Etikett: Paul Hedqvist

Få saker får mig på så uselt humör som nyårsaftnar, endast midsommar är den högtid jag tycker sämre om. Denna aversion har helt och hållet att göra med att jag icke tycker om att fira på beställning och dessutom har erfarenheten lärt mig att höga förväntningar allt som oftast leder till besvikelse. Jag skulle kunna skriva en lista på nyårskalas som inte alls blivit som jag tänkt mig. Och oftast till det sämre. Förra året, t.ex, blev en våt tillställning där jag fann mig själv på en scen sjungandes någon form av nyårssång för att skylla över en not- och alkoholfadäs. Några av mina vänner missade eländet, ty de fastnade på tunnelbanan som stannat på bron mellan Slussen och Gamla stan.

Har ni hört Let’s start the new year right? Den finns på Spotify. Den skall vi inte lyssna på nu, snarare tänker jag mig att I won’t cry anymore kan vara lämplig, ty jag är svag för bitterhet så här vid årsskiften, även om det egentligen inte finns någon anledning för mig att hysa sådana tankar. Året har faktiskt varit riktigt bra på det stora hela. Den första halva var långt ifrån idealisk, men part 2 blev däremot över förväntan, bl.a. beroende på att jag sa upp mig från mitt kontorsjobb, tog sommarledigt och övergick till hemtjänstarbete. Det kan låta märkligt, men så är det nu. Frågan är nu hur nästa år blir. Jag hoppas att ev. bakslag uteblir, ty dem har jag haft nog av.

Den händelse som etsat sig fast i mitt minne detta år är söndagen den 2.a advent. Det var en vacker morgon, lugn och stilla och snön låg vit och dämpade alla ljud. Jag var tidigt uppe ty jag var på väg på morgontur bland mina pensionärer. Det var kallt i trapphuset i gårdshuset på Östermalm när vi klev in vid tiotiden. Inne i lägenheten var det helt stilla, så stilla som det bara kan vara när Vår herre hämtat hem en av de sina. De timmar som förflöt innan läkare anlänt och kroppen forslats bort var bland de längst i mitt liv. Jag ville bara att det skulle vara över, men jag visste också att det var sista gången jag befann mig i detta vackra hem och att jag aldrig  mer skulle få tala med en människa som jag tyckte mycket om. Detta rum var en värld för sig, en värld som för mig var som att delta i en film, en nutida Sunset Boulevard där där endast dåtiden var närvarande. Jag kan fortfarande höra repliken: ”Georg Rydeberg bakade kakor till mig, det har du också gjort”.

Men nu har ett år passerat och ett nytt står för dörren. Gott nytt år! Det började med ett glas champagne….