Dörrarna hänger, putsen har lossnat och hela byggnaden har bestämt satt sig. Synd, för det är en grann ladugård (jag tror faktiskt att det är en ladugård) med murad nederdel och en regelstomme över. Dörrarna är klassiskt gröna som de ofta var förr. Varifrån detta mode kom har jag ingen aning om, men snyggt är det.
En vacker kväll i början av augusti tog jag bilen för att titta på lador. Ute på en åker såg jag en illa medfaren spantrad lada med mycket bristfälligt spåntak. Genom den förstora porten skymtade något som såg ut som en skördetröska.
Mycket riktigt, det var precis vad det var. Sorgligt övergiven stod den där. En dag faller ladan samman och då dröjer det inte länge innan den helt rostar samman.
Än ser man att ladan varit röd, än ser man spår av takspån. Hur gärna skulle jag inte vilja ta hant dom denna sorgligt övergivna byggnad och placera den på någon av mina åkrar.
Efter att ha reparerat lador i parti och minut har jag blivit mycket förtjust i den typen av byggnader, och framförallt de spantrade, dvs de som byggts som en regelkonstruktion med panel på till skillnad från gamla timrade. Konstruktionen är sårbar, ty när syllringen i botten ruttnad, förlorar byggnaden sin stabilitet och rasar förr eller senare samman.
Denna byggnad, en loge gissar jag, har satt sig ordentligt och jag gissar att det är markens fukt som fått konstruktionen att murkna. Den lutar betänkligt men är fortfarande en vacker byggnad.
Dörrarna är av klassisk enkel konstruktion och panelen verkar en gång i tiden ha varit rödfärgad. Man skulle önska att ägarna tog bättre hand om denna byggnad så den inte rasar samman. Tyvärr finns det alltför många i detta skick och alltför få som bryr sig om denna del av vårt kulturarv.
