lite knepig att använda). I grunden var detta exemplar i bra skick, även visuellt, men den hade på något sätt hängt upp sig. Det visade sig vara pauskontrollen som var ur läge, den var inte 0 när den stod på noll. Apparaten har nämligen paus som kan sättas för varje skiva eller varannan och denna kan ställas in steglöst upp till 3 minuter.

IMG_4035

På drivaxeln finns ett sorts gummihjul som driver själva växlingsmekanismen. Gummit var slitet och lite mjukt (på den andra hårt). Jag tog loss det och kapade av en lämplig bit från ett spengummi som har nästan identiska dimensioner. Satte lite superlim på och satte monterade på plats. Efter denna operation fungerade skivbytaren som den skulle. Drivhjulet ses på bilden ovan som en gummiring något till vänster relativt högt upp i bild.

Pickupen var en AGA safir, ett magnetisk element med fastlödd safir. Den ersatte jag med en gammal Sonotonepickup, en keramisk. Minns inte numret men den är stereo. Eftersom armen klarar sig med 10 grams nåltryck, eller lite mindre, gick detta bra. Växlingsmekanismen är verkligen inte dum, det är ovanligt att så gamla apparater går att använda med så lågt nåltryck.

Detta är verkligen en trevlig skivbytare. Snygg och med alla finesser som behövs och dessutom lättanvänd. En toppenprodukt! Jag är mycket imponerad av konstruktionen och att man kunde släppa den mitt under brinnande krig 1942. Här en annons från 1942.

Med lite tur man kan se skivväxlaren i funktion här.

Publicerat

Luxors patenterade Johnson-ljud

Johnson Ljud 220px

Johnson-ljud-220pxJag har nog skrivit om Luxor och deras Johnson-koppling tidigare, men nu fann jag faktiskt en annons (klicka för större format) som förklarar det hela och dessutom berättar att det rör sig om ett Luxorpatent. Det hela går ut på att tonerna delas upp i höga och låga, dvs bas och diskant, och går till var sitt slutrör. Ljudet sätts sedan samman i en gemensam utgångstransformator och går till högtalaren. I början av 50-talet delade man ytterligare på tonerna och hade var sin utgångstransformator och högtalare för bas respektive diskant, precis som det som Philips i mitten av 50-talet kom att kalla bi-ampli! Jag är bra nyfiken på vem Johnson var, kanske en ingenjör på Luxors konstruktionsavdelning?

Än så länge saknar jag en Johnsonkopplad apparat i mina samlingar. Inte för att de var speciellt ovanliga, men den Luxor jag har från dessa år är en Luxor Empire i allströmsversion och dessa har istället push-pull-popplade slutsteg för att få upp effekten. Allströmsapaprater var vanliga på 30-40-talen eftersom likströmsnäten fortfarande var vanliga. I början av 50-talet blev de mer sällsynta men vissa enklare apparater för allström fanns kvar in på 60-talet.

Publicerat

Philips mest påkostade 50-talsradio

Philips BX998A

Vid 50-talets mitte släppte Philips en riktigt dyrbar bordsradio som fick beteckningen BX998A. När Philips tekniker skulle ta fram modellen fick de inga begränsningar utan kunde kosta på sig precis allt de ville. Resultatet blev en 16-rörsmottagare med separata förstärkare för bas och diskant, en motor som driver kanalväljaren och en radiodel som uppfyllde alla anspråk man kunde ställa på en radio vid 50-talets mitt. Apparaten tillverkades 1955-1957 och fanns även som radiogrammofon, FX995A och FX997A. den senare hade förutom skivväxlare även en bandspelare och kostade en förmögenhet. är inte helt säker men tror att priset låg runt 40-45 000 svenska kronor i dagens penningvärde. Bordsradion var naturligtvis betydligt billigare.

Publicerat

Luxor Diplomat, svensk toppmodell

Luxor Diplomat

Luxor diplomat

Luxors två toppmodeller vid 50-tales början var Ambassadör och Diplomat. Det är den senare vi ser på bilden ovan. Diplomat hade dubbla slutrör, antingen Johnson-kopplade i allströmsradion eller push-pull i växelströmsvarianten, till skillnad rån Ambassadör som bara hade ett. Även på högtalarfroten låg Ambassadör sämre till med endast en högtalare. Båda hade dock magiskt öga.

Jag tycker att Diplomat är en tjusig modell. Lite lagom stram och modern på samma gång och en bra representant för tiden mellan 40- och 50-tal. Hur den lät har jag dock ingen aning om. FM saknas dessutom på dessa apparater så de är svåra att använda idag.

Publicerat

Garrard RC 60, skivbytare från 1940

1946 Garrard Rc 60

1946 Garrard RC 60

Året lär ha varit 1940 då Garrard lanserade sin nya skivbytare RC 60. Den kom dock att tillverkas relativt sparsamt då krigsutbrottet gjorde att Garrard så småningom fick övergå till att tillverka krigsmaterial. Efter kriget återupptogs produktionen och den lär ha tillverkats till 1951 då den rsattes av en modernare variant som klarade lp-skivor.

RC 60 var dock modern när den kom, ty den klarade utan problem av att spela både stora och små skivor, dvs både 7- och 12-tumsskivor. Tidigare hade man fått välja vilken skivstorlek som skulle spelas vilket ibland kund vara opraktiskt. Konstruktionen är på det stora hela mycket enkel och det verkar vara en driftsäker modell. Se den spela A kiss to build a dream on här.

Publicerat

Luxorapparater från modellåret 1960

Luxor Kavalkad Och Dirigent

Luxor Kavalkad och Dirigent

Vad sägs om dessa Luxorapparater från året 1960? TV:n stoltserar med 21-tums bildrör och Luxor Dirigent har stereoanpassats med dubbla förstärkare och stereoskivväxlare. Jag är bra nyfiken på hur den där lilla möbeln lyckades reproducera stereoljud om det inte hörde en extra högtalare till. Den är dock rätt snygg och jag tror att den funnits i produktion under några år i vanligt monoutförande.

Publicerat

Tandbergs Huldra fick älvor att dansa

Norska Tandberg må vara mest känd för sina rullbandspelare som fanns i snart sagt varenda klassrum på 60-70-80-talen. Det var väl inte toppmodellen som hamnade där, men däremot var den nog rätt stryktålig och många apparaten fungerar än idag. Har för mig att det ligger en någonstans på vinden hemma i Norrbotten som kommer från skolan i grannbyn.

1936 presenterade Tandberg för första gången sin lyxmottagare Huldra och den kom genom åren i många olika versioner. 1956 var det dags för Huldra 5 som kom att tillverkas under 5 år, fram till 1961 då en ny Huldra med stereoförstärkare presenterades. Huldra 5 får nog sägas vara toppmodellen, åtminstone om man vill ha en modell som har FM-mottagning. Förstärkaren är av hög klass, push-pull-kopplad med två EL84, och apparaten har totalt 10 rör. Kortvågen är uppdelad på två band och naturligtvis finns även mellan- och långvåg.

Ville man ha en verkligt flott apparat, köpte man Tandberg Huldra som radiogrammofon. Det var en synnerligen elegant möbel som i vissa versioner för tankarna till de skapelser som snickrades vid NK:s verkstäder i Nyköping.

Allt verkar ha varit av högsta klass. Radions rattar var i mässing och delvis klädda i skinn, plats fanns för både skivbytare och bandspelare på vars sin utdragbara hylla samt ett låsbart fack för 38 rullband. Pris, exklusive bandspelare och skivbytare var 2180  kronor! Med banspelaren tandberg 2 Hi-Fi  3 Speed och skivbytaren Garrard RC-121 blev totalsumman 3230 kronor och det var väldigt mycket pengar i mitten av 50-talet. Å andra sidan var ljudet sådan klass att älvorna påstods dansa när de fick lyssna till apparaten!

Publicerat

En klassisk radiomöbel från 50-talet

Luxor Sekretär

I början av 50-talet blev det populärt med radiomöbler i sekretärutförande. Denna måste höra till en av de första och finns med i Luxors katalog från 1950. Möbeln hade en rätt påkostad radio med tre kortvågsband, mellanvåg och långvåg samt Luxors Micro-sving, en finess som var en typ av reduktionsväxel. När man kopplar in Micro-svingen rör sig skalvisaren mycket långsamt när man vrider på ratten vilket gör det lätt att finjustera stationsinställningen. Apparaten hade också ett rätt påkostat slutsteg med dubbla slutrör och var utrustad med en vidareutveckling av Luxor Robot-skivväxlaren.

Klicka på bilden ovan för att se den i större format.

Publicerat

Grundig blev Grundig Majestic i USA

GrundigreklamGrundig hör till mina tyska favoritmärken när det gäller radioteknik. Deras produkter frå 50-talets andra hälft och några år in på 60-talet håller mycket hög klass och står sig vl än idag. I början av 60-talet hände mycket. TV:n var den nya statusapparaten och radioapparater och grammofoner blev mer och mer portabla genom att transistorn dp transistorn vann mark. Det portabla apparaterna lät inte alls lika bra som de stora gamla bordsradioapparatrna och radiogrammofonerna, men vad gjorde det: de gick att ta med sig till parken, till festen, ja vissa modeller gick även att skjuta in i en kassett i bilens instrumentbräda och blev därmed bilradio! Naturligtvis var det främst ungdomar som köpte dessa produkter, men med stegrande ekonomiskt välstånd, blev de en viktig målgrupp. I USA hade man transistorradioapparaterna i åtanke när man mixade popsinglarna, ty då en stor del av målgruppen lyssnade på musiken i denna typ av apparater, var det naturligtvis viktigt att de lät bra även i dessa änka apparater.

Grundig såldes även i USA och fick då namnet Grundig Majestic. Varför vet jag inte. I annonsen här intill ser vi några av deras modeller. Apparaten på den stora bilden är en rätt påkostad maskin, mono visserligen, men md en ordentlig förstärkare och rejält med högtalare. Näst längst ned i kolumnen till höger ses en riktig prestigemodell i ett hiskeligt barockhölje. Modellen gick nog hem rätt bra hos konservativa köpare, de mer moderna valde den ovan som innehåller samma teknik. Klicka på bilen för att se den i större format.

Publicerat

Luxors grammofonbord säsongen -43

Luxor grammofonbord

I en Luxorbroschyr (klicka på bilden för större format) anno 1943 fann jag följande eleganta modeller. Den flammiga och mörkbetsade björken var populär under dessa år, kanske på grund av kriget och minimal import av exotiska träslag. Hur som haver tycker jag att dessa möbler är riktigt snygga, men jag misstänker också att de aldrig kommer att betinga något större värde. Samtliga var försedda med Luxors patenterade skivbytare som dessvärre bara klarade av vanliga 25-centimetersskivor. De större plattorna som var vanliga till klassisk musik fick man vackert lägga på dem manuellt. Inte så smidigt om det rörde sig om stora symfonier.

Publicerat

Radiogrammofonen som Gustav V ägt

Radion som Gustav V ägde

Strax innan julen 1934 levererade Centrum radio en elegant radiogrammofon till kungahuset och Gustav V. apparaten var synnerligen påkostad och hade dubbla slutrör (en så kallad push-pull-kopplad förstärkare antar jag), separat bas- respektive diskanthögtalare och en unik stationsskala i form av en europakarta. På denna karta indikerades 29 av de största sändarna medelst en liten lampa när stationen rattades in. Radiogrammofonen var dessutom försedd med dubbla skivspelar så att manskulle kunna åstadkomma nästan omärkliga byten mellan skivorna med hjälp av två separata volymkontroller. Det hela fungerade precis som en vanlig DJ-anläggning med skivspelare och mixerbord.

På bilden ovan ses någon, kan det vara en hovmarskalk, i full färd med att manövrera den dyrbara apparaten som på sin tid lär ha kostat uppåt 200 000 kronor. Till vänster ses också delar av konungens skivarkiv. Uppenbarligen består det mest av klassiska skivor eftersom de är i det större 12-tumsformatet. Inga schlagers i kungahuset på denna tid!

Apparaten presenterades 1935 i årets första nummer av Radio och radioamatören. Var den finns idag vet jag inte, men ytterligare tre snarlika möbler lär ha tillverkats av Centrum radio. Dessa hade dock en skivväxlare istället för två skivspelare vilket var att föredra, såtillvida man inte hade en betjänt som kunde stå för skivbytet.

Publicerat

Jag reparerar en AGA Orkester, del 2

AGA kondensatorbytt underifrån

Nu är AGA:n kondensatorbytt! De gula runda är de nya kondensatorer som ersatt de gamla papperskondensatorerna som säkerligen hade ändrat åtskilligt i värde. Längst ned till höger ser ni en platt orange sak, det är en skyddskondensator som sitter i anslutning till en ingång eller som avkoppling till jord. Appraten är nämligen en allströmsapparat och då finns det risk för att chassiet blir spänningsförande. Av den anledningen måste alla yttre förbindelser till jord vara anslutna via en Y2-märkt specialkondensator. På sina ställen, mellan fas och nolla vid nätdelen, sitter X2-märkta kondensatorer. Utan dessa finns viss risk för att man kan få en stöt om kondensatorn sulle haverera.

Förutom kondensatorer finns det gott om vitrohm-motstånd och dessa är ytterst opålitliga. Vissa har ändrat rejält i värde, andra leder inte strömmen alls. I nästa steg skall jag byta ut dem också. Efter att ha bytt kondensatorer kunde jag konstatera att apparaten fungerar, men svagt. Troligtvis är det just motstånden som är boven, men säker kan man ju aldrig vara.

AGA skallina

Linan till skaldrivningen hade gått sönder. Den i metall som går mellan det stora hjulet och skalvisaren var felfri, men den i textil som går mellan det stora hjulet och skalratten var av. Jag ersatte den med grovvarptråd och nu fungerar ratten som den skall. Tack ch lov fanns den fjäder som spänner linan kvar så det hela var lätt fixat när jag väl listat ut hur jag skulle komma åt det stora metallhjulet (bort med radioskalen som jag i samma veva passade på att tvätta).

Publicerat

”Ni vet inte hur dålig er gamla radio är förrän ni hört nya Blaupunkt”

Jag köpte en broschyr på Tradera som jag tycker är mycket rolig och dessutom intressant, inte minst för att man får en bild av vilka modeller Blaupunkt sålde i Sverige. Det var nämligen så att EIA radio hade agenturen för Blaupunkt och de sålde både tyska modeller, och tillverkade egna som använde sig av Blaupunkts elektronik. Bordsradioapparaterna såldes mig veterligt utan modifikationer, men ungefär hälften av radiogrammofonerna tillverkades i Sverige. De svensktillverkade fick skivväxlare från Garrard i England, de tyska var utrustade med Perpeetum-Ebners Rex eller Rex deluxe. På bilden ovan ses en klassisk tysk modell med barskåp i glasvitrin till vänster. Bar och grammofon i ett var mycket populärt i Tyskland, inte så underligt.

Här hittar ni hela Blaupunkts program från hösten 1959: Florida, Palace och Caramba; Arizona, Arkansas, Zanzibar; bordsradioapparaterna Ballet, Sultan, Granadaa och Riviera; och New York. Min mamma har en Riviera från året innan och den köpte vi på 80-talet. Den fungerar fortfarande mycket bra, men jag har i förebyggande syfte bytt likriktare och ett par kondensatorer. Den New York jag köpte är fortfarande under renovering. den fungerar, men jag är inte nöjd med ljudkvalitén än. På det hela taget får man nog säga att Blaupunkts, precis som andra tyska kvalitetsmärken från den här tiden,är bra radioapparater som håller i längden.

Publicerat

Dual 1003 med svenskt Luxorpatent

Dual 1003

Cirka 1955 började Dual använda sig av Luxors genial patent från tidigt 50-tal, nämligen den lösning som användes av skivväxlaren RT: rullpick-upen! När växlaren släppt ned en skiva, sätts tonarmen ned mot skivans mitt och rullar sedan ut mot dess ytterkant. När den når kanten, åker indexhjulet ned från skivans kant och nålen hamnar i ingångsspåret. En genial konstruktion som dock knappast är skonsam mot pick-upens safirnål. Förloppet kan studeras i denna youtube-video (och här). Några år senare, runt 1960, modifierade Dual konstruktionen och monterade ytterligare ett indexhjul som skonade nålen. Skivväxlaren 1006, som den benämndes, blev dock inte särskilt långlivad. Troligen var lösningen allt för komplex. Däremot var den rent genial!

Publicerat

Luxor Aristokrat – en dyrbar julklapp

Luxor Aristokrat

I ett gammalt nummer av VJ fann jag en annons för Luxor-apparater som visade en sovande husfader som undrade vilen modell som bäst passade hans kassa och familj Var det den dyrbara Aristokrat med tre Luxor Briljant-högtalare och grammofon, eller en enklare bordsmodell? 2300 kronor var väldigt mycket pengar vid 40-talets mitt (ev tillkom ett par hundra för skivbytare) så det måste ha varit en begränsad målgrupp som hade råd med denna dyrbarhet.  Möbeln var dock synnerligen elegant fanerad och en verklig prydnad för hemmet.

Publicerat

Jag reparerar en AGA Orkester, del 1

AGA Orkester

Jag köpte en gammal AGA Orkester från mitten av 40-talet. Jag är lite osäker, men jag tror att den var något av en toppmodell. Så här presenterades den i en annons i Vecko-Journalen.

Möbeln är lite sliten och inte i bästa skick, men komplett ch skivväxlaren, den tänkande som jag visat tidigare, verkade fungera. Själva radion är dock heldöd och det enda som hörs är ett svagt brummande.

AGA Orkester i delar

För att kunna reparera elektronikenskruvade jag ed viss möda ut chassiet, det är det som syns till vänster i bild. Där finns både radio och förstärkare. Apparaten är gjord för allström, dvs både växel- och likström, och är därför lite annorlunda än vanliga. Man får också vara försiktig, det är betydligt lättare att få en stöt!

Det första jag kommer att göra är att byta papperskondensatorer och elektrolyter så att jag kan ta reda på om resterande elektronik fungerar so den skall, eller om något rör kan vara trasigt.

Publicerat

Luxor Robot, en komplicerad apparat

Luxor Robot1944 hade Luxor äntligen konstruerat en ny skivväxlare som klarade de 12-tumsskivor som klassisk musik (symfonier och längre verk) pressades på. Denna nya apparat fick namnet Luxor Robot vilket var ett passande namn, ty en mer komplicerad apparat får man nog leta efter. En röd lampa tänds så snart en skiva skall byta och då får man på inga villkor röra tonarmen eller kontrollspakarna. Huår många apparater som behövde lämnas in på service för att detta inte efterlevdes vet jag inte, men det kan knappast ha varit få. Jämfört med konkurrenterna Garrard och Aga får man nog säga att Luxor låg lite på efterkälken, trots det spännande namnet.

Naturligtvis finns Luxor Robot på YouTube. Här ett klipp som visar skivbytaren i funktion. En föregångare, den gamla 30-talskonstruktionen, finns här.

Publicerat

Grundigs förnämliga stereomodell

Grundig SO 192

I samma veva som televisionen började sitt segertåg i Sverige, anlände stereofonin vilket inom ett par år slog ut marknaden för stora och påkostade radiogrammofoner. Redan i början av 60-talet minskade marknaden drastiskt och vid decenniets mitt var deras saga all. Kvar fanns istället modulära stereoanläggningar, portabla grammofoner och små och enkla radiogrammofoner.

Höstan 1958 lanserade Grundig en av de mest påkostade stereoradiogrammofonerna, Grundig SO 192 (S0 står för Stereo Orchestergerät). Möbeln innehåller 6 högtalare, 3 för varje kanal och en rejäl förstärkare där båda kanalerna har push-pull-slutsteg. På dess ena sida finns skivväxlare och på dess andra en bandspelare. I mitten radiodelen som fälls ut. En mycket vacker modell om ni frågar mig. Förmodligen låter den bra också, ty Grundigs toppmodeller har vid den här tiden en mycket fint och kraftfullt ljud.

Publicerat

Flott Telefunken Sessel-Phonosuper

Telefunken 1938

1938 kunde man unna sig denna flotta tyska prestigemöbel: Telefuken Sessel-Phonosuper. Apparaten var en ren lyxmodell som monterats i en snygg och praktisk möbel. Notera locket över radiodelen som kan förvandlas till praktisk bricka för vin och cigaretter, vilket damen på bilden tycks finna mycket angenämt. Möbeln är mycket snygg i mörkt trä och med kromade ribbor över högtalarhörnet. Även till vänster, vid skivspelaren, finns en avställningsyta för skivor. Det är locket över denna del av apparaten som fälls upp och ger denna praktiska yta. Här ett klipp som visar apparaten i funktion. Den är en mycket välljudande för sin tid vilken med all tydlighet framgår av detta klipp! Dessutom en fantastisk möbel på många andra sätt.

Radiochassiet var väl inte speciellt märkvärdigt, men skivspelaren hade en nyhet: Telefunkens moderna tonarm med safirnål! Vanligtvis använde denna typ av apparater sig av stålnålar som behövdes bytas efter varje skiva (eller var tionde om man hade hårdare stift). Pickupen arbetade dessutom med ett så lågt nåltryck som 30 gram! Det kan låta högt men ordinära skivspelare hade uppemot 150 gram som vilade på nålen och det gav skivslitage det. Jag misstänker också att pickupen var av den moderna kristalltyp som precis börjat komma ut på marknaden i Europa. Läs mer om tonarmen här.

Publicerat

Grundig Stenorette en nyhet 1954

Grundig Stenorette

1954 presenterades Grundig Stenorette som var en toppmodern diktafon som använde sig av magnetband. Med en tillsats kunde man koppla in telefonen och på så sätt spela in samtal. Mycket smidigt! Apparaten var rördriven och man lyssnade i hörlurar eller kopplade in den till en separat förstärkare. Naturligtvis kunde man köpa till en separat mikrofon som även hade start-/stoppknappar. Den som kan tyska kan med fördel läsa mer här.

Publicerat

Telefunken Bayreuth, tysk lyxklass

En möbel jag aldrig sett eller hört men som jag tror hör till de allra bästa som tillverkats i Europa under monoeran på 50-talet. Chassiet är Telefunkens berömda Opus men i modifierad, kraftfullare, version. Uteffekten är hela 15 watt vilket skall jämföras med den ordinära Opusens cirka 6.

Förstärkaren har totalt 10 rör och två selenlikriktare sköter strömförsörjningen. I det vanliga Opus-chassiet är det två trioder som driver slutsteget: den ena var trioden i EABC80 och den andra var ett EC92. Bayreuth hade totalt 5 trioder, två ECC83 (dubbeltrioder – C står triod i Mullard-Philips smarta system) och trioden i EABC80. Det är inte svårt att räkna ut att det går att få ut högre effekt ur slutsteget som utgjordes av två EL84 kopplade i mottakt än vad som var fallet i den vanliga Opusen. Ljudet måste ha varit magnifikt! Jag vet dock inte om Bayreuth någonsin såldes i Sverige.

Skivväxlaren var Telefunkens vanliga men för att få bättre prestanda använde man inte den rätt dåliga pick-upen TTSA utan monterade istället Sonotones 3TS som var keramisk och behövde en liten förförstärkare.

Naturligtvis gick det även att få bandspelare för den som så önskade vilket ytterligare trissade upp priset.

Läs mer om Telefunkens modellprogram 1957 och Bayreuth här.

Publicerat

Grundigs svenska modellutbud 1957

Jag kom över Grundigs modellprogram för modellåret 1957 (som jag tror sträcker sig från hösten 1956 till sommaren 1957 – som bilars årsmodeller ungefär). Det är en jättefin trycksak med snygga illustrationer och underhållande text. Om ni tycker att bilderna är små, klicka på dem för att se dem i större format.

Årets nyhet är Wunsch-Klang som är en tidig form av equalizer. Arrangemanget är inte alls dumt och fungerar verkligen. De yttersta rattarna är bas respektive diskant, de inre justerar mellanregistret.

En detalj säkerligen rätt okänd för nutidsmänniskor är det så kallade 3D-ljudet. Innan stereon slagit igenom hade man kommit på att en viss rymdverkan kunde erhållas om man satte diskanthögtalarna på apparatens sidor, och basen i dess front. Jag tycker detta är en bra lösning, ty jag gillar inte när diskanten blir för påträngande, om det inte är frågan om elektrostatiska diskanthögtalare (de saknar distorsion). Den dyrbaraste radiogrammofonen i broschyren, syns längre ned, har basen i apparatens botten, riktad ned mot golvet, och hela det övre partiet fyllt av mellanregister- och diskanthögtalare.

Den rundstrålande hi-fi-tillsatsen har jag inte hört, men den är säkert inte så tokig. Skulle bra gärna vilja höra hur den låter. I Tyskland fanns den i flera olika utföranden, bl.a. som en ”golvlampa” med två armar som hade en högtalare istället för lampskärm.

Fjärrkontrollen däremot hade man nog begränsad nytta utav även om det var smidigt att kunna variera volymen. Orkester-knappen användes för att få normal ljudåtergivning, jazz höjde diskanten, solo förstärkte mellanregistret osv.

Detta år innebar designmässigt en brytningstid när nya, stramare linjer blev allt vanligare. Radion ovan är klassiskt backigt tysk i sin formgivning, den under har rakare linjer och känns mer modern. Jag gillar visserligen båda stilarna, men föredrar den nedre som faktiskt är rätt speciell. Bashögtalarna sitter i radion, vinklade på något märkligt vis och på sidorna var sin elektrostatisk högtalare för diskanten. Just nu finns en till salu på Myrorna i Ropsten. Fungerar, men behöver en elektrisk genomgång (kondensatorer och sidohögtalare).

Här har vi lyxklassen och då vågar man sig inte på alltför modernistisk form! Båda dessa radioapparater håller hög klass och det skiljer inte så mycket. Den nedre har dock kraftigare förstärkare och är något större. Båda har en ljudåtergivning som står sig väl än idag (om de är i bra skick).

Den högra radiogrammofonen har jag uppe i Norrbotten och den är mycket kraftfull och verkligt välljudande. Helt klart mycket prisvärd, om man har i åtanke att den vänstra bara kostar 200 kr mindre och har en betydligt sämre förstärkare.

Denna apparat hör nog till de bästa från sin tid. Skivspelaren har en påkostad magnetisk pick-up från Elac som ger överlägsen reproduktion av mono-skivor.

Perpetuum-Ebner hörde verkligen till de mer intelligenta av skivväxlarna vid denna tid och brukar fungera bra än idag om man byter de drivremmar (det finns tre) som eventuellt torkat.

Publicerat

Luxor Empire i det borgerliga hemmet

IMG_1847 (kopia)

Denna vackra stilmöbel fann jag nyligen till ett bra pris och kunde inte alls motstå den. Det är en Luxor Empire från slutet av 40-talet som snickrats av Svenska möbelfarbrikerna i Bodafors (en välkänd firma på sin tid). Troligtvis är detta det första utförandet, den tillverkades i många år och försvann först vid 50-talets slut. En annons från tiden visar både denna och kollegan Haupt. Hauptversionen är ovanlig och kan knappast ha tillverkats i alltför många exemplar. Att modellen heter empire är för övrigt lustigt då möbeln är mer sengustaviansk.

IMG_1848 (kopia)

Möbelns insida rymmer teknik av dåtida toppklass. Skivväxlaren har tonarm i bakelit och klarar 78-varvsskivor av 10- och 12-tums storlek. Radion har ett push-pull-kopplat slutsteg och radiodelen är utrustad md micr-swing, en sorts reduktionsväxel om man behöver ställa in kanalen med stor precision. Detta är ett praktiskt alternativ till att dela upp kortvågsbandet i 3-5 delar. Tyvärr saknar radion FM, så det blir till att köpa en dylik tillsats (de är inte så ovanliga, eftersom det fanns många apparater utan enna finess när FM-bandet lanserades).

Möbeln är i fint skick, förstärkaren fungerar hjälpligt men måste ses över. Grammofonverkets motor står dock still så jag hr plockat isär det för att ha bort gammalt stelnat fett och smörja upp den på nytt. Så här ser motorn ut när jag monterat isär den.

Publicerat

Tysk mästarklass från Elac Miracord

Elac Miracord PW9

1957 släppte Elac Electroacustic GmbH en ny skivväxlare, en efterföljare till de populära modellerna PW5 och PW6 som tillverkats i några år och som kom att finnas kvar i modellutbudet ännu ett par år. Den nya modellen fick beteckningen PW9 och kom även i en stereoversion som benämndes PW90.

Denna skivväxlare har ett smått fantastiskt sätt att ta reda på skivans storlek innan den släpps ned. Tonarmen är på översidan försedd md två små gummihjul och en liten hake. När man slår på apparaten åker tonarmen in under skivhögen, höjs sedan lite och börjar åka utåt, steg för steg. För varje steg försöker den sedan åka inåt igen för att se om den hittat en skivkant. Hittar den ingen skiva, slås den av. Lite svårt att förklara, men här finns ett klipp som visar den i aktion. Man kan blanda skivstorlekar hur som helst, skivväxlaren kommer alltid att finna rätt storlek och sätta ned tonarmen på rätt ställe. Genialt, men kanske inte så skonsamt mot skivorna, även om jag inte märkt att gummijulen på tonarmens ovansida repat några skivor.

Växlaren är monterad i en trevlig väska med lock och jag köpte den för 99 kronor i höstas. Den var dock inte riktigt användbar, ty samtliga gummiupphängningar hade torkat och behövde bytas. Mellanhjulet till drivningen hade också torkat och jag beställde ett nytt. Den långa pinnen, den man använder när man vill växla skivor (och lägga på upp till 10 stycken) saknades. Den kallas SA-72 och är inte lätt att hitta. Däremot hade jag en SA-73 som sitter i de nyare 60-talsmodellerna. Den gick faktiskt att använda efter några smärre justeringar.

Pick-upen fungerade visserligen, men lät intre bra, det gör i princip aldrig gamla kristallpickuper. Kristallen har åldrats och gummit har blivit hårt så jag bytte den mot en Pfanstiehl P-226 och justerade sedan ned nåltrycket till 4,6 gram. Resultatet är en mycket trevlig skivväxlare som dessutom är både snygg och portabel!

Publicerat

Graetz Sinfonia med ljudkompressor

Graetz Sinfonia 522

En otroligt elegant radio! Graetz Sinfonia 522 har stationsskala i champagneguld och en mörkbonad exteriör. Detta är var fabrikens toppmodell när den kom på hösten 1957. Den är tekniskt rätt avancerad och skiljer sig till viss del från sina konkurrenter. Bland annat har den SCHALLKOMPRESSOR som är en tryckkammarhögtalare som matar två metallrör som skickar ut diskonten å sidorna. Detta ger ljudet en sorts rymdklang. På stationsskalan finns symbolen som indikerar denna finess. Jag minns den från en liknande modell som min moster en gång ägde. Diskanten är för övrigt så klar att man tror sig äga en radio en radio utan högtalare, som istället inrymmer en hel orkester!

Radion hittade jag på Myrorna för 500 kr. Inte jättebilligt, men väl investerade slantar. Den fungerade, men stationsskalans ratt gick mycket trögt och en skallampa behövde bytas. Den var ytterst dammig inuti, har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag har bytt en del papperskondensatorer, men ännu återstår ett antal på 500pF som jag inte hade hemma i tillräckligt antal. Ett motstånd hade brunnit och det skall också bytas ut. I övrigt är den i bra skick och det är mig en gåta att de lyckats få ut så mycket och bra ljud ur endast ett enda EL84. Påkostade apparater har oftast två slutrör kopplade i mottakt.