Kriminalkommissarie Otto Wendel var en legendarisk polisman i Stockholm. Fanns det minsta misstanke om att någon hjälpt döden på traven, skickade man efter Wendel som kom sättandes med sin mordväska. Wendel var något av ett original med bohemisk klädsel och askgrå hy. Sällskapslivet var ingenting för honom, men däremot var han en mycket god tecknare. I polisens lokaler på Djurgården fanns, och kanske finns, hans skisser bevarade. Motiven var skabrösa och påminde till viss del om Sergels.
Wendel jobbade ständigt och var den polisman som löst flest brott. Hans bok Brottsplatsundersökning/Crime detection användes som lärobok vid Scotland Yard. Imponerande!
I en mörk våning vid Lill-Jansplan hittades en död man som legat och ruttnat i sommarvärmen, berättade min vän poliskonstapeln som under många år jobbade med kommissarie Wendel. I våningen fanns en anteckningsbok och i den saknades ett blad. Var det mördaren som rivit ut detta för att undanröja alla spår? Vad han inte tänkt på att en penna ofta gör ett avtryck, om än svagt, på den underliggande sidan. När kommissarie Wendel försiktigt bearbetade detta papper trädde ett namn fram och det var mördarens. Mordet var homosexrelaterat, men om det var det svartsjukedrama eller någon form av utpressningshistoria förtäljer inte historien.
Wendel skrev i slutet av sin karriär en bok där han berättade om några av de mer intressanta fallen. Titeln är lysande: De döda måste tala! Boken, som utgavs 1959, är mycket intressant läsning och jag fastnade helt för hans skildringar av ett svunnet Stockholm där stadens mörka sidor står i centrum.
Ett av mordfallen var Grammofonmordet. En fru hittas mördad i en lägenhet på östra Södermalm. Grammofonen står på när polisen kommer till lägenheten. Skivan har satts på repeat och det är Små, små ord av kärlek som ligger på skivtallriken. Så småningom visar det sig att det är mannens gamla lumparkompis som kommit på besök, höggradigt berusad. Efter att ha druckit mer brännvin förgriper sig han på vännens fru och mördar henne. Hemskt och verkligen ett helt onödigt mord. ’
När jag berättar detta för en tant säger hon: han lejde lumparkompisen för att döda sin fru!
Jag hoppas verkligen att kriminalkommisarie Wendel inte tog fel.