1889 gav Camillo Sitte ut verket Der Städtebau nach seinen künstlerischen Grundsätzen där han kritiserade sin tids stadsplanering; de snörräta gatorna och de massiva hyreskasernerna med sina ohygieniska gårdsrum. Sitte var en verklig estet och en medeltidsromantiker och för honom var ett av de grundläggande felen bristen på enhetlighet (vilket inte skall jämföras med upprepningens monotoni). I sin skrift utgår han från att det är det praktiska livets funktioner som skall forma staden; görs det misstag så rättas dessa till under århundradens gång. Han formulerar också ett antal riktlinjer som han menade var viktiga för att komma till rätta med problemen. Bland dessa märks torgets slutenhet, djup- och breddplatser (djupa torg skall ha en hög fondbyggnad och vice versa), oregelbundenhet, anpassning till terrängen (inte tvärtom som blivit allt vanligare vid denna tid).
1895 publicerades ett föredrag som hållits av Per Olof Hallman, då nyutexaminerad arkitekter och biträde åt stadsarkitekten i Stockholm, Kasper Sahlin. Hallman propagerade för att staden vid sidan av det praktiska, borde ta hänsyn till det estetiska och låta gaturummet blir mer pittoreskt: ”man skall bygga en stad så att invånarna bo trefligt, ej så att turisterna skola ha det beqvämt att hitta der”. Några år senare, 1901, gick Gävle Teknikermöte av stapeln och där utvecklade Hallman sina idéer som till stor del färgats av hans fäbless för Sitte.
Det viktigast av allt var, enligt Hallman, ”att man bevarade naturen, dess topografiska särdrag, vattendrag, skogsdungar och hänsynen till redan befintliga byggnader av värde såsom historiska minnesmärken”. Vi denna tid gjorde man inga nivåplaner, utan la bara ut gatorna som man fann lämpligt på ett tvådimensionellt papper. Dynamiten var uppfunnen och man sprängde med glädje bort alla hinder. Hallman föredrog som ni förstår den orörda naturen framför den strikt planerade parken.
För Hallman var det estetiska intrycket av största vikt och även här var hänsynen till naturen och omväxling de hjälpmedel som stod till buds för att skapa det pittoreska. Han ansåg också att de städer där man inte haft råd att genomföra de nya, rätvinkliga planerna nu kunde stå som modell för ett nytt stadsplanerande. Som ett svenskt exempel härpå nämner han Sigtuna. Hallmans idéer fick stort genomslag och under de år han var verksam som vice stadsarkitekt i Stockholm (1913-1921) samt som chef för stadsplanekontoret (1921-27) skapades områden som Röda Bergen, Lärkstaden, Eriksbergsområdet, Helgalunden, Skinnarviksbergen m.m. Efter 1927 förlängdes inte hans förordnande och de nya, funktionalistiska vindarna blåste in över Sverige och Stockholm.
Bland mina personliga favoriter bland Hallmans stadsplaner märks Lärkstaden och det område vid Upplandsgatans slut som innefattar kvarteren Motorn och Vingen samt den intilliggande platsen Tre liljor där en s.k. ”sunken garden” anlagts. På bilden ovan ses Lärkstaden och Bragevägen med Engelbrektskyrkan i fonden. Lars Israel Wahlmans vackra kyrka är pärlan i detta område som innehåller både flerfamiljshus och stadsvillor. Skalan varierar; allt från 6 våningar höga kaserner vid Karlavägen, till de småskaliga husen med planterade förgårdar vid Bragevägen. På höjden ovan Östermalmsgatan står de praktfulla enfamiljshus som hör till Stockholms mest attraktiva byggnader. Mellan Östermalsgatan och denna höjd finns en naturlig nivåskillnad som idag påminner om en vildvuxen park där vildrosorna blommar.
Vid Upplandsgatans slut byggde SKB två kvarter med öppna gårdar. Fasaderna är i tegel och fönstren är småspröjsade och vitmålade. Överallt breder grönskan ut sig och i slutet på maj dominerar syrenen med sin tunga doft. Kvarteret Motorns öppna gård är upphöjd och en verklig oas. Detaljerna är påkostade och röjer inte att detta är ett område med små lägenheter, ettor och tvåor. Åtminstone Motorns våningar var tämligen omoderna redan när de byggdes, ty de saknade centralvärme, vilket installerades först i mitten av 30-talet då även bad inreddes i kvarteret.
Jag försöker tänka mig 30-talets funkiskvarter, anlagda efter Hallmans devis. Vilka fantastiska miljöer det kunnat bli! Men då Hallman strävade efter det pittoreska, det småskaliga, hade dessa ideal krockat med den nya tidens allt större skala. När det kommer till att bebygga storstäder, blir det lätt en oöverstiglig lyx att bygga 3-våningshus med generösa gårdar. Samtidigt tycker jag inte att en större skala behöver beröva ett område sin intimitet och sin enhetlighet, de faktorer som Hallman satte så högt.
Kanske är det i de två bröderna Jan och Krister Berggren produktion som vi idag kan söka Hallmans efterträdare, ty Jakriborg i Hjärup har vissa av de kvalitéer som han eftersträvade, även om utförandet och förutsättningarna (den platta slätten) skiljer sig från vårt svenska 10-20-tal.
