Etikett: Olympus OM-2

Jag tog mig en promenad ut till Karolinska sjukhuset en dag och fann att man var i full färd med att riva en del av Norrbackainstitutets välkända 30-talsbyggnad. Merparten av huset får visserligen står kvar, men nog är det lite synd att symmetrin försvinner och den böjda huskroppen stympas. Mittpartiets höga torn är ej längre ett mittparti. Huset är i övrigt väl bevarat med vackra fönster och balkonger från tiden.

När Stockholms Stadsbibliotek skulle byggas om nyligen och ett par byggnader rivas, var det tack vare internationella protester biblioteket fick vara orört. Detta tycker jag är ett praktexempel på hur dåliga svenskar i allmänhet är på att uppskatta det arv som tidigare generationer lämnat efter sig. Istället för att bevara våra pärlor, gnäller många på att vi  saknar genuina miljöer. Inte så underligt, ty vi river arkitektoniska pärlor som huvudbyggnaden vid det internationellt uppmärksammade campusområdet vid Karolinska institutet i Solna, istället för att som i Cambridge bevara. Vi måste förstå, att alla byggnader en gång har varit nya och att man måste vara rädda om dem som är halvgamla, ty ofta är det först när ett hus uppnått en ansenlig ålder som gemene man förmår att uppskatta det. Elitistiskt? Nej.

Personligen är jag kluven inför det moderna byggandet. Problemet är inte alltid arkitekturen, ty den kan vara ypperlig, det är snarare utförandet som jag finner lågklassigt. Jag vill ha traditionella material, massivt trä, tegel, puts och jag avskyr fackverksväggar täckta med gipsskivor. Jag är mycket svag för träfönster av smäcker modell, gärna i ett ädlare träslag och behandlade med lack eller olja. Jag tycker att fast inredning skall vara platsbyggd och den skall inte byggas på fabrik för att sedan i bästa fall skruvas fast eller bara ställas i ett hörn som ofta görs med garderober idag. För mig känns inte många av de de moderna byggnaderna som riktiga hus. Traditionella byggnader kräver underhåll, säger den skeptiske. Ja, det gör de, men underhåll skapar arbetstillfällen, precis som nybyggnad. Istället för att med jämna mellanrum bygga nytt, kan man reparera och utveckla en befintlig byggnad vilket jag tror är en hållbar och mycket rimlig lösning.

Jag läser ofta att byggnader måste rivas eftersom de inte är anpassade efter dagens krav. I vissa fall är detta helt berättigat, i andra fall tror jag att det handlar om ett felaktigt synsätt. Även vi människor kan anpassa oss efter befintlig byggnad och detta kan faktiskt vara något bra, ty det blir på ett sätt en slags begränsning som kan få oss att tänka i nya banor och därför vara ytterst värdefullt. På köpet får vi en naturlig kontakt med vår historia och det tror jag inte kan skada.

Jag ber att som avslutning få citera Heidenstam, ett litet stycke ur Modern barbarism från 1894:

En ålderdomlig byggnad är liksom reliken sammanvuxen med anekdoter, med verkliga eller diktade handlingar,med livet självt, med människor vilkas blod vi bära och vilkas strävanden vi ärvt. Däri ligger hemligheten varför fornlämningen sysselsätter vår inbillning på ett annat sätt än efterapningen och begär vördnadsfull skonsamhet.