December 2011, åren går som bekant och snön kommer inte så tidigt nuförtiden men dagarna innan jul brukar den ha lagt sig, åtminstone i Norrbotten och så töar det lagom till nyår. Det är helt enkelt ingen ordning längre.
Annat var det när jag var barn och temperaturen sjönk ned till i 43 grader en juldag när vi skulle till moster Sigrid i grannbyn. Det var till att pälsa på sig ordentligt och sidorutorna immade naturligtvis igen men bilen gick som en klocka och ispropparna lyste med sin frånvaro.
Rundlogar är imponerande byggnader. Runda är de visserligen inte, men de har åtta sidor och därmed närmar de sig cirkelns form. Dena loge är dock på glid. Plåttaket har börjat lossna och nog ser den ut att ta satt sig något. Dessutom verkar porten vara på drift. Syn på så rara ärtor.
Nu vet jag inte alls när detta hus är byggt, det är inte alltid så lätt att säga. En bra bit in på 1930-talet byggde man allt annat än funkis. Detta fina jugendhus finns i krokarna av Robertsfors. Idag är dock uthuset rivet och hela tomten förvandlad till byggarbetsplats. Jag undrar just hur länge själva huset blir kvar. Det är fint och tämligen orört.
Taket är allt lite svajigt, kanske var det därför som det revs, eller så stod det i vägen för något bygge. Jag gillar den där typen av byggnader. Funktionalistiskt enkla, som så många av lantbruksbyggnaderna, och även bostadshusen för den delen. De var aldrig lika utstyrda som mer påkostade hus i stan och det kan verkligen vara vackert.
Är man inte van vid dem, är det kanske inte så lätt att vänja sig vid dem, men har man vant sig vid dem, hör de sommaren till.
Jag är inte uppvuxen med dem, så det tog sin tid, men nu är de en del av sommaren, men nog är det vackrare med hässjor, men dem har jag heller inte upplevt.
En fin byggnad tycker jag och antagligen ett garage. Funktionalistiskt betonat dessutom och jag tror att det är uppfört av betonghålsten. Kombinationen av pulpettak och gamla spröjsade fönster tycker jag är extra intressant, men man tog ofta vad som fanns till hands förr och det ger verkligen intressanta byggnader.
Jag vet inte om den står kvar, men för några år sedan fanns den där iallafall, den gamla träkiosken i Svartöstaden. Kanske användes den bara sommartid, ty jag har svårt att tänka mig att det gick att hålla någon värme alls i den där kåken med sina tunna väggar och stora fönsterytor. Gissar också att behovet av svalkande dryck och glass är försumbart under den kalla årstiden på dessa breddgrader. Fin är den iallfall och jag hoppas att den finns kvar
Ett vackert hus som dock inte verkar vara bebott idag. Välbevarat och med trappa av modernare snitt upp till dörren. Västerbottenskåkarna var ofta rätt påkostade förr. Om jag inte minns fel var det under en promenad en juldag som jag fick fotograferade. Gamla hus gör sig bra i snö, detaljerna kommer mer till sin rätt tycker jag, men det är väl en smaksak.
En bit från vägen, nästan inne i skogen. Mer eller mindre helt omringad av växtlighet och utan något tak står den gamla timmerbyggnaden. Det var nog ett tag sedan taket rasade in men de stockar som finns kvar är dock förvånansvärt fina.
Man ser dem överallt, lador och andra överloppsbyggnader som lämnats utan underhåll. Förr eller senare störtar de samman, eller ruttnar nerifrån då stockvarv efter stockvarv försvinner i den fuktiga jorden.
Utsikterna för en vit jul är verkligen inte de bästa detta år. Även i norra Sverige är det si och så med snön och kylan. Även om det finns snö, töar och regnar det med jämna mellanrum och jag tar därför fram en bild från julen 2011 när snön visserligen inte låg alltför djup, men när den iallfall var någotsånär fluffig och kall. Vackra var de också de korta dagarna när solen knappt når över trädtopparna.
Vintern i december och januari är verkligen mörk och kall (åtminstone om vädret är någorlunda normalt). Annorlunda ter den sig i mars när solen fått tillbaka sin kraft och varma dagar följs av kalla nätter. Snötäcket sjunker ihop och blir hårt och marken blir bra i sluttningar och skogsbryn. Det är en härlig tid! Dessutom blir dagarna längre och längre och kvällarna ljusare och ljusare. Det är en fantastisk årstid!
Men nu är det som sagt december och varmt, blåsigt och regnigt. Skönt på sitt sätt, men det kompakta mörkret är inte något som jag gillar, bättre då om marken ligger vid och gatlyktornas ljus lyser upp.
Ett bra sätt att påminna sig orsaken till den jul vi firar här uppe i orden kan vara att plocka fram flanellografen ur gömmorna och berätta sagan om det lilla Jesusbarnet, de tre vise männen och jungfru Maria. Även om vi i Sverige är tämligen sekularisrade och jag inte är troende tycker jag om att tänka på den kristna julen, varför vi firade den och hur annorlunda det måste ha varit för knappt 100 år sedan när kristendomen på ett annat sätt präglade Sverige.
En flanellograf är en flanellklädd tavla på vilken man fäster olika figurer och bilder. Som ni förstår hörde den hemma i en era när man hade helt annorlunda möjligheter att presentera bilder. Idag framstår den nog som rätt mossig, men kanske just därför blir den också intressant. Här en äldre bild som visar hur man kunde använda flanellografen så sent som på 60-talet på Bergs reklamskola.
Vitslaskig jul, det är verkligen inget vidare, men tyvärr är det inte så ovanligt idag. Denna jul drog jag hem skogskojan från skogen där den stått och förfallit så att masoniten på taket lossnat och rötan var på väg att förstöra regelverket och takets underlag. Nu är den reparerad och ser inte så tokig ut, även om underredets medar nog skulle behöva bytas men å andra sidan står kojan parkerad idag och det finns inget större behov av att flytta den.
Det är några år sedan nu som Stockholm hade snörika och kalla vintrar men i början av 10-talet var det verkligen riktigt kallt och snöigt. Bilden tog jag februari 2010 på Tegeluddsvägen och det är Frihamnens silos som tornar upp sig i bakgrunden. Jag minns hur vackert det var detta år och hur tyst det var på Östermalms gator. Biltrafiken dämpades av den myckna snön och nätterna blev ljusa när gatubelysningen reflekterades i allt det vita. Nu när höstmörkret är kompakt regniga kvällar och nätter är det lätt att längta tillbaka.
Jag tycker att det är klent beställt med ljuset under julhelgen, åtminstone i Norrbottens kustland. Fast jämför man med Kirunas svaga dager är det naturligtvis väldigt ljust. För två år sedan tog jag en bild på verandan. Där hängde en trasa på tork i iskylan. Säker är jag inte, men nog tror jag att det är pappas gamla kalsonger som fortfarande var i tjänst, men nu som någon form av trasa, eller ”slarva” som man brukar säga. ”Slarvmatten”, ja så kan man säga om trasmattor och då förstår ni vad jag menar.
I bakgrunden de snötyngda granar som man gärna ser denna årstid. Ack, måtte det snöa till jul!
Det är en dramatisk himmel som tornar upp sig bakom vattenreservoaren vid Lill-Jans. Kanske är det Vår Herre som fräser och frustar över hur allt elände i vår värld. Jag betvivlar att han tycker att bankerna i västvärlden har har uppträtt ansvarsfullt.
Låt oss nu glömma det eländet och istället unna oss lite stadsromantik. Dofterna, luften och tystnaden är inte densamma som på landet. Lika lite som jag kan glömma den klara, svala och doftande Norrlandsnatten när det börjat skymma i början av augusti, lika lite kan jag glömma Sibyllegatan en mörk natt med våt asfalt och råkall kyla en natt i november. Och båda har sin charm.
Stadsromantiken flödade i grammofonaffärerna under en lång period av 1900-talet, precis som inom litteraturer (kanske mest i de något sämre genrerna). Ivar-Lo Johanssons roman Kungsgatan visar dock på baksidan av ungdomens längtan att lämna landsbygden för ett liv i staden.
När kvällens mörker sig sänker, jag ser från mitt fönster vår stad, den som många vackra tankar skänker, om dig finns ännu oskrivna blad.
…
Varje gång jag blir besviken, staden delar troget min sorg.
Dessa två inspelningar från 1942 med Sam Samsons orkester och Greta Wassberg vid mikrofonen gjordes i Sagabiografen på Kungsgatan men utgavs först 1943. Här finns inte någon statarflicka vid namn Martha som prostituerar sig. Här är drömmarna ljusa som den skira sommarnatten.
Då och då går jag över bron till Lidingön. Jag promenerar längs med den lilla bro där Lidingöbanans tåg passerar med jämna intervaller.
Där bron angör ölandet, finns ett förtjusande virrvarr av banor. Gångbanor, tågbanor. Och ovanför susar den stora motorvägsbron förbi.
Mitt i alltihop står en liten kantig gulmålad liten byggnad. Kanhända ett trafikstört läge, men utsikten måste vara helt bedårande.
När jag senast passerade låg snön djup och vattnet var endast öppet precis under bron. I övrigt var allt lugnt, stilla och fruset. Och soligt och vackert.
Några bilder från mitt hem i staden. Observer hur vitt och fräscht jag har det! Här jag flyttade hit ville jag ha ett ljust hem och det fick jag, ty fönsterytorna är gigantiska och hörnvåningen ligger i sydväst.
I det rymliga vardagsrummet finns flera rum. Längst in ligger en hall och den syns till vänster i bild. Där har jag barskåp, en fåtölj och en vägghylla full med skivor.
Mot ljuset i söder finns ett stort fönster med balkongdörr intill och en öppen spis. Sommartid blir solen lätt lite påträngande så gardiner eller persienner är bra att ha. När bilderna togs var gardinerna nerpackade inför den stundande fasadrenoveringen.
Denna del av vardagsrummet kallar jag matsalen. Här finns ett stort hörnfönster och relativt gott om plats för ett matbord som även tjänstgör som arbetsbord. Till höger ytterligare en skivhylla.
Intill köket finns en liten sluss som även leder till sovrummet. Bakom dörren till vänster finns två stora garderober. Rakt fram den gröna köket. Golvet är inte ursprungligt, det låg ett trasigt linoleumgolv där när jag flyttade in. Det gick också i grönt. Ovanför diskbänken sitter två stora speceriskåp från Boet. Den hittade jag i grovsoprummet när några grannar renoverade. När jag flyttade in satt ett fult 80-talsskåp på deras plats, men det monterade jag ned.
Hittade några gamla bilder som jag måste ha tagit för ett par år sedan innan jag skruvade samman denna gamla traktor. Nu var det visserligen inte så mycket som behövdes göras, förutom byte av vattenpump med tillhörande slangar. Alla plåtar som täcker mtorn saknas dessutom på bild och e satte jag också tillbaka.
Motorn är fyrcylindrig och avsedd för bensin eller fotogen. Den går dock bara starta på bensin, inte på fotogen. Sedan motorn väl blivit varm, kan man koppla in fotogenen och ur bensinen medelst en liten kran. Det finns också en omkopplare vid grenröret som kan ställas in för fotogen eller bensin. I läge fotogen värmer avgaserna upp luft/bränsleblandningen för bästa förbränning.
Idag kör man inte på fotogen. En gång i tiden var detta bränsle betydligt billigare och då lönade det sig att använda det. Idag går det knappt att köpa fotogen, men en liknande blandning kan fås om man blandar diesel och bensin, åtminstone kunde man göra det för ett pr år seadn. Idag verkar det lite problematiskt.
Frihamnen. Banankompaniet. En solig höstdag för drygt 3 år sedan. Om 10-20 år kanske det finns bostäder här och hamnområdet är ett minne blott. Inga slitna plåtskjul, inga lyftkranar. Men fullt med dyra bostadsrätter i den tidens stil.
Jag kommer att sakna detta område. Både Värta- och Frihamnen och allt som ligger däremellan. De slitna kåkarna och de härliga promenaderna. Jag tror inte att jag kommer trivas lika bra med den fräschör som kommer ersätta dessa slitna hus.
Snygg bild, inte sant. Ett kranvagn med stockar och en förfallen gammal lada. Jag ångrar verkligen att jag inte tog fler bilder i somras när jag arbetade, men orken räckte inte riktigt till. Dessutom är det inte riskfritt att ha kamreran med sig i traktor och på fält. En olycka händer så lätt.
Denna bild är också bra. Skogskojan på sin plats i skogen, sin före detta plats bör tilläggas. Visserligen bör skogskojor stå i skogen, men används de inte är et bättre att ha dem under uppsikt vid gården. Den där lilla gläntan är dock helt bedårande och är en del av en skogsväg som svänger åt höger och försvinner ut ur bild.
Det är en vacker skog. Lite för tät. Mystisk. Borde nog gallras, men uppskattas det av skogens rån? Den går från en by till en annan. Skiftena går i breda strimmor från min by över en ås, blomsteråsen, till träsket i grannbyn. En gång i tiden fanns det några slåtterängar där också, och vi i vår by odlade potatis på våra marken ner mot träsket till, för där dröjde det lite längre innan frosten kom.
En julpromenad för snart ett år sedan. I Gammalbyn, det finns säkert flera, men denna ligger i Flarken, Västerbotten. Huset är inramat av grönska, avlövad sådan och dessutom oönskad. På sommaren ser man knappt denna gamla fina kåk som jag undar när den kana vara byggd.
Den ser ut att ha moderniserats och reveterats efter kriget för att anpassa sig till den nya tidens ideal och komfortbehov. De många årens förfall har dock gjort sitt bästa för att påskynda förfallet.
Det kan tyckas konstigt attest så fint hus får stå och förfalla i en by som är allt annat än avfolkad. Kanske har marken sålts och brukas nu av en storbonde vilket degraderat husets värde. Vad är väl ett gammalt hus jämfört med bördig jordbruksmark?
Vint och snett och snart ramlar garaget till höger samman. Vackert mitt i förfallet, men dessvärre är snart denna enkla byggnad ett minne blott.
Visst är det vackert! Men nog förtjänar våra ängslador ett bättre öde än att långsamt störta samman; vrida sig i krumbukter för att slutligen förvandlas till hög med stickor.
Trots att ladan tagit stöd, hotar den att kantra. Taket har rasat in och stockarna är angripna av röta. Och landskapet som är så vackert, där det ligger på sluttningen ned mot en sjö!
Ett uthus utan tak, en dörr på trekvart och snart är hela byggnadens saga all. Beauty i förfall.
Det finns mycket som är vackert på landsbygden, men alltför få som vårdar detta kulturarv. Man kan fråga sig varför människor är så benägna att tränga ihop sig i städerna, trots att de ofta lever rätt isolerade i sina lägenheter.
Vackert belägna på en äng omgiven av skog ligger några gamla slåttarstugor med tillhörande uthus. Det är en av mina favoritplatser, oavsett årstid. Byggnaderna står på en liten höjd, och delvis i en sluttning. Helt pittoreskt.
Till höger i bild ses ett av uthusen och till vänster i fonden, två ängslador. Det är en imponerande anläggning!
Att man byggde upp allt detta berodde på att avstånden var stora till den egentliga gården och för att kunna bruka dessa utskiften fick man åka närmare milen. Att åka fram och tillbaka var inget alternativ och istället byggde man en enkel boning för den eller de sommarveckor som slåttern tog i anspråk.
Bostadshuset är en timrad parstuga som någon gång fått en lite modernare bro som vid det här laget börjat rosta. Brunn finns där också, men överbyggnaden, om den nu någonsin har funnits saknas.
Under huset finns en matkällare. Värdefullt när sommaren är varm och el saknas. Som ni ser har huset delvis klätts in med panel vilket aldrig avslutades. Hur det nu kan komma sig.
Det måste ha varit runt den 18 maj och naturen hade ännu inte blivit grön, utan gick istället i de behagliga halmgula nyanser som jag tycker så mycket om. Värmen hade dock kommit och inom en vecka skulle den späda grönskan helt dominera. De långa skuggorna var också på väg bort.
Maj är en månad då mycket händer i landets norra delar. I de första dagarna ligger fortfarande spridda högar av snö där solen inte riktigt kommit åt och nätterna kan vara isande kalla. När första juni närmar sig är hela naturen grön, lökväxterna blommar och syrenen börjar så sakteliga vecka ut sina knoppar som om någon vecka går i blom.
Det är med andra ord mycket som sker under drygt 4 veckors tid. Mycket mer än man kan tänka sig om man är uppväxt i landets mellersta och södra delar.
Detta är råoljemotorn Ideal från Torps mekaniska verkstäder i Torpsbruk. Motorn är en s.k. råoljemotor, även kallad tändkulemotor, och går att köra på lite av varje, även majs- och rapsolja. Under 2:a världskriget körde man ibland på sillolja, så man får nog säg att konstruktionen är rätt flexibel.
’
Här kan man läsa att effekten är 25 hk vid 500 varv/minut. Det är inte några höga varvtal som denna motor gör, utan istället får man ut maxeffekten vid ett varvtal som understiger en modern bensinmotors tomgångsvarvtal.
Jag hittade ett klipp på där man kan se råoljemotorn Ideal i funktion och höra dess klassiska dunkande ljud. Vill man läsa mer om konstruktionen klickar man här.
I somras körde jag en annan väg än jag brukar när jag skulle till en liten by i Luleå Älvdal. Omväxling förnöjer och man får se något nytt. Dessvärre var vägen stundtals grusad och jag är ovan att köra amerikanskt på rullande grus. Låg fart blev resultatet, till medtrafikanternas förtrytelse.
Längs med vägen stod en gammal plåtkåk som jag antar inhyst någon form av verkstad när det begav sig. Plåt är väl inte mitt favoritmaterial, men lite lagom förfallen kan den vara mycket dekorativ. Industriromantisk.
Ser ni balken längst upp till höger i bild? Något måste man ha lyft här, frågan är vad. Jag ser ingen lucka som tyder på att man lyft in grejer i huset. Kanske är det någon som vet?
En fantastisk kväll; kanske var det den där nästan tropiska majkvällen i slutet av månaden. Jag minns inte riktigt.
Jag gör ofta korta cykelturer på somrarna. Inte längre än ett par kilometer. Friheten i en cykeltur är inte dum. Det är bara att hoppa upp och trampa iväg. Lättare och enklare än att sätta sig i en bil som man dessutom inte ids parkera vid vägkanten när det dyker upp något snyggt.
Aldrig tycks de ta slut, de vackra gårdarna i Västerbotten som lämnats åt sitt öde. Detta hus ovanligt, ty den gamal enkelstugan har byggts ut åt baksidan till och har därmed fått ett helt nytt utseende.
Jag kunde inte låta bli att titta in genom fönstren och såg hur fint det var där inne. Ansatt av tidens tand, men torrt och fint ty plåttaket håller fortfarande tätt. Hur prisvärt vore det inte att köpa detta vackra ställe och bara göra det allra nödvändigaste, dvs röja upp, måla och laga det som är trasigt. Vilket underbart sommarhus!
Till gården hör en rätt så pampig ladugård. Tämligen välhållen dessutom. Jag saknar kunskapen att bedöma när den är byggd men gissar på 30-tal eller något senare.
Jag tror att det var dagen innan midsommarafton. Det hade precis regnat och vi tog en promenad till en liten by i byn någonstans i Västerbotten. Där i en slänt ned mot åkrarna låg en gård från efterkrigstiden. Både ladugård och bostadshus av äldre snitt och i fint, orört skick.
Ladugården var fantastisk! Den kan inte ha använts på många år. Jag skulle gissa på 60-tal eller tidigt 70-tal. Mjölkmaskinen var av primitiv modell och någon rörmjölkning hade man inte bestått sig med.
Det fanns plats för båda kor och ungdjur och de gamla båsen fanns kvar. Rännan som djuren utfodrats i var i trä. Det var så otroligt vackert.
Hölidret, vars infart s att säga var genomgående, hade som så många andra byggnader från denna tid en stor skjutdörr som skydd om omvärlden. Den del som innehållit djuren var på klassist maner murad i lättbetong och resten av byggnaden var en lösvirkeskonstruktion. Såhär såg de flesta ladugårdar ut som byggdes på 50-talet i Norr- och Västerbotten.
På väg hem passerade vi ytterligare en ladugård. Även den var av liknande modell och mycket litet använd. Skjutdörren var blåmålad i en vacker, solblekt nyans.
Jag skulle kunna äga hur många ladugårdar som helst av denna sort. De är så vackra!
Jag tror att det var år 1861 som Stockholms hospital för sinnessjuka invigdes i den vackra parken vid Konradsberg på Kungsholmen. Precis som vid många andra mentalsjukhus, fick de intagna hjälpa till med praktiska sysslor, ty det sågs som en del av behandlingen. Eftersom självhushåll till stor del rådde, fanns det gott om arbetsuppgifter.
Doktor Ludwig Scholz och Axel Enwall sammanfattade skötarnas riktlinjer som följer:
Skötaren bör alltså lära sig ge akt på sig och att icke glömma, att hvarje menniska under sjukdomens dagar är ömtåligare och känsligare än under helsans, och därför måste behandlas dubbelt så grannlaga och hänsynsfullt. Arbetet är ett läke- och eller hjälpmedel till bibehållande af ännu förefintliga själskrafter och tillika ett medel att lugna och välgörande afleda från sjukliga tankar och drifter.
I mitten av 90-talet lades Konradsbergs mentalsjukhus ned och in flyttade Lärarhögskolan. Idag är både parken med sina vackra byggnader något av en sevärdhet. Trots närheten till Drottningholmsvägen är detta en verklig oas som är värd ett besök. Särskilt lugna sommarkvällar när studenterna lyser med sin frånvaro.
År 1962 byggdes det vackra, veckade huset efter ritningar av Henning Orlando. Det är en slående elegant på toppen av Marieberg och dessutom nyligen restaurerat på ett riktigt förtjänstfullt sätt.
Hit flyttade genast Tage Erlander och hans fru, ty de saknade vräkiga vanor och villa i Bromma och trivdes därför alldeles utmärkt i dessa nybyggda hyresrätter. Idag är huset ombildat till bostadsrätter och man får anta att det inte är särdeles billigt att njuta den vackra utsikten och sällan är den vackrare än när hösten står i sin rikaste skrud.
’
