Jugendhus vid Västerbottensgårdar
Valmat tak och jugendstil! Och en ladugård med sviktande taknock. Det är en härlig syn, men det rostiga taket säger att det börjar bli dags för en ordentlig renovering.
Tänk att ha sitt sovrum där uppe och på ömse sidor en kattvind med plats för allt mellan himmel och jord. Och hur illa trivs inte malen i dessa kalla utrymmen!
Jag älskar hur trähus tar sig friheten att med ålder bli alltmer organiska till sin form. Inga spruckna tegelmurar eller putsytor, istället tar det följsamt intryck av omgivningen.
Surhippa i augustinattens mörker
Ytterligare ett stopp på färden bland minnen från ett nästan försvunnet Norrland. Jag tänker tillbaka på den vackra augustimånaden med sina mörknande nätter när lamporna äntligen kunde tändas igen och stearinljusen ställdes fram på bordet efter några månader av ändlöst ljus. En gång på 70-talet hade vi alltid surströmmingshippor, eller surhippor som vi ofta sa, i mitten av månaden. Surströmming var inte något som vi barn uppskattade men vad gjorde det när vi alltid serverades varmkorv som kom från stora plåtburkar och var krispiga i skinnet, till skillnad från de trista korvar vi fick till vardags. Min moster tog alltid hem dessa lyxburkar från sin lanthandel som vid den tiden var en helt magisk miljö som inte moderniserats på många, många år och som jag tyckte mycket om.
Surströmming åt jag aldrig, men doften älskade jag. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och var gång jag känner den vaknar minnet av korven, lukterna av den surnade fisken och de skumma kvällarna som började bli svalare och doftade så gott, som en omvänd vår. Varje gång det var fest skulle det sjungas och vi använde alltid några gamla allsångshäften som jag inte minns var de kom i från och så hade vi de lite mer påkostade häftena Allsång på Skansen; det ena var gult och det andra var blått och mitt i prick var det en tecknad gubbe som föreställde Bosse Larsson.
Min andra moster, inte hon som hade lanthandeln, utan hennes syster som stod i charkdisken, hade en mycket spröd och tunn röst. Hennes man var av det bullrigare slaget – stor och kraftig med blont hår som blivit grått – med en röst som dränkte det mesta. Likadant var det när de kom körandes i den isblå Amazonen; endast min mosters solhatt stack upp vid sidan av den väldige maken. Allra roligast var det förstås de gånger min moster kom alldeles själv i bilen, ty då såg man bara en solhatt och ingenting annat i Amazonen.
Trevligast var det de gånger vi hade kalas i den gamla gård som tillhörde min mosters mans släkt. Här hade tiden stannat för mycket länge sedan och de enda bekvämligheter som fanns indragna var el och kallvatten. Det var så vackert i den gamla salen där bordet stod dukat med pappersdukar, ljus, surströmmingsbrukar, hackad lök och potatisgrytor. Från fönstren såg man ner mot älven som låg nere i dalgången och utanför huset, vid en gammal rönn, stod en märklig gungliknande sittmöbel som morbror Kalle hade byggt. Morbror Kalle var gift med moster Ebba och moster Ebbas favoritreplik var ”han heter faktiskt Karl”; hon kunde aldrig förstå varför släkten envisades med att ge honom detta smeknamn. Behöver jag tillägga att moster Ebba var mer än nöjd när jag döptes till Karl Fredrik Gustav? Det var ett namn helt i hennes smak och dessutom var de alla kungliga och kungahuset låg henne varmt om hjärtat.
Det är ungefär 30 år sedan allt detta hände och det känns för mig som om en evighet har passerat sedan dess. Många, ja minst hälften, är sedan länge döda och endast mina minnen, till viss del fotograferade på bleknade instamaticbilder, finns kvar. Jag bevarar dem väl.
Och någon lämnade huset och gick
Ödsligheten i interiören. Inte ens en köksklockas trötta tickande ackompanjerar stillsamt dagens eftermiddagssonat. Här inne råder det en ständig höst.
De fernissade köksskåpen har gulnat och dess vackra konjaksnyans vinner mitt hjärta.
Det var så här det såg ut i de lanthem som Sune Jonsson porträtterade. Jag minns dem också och vill aldrig radera ut dem ur minnet.
Det är något visst med ljuset i dessa stora gavelrum. Allteftersom solen har sin gång, förändras rummet och den vrå som badade i skugga får finna sig i att drunkna i kvällssolens starka ljus.
Den dunkla passagen genom farstukammaren. Till detta mörka gemak låg drog man sig undan, vilade.
Snap-shots från sommarens släktträff
Vackra pasteller i blekt gult och grönt
Förra sommaren fotade jag nästan bara svartvitt. I år blev det desto mer färg. Vissa bilder låter jag vara lite lagom urblekta, andra gör sig bäst om de mättade färgerna får fritt spelrum.
Denna bleka idyll fann jag i Västerbotten. Huset har varit gult med gröna knutar. Kanske mörkgult med matchande knutar. Av färgen finns idag inte mycket kvar, men den är lika vacker för det. Kanske ännu vackrare. Ägde jag det, skulle jag måla om det i vackra bleka färger. Och så vackert att det inte är rött!
Trots alla år är virket i relativt bra skick. Fönstren lite murkna här och var, men på det stora hel skulle det räcka med en ommålning. Och så får man allt montera innanfönstren om det skall gå att hålla värmen vintertid. Av någon anledning är fönstren på övre botten spröjsade med tre rutor i varje båge. Så är det inte på entréplan.
Som sig bör finns det en bagarstuga som jag gissar även användes som sommarstuga. Under de ljusa sommarmånaderna förenklade man hushållet och flyttade in här. Höst och vår bakade man.
Uthus med gröna dörrar är inte alls ovanliga. Uthus med blå dörrar är något ovanligare. Särskilt vackra är de när det mist sin ursprungliga nyans.
Jag gissar på att den lilla dörren går till dasset.
Och ladugården! Som sig bör rätt stram, men dock inte vitkalkad.
Hur skall man bete sig när man hela tiden hittar vackra hus som man inte vill något annat än att flytta in i? Varför flyttar ingen hit? Det är billigt och det är vackert. Tänk om alla flyttade till Västerbotten, till byarna i trakterna av Ånäset. Så roligt det skulle bli!
Snart en minne blott vid Hagastaden
Säker är jag inte, men jag misstänker att även detta hus snart är ett minne blott. Vid Norra station skall Hagastaden byggas, den stadsdel som skall knyta samman Stockholm och Vasastan med Solna och Karolinska.
Nu är inte detta hus på något sätt helt unikt och jag kan förstå om man river det för att bättre kunna utnyttja tomten. Dock tycker jag att man alltid bör spara något från områdets tidigare liv. Gör man inte det, går man miste om dess historia och att skapa en ny tar många år.
Visst är entrén snygg? Både trappräcket och porten. Påkostad skulle jag säga om någon frågade.
Jag tycker att detta tyder på att den sista sucken är nära. Containrar och avspärrningar och några urtagna fönster. Om de åtminstone sparade porten!
En nattlig triptyk med fotogenlampa
Detta verk kallar jag Triptyk med fotogenlampa (!). Bilderna är inte nytagna, ty de togs redan i vårvintras.
Vi skulle ha herrmiddag och vad krävs inte för en lyckad herrmiddag? Ni har helt rätt: kaffeflickor!
Dessa kaffeflickor kom med pannacotta och hade helt försumbara vita förkläden samt en liten snibb i håret. Kaffeflickorna @beverlylesley och @theresebohman kom dock inte med på bild. Däremot ser ni @bjorn_carlsson, @ravejagarn och @obetald_praktik med min lilla billiga fotogenlampa.
En Norrbottensgård med två ansikten
För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.
Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.
Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.
Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.
Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.
Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.
Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?
Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.
Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.
Är det konst eller verklighet vi ser?
För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).
Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?
Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.
Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.
Det har rivits åtskilligt vid Hornsberg
I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag fotograferat men jag har för mig att det var en byggnad som tillhört SL som stod strax intill detta lätt förfallna hus. Det är en rätt fin funktionalistisk byggnad som tyvärr fått fula fönster insatta i översta våningen.
Ny adress, ja det får man verkligen hoppas att Flinks järn har fått! Om jag inte minns fel ligger den nya lokalen snett mittemot.
Visst har det sin charm med dessa rivningsrester. Som att blicka in i ett förlorat land som inte längre finns kvar.
Kan detta vara SL-relaterat? Det är i vart fall imponerande byggnader som hålls samman av ett funkishus i två våningar.
Om dessa byggnader finns kvar idag? Det vet jag inte. Bilderna tog en grå dag när våren trevande gjort sin entré och nu har hösten långa skuggor redan fallit.
Lars Israel Wahlmans vackra kyrka!
Engelbrektskyrkan! Arkitekten bakom denna helt utomordentligt vackra kyrka, är Israël Laurentius Wahlman, mer känd som Lars Israel Wahlman.
Wahlmans nationalromantiska byggnader hittar vi både här och där, men frågan är om inte Engelbrektskyrkan är hans allra bästa verk. Inte minst läget är tacksamt, det vill säga på klipporna högt över Karlavägen.
Vitsipporna blomma redan sent i april
Ett par dagar innan Valborg begav jag mig ut i skogarna vid Kaknäs för att titta på min tidiga vårfavorit: vitsippan. markerna var helt vita och träden alldeles skirt gröna.
Egentligen hade jag velat lägga mig i den vita bädden, men det hade varit synd på de vackra blommorna. Istället gick jag nästintill som på tå för att skona de skira blomstren.
Likt en insjö hade smältvattnet samlats i en sänka där det var både mörkt och lite kallt. Och som det doftade av jord och fukt!
Jag styrde stegen mot djurkyrkogården som jag fann förra våren och fotograferade, fast då i svartvitt. Jag ville fotografera den igen, i färg. Och jag ville se hur bilderna skulle ta sig ut om jag upprepade min fotosession ett år senare. Ett år är lång tid och jag antar att man om man förändras, förändras också ens sätt att se på världen.
De är vackra, gravarna. Lugnt och stilla är där också och vardagar syns knappt någon människa till.
Lill-Jansskogen en stilla morgon i april
Var dag jag går till skolan, promenerar jag genom Lill-Jansskogen. Ofta är jag alltför sömndrucken och orkar alls inte ta till mig den vackra omgivningen utan det är först när jag går hem, som noterar omgivningen. Om det inte är snö och strålande sol förstås.
På väg hem är det dock en helt annan femma. Då har min hjärna vaknat och jag är innerligt glad att det är så vackert i vår herres hage. Har jag kameran med mig, passar jag också på att fotografera. Den dag jag tog dessa var det för första gången snöfritt, men naturen var fortfarande helt död.
Denna dag var lugn och stilla och endast nere på järnvägsspåret såg jag antydan till liv. En banarbetare gick längs med rälsen. Kanske märkte han inte att han blev fotograferad.
Min bästa plats längs med denna morgonpromenad är viadukten över järnvägen som går genom genom skogen bort till Värtan. Den är otroligt vacker, i sten och lagom ansatt av tidens tand. Dessutom skiftar den i höstens alla färger tack vare mossa och lav.
Och hur farligt vore det inte att handlöst kasta sig ned på spåren, men istället, ur askan i elden! fångas upp av de strömförande ledningarna? Vilken tur att den pålitliga plåtskärmen skyddar mot detta fatala sätt att sluta sina dagar!
Gärdeshusen i duggregn och dimma
En lätt dimma har sänkt sig över Gärdeshusen och ett stilla duggregn kommer och går. Det är vår och snön är snart ett minne blott. Det är ett helt fantastiskt väder som jag tycker mycket om.
Tyvärr används inte längre de plaskdammar som finns mellan vart och vartannat hus. Endast regn och smältvatten strilar nu där barn en gång lekte. Men även ödsligheten har sin charm.
Ser ni, det grönskar i gräsmattan! Vårens första blomster har gjort entré utan att göra alltför mycket väsen av sig. Diskret öppnar de sina kronblad, helt utan de fanfarer som ackompanjerar de blå scillorna vid Floras kulle.
Ty en drömbok köpte jag i folioformat
Det finns saker och ting i vår värld som irriterar mig. Alla slags livscoacher till exempel.
Om jag förstått saken rätt, kan man idag lyckas med det mesta, bara man tar sig en coach till hjälp. Av denne filur lär man sig formulera ett eller flera mål och får sedan hjälp att fokusera så att man kan nå dithän. Eftersom svensken i allmänhet önskar bli ungefär vad alla andra vill bli, skulle det kunna bli lite trång om saligheten. När jag funderar på detta kommer jag att tänka på den så kallade folkaktien, teliaaktien, som gemene man uppmanades att köpa för att på så sätt göra en god affär. Det finurliga med aktier är att för att någon skall kunna köpa billigt och sälja dyrt, måste någon göra precis tvärtom.
Att säga att vi kan bli allt det vi drömmer om, att vi har framtiden som i en liten ask om vi bara anstränger oss, är det inte att lägga lite väl stor press på en människa? Jag förstår det inte alls och har aldrig haft någon klar plan. Istället har jag låtit tiden ha sin gång och tänkt ”att om herren vill” och så har det gått som det gått och jag har ingen större anledning att klaga, trots att jag varken är stenrik eller framgångsrik i min karriär. Detta innebär dock på intet sätt att jag saknar framtidsdrömmar.
Något konservativ som jag är, kan jag inte låta bli att undra när det skall bli på modet att tänka på andra än sig själv, att kanske rentutav försaka något för att göra en annan människas lycklig.
Jag tror att även outtalade drömmar, att ägna sig åt make believe, kan vara nog så verkningsfullt.
I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.
Ett av de vackraste rummen i staden
Titta på detta vackra rum i Tekniska nämndhuset på Kungsholmen. Interiören är ett praktexempel på den sorts 60-tal som jag gillar. Ett vackert ljus, lite lätt rustik utsmyckning och släta väggar samt takbelysning som faktiskt är snygg. Korridorens ena sida är helt glasad mot en ljus och öppen gård och naturen ute och inne flyter samman. Stengodsreliefer på väggarna är skapade av Gunnar Larson.
Jag har förstått att många tycker att Tekniska nämndhuset är fult, men jag håller inte alls med. Byggnaden är estetiskt mycket tilltalande och materialen är inte alls dumma. Man får anta att gemene man kommer att uppskatta komplexet om 50-60 år.
Enligt Wikipedia byggdes Tekniska nämndhuset under åren 1962-1965. Arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell.
Abessinien i Hjorthagen, Djurgården
Visst är de fina, smalhusen i Hjorthagen? Byggmästare var Olle Engkvist och arkitekt Hakon Ahlberg. Engkvist hade tänk sig praktisera seriebygge, men stötte på patrull, ty alla hantverkare ville inte medverka till detta nya upplägg. Några år senare gick det något bättre och det var när de något bredare smalhusen vid Tellusborg restes.
Husen är verkligen stilrena i sin utformning och all onödig dekoration har uteslutits. Förutom att detta hörde till funktionalismens särdrag, var detta hus för arbetare som skulle vara så billiga som möjligt.
I bakgrunden skymtar den fjärde gasklockan som byggdes strax innan smalhusen uppfördes.
Merparten av husen är ljusa, nästan helt vita, men det finns också gröna längor samt några få terrakottarosa. De flesta lägenheter är tvåor på drygt 40 kvadratmeter. De är välplanerade och innehåller sovrum, vardagsrum, kök och matrum. Fönster finns både i kök och matrum och köksinredningen är förhållandevis enkel, men fortfarande användbar och inte alltför föråldrad. Husens största fel är troligtvis den lite snålt tilltagna isoleringen i ytterväggarna.
Området med de långa, monotona längorna kallades i folkmun för Abessinien. Nu när grönskan vuxit upp, mildras effekten något, men det är klart att variation är inte orådets främsta karaktäristik. Dock tycker jag att det är mycket vackert och skulle gärna bo där om lägenheterna var större och den fasta inredningen mer påkostad.
Mikaelsson i gränderna i Gamla stan
Jag är i ärlighetens namn rätt osäker på var bilden är tagen, men jag tror att det var i Gamla stan, en sen kväll på en ateljéskiva för ett par veckor sedan. De gamla husen där är verkligen speciella. Kallt och fuktigt var det i detta trapphus när vi gick uppför de illa belysta stentrapporna i det ålderdomliga trapphuset.
Jag pratade med en gammal man som patrullerade gatorna i Gamla stan i slutet av 40-talet. På den tiden fanns det gott om poliser ute på gatorna och de kände både till området och vilka skurkar som bodde där. Det var under denna period som det fanns planer på att riva hela det förfallna rasket som staden mellan broarna då var, men se det tyckte inte Vera Siöcrona, en bestämd och kortsnaggad dam, som enligt min källa ”såg ut som en karl”. Riktigt så illa tycker jag inte att det var, se t.ex. denna bild. Siöcrona startade 1942 föreningen Kolmätargränd för att hindra rivningarna för nybyggnaden för Kanslihusannexet, en förening som ombildades till Gamla stans hembygdsförening. Under många år bodde hon på Sven Vintappares gränd 2 och det är hennes om Evert Taube sjunger om. Vera var släkt med Loyse Sjöcrona, men jag minns inte om de var systrar eller kusiner.
I gränderna i Gamla stan gick ofta originalet Mikaelsson omkring. Ofta pratade han med de konstaplar som dagligen patrullerade i området. En av dessa polismän var den man som jag pratade med. Mikaelsson var en kunnig man som hade en akademisk bana i Uppsala bakom sig, men som av någon anledning avslutat den (troligtvis inte helt frivilligt) och hamnat i en gränd i Gamla stan. Han hade ett stort konstintresse och var mycket kunnig. Dessvärre var han en av de män som låg bakom konstkuppen vid Bogesunds slott, vilket renderade honom ett fängelsestraff.
Några år senare, i samband med Kejneaffären, försökte Mikaelsson förgifta pastor Kejne genom att bjuda honom på en apelsin som han injicerat en rejäl dos kvicksilver uti. Mordförsöket misslyckades, men hur det gick för Mikaelsson vet varken jag eller min gamle vän. Birgitta Stenberg har skrivit två böcker om denna tid, dels Mikael och poeten och dels Apelsinmannen. Dessa är dock i romanform och inte helt överensstämmande med det faktiska förloppen, vilket på intet sätt gör dem sämre. Apelsinmannen är en fantastisk roman!
Liljevalchs en helt kylig dag i februari
Jag var på Vårsalongen en kylig dag i februari. Vädret var vackert och jag fick vänta en stund på mina vänner och passade på att fotografera byggnaden. Carl Bergstens skapelse från mitten av 10-talet väldigt vacker och byggnadens detaljer har ägnats stor omsorg.
Fasaden som vetter mot Blå porten är ståtlig och där har man gett plats åt en smärre servering i den pampiga portiken. Stolarna i gjutjärn står helt övergivna i kylan.
Jag tycker om att fotografera på vintern. Liljevalchs är en alltigenom vacker anläggning, men när det gäller förfulade byggnader är snön och frosten ett utmärkt medel att ha till hands för att dölja de värsta skavankerna. Tänk på det, när ni ser något fint som ni vill fotografera utan att för den skulle behöva retuschera i efterhand.
Våridyll på Lovön vid Drottningholm
Jag var ute på Drottningholm för ett par veckor sedan. Solen gassade och snön låg i drivor, utom just i denna södersluttning.
Anledningen till min utflykt var en visning av Ralph Erskines villa som ligger där ute. Eftersom jag var i god tid, passade jag på att se mig om i omgivningarna och promenerade sedan över broarna in mot Nockeby och Abrahamsberg. Nyckebyvillorna må vara fina på utsidan, men de står på tok för trångt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig på inklämd i detta övre medelklassgetto.
Intill Ralph Erskines hem låg ytterligare en modernistisk skapelse: Peter Celsings villa. Tyvärr tog jag mig inte för att fotografera den. Erskines villa blev däremot väl dokumenterad och de bilderna kommer nästa vecka!
Skymningspromenad mot Västerbron
Solen håller på att gå ner och jag är på väg mot Södermalm via Västerbron. Vid Fridhemsplan ringlar bilköerna långa och solen står helt lågt. Det är inte varmt, men ljuset är äntligen åter.
Ser ni att bron fortsätter bort i oändligheten? Himlen går från blått till laxviolett och billyktorna glimmar.
Intill Riksarkivet och höghusen dominerar orange som i strimmor strålar ut från en okänd källa. Endast siluetter framträder i det starka motljuset,
Helt i utkanten av gasverksområdet
Inte långt från Husarviken och vid Gasverksområdets utkant ligger en gammal tegelbyggnad som jag intalar mig själv varit en stationsbyggnad som hört till någon form av järnväg som går genom gasverksområdet. Eftersom jag inte vet hur spåren en gång gick, utan istället endast noterat rester av en järnbana, har jag bestämt mig för att låta detta vara den riktiga förklaringen.
När jag gick omkring i området i höstas passade jag på att titta in genom fönstren i huset som då stod tomt. I ett av rummen fanns resterna av ett ursprungligt kök, ty framför fönstret fanns en låg arbetsbänk vars underskåp hade luckor av gammal sekelskiftesmodell. Nu finns här ett vitt IKEA-kök och ekparkett på golvet. Det är tydligt att de byggnadsarbetare som bebor huset har krav på viss modern ”komfort”.
I uthuset finns något som liknar en förfallen tvättstuga. Inte speciellt antik, men maskinen är knappast tillverkad efter 80-talets utgång. Byggnaden är dock finfin. Särskilt svag är jag för panelen och taket.
Strax intill ligger en stor byggnad som jag tänker mig varit disponentvilla en gång i tiden. Idag är den kontoriserad, men exteriören är fin och intrycket är pampigt, ty den ligger på en liten höjd.
En svamppromenad tidigt i september
Natur och Kultur vid Karlavägsallén
Har ni tänkt på vilken vacker byggnad Natur och Kulturs hus på Karlavägen är? Huset uppfördes ursprungligen för Svenska Trävaruexportföreningens räkning efter ritningar av Sven Markelius och stod klart runt 1961. Det är en påkostad byggnad med fasader i natursten och någon slags bronsplåt (enligt Stadsmuseets byggnadsinventering). Se hur vackert det var en kall decemberkväll när jag promenerade hem från jobbet.
Tyvärr vet jag inte vem som utfört keramiken vid entrén som är både dekorativ och ett barn av sin tid.
Naturligtvis stod här en enfamiljsvilla som revs när denna nybyggnad skulle uppföras. Det är bara att beklaga och man får samtidigt hoppas på att detta inte upprepas och Natur och Kulturs byggnad får stå kvar.
Något är vajsing med exponeringen
Jag vet inte hur detta gick till, men något fel blev det. Endast kanten till höger blev korrekt exponerad när jag tog några bilder i september förra året. Eftersom jag uppskattar dessa bleka bilder beskar jag dem och här ser ni resultatet: utsikten från gångbron över till Katarinahissen och Gondolens uteservering.
Uppe vid Mosebacke, intill vattentornet, finns denna vackra byggnad som ligger intill terrassen med en av stans bästa utsikter. Jag vet inget om dess historia och har ej heller brytt mig om att ta reda på den.
Östgötagatan, denna utmärkta gata som tack vara sin ringa bred och sin varierande bebyggelse är en liten pärla. Jag hoppas verkligen att det blir något av planerna på ett turkiskt bad i den nerbrunna byggnaden en bit ned på gatan.
Några knappt märkbara nya finesser
Nu har jag tänkt till en smula och bytt ut länkarna under sidhuvudet. Det är ingen större skillnad jämfört med hur det såg ut förut, men jag tänker mig att det kan vara praktiskt att kunna välja mellan de ämnen som jag skriver mest om. Polaroiderna, både de i färg och de svartvita, ligger numera blandade. Glesbygden finns kvar och den avdelningen kommer jag att fortsätta med även detta år. Ny länkar är Litteratur, Arkitektur och Musik. Dessa ämnen skriver jag ofta om och därför tycker jag att det är bra om de finns. Egentligen borde jag samla alla bilder jag tar på något sätt, men eftersom de ofta hamnar under Arkitektur, och överhuvudtaget är en stor del av allt material, låter jag bli det. Glesbygds-projektet vill jag dock lyfta fram och polaroidbilderna får vara kvar av nostalgiska skäl.
Egentligen borde det till ytterligare en länk och den skulle i så fall gå till det typ av material som utgörs av inlägg som det om Dardels ateljévåning, gamla reportage från Svenska hem i ord och i bilder och liknande i den stilen. P.g.a. idétorka har jag dock inte kommit på en passande term.
Bilden ovan är ett självporträtt taget i provrum på NK i höstas.
Le quatrième gazomètre, Hjorthagen
Den fjärde gasklockan i Ropsten byggdes år 1932 och på dess omslingrande trappsteg kan man klättra nästan upp till himlen. För några år sedan fann jag den ful, men för varje gång jag passerar den, blir jag mer och mer förtjust. Tyvärr skall den rivas och ersättas av ett höghus. Byggnaden är inte alls omistlig, men jag kommer att sakna den när den ersättas av ett modernt höghus fyllt av fräscha människor i valfri ålder.
Eftersom jag ofta befinner mig i området har jag kommit att tycka mer och mer om det. Här finns förutom denna gasklocka en byggnad som ser ut att vara en tågstation, en påkostad disponentvilla i tegel (kanske var det här Ahlsell, gasverkets förste chef bodde – samme man som gav upphov till Ahlsellvägen) och Ferdinand Bobergs världskända gasklockor. En del byggnader kommer att få stå kvar, resten kommer att rivas. Jag hoppas att åtminstone något av den gamla gasverkskaraktären kommer att bevaras närr det nya området så sakterliga reser sig på dess gamla marker.
Och så Statens Normalskola revisited
Jag tror att det var strax innan jul som jag skrev om Statens Normalskola som ritades av Paul Hedqvist och som snart skall rivas för ett nybygge. Jag kunde inte hålla mig från att gå dit än en gång och även passa på att fotografera interiören för visst är ett ett vackert byggnadskomplex i tegel!
Byggnadskropparna är utspridda och har olika fason. Den sammanhållande faktorn är det gula teglet, takfoten och fönstersättningen.
Jag tror att det är en matsal som döljer sig i den åttkantiga byggnaden. Här är fönstersnickerierna bruna och har dessutom försetts med en bröstning i trä. Notera också burspråket i byggnadskroppen i bakgrunden.
Hur många skolor har det inte funnits som haft en fasad liknande denna? Få är dock så eleganta och de flesta har moderniserats under åren men Statens Normalskola är i det närmaste helt intakt.
Tillochmed entrépartierna har kvar sin ursprungliga snickerier. God kvalité och uppenbarligen har byggnaderna underhållits på rätt sätt.
På insidan ser man de enkla beslagen med sina rena linjer och varma material
Denna trappa är byggnadens verkliga clu! På motstående vägg stora franska fönster ut mot skolgården. Detta rum borde verkligen bevaras.
Även på insidan går det gula teglet igen. Fönsterbänkarna är i marmor och fönstren av den praktiska och mer eller mindre outslitliga perspektivmodellen. Lätta att öppna och dessutom ger de ”dragfri” ventilation.
Den entresollerade hallen har tyvärr fått en inredning som gör allt annat än förskönar. i denna vinkel ser man dock inte eländet i någon större utsträckning. Däremot framträder den rumsliga kvalitén.
Där det är som allra nättast i Fredhäll
På sina ställen är Fredhäll mycket vackert. Se bara på denna fastighet vid Orvar odds väg! Lägenheten högst upp måste ha varit en dröm när den var nybyggd i slutet av 30-talet.
Nedanför de höga ljusa husen ligger Fredhälls stolthet, de radhusartade lägenheterna mellan Snoilskyvägen och Orvar Odds väg. De 3 våningar höga och har entréer från båda gatorna. Från Orvar Odds väg kommer man in på det översta planet, från Solilskyvägen på det nedersta. De flesta lägenheterna tror jag är i etage, men vad jag vet är ingen i mer än två våningar. 2-3 rum är den vanliga storleken.
Dessvärre vet jag inte arkitektens namn, lika lite som jag presentera planlösningar på bygget. Det är hur som mycket fina och tämligen unika i sitt slag.
Visar KTH:s modernistiska byggnader
KTH är för många Erik Lallerstedts nationalromantiska byggnader vid Valhallavägen, men promenerar längre in på campusområdet möter man modernismens byggnader. Först kommer Kårhuset av Markelius, sedan tar 50-talets strama tegelbyggnader vid.
Visst är de vackra med sina strama fasader och vackra material? Rummen med sina stora perspektivfönster är lätta att vädra trapphusen är generöst uppglasade även de.
I detta hörn har tiden nästan stått still. Knappt någonting påminner om att året är 2011 och att många år förflutit sedan byggnaderna restes. Koppar och tegel åldras så vackert och kräver inget större underhåll.
Vilken stram och vacker trappa! Handledare av trä och marmor på våningsplanens golv. Den varma tegelväggen gör sig bra mot taket. Ljusa partier vid glasväggar, kontrasterar mot mörkare delar av interiören. Just blandningen mellan mörkt och ljust, stängt och öppet är något som jag tycker vi förlorat idag. Det är verkligen synd.
Frosten under julhelgens lugna dagar
Ni tror säkert att jag då och då vistas i en by där tiden helt stannat. Så är inte fallet, tyvärr. Däremot är kameran ett verkligt praktiskt verktyg när man vill välja vad man visar. Ljuga, skulle man kunna säga. Lagården på bilden ovan är vacker när man ser den från denna vinkel. Ser man den från någon annan, märker man direkt att byggnaden är ombyggd för ett annat ändamål och försedd med fula fönster. Sådant gillas ej!
Denna bild får dock sägas visa verkligheten, ty jag har inte tagit bort något utan bara försökt komponera en vacker bild en juldag när rimfrosten svept in träd och byggnader i sitt kalla skal.
Visst är det vackert med elledningen! Lika vacker är inte den röda byggnaden som är klädd i plåt. Nog för att den börjar få sin charm nu när patinan fått den i sitt våld och långsamt bleker den röda färgen. På långt håll och insvept i rimfrost ter sig dock verkligheten helt tilltalande ut.
När jag fotade denna stolpe hade jag fullt sjå med att inte få med den röda, relativt nybyggda villa som annars skulle ha synts längre ned i bild. Speciellt ful är den egentligen inte, men den är för ny, och det räcker för mig.
Jag älskar denna allé men är inte alls lika förtjust i det hus som hör därtill. Innan det byggdes om på 30-talet var det elegant, nästan skirt. Nu är det kompakt och tungt och dessutom gult. Därför nöjde jag mig med att fotografera allén.
Modernistiskt på Malmskillnadsgatan
Dagarna innan julafton slog jag ihjäl ett par minuter på Malmskillnadsgatan (nej, inga sådana associationer tack!) och promenerade fram och tillbaka vid viadukten över Hamngatan. Innan cityregleringen gick Hamngatan brant upp mot Klarabergsgatan och av Sveavägen fanns inte ett spår här nere, ty den började först uppe vid Konserthuset. Byggnaden på bilden ovan tillhör Handelsbanken (om jag inte missminner mig). Jag tycker att fasaden är mycket vacker men har aldrig besökt interiören.
Denna guldskimrande fasad är en del av Galleriankomplexet. Rent grafiskt är den ståtlig och gör sig ypperligt på bild. Kanske är den inte lika lyckad i verkligheten, jag är inte riktigt säker. Brunkebergstorg blev hur som tämligen förstört när man nybyggde det och glömde att fylla det med butikslokaler i bottenvåningen.
Lite längre upp på Malmskillnadsgatan, vägg i vägg med huset på bilden högst upp, finns denna levande fasad där fönstren ömsom skjuter ut, ömsom dras in. Det tycker jag är vackert, särskilt när solen står lågt och skuggorna tillåts spela på fasadstenen.
Regn och slask är inte alls mitt väder
Det är då ett eländigt väder just nu! Borta är de kalla och klara vinterdagarna och åter är de mörka nätterna. Det är nedslående. Jag sitter och tittar ut genom matsalsfönstret och ser att snön börjar försvinna från marken. Det är en fin plats att sitta på, ljust och ombonat med växter i fönstret och på väggen. Mittemot har jag skivspelaren och till höger en bokhylla full med skivor. Ovanför skivspelaren hänger en vacker rana i toner från svart till orange.
När jag kliver upp dessa trista dagar brukar jag lyssna på London. I brist på The real GBS får man hålla till godo med några inspelade rader.
You showed me a book about the new British dandy. Beautiful boys in exquisite fabrics. Oh-oh-oh! I ate it like candy and brushed my teeth in whitening bleach.
Älskar dessa rader, trummorna och pianot.
Har jag talat om det? Jag läser en kurs just nu, Estetik. För mig är allt detta nytt och intressant och jag tycker att ämnen lär mig något som jag bör känna till. Vi får se hur det artar sig. Förra veckan var det ett sådant strålande väder när jag promenerade till lektionen. Snön var vit solen sken. Inte var det speciellt kallt heller. Det var en strålande start på en ny dag.
Nej, det är dags att utför några ”hushållsnära tjänster”. I sitt eget hem. Ni andra kan lyssna på Stella by starlight.
Ett norrländskt barn som gillar kaffe
