Konsten att förstöra en småstad, 1

Ni minns väl Anders Wahlgrens filmer om rivningsraseriet i Stockholm? Jag tänkte att vi skulle titta närmare på en lite mindre stad som visserligen fått ett Domsvaruhus, men som till stor del skövlats av andra än kooperationen. Fram till mitten av 50-talet var Luleå relativt ålderdomligt, men med invigningen av nya Shopping, en galleria som ritats av Ralph Erskine, började en ny era. De gamla byggnaderna revs en efter en och nya mer eller mindre vackra restes. I början gick det riktigt bra, men allt eftersom åren gick sjönk kvalitén och skalan på byggandet ökade.

Idag har man med stort nit förstört det mesta av det som byggdes på 50-talet. Erskines fantastiska shoppinghus är mycket förvanskat och övriga byggnader har försetts med fula fönster och portar. Jag måste säga att man är konsekvent i sitt skövlande och att man skiter i om det är en resultatet av borgerlig regerings byggande man ger sig på, eller om det är socialistiskt ansatta byggnader som förstörs. Ingen går säker! Den senaste riktigt stora skandalen var Fritz Olsson-husen vid Storgatan som mejades ner för att ersättas med ännu en galleria. De var de sista välbevarade affärshusen med bostäder på en trappa upp som fanns kvar i staden vi nämnda gatan. Vissa protester hördes naturligtvis, men de flesta insåg att så gamla hus måste rivas för att ge plats åt nya, moderna. Jag var naturligtvis förbannad och kom mig inte ens för att fota husen.

Hur som haver så finns det dock en hel del gamla hus kvar i Luleå. Hur det kommer sig att de står kvar vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är en lycklig slump. På bilden ovan ser ni en relativt trevlig vy från ett kvarter nära järnvägsstationen.

Huset som skymtade till höger i bild det ni ser på bilden ovan. På klassiskt Luleå-manér har man tilläggsisolerat och klätt fasaden med plåt. Det är inte snyggt! Tittar man på fasaden och ser att den är indelad i olika delar medelst vitt listverk, är det lätt att tänka sig att den ursprungliga beklädnaden varit i en blandning av stående och liggande panel.

Här ett vackert gammalt privathotell som nyligen fått nya, mycket fula fönster. Verkligen synd på en så pass välbevarad kåk. Notera den vackert inramade entrén.

Detta är något av en idyll. Det vita huset i mitten har moderniserats medelst eternitplattor men är i övrigt hyfsat intakt, även om fönstren inte är så passande. Fastigheten skall strax rivas och ersättas med ett nytt hus som bättre utnyttjar tomtens möjligheter (dvs större byggnadsvolym).

Huset till höger, vars fasad i tegel är av senaere datum, är heller inte dumt. I början av 90-talet hade det fortfarande kvar sina ursprungliga perspektivfönster (jag tror att de var i ädelträ) och jag minns att det låg massiv parkett på golven och att köken var orörda. Idag är det upprustad och uppgraderingen till modern standard har inneburit nya fönster i aluminium. Jag antar att köken, de platsbyggda, numera har inredning i board och spånskiva; allt för att dagens hyresgäster skall få det bästa av det bästa och höjd hyra på kuppen.

Varför är det inte snyggt: Svartöstan


Svartöstaden strax utanför Luleå centrum är på många sätt en verklig pärla. Gamla enfamiljsvillor av enklare sort och diverse flerfamiljshus som i huvudsak uppförts för arbetarna i malmhamnen intill och när Norrbottens järnverk sedan startade runt 1940 blev många av invånarna arbetare där. I samma veva som järnverket startade sin verksamhet, blev stadsdelen känd för sin dåliga luft; att hänga vittvätt utomhus var inte att tänka på.

Idag är invånarna i denna stadsdel inte bara arbetare, utan många kulturellt verksamma har här inrett sina hem. detta har höjt områdets status och fastighetsbolaget Akelius köper upp hus som sedan rivs och ersätts med flerfamiljshus i två våningar. Många villor får också nya ägare som renoverar och bygger om – tyvärr görs detta oftast på ett mindre lämpligt vis.

I detta avsnitt av Varför är det inte snyggt? besöker vi Svartöstan och tittar på resultatet av plastfärgsmålade fasader, tilläggsisoleringar och plåtinklädnader. Vi får också se några verkliga pärlor i området. Akelius fula längor lämnar vi dock därhän.

Detta med färg är för övrigt ett intressant kapitel. Vid ett besök på Nordsjösbutik i Luleå fick jag veta att alkydoljefärg har den nackdelen att den bleks i solen vilket fick farbrorn bakom disken att avråda mig från den färgtypen. Alkydoljefärg är en vidareutveckling av linoljefärg och kanske inte världens bästa färg. Dock slipper man plastfärgens sunkiga egenskaper (bleks inte nämnvärt, men den släpper från underlaget när den åldras vilket inte är snyggt och det är svårt att få träet trärent igen om man vill måla om med en bättre färg). Påpekas bör dock att jag inte är någon expert på området.

Jag är mackägarens allra bästa kund

Det var en mycket vacker kväll så jag åkte till macken och gjorde någon glad. I ärlighetens namn vet jag inte vem, men jag kan ge mig den på att hen smålog när jag stannade vid pumpen och fyllde upp. Var gång jag tankar tänker jag att det måste finnas ett hål någonstans i bränslesystemet. trots att jag ägt bilen i tolv år har jag ännu inte hittat det.

Det finns mängder av broar som korsar Alterälven. Ja, det finns broar med bara ett par kilometers avstånd. Jag roade mig med att köra längs med älven och byta sida så snart det var möjligt.

Vad det är vackert på sina ställen! Lugnt, blankt vatten som skymtar bakom raka tallstammar. Där tallen växer är det oftast sandjord och har man tur är det så mycket sand att endast mossa och lav växer på marken. vackert och enligt säkra källor högst stärkande.

Jag fann en skyld där det stod Holsträsk. Det namnet påminner mig om något, om en originell dam som, när hon fick oväntat besök, blev så till sig att hon ritade ett kors i taket. Dock tror jag inte att hon bodde i Holsträsk. det var en annan by, med träsk eller vatten som ändelse.

Alterdalen är som sagt en vacker plats. Det finns två vägar, en på sörsidan och en på den norra. En gång i tiden fanns det affär på båda sidorna, både Konsum och privathandlare. Och så hade privathandlaren filial. Ingen verkar ha filial nuförtiden. Förstår faktiskt inte varför.

Ersnäs en varm & mulen sommardag

En inte alltför försumbar by, om än knappast särskilt stor för den delen. Några bönder, gamla hus och moderna villor.

En hel del gamla lador finns där också. Jag tror att ett flertal renoverats med EU-pengar. Renoverats för att landskapet skall konserveras; få vara sig likt, även om tiderna förändrats.

Den här gamla kåken, jag kommer inte ihåg om den var bya- eller bönehus, har av någon outgrundlig anledning fått behålla sina fönster. Det är inte så vanligt i norrbottensbyarna.

I byn finns också ett sågverk. Dekorativt tyckte jag och fotograferade på håll, ty jag vågade inte gå alltför nära. Att ”ta kort” med så märkliga motiv gör man inte utan bestraffning. Minns att jag en gång fotade ett gammalt industrihus med fina teakfönster och då kom det fram en gubbe och undrade varför i hela fridens namn jag tog en bild på det. Han var själv amatörfotograf, men kunde inte förstå mitt val av motiv.

Jag undrar om en åkare haft sin verksamhet här? De tre garagedörrarna tyder på det. Inte har man tre bilar utan anledning! Iallfall hade man inte det.

Svenska flaggans dag i Norrbotten

Sedan några år tillbaka firas Svenska flaggans dag i den lilla Norrbottensbyn medelst tårtbuffé i byaskolan.

Till denna tillställning kommer folk från när och fjärran; ja till och med från grannbyn som representeras av tant Ebba som är elegant som en riktig prästfru,

Resterna kan man naturligtvis lika gärna ta hem. Och kanske äta en annan dag. Om andan skulle falla på.

Rosådal, by som inte längre existerar

Det var ingen stor by, och egentligen sågs den nog som ett appendix till Sjulsmark. Där fanns tre gårdar. Två uppe på krönet, precis där backen ner till dalen började. Och ett hus nere vid ån. Det sistnämnda har jag en svag minnesbild av, ty det revs först i början på 80-talet och timringen köptes av någon, vem det nu kan ha varit.

Jag är inte vidare förtjust i hög kontrast, om nu någon fått det för sig. Så bristen på kontrasten i mina bilder beror icke på att jag är en oerfaren fotograf. Kanske beror den till viss del på dålig syn, ty i min värld är det oftast lite dimmigt.

Ser ni solstolen? Inte mycket kvar av den idag. I huset som stod intill, och som forslades bort, bodde min syssling under några somrar på 70-talet. Det fanns ett vindsrum på övre botten, vackert med isblå tapeter. Där uppe fanns också ett oinrett rum där hon spänt en hängmatta och där Led Zeppelin spelade på radion och regnet trummade mot plåttaket.

Jag brukar åka till Rosådal varje sommar. jag kör över bron och pressar in bilen på den igenväxta vägen som leder till resterna av huset nere i dalen. Jag tittar på solstolen och det som finns kvar av grunden. Tänk om huset fått finnas kvar! Vilket outsägligt vackert läge det haft! Helt utan grannar och med stora, uppodlade åkrar inpå knuten.

Rosån är vattendraget som gett platsen dess namn. Den är inte speciellt stor och stilla flyter vattenfram- Annorlunda var det förr om åren, innan man sprängde bort hällan borta vid sågverket i Hälleström. När fördämningen försvann, lugnade Rosån ner sig och de omfattande översvämningarna var med ens ett minne blott.

Näckrosor fanns det i ån när jag var liten och de finns fortfarande kvar. Tar man en blomma och avlägsnar kronbladen, återstår endast en dess innersta kropp och med hjälp av fyra tändstickor får man en utmärkt trebent kaffepanna. Sådana gjorde jag som liten.

Jorden i denna dal är bördig och brukas än idag. Gjorde den inte det, skulle dalen åter förvandlas till skog och av den återstod då ett minne blott.

Kusinerna kallas flickorna från Tvärån

Flickorna från Tvärån, unga kvinnor och flickor på 50-talet. Nu är de gamla, den äldsta strax 80, men epitetet lever kvar. Deras mor och min morfar var syskon och de är precis lika pratglada som resten av släkten på den sidan.

Fadern var sågverksägare och modern är den enda människa jag träffat som dött i KOL utan att ha varit rökare. Märta var framåt och arbetsam och det behövdes, ty hennes man hade perioder av svårmod och dessa vårveckor tillbringade han på vinden.

När flickorna var små lekte de vid ån, ensamma. Otänkbart idag, men då gick det för sig, åtminstone om man hade en moder som inte var alltför räddhågad. Nere vid ån fanns också en tvättstuga där man kokade tvätten för att sedan skölja den i ån.

Idag finns knappt några spår av den gamla dammen som försörjde elkraftverket nere vid ån. Ett par betongfundament och en intorkat flodfåra är allt som återstår.

Det ligger gamla bilder mest överallt

Så här bör man klä sig på landet. Blåställ och ett par rejäla stövlar. Snygg, prydligt och praktiskt. Tyvärr tror jag att stilen är på utdöende vilket man verkligen får beklaga. Värt att notera på bilden är de typiska uthusdörrarna och eternittaket. Samt mammas gamla cykel.

På 50-talet var aktivitet i denna bygdegård allt annat än försumbar. Det ordnades dans och filmvisningar. Huset står numera och förfaller och det sägs att en björk börjat växa inne i den stora salen. I maskinrummet en trappa upp vittnar endast några kvarglömda filmremsor om vad som en gång varit. Landsbygden är inte vad den en gång var.

Jag har ett mycket svagt minne av en dylik grävskopa från mina första år. Tyvärr minns jag inget mer än att jag förundrades över den vajerdrivna skopan och den oranga färgen. För ett par år sedan fann jag denna gamla relik, i ett buskage strax intill en liten älv. Terrängen var usel och närmare än så här kom jag inte min gamla barndomsdröm

En solig tur till Isaskasson och Avan

Innan jag åkte norrut hade jag pratat med Isaskasson i Avan om att göra något åt Grand Prixens grenrörspackning. Jag hade misslyckats och verkstaden hade misslyckats och jag gav upp och körde bilen norrut ty här är parkeringseländet inte något elände alls. Jag ställde bilen i maskinhallen.

Men nu är våren på väg och vad är väl bättre än att åka tyskamerikanskt? Att åka amerikanskt!

Jag körde ut traktorn, tog två reservdunkar, åkte till grannbyn för att tanka och fyllde sedan på den törstiga Grand Prixen som för övrigt är en mackägares våta dröm med en bränsleförbrukning på dryga 2 liter milen (tyvärr får man bara dra av 16-18 kr milen i milersättning i deklarationen har jag precis lärt mig). När detta var avklarat satte jag iväg längs de torra vägarna mot Avan och Isaskassons lilla bilverkstad.

Nyligen hittade Isaskasson ett trevligt litet hus, gult, medett märkvärdigt tak. han köpte det och forslade hem det till sin gård. är det inte vackert?

Isaskasson har mängder av intressanta bilar, bland annat två Isabellor. Nu har han ytterligare en, fast bara till låns. Senast i juni måste den vara klar.

Inte långt från Isaskasson bor Pär och han har en fantastisk mekanisk verkstad med en underbar svarv som kommer från småland och inte är den direkt sista skriket. men den är stilig och den gör sitt jobb. Pär reparerar lite av varje. Just nu en färja och några dragspel.

I ett av förråden låg just dragspel. En hel hög. Lite lätt defekta, men vackra. Inte lönt att reparera. Ett gick att spela på. Det var i ljusblå pärlemorimitation. Många gamla dragspel är i pärlemorimitation i celluloid. Det finns blå, grå, gröna. Tyvärr spelar jag inte dragspel, men det har jag hört att Mamma Runarsdotter gör. Tiden får utvisa huruvida hon kan spela Pärleporten eller ej.

Snap-shots från tövädret i Norrbotten

Jag har semester i tre dagar! Tidigt på måndag morgon, närmare bestämt tio i sex, klev jag upp och pallrade mig till Arlanda. vanligtvis tar jag tåget, men för att spara både pengar och tid reser jag denna gång med flyg.

Den senaste tidens töväder har gjort att snön sjunkit samman och att det rasat från taket. Takraset har dock gett upphov till ordentliga snövallar vilket resulterat i att Opeln helt snöat in. Visserligen står den bra där, men det hade ju varit roligt att starta den.

Jag försökte mig på att skotta lite, men snön var så hård att jag insåg att det bara skulle vara ett slöseri med diesel att försöka skotta rent. Men det är roligt att köra lite traktor!

Eftersom jag numera blivit med ladugård har jag gott om plats och kan därför samla på mig allsköns skrot. Först måste det dock röjas lite. Ladugården är rätt snygg med sitt korrugerade innertak och sina oljemålade masonitväggar med bröstning i grått. Golvet är i betong och rännan som syns är avsedd för koskiten.

Här tänker jag göra något så knasigt som att plantera vin. Staketdruvor är ett släkte som klarar nedåt -35 grader och så kallt blir det periodvis under vinterhalvåret. Vad jag skall med vinet till vet jag inte, men å andra sidan planerar jag även att odla lite lin och det är minst lika onödigt. Jag tänker också anlägga en rabatt, ty när jag nu får chansen vill jag ha både löjtnantshjärtan, pion och stormhatt.

Naturligtvis har jag även lött. Här en bild på en burk som innehåller två elektrolytkondensatorer som jag ännu inte bytt. Däremot har jag bytt två vanliga kondensatorer, kopplingskondensatorerna till det push-pull-kopplade slutsteget i Blaupunkt Rivieran.

Omkring Piteälvens tjusande flodfåra

Att överföra ett betagande landskap till de futtiga två dimensioner som står till buds när man fotograferar är ofta dömt att misslyckas. När jag förrförra sommaren besökte Sikfors gick det följaktligen som det gick. Traktens slående skönhet försvann någonstans i trakterna av kamerans lins och på den ljuskänsliga emulsionen fastnade bara sporadiska rester.

Kring Piteälvens flodfåra klättrar Sikfors by vilket gör att trakten är ovanligt fager. I dess ena ände ligger dammen och kraftverket. Ovanför det brusande fallet susar tågen förbi på en ståtlig järnvägsbro. Ni må tro vilken tjusning!

Efter ha passerat dammluckorna, rinner vattnet vidare i makligt tempo och passerar den legendariska festplatsen där alla stora artister uppträdde under efterkrigstiden. Idag tror jag dock att det främst är dansband som spelar, men campingen är fortfarande populär.

Ser ni urkraften? Den dag jag var där var det ovanligt varmt och kvavt. Jag har anlag för svindel och inte gjorde hettan det bättre. Men jag vågade mig iallafall fram för att titta på det brusande vattnet.

För ett och ett halvt år sedan skrev jag en text om mitt besök i Sikfors och visade ett par bilder. Den var inte så tokigt. Läs det här.

Varken ordning eller reda, men ändå

När jag växte upp fick jag lära mig att det skulle vara ordning och reda. Att låta tomten förfalla var något skamligt. I en av grannbyarna bodde en miljöpartist och hos honom såg det ut som sjutton. Det gillades inte. Jag minns att jag som liten hade det lite svårt att förstår varför man inte höll bättre ordning om man nu värnade om miljön.

Under en sommarutflykt förra året passerade jag ett helt fascinerande ställe. I behov av reparation och med mängder av grejer utplacerade huller om buller. Jag kunde inte låta bli att fotografera. Är det en åker som är under uppsegling på ladugårdstaket?

Det spetsiga silotornet slår allt annat i den vägen som jag tidigare sett. Det är onekligen värt att avbildas.

När höet skall bärgas i slutet på juli

Jag är på besök i en by i Lule älvdal och det är dags att bärga höet. Det är disigt i luften men annars rätt varmt.

De långa åkrarna går från den lilla ån upp till skogsbrynet. Det är finfina marker att odla hö på. När höet slagits och torkat, pressas i stora rundbalar som här väntar på att lagras inne i ladorna.

En gammal baklastare tar med lätthet de stora rullarna i sin famn och pallgaffeln håller dem säkert på plats under färgen till ladan.

Med lätthet glider höbalen in i den knuttimrade ladan ute på åkern. Här får den vila tills dess att det är dags att ta fram den någon gång i vinter när snön ligger djup och fodret börjar tryta.

Men titta, är det inte en gubbe som hjälper till och står där inne i värme och damm!

Gårdagens traktorer var inga rymdinspirerade maskiner med avancerade instrument.  Nej, de var enkla och strama. Och mycket vackra.

En Norrbottensgård med två ansikten

För 20 år sedan jobbade jag som hemsamarit i några byar utanför Luleå och åkte runt mellan gamlingarna. 20 år är lång tid och de åldringar jag då skötte var födda i början av 1900-talet. Jag kan inte tänka mig att någon av dem ännu är i livet. Det var inte dumt att åka runt i byarna på sommaren och se alla gamla hem som då fortfarande fanns kvar. Tyvärr varken antecknade eller fotograferade vilket jag ångrar idag. Men vissa minnen finns dock kvar.

Ibland hjälpte jag också till på servicehuset och där bodde tre damer: Dina, Hanna och Esther. Dina hade jobbat på mejeriet innan hon gifte sig. Hanna var på något sätt släkt med Helge Eriksson i grannbyn vars fru Iris gav namn till den kalv som sedermera blev det koskinn som nu ligger på golvet hemma hos mig. Esther hade varit prästfru i Småland men var nu änka och mycket ståtlig, även om minnet inte var det bästa. Hennes hållning och Selma Lagerlöfhåret var föredömligt.

Men nu kommer jag bort från denna texts egentliga ämne; mitt återbesök i en av byarna denna sommar. Det är klart att jag passerat många gånger sedan dess, men aldrig har stannat till och promenerat runt.

Gamla Norrbottensgårdar finns det gott om i dessa trakter, men de flesta är helt ombyggda. Den ni ser på bilden ovan är inget undantag vilket inte hindrar att den å många sätt ger ett ålderdomligt uttryck. Den gamla pardörren har dock en helt ovanlig placering, ty den borde ha suttit i mitten.

Betraktar vi gårdens baksida, ser vi hur sliten brädfodringen är och hur länge sedan det var som en pensel berörde plankor och fönstervirke. Fönstret till höger i bild är dock det enda på denna långa fasad och det är mycket ovanligt. Här borde det ha varit triss i smäckra enkelglas.

Mot byavägen vänder lanthandeln sin fasad, ty detta hus har en gång i tiden apterats till affär fått ett ljust och funktionalistiskt uttryck. Den högra delen är dessutom utbyggd för att skapa en större butik.

Ser ni hur en mörkare färg så sakteliga börjat tränga igenom den vita? Runt entrédörren har det ädla träslaget (är det ens ädelt och är det isåfall teak?) torkat och blivit sprött. Tunna, vita gardiner hindrar helt insynen och jag undrar vad som gömmer sig därinne. Kanske finns än rester kvar på lagret?

Affären var stängd redan för 20 år sedan, men mitt emot fanns en modernare butik som fått tegelfasad. Idag är dock även den stängt och ombyggd i villastil med fula fönster och hiskelig panel.

Det är åtskilligt som är vackrare i minnet.

Ån som slingrar sig fram genom byn

Det är visserligen en å, men vi har aldrig sagt något annat än älven. Kanske säger det mer om oss än om ån.

I mjuka svängar slingar den sig fram längs med skog och åkermark. En och annan tomt är tjusigt belägen på en liten höjd ovanför dess vattenyta. På våren brusar den en smula och är fylld till brädden, på sommaren flyter den mer stillsamt.

För hundra år sedan fanns fortfarande resterna av sågverksdammen kvar och då orsakade den lilla ån stora översvämningar längre upp i grannbyn. I mitten av förra seklet tog man så dynamiten till hjälp och sedan dess har framfarten varit tämligen blygsam och det är bara tysta sommarnätter som man kan höra den porla.