Etikett: Polaroid 669

Naturligtvis lät jag fotografera mig själv när jag nu faktiskt fyllde år. Föga anade jag att dagen därpå, när jag flög hem till Sverige igen, skulle sluta med ett raserat World Trade Center.Bilden är tagen uppe vid det fd slottet med utsikt över Donau. Solglasögonen var då tämligen nyinköpta. Även denna bild lider av sviterna efter säkerhetskontrollen.

Vad man hittar i byrålådorna när man grävr lite extra! Dagen innan den 11:e September fyllde jag 30 år och detta firades i Budapest. Vi besökte restauranger och barer och det hela var mycket lyckat. Framförallt var den gamla officersmässens matsal med hall i två etage riktigt lyckad. På dagarna promenerade vi omkring eller åkte spårvagn. Naturligtvis tog jag med mig polaroidkameran på denna trevliga resa. Tyvärr visade det sig snabbt att polaroidfilmen blivit förstörd i säkerhetskontrollen vilket gjorde bilderna något diskutabla i avseende på kvalitet. Här har jag iallafall fotat en av de gamla förfallna, men otroligt tjusiga, villorna på Andrassy Ut. Det var bland det vackraste jag upplevt.

Jag hade aldrig varit i Vanadislunden tidigare när jag efter lunchen tog trapporna upp från Tulegatan. Att parken skulle vara så högt belägen och att den var så stor hade jag aldrig anat. Och den stora vattenreservoaren i parkens högsta del var verkligen fin; den påminde mer om ett hus av monumental karaktär än om ett vattentorn.

Jag tänkte också på hur tjusigt det är med alla dess högt beläga platser som finns överallt i staden. Tänk bara på Johannes och Observatorielunden. Och Fåfängan!

Bilden föreställer inget av allt detta, den föreställer Stefanskyrkan från tidigt 1900-tal.

När dagen led mot sitt slut tog jag denna bild vid den gamla järnvägsbron som går över till Lidingön. Här går både Lidingöbanan och en kombinerad gång- och cykelväg.

En av favoritgatorna är Kammakargatan som börjar vid Johannes och slutar bortåt Torsgatan till. Det är en rak, men mycket kuperad gata. Den börjar högt och slutar lågt. Bilden är tagen från den sväng där Dalagatan möter Wallingatan.

Kammakargatan är väldigt mycket Agnes von Krusenstjerna. Angela och Petra von Pahlen bodde vintertid i huset Kammakargatan 4 och det är här Petra begår Ett stort fel före äktenskapet med Tage Ehrencreutz.

En av von Krusenstjernas noveller heter dessutom Delat rum på Kammakargatan. Agnes själv bodde under några år på Regeringsgatan, precis nedanför Johannes kyrkogård så man får anta att hon då och då strövade omkring i omgivningen.

Sommartid är Humlegården såpass grön att man kan gå omkring i parken utan att skymta husen på de gator som omger parken. I dess mitt står den gigantiska Linnestatyn. Den är pampig, men peronligen föredrar jag statyn föreställandes Carl Wilhelm Scheele av John Börjeson. Den är så realistisk och hans pose är lagom avslappnad och nonchalant där han sitter på toppen av Floras kulle som för övrigt är en av de finaste platsrna i stan, inte minst på våren när scillan täcker hela slänten ned mot Sturegatan.

Ni anar inte hur varm det var i Bygdiljum denna strålande julidag. Ansatta av värmen, promenerade vi backen upp mot den gamla träkyrkan vars färgsättning i grått och en roströdrosa nyans stod fint mot den frodiga grönskan som gav en viss svalka när vi besegrat motlutet.

Bakom kyrkan låg kyrkogården där generation efter generation så småningom möts och där vita keramikduvor, rosor och lobelior förskönar de solida stenarna med sin sirliga guldtext. Vackert, sorgligt och oundvikligt

Landsbygdsromantiken är både solvarma sommardagar som aldrig tar slut och mörka vinterdagar när kylan är en jätte och ljuset är en lus. Och vad illustrerar den glesa bygden bättre än en tickande köksklocka i ett nästan övergivet gammalt hus? Men det finns ett annat alternativ; Recording GBS som för första gången sjunger om en Enemy Within.

Och vet ni: om drygt två månader får ni höra det tidiga 2000-talets allra vackraste melodi som lägger alla bitar på plats i den landsbygdsmosaik som så försynt vuxit fram, men som nu kraftfullt och stilla som de norrländska älvarna ej längre står att hejda.

Hur många gånger har jag inte cyklat denna gamla smala byaväg som går en rektangel runt byn. En smal å slingrar sig fram och korsar vägen på båda kortsidorna. En tredje bro, är belägen vid den lilla knorr som vägen till tant Ronny utgör. Hon bor så att säga lite vid sidan om.

Byavägen är till hälften smal och ålderdomlig och kantad med allt från åkerbärsplantor till rallarros. Vid en sten, har en rödvinbärsbuske slagit sig ned och där har den stått så länge jag minns. Ett parti av vägen går genom skogen och där skymtar myrmark som ibland glänser av fullmogna hjortron i början av augusti.

Varje sommar, i alla år, har det varit en vana att cykla byarundan. Kanske för att motionera en smula, men mest för att njuta av den vackra naturen eller för att stanna till hos någon granne och prata lite.

Ännu en bild från Sikfors och denna är tagen från bilvägen som går över dammluckorna. Den gamla järnvägsbron dominerar vyn och är mycket stilig.

En dag lät jag fotografera mig i vildmarken. Här poserar jag vid forsen precis innan Rickleåns utlopp i havet. Det var en vacker omgivning med stora stenhällar som täcktes med mossa och lav i alla upptänkliga färger. Naturen har då en föredömlig förmåga att göra omgivningen trivsam; aldrig blir där vulgärt och smaklöst men trots detta är variationerna oändliga och underbara.

Annika Norlin och Lovisa Nyströms Ger du dig tillhörde höjdpunkterna på Gravmarksfestivalen. Tyvärr strejkade dragspelet efter en låt, men innan dess hann jag med att ta en bild.

Fin och romantisk pop med ett ungt band. Det lät bättre än man skulle kunna tro och jag tror och hoppas att det skall gå bra för dem i framtiden.

En av mina favoriter under festivalen var Pelles digitala musikprojekt. Enkel, men effektfull produktion och en röst, som i låt nummer två grep tag om hjärtat. Detta vill vi höra mer av.

Det är knappt jag känner igen mig själv (imaginär fetma), men nu är jag iallfall på Gravmarksfestivalen och solen skiner och allt är bra. Ja, jag har ett glas vin i handen, men det är inte mitt (det ställde jag någon annanstans). En trevlig accessoar är godishalsbandet i alla upptänkliga färger.

När restskatten är betald, kan jag förhoppningsvis unna mig denna tjusiga gård!

Till höger finns en stor sal, till vänster kök och kammare. I mitten, bakom entren, ligger farstukammaren. Det är en variant på den klassiska parstugan. Att huset är utrustat med frontespis, gör det verkligen inte sämre!

I Seklernas by finns inte bara en GBS, utan även ett Kapell. En varm och solig dag, lät GBS (mig) polaroidfotografera det och det blev mycket vackert.

På kyrkogården i Bygdsiljum mötte oss en märklig syn. Jag är glad, att jag hade min polaroidkamera med mig, för den ljuger inte.

Nätter i glesbygden kan antingen vara som på bilden, dvs näst in till tropiska där träden avtecknar sig mot den ljusa hilmen, eller så bryter helvetet lös. Det senare hände en natt när himlens skyar öppnade sig; träden kämpade förtvivlat för att hålla sig upprätta och den mörka omgivningen upplystes av kraftiga blixtar. Lika obehagligt som oemotståndligt kraftfullt.

Dagen efter ovädret kändes det som sommaren tagit slut, ty det var mycket kallt och höst i luften. I jordgubbslandet låg en stor björk och på gårdsplanen låg trädgårdsmöbler och damunderkläder. Kanske var det dagen efter syndafallet för luften var hög, ren och klar.

I Sikfors finns ett mindre vattenkraftverk och på bilden ser ni en byggnad som hör till den gamla anläggningen. Bilen är tagen efter fallet där vattnet rinner stillsamt och stränderna ligger öde efter regleringen. Lik förbannat är det tjusigt värre.

Nog är det vackert alltid, Storforsens döda fall. Den storvulna norrländska naturen i bakgrunden gör också sitt till för att öka platsen charm.

Den dag Mjölnarhustrun hittades död i visthusboden lyste solen varmt och klart redan vid femtiden på morgonen. Längre upp längst med ån, låg fortfarande dimman i lätta sjok men den jagades snart bort av solens heta strålar. Lika vackert var det den morgon då jag helt glömt bort att lägga mig och därför fick mig en outsägligt vacker gryning till livs. Det var alldeles tyst och stilla; bruket och Mjölnargården badade i ljus och endast fågelkvittret hördes ljuda över det spegelblanka vattnet i dammen.

Visst nappar det i Hällestadsån! Fabrikör Ståhlbom som är en van fritidsfiskare, får alltsom oftast de största av gäddor på kroken. Denna soliga julikväll var det dock något som störde fiskelyckan, och han fick tomhänt återvända hem till Mjölnargården.

I trakterna av Finspång, vid Hällestadsån, ligger Borggårds bruk. Fabriksbyggnaden är en mycket stram och stilig historia som i stor utsträckning bevarat sin exteriör. Strama putsade fasader med stora järnfönster kompletteras med en och annan modernare byggnadskropp och accentueras med rödmålade sekelskiftesbyggnader. Det är mycket vackert.

Den gamla dammen är fortfarande i bruk, men stängjärnshammaren har inte dunkat på flera hundra år, istället är det brukets elturbiner som drivs av den lilla Hällestadsån. Vid dammens ena sida ligger den gamla Mjölnargården, där den en gång i tiden så välkända mjölnarhustrun framlevde sina dagar. Det sägs, att hennes kroppkakor var de godaste i hela östergötland.

Där tunnelbanan passerar Lidingövägen mellan Gärdet och Ropsten, finns ett litet område med några kontorshus som sett bättre dagar. Här står alltid risiga bilar eller rena rama vraken parkerade och ibland hörs hög musik från något öppet fönster. Av någon outgrundlig anledning står här även en gul postlåda. Den ser helt malplacerad ut.

Fortsätter man promenaden, hamnar man så småningom i Abessinien, den gamla arbetarstadsdelen med sina långa rader av 30-talshus. Det är vackra hus; mycket enkla och nästan helt identiska med släta fasader där fönstren ligger helt i liv med fasaden. Vädringsbalkongerna är placerade så att de samtidigt tjänar som tak över entr

Hemma hade vi en liten bergknalle som av någon anledning fick apterats till soptipp för uttjänta, mer skrymmande ting. Här stod en gammal järnspis, resterna av urgammal kopiator från tidigt 60-tal och diverse annan bråte. Här låg också i min barndom en gammal tunna i trä om sett sina bästa dagar. Den ligger fortfarande kvar, men nu har den så smått börjat förmultna och påminner mer om en ruin än något annat. Den är mycket vacker, men om 20 år, är den nog helt förvandlat till mull.

Ett syftningsfel. Det är villan jag vill åt. En villa helt i min stil, möjligtvis bortsett från färgen, ty gult hör inte till mina favoritfärger. Stenkorsfönster är jag också svag för och bruket av natursten och puts. Kanske är den i största laget, men i värsta fall få jag hyra ut.

Tinnar och torn har den också och en helt underbar uteplats under hörntornets väldiga kupol. Som i ett ekotempel kan man sitta och dricka sin Pimms heta sommardagar.

Jag fann den vackraste av parker häromkvällen. Det var en öppen plats som omgavs av träd och ett flertal rabatter. Varje rabatt hade sin färg och detta är den blå. Solen var på väg ner och turisterna hade tröttnat för dagen så jag tog fram kameran och började fotografera. Sedan promenerade jag belåten Narvavägen hemåt.

Klockan börjar gå mot elva, men det är fortfarande ljust ute och solen lyser över trädtopparna, men i skuggan av träden är det skymning över ån. Vattnet flyer helt stilla fram genom landskapet och det är helt tyst ute. Inte ens en bil paserar i närheten.

Den här bilden tog jag en rent förskräckligt vacker kväll när solen glittrade i träden som precis höll på att torka efter regnet. Naturen är verkligen något extra i dessa trakter. även på vintern när snön ligger tung.

Ibland på sommaren, regnar det bara på ena sidan av ån. Det är mycket märkligt, men vackert.

Mycket motvilligt gör en vardagsklädd tant Ronny sin debut på polaroidfilm. I bakgrunden symtar vi hennes fina rabatt med bla mängder av pioner. Ogräs saknas helt. Hon hävdar bestämt att hon inte ägnar tid åt att rensa i rabatten; något som direkt motsägs av det faktum att hon upprepade gånger böjer sig ner för att ta bort några objuda gäster. Hon sakanr inte energi, trots att hon närmar sig de nittio.