I slutet av 40-talen hade turen kommit Blackeberg, vars ägor köptes av Stockholms stad. Ursprungligen ett gammalt torp under Råcksta, blev Blackeberg ett av alla de idealsamhällen som byggdes upp efter kriget. Huvudsakligen blev det 1-3-rummare samt radhus. En centrumbildning vid torget (gestaltad av Erik Glemme) och tunnelbanehallen (som ritades av Peter Celsing) övergår sedan till hyreshus i park. De öppna gårdarna är fria från trafik och skalan är så pass blygsam att man inte kan knysta om hård exploatering.
Tunnelbanan må vara Blackebergs mest välkända byggnadsverk, men där finns också Frimurarebarnhuset, en byggnad ritad av Hakon Ahlberg från åren runt 1930. Idag är den en del av Blackebergs sjukhus.
Det här tycker jag är utomordentligt lyckade hus. Materialen, utformningen, skalan, allt känns mänskligt och harmoniskt. 30-talets stramt putsade fasader har ersatts med spritputsade hus i varma jordfärger.
Radhusen är även de värda att beses (sök på t.ex. på Holbergsgatan på Booli). Precis som radhusen i Vällingby och Bagarmossen, är de goda exempel på bostäder gjorda för en inte alltför förmögen medelklass.