Etikett: Olle Hedberg

Förra sommaren läste jag några av Olle Hedbergs romaner. Vissa tyckte jag mycket om, framförallt de om Iris Mattson och Bo Stensson Svenningson (har bara läst två, inte de två första och den sista). Nu har jag precis avslutat Grop åt andra som är den första i trilogin om Karsten Kirsewetter. Till viss del liknar den böckerna om Stensson Svenningsson vilket dock inte skall tolkas som de ej är värda att läsas, tvärtom, jag blev mycket förtjust i Grop åt andra, framförallt den avslutande tredjedelen.

Karsten Kirsewetter har växt upp med sin far, överstelöjtnant Kirsewetter, och sin mor, änkegrevinnan von Zeta som gifte sig med varandra på äldre dagar. Resultatet av denna allians blev Karsten och denna yngling studerar vid läroverket när boken tar sin början.

Det trista tyg som Karsten fått av sin mors syster med man faller honom inte på läppen så istället beger han sig till en grannstad och lyckas bli av med rullarna genom att knacka dörr. För en del av slantarna köper han sig en gatflicka, ett nöje som tar endast 15 minuter, men som under lång tid gör sig påmint genom den veneriska åkomma som blir resultatet av besöket.

Karsten förflyttas till Stockholm och läser klart gymnasiet och gör sedan värnplikten i Gråsten och där träffar han en ung flicka som han förälskar sig i. Sonja Strömbäck har en tjänst som hembiträde men till hösten flyttar hon till Grenoble och det kommer så småningom även Karsten, fast besluten att vinna den unga Sonjas hjärta.

Det är i skildringen av Karsten och Sonja under deras två veckor tillsammans i Frankrike som boken vinner mitt hjärta. Sonja, som inte vill bli en vanlig fru utan som vill skaffa sig utbildning, jobb och en härlig älskare, och Karsten som den mer konventionellt lagda som önskar fru, barn och en borgerlig trygghet.

Det finns ytterligare ett avsnitt som jag tycker mycket om och det är när hans far, överstelöjtnant Kirsewetter planerar för framtiden, köper sig en gård och inrättar sig för en ålderdom på landsbygden och vet att hans dagar är räknade, något som blir allt tydligt när ålderdomen är nära. Jag tycker om Karstens far, till skillnad från hans högfärdiga moder, som visserligen har sina poänger, inte minst när han faller död ner i damrummet på Grand Hotel Royal, men som i övrigt inte lämnar några djupare avtryck i romanen.

Det finns ytterligare två delar i trilogin och nu vill jag naturligtvis läsa dess. Låt min finna dem på närmaste begagnataffär!

När jag läste Iris och löjtnantshjärta för ett par veckor sedan blev jag förtjust i den unga Iris Mattsson, jungfru hos den tämligen förskräcklige Robert Motander. Iris Mattsson förekommer i ytterligare en roman av Olle Hedberg, nämligen Fria på narri, där vi möter henne som ung 17-åring, helt ovan med kärlekens fröjder. Det dröjer dock inte länge innan hon som jungfru åt en familj på landet, får smaka förälskelsens och erotikens lockande frukt.

Jag blev verkligen glad när denna trevliga roman i vacker billighetsupplaga (Folket i bild) damp ned i min brevlåda. det var Anna Brodow som skickat den till mig efter att ha hittat den i en bokhylla. Jag slukade den på några timmar och är faktiskt riktigt förtjust. Den är underhållande och charmig och dessutom mycket kvick. Att Hedberg gör narr av den förljugna borgerligheten har jag inget emot. Och så tycker jag mycket om Iris Mattsson.

Att läsa Fria på narri är litet som att läsa en gammal kriminalroman. Inte för att den handlar om äktenskapsbrott, utan för att karaktärerna är tillspetsade. Vem som är lustigast skall jag dock låta vara osagt, men kanske är det den ogifta vegetariska fröken vars värld nästan rasar samman när hon får redan på sina grannars uselhet. Vad tjänar det då till att uppfostra föräldralösa och fattiga barn?

Nu när jag har läst en fyra-fem böcker av Hedberg så måste jag säga att jag tycker att han är något av en kvinnoförfattare. I fyra romaner har kvinnorna spelat huvudrollerna, i den femte var det den unge Bo Stensson (det är således fem jag läst!). Med kvinnoförfattare menar jag också att han skildrar män på ett sätt som jag inte tycker är helt vanligt för sin tid. Jag kanske har fel här, men jag tycker att Hedbergs unga män kan vara lite mindre gubbiga än män i allmänhet är i romaner från denna tid. Jag uttrycker mig luddigt, och har svårt att finna exempel, men jag finner det lättare att ta till mig hans män än många andras.

Hur som. Läs Fria på narri. Om inte annat för att det är en rolig bok! Den kostar en spottstyver på Bokbörsen eller på närmsta antikvariat.

Iris och Löjtnantshjärta, kan man tänka sig en vackrare titel? Olle Hedbergs roman från 1934 filmatiserades 1946 av Alf Sjöberg med Mai Zetterling och Alf Kjellin i huvudrollerna som Iris Mattsson och Robert Motander. Fotot stod Gösta Roosling för, mannen som gjorde många vackra bilder för SF-journalens räkning.

Den åldrade och levnadsglada fru Asp, som gärna värmer sig med en konjak till frukost, bebor en charmerande våning vid Norr Mälarstrand. Hennes hembiträde, Iris Mattsson, är en charmerande fröken i 20-årsåldern som sköter sin husmor med största omsorger.

Familjen Motander, med patriarken Oscar i spetsen, är genom giftermål släkt med frus Asp. Sonen Baltzar är en rätt förskräcklig man som närmar sig de 40. Hans fru Greta är en förtjusande varelse som har ett mycket gott öga till makens bror, fänrik Robert Motander.

Efter en middag hos fru Asp, bjuder Robert Iris på bio och en kärlekshistoria är med ens under uppsegling. Iris gör sig inga illusioner, sin ungdom till trots har hon redan träffat många män som svikit det enkla, men mycket förtjusande lilla hembiträdet.

Den familj Motander som Hedberg målar upp är nästan grotesk. Systern Mary är mer eller mindre galen och hennes man är både hunsad och tämligen obegåvad. Fru Asp, som kommit sig upp via äktenskap, är det dock lättare att känna sympati för. Kanske är det på grund av hennes rädsla för sjukdom och död, och viljan att roa sig till slutet, som gör henne mänsklig.

De avslutande kapitlen hör absolut till bokens bästa. Den vidrige Baltzar står i så stark kontrast till den sunda Iris att man verkligen ryser. Hur utnyttjar han inte det tragiska dödsfallet för att plåga sin hustru!

Jag tycker mycket om slutet och hur livet går vidare enligt beprövat mönster. Vissa har vunnit på det som passerat, andra har förlorat.

För ett par dagar sedan, närmare bestämt i lördags, gick jag till Stadsbiblioteket för att låna några böcker av Olle Hedberg. Hedberg, som både satt i Svenska akademien och såldde böcker i parti och minut, är idag praktiskt taget bortglömd. Googlar man hans namn, dyker det upp mängder med träffar på en Idol-deltagare. Texter om Hedberg är det ont om, men jag hittade en utmärkt och uttömmande här. Läs den!

Väl på Stadsbiblioteket fann jag en halv löpmeter med hans böcker högst upp i rotundan. Av dem valde jag tre och den jag först började läsa av Vackra vita tänder från 1943. Denna bok är den tredje i serien om Bo Stensson Svenningsson (Hedberg skrev åtskilliga serier, bl.a. om Karsten Kirsewetter och Iris Mattson).

Den unge Bo Stensson är förlagd till en norrländsk garnisonsstad där han gör sin rekryt, samtidigt som han läser om kvällarna. För det sistnämnda ändamålet hyr han ett rum hos en änkefru Lantmansson. Vid ett besök på danssyltan Röda Caféet träffar Stensson en ung fröken Maj Rydén, fattig men med pretentioner. Denna unga kvinna väcker Stenssons erotiska aptit och de inleder ett förhållande.

Berättelsen är verkligen mycket daterad till det yttre och jag irriterar mig på den hemska fröken Rydén som hela tiden låtsas vara av bättre börd och gör sitt bästa för att pungslå den den unge rekryten. Samlivet dem emellan är fascinerande, ty det finns inte mycket som binder dem samman om man bortser från det erotiska. De verkar inte vara överdrivet förtjusta i varandra och de spelar ständigt ett spel.

Förutom de två huvudpersonerna skildrar Hedberg Stenssons fader som besöker sonen i regementsstaden. Sten Svenningsson  är en kedjerökande och lätt alkoholiserad man som snart skall gå i pension och som är rädd för den kärva ekonomiska tid som då stundar. Fröken Rydéns väninna, den fula och kyska kyrkoherdedottern Esther Linell som också tjänar som moraliskt alibi till sin något lättfotande kamrat, hör även hon till det persongalleri som Hedberg skildrar. Till skillnad från Agnes von Krusenstjerna gör han det dock på ett bryskare och mindre raffinerat vis. Jag tycker att det finns något klumpigt över dessa individers tankar, åtminstone som de möter en i texten.

Huruvida Hedberg är en författare som tål att återupptäckas är ännu för tidigt att sia om. Jag tror dock inte att han hör till de verkligt stora berättarna.