Sanatoriebyggnaden i Sandträsk
Jag har har skrivit åtskilligt om sanatoriet i Sandträsk och dess skönhet, men jag har aldrig visat någon bild på huvudbyggnaden som stod klar runt 1930 och ritades av Gustaf Birch-Lindgren. Det är ett nyklassisistiskt palats med tydliga drag av funktionalism, framförallt i det inre. Idag, när komplexet står övergivet, är det dock en kuslig känsla som möter besökaren.
Byggnaden är i rätt bra skick. Inte alls förfallen, men det är klart att så småningom kommer färgen att flagna och putsen att släppa. Många dörrar är fortfarande ursprungliga och utförda i ek.
Tyvärr finns det en del tillbyggnader av modernare datum som stör helhetsintrycket. Detta är baksidan men den gamla huvudentrén skymtar i bildens mitt bakom grönskan. På taket ser man också kupolens topp.
Visst är den flott, entrén? Tyvärr byggdes en ny huvudentré åt sjösidan till och den är synnerligen ful och har totalt förstört den fasaden. Eländet är dock förhållandevis lätt att avlägsna.
Man kan verkligen önska att någon gör något av denna vackra plats och de finna byggnaderna. Vore jag rik, skulle jag köpa dem med en gång och inrätta ett vilohem av yppersta klass. Dyrt skulle det vara, men ett besök skulle vara värt vartenda öre.
God jul från ett kylslaget Norrbotten
Tro det eller ej, men tåg 94 mot Boden/Luleå/Kiruna/Narvik anlände Luleå på utsatt tid. Värre gick det för de vagnar som skulle vidare norrut. De kom inte längre än till Murjek eller något i den stilen, ty dagens tåg får inte köras om temperaturen ligger på -25 grader eller lägre. Rätt märkligt kan man tycka, men å amdra sidan har vi inte längre en inhemsk produktion av lok och vagnar.
Nr jag kom fram visade det sig att julgranen dött och helt torkat samman, och det trots att den knappt stått inne i två dygn! Det vara bra att ta fram sekatören och klippa ner eländet, bära ut riset och sopa upp barren.
Jag letade rätt på ett par snöskor eller vad de nu kallas och begav mig ut med en såg i ena handen. Kallt var det, – 21 grader, och snön var faktiskt rätt djup. Första bästa granskrälle på den lilla knabben bakom logen sågade jag ned. Inget som växer där skall sparas, utan det är bara att ta för sig. Återväxten är det inget fel på.
Jag vet inte hur många som minns hur det var förr, på den tiden när julgransbelysningen inte trasslade in sig. Jag pratar om den tid när det satt en extra stickpropp i stickproppen och man med lätthet kunde trassla upp en trilskande belysning. Hur det kom sig att denna finess försvann ur produktion har jag aldrig lyckats lista ut.
Visst är det vackert med snötyngda julgranar och visst har den korta dagern sin charm. Särskilt tilltalande är det under den timme innan mörkret sänker sig, när allt bara är vitt och ljust, men dämpat och milt och inte alls speciellt ljust.
Nå, har du lärt dig att köra traktor?
När jag var liten, fick jag alltid av en släkting i en närliggande by frågan om jag lärt mig köra traktor. Detta var på 70-talet och jag hade inte hunnit fylla tio år så svaret blev naturligtvis nej. Jag antar att frågan var av den art som gubbe i by lämpligen ställer till släktings lilla son i annan by. Farbror Lasse var en trevlig prick, så det var inte fråga om att vara spydig. Han var bara intresserad.
Farbror Lasse, inte att förväxla med farbror Lasse på Lantmännen, var jordbrukare och hade en mycket fyllig, för att inte säga klotrund, fru som kommit från Finland till Sverige under krigsåren och pratade med verkligt framträdande finsk brytning. Hon var rar, men man var lite rädd för henne eftersom det var svårt att förstå vad hon sa.
Familjen hade också slåttarstuga bortåt Åskogen till.
Jag minns inte när jag första gången rattade en traktor. Jag kommer bara ihåg att jag satt i pappas knä och fick styra emellanåt. Så gott det nu gick. Vi hade inte styrservo på traktorn dåförtiden.
Ett minne har jag dock som etsat sig fast. Det var när jag satt i min farbrors gula Cartepiller (jag ser nu att det heter Caterpillar). Det var en väldig maskin tyckte jag och utsikten var slående. Innertaket var av perforerad plast och det luktade nytt om hela maskinen. Tyvär har jag ingen bild, men denna hittade jag på nätet. Farbrors maskin såg dock inte riktigt ut så ɃŲ.
Norrbotten en småblöt dag i oktober
Odals slåttarstuga bortåt Åskogen till
Längs med vägen mellan vår och farbror Odals by, låg några gamla slåttarstugor. En av dem var Odals. Jag vet inte precis om han använt den i någon större utsträckning, möjligtvis som sommarnöje. Det är en vacker liten gård med stuga och uthus med plats för djur och redskap.
En slåttarstuga är en stuga belägen där skörden växer, vilket var en nödvändighet om markerna låg långt från hemmet, som de ibland kunde göra. Likadant är det med kyrkstugorna som låg bredvid kyrkan och där man kunde övernatta när det var kyrkhelg (och samtidigt dricka brännvin och begå hor – där avlades nog många barn, och därmed var det bara att gå till prästen för giftermål). Så var det i norra Norrland, där avstånden var långa innan bilen kom.
Försommartecknet som aldrig uteblev
Den Norrbottniska våren är inte lik den årstid som präglar sydligare breddgrader. April månads obarmhärtiga ljusflod får visserligen snön att så sakteliga smälta undan och stundtals förvandlas till is. Det är de svaga dofternas årstid. När maj månad gör sitt inträde, ligger ofta en och annan snöhög kvar, och i värsta fall även marken täckt av ett sargat snötäcke.
Mot slutet av maj förändras naturen i rasande takt och i början av juni är naturen så grön att man inte kan ana att en lång vinter precis är förbi. Vid denna tid kom vårens och försommarens säkraste tecken: farbror Odal. Trots sitt agrart klingande förnamn var Odal skräddare, ty en medfödd skada hade gjort honom låghalt vilket gjorde det omöjligt för honom att bruka sin jord. När grusvägen mellan vår by och farbror Odals torkat upp och blivit farbar, satte han sig på mopeden och körde de 15 kilometerna hem till oss.
Lika väl som jag minns Odals försommarbesök, like lite minns jag honom. Jag kan inte se dragen framför mig och jag kommer inte ihåg hans röst. Och jag kan heller inte hitta någon bild på honom. Däremot minns jag att när han blev äldre och skröpligare uteblev besöken och han flyttade så småningom till hemmet. Det är nu länge sedan han dog.
Med anor från ett svunnet sekelskifte
Runt sekelskiften 1800 kom min farfars farmors farfar Olof Falck till byn som vid den tidpunkten inte var någon by, utan bara bestod av ett nyuppfört sågverk. Ett bostadshus uppfördes åt min gamla anfader, för han var sågverkets sågställare och sedermera bokhållare och inspektor. Rummet till höger om entrén på bilden är kontorskammaren och där står fortfarande en gammal pulpet framför fönstret som vetter ner mot den plats vid ån där sågen en gång stått.
Snart växte en by upp med arbetarbostäder och hemmansägare. En gård flottades på ån från en grannby uppströms. Tre familjer kom att bli dominerande och det är deras ägor som under seklernas gång delats och fördelats mellan arvingar och nyinflyttade. Efter ett par generationer flyttade Falcksläktens söner vidare uppåt landet, mot Gällivare och Malmbergen, och det blev dottern som tog över gården och ägorna. På bilden syns dotterns dotter med sin man Petter Anton. Notera den fina bakgrunden i fotografens ateljé. När jag var lien tyckte jag det såg mycket flott ut. sedan insåg jag att det var en kuliss.
Huset var väl inte så stort, men för sin tid relativt påkostat med generös takhöjd och fina väggmålningar och dörröverstycken. Kakelugnarna är nog av något senare datum; i början av 1800-talet fanns dessa värmekällor nästan uteslutande i verkliga högreståndsmiljöer. I två av rummen har tiden förflutit i mycket maklig takt och de är därmed de enda i hela byn som minner om den tid som en gång var. Sågverket är sedan länge borta och min familj har nu varit bönder i över 100 år.
Längst till höger mellan de två boningshusen i den översta bilden, skymtar ett tak och en skorsten. Det är bagarstugan som sedermera faster Ingeborg köpte och apterade till sommarstuga ute på Mörön. Bodan till vänster har flyttats och det är den ni sett på flera bilder från sommarens ferier.
Kasernerna från ett svunnet Boden
Jag har sagt det tidigare: Boden har varit en flott stad och det får man nog tacka militären för, ty med höga militärer följde status och inte minst kulturellt intresserade officersfruar. Huruvida kulturintresset var äkta, eller hörde till samhällspositionen låter jag var osagt. Hur som finns det fortfarande många vackra byggnader som minner om ett 1900-tal med hela 5 regementen. Militärens kaserner är i str utsträckning välbevarade (om de inte rivits) och en prydnad för staden. Mycket litet är utbyt, istället har de flesta hus kvar sina ursprungliga fönster och fasaderna är välhållna.
Stilen är inspirerad av barocken, med inslag av jugend och nationalromantik. pampigt och lite lagom stramt. verandan i trä på huset på bilden ovan är mycket vacker. Att den fått vara kvar!
På militärens område ligger ett gammal havremagasin som idag förvandlats till galleri. På Fortifikationsverkets webbplats beskrivs hur magasinet en gång fungerade, när militären till stor del var beroende av hästar. Det är en vacker byggnad som ritades av Erik Josephson. Josephson ligger bakom fler byggnader i Boden och jag gissar att han står bakom en stor del av kasernerna i Boden.
Sköterskorna och läkarna funno sina hem vid sanatoriet och Sandträsket
Till Norrbottens läns sanatorium i Sandträsk hörde personalbostäder. Det krävdes många anställda för att driva verksamheten, framförallt från och med 1931 när det nya, stora sanatoriet stod klart. Allt eftersom byggdes nya bostäder. Den sista restes i mitten av 50-talet.
Det är fina byggnader i olika sorts funktionalism, kvalitetsbostäder. Den länga som restes 1931 kallades Pullhuset (!) och innehöll 38 enkelrum och en familjebostad. Det är tråkigt att de idag står tomma.
Kan man bo bättre? Denna kåk som jag tror innehåller 4 lite större läkarbostäder, har den vackraste utsikt över sjön Sandträsk. Ett sådant slöseri att ingen bor här!
Här är ytterligare en byggnad som jag tror mest består av enkelrum. Sjuksköterskorna hade som bekant inte något större behov av utrymme, om de inte gift sig med en läkare.
Tittar man noga ser man solterrasserna som tar plats där husets fasad tvärt bryter av. Den undergörande tallskogen finns alldeles runt knuten.
Anstalten Hälsan i Antnäs, Norrbotten
Alldeles i början av 90-talet besökte jag en gammal dam som bodde i en liten hyresvåning i ett gammalt trähus i Antnäs. Jag sommarjobbade i hemtjänsten och skulle titta till henne, kanske ge lite mat eller städa. Tyvärr minns jag inget mer, annat än att huset faktiskt var en smula gammalmodigt, även på insidan. Vackert var vad det var.
Kåken finns kvar än idag. Vilka som bor där nu vet jag inte. Däremot vet jag att byggnaden ursprungligen var en handelsbod men som 1906 förvandlades till sanatorium och fick namnet Hälsan. Här behandlades TBC-patienter härrörande från det som idag är Luleå kommun fram till 1947. I mitten av 50-talet återupptogs verksamheten under ett eller två års tid, men då löd Hälsan under Sandträsk sanatorium. Vill man läsa mer om Hälsan rekommenderar jag Anstalten Hälsan i Norrbotten av Gustaf Neander (1927).
Välbeläget kråkslott med vy mot sjö
Nog finns det många vackra ställen som står övergivna, men dessvärre finns det också gårdar som ägarna låter förfalla och vägrar sälja. Här är ett. Välbevarat och med fler kakelugnar. På sitt sätt i relativt bra skick, ty träet håller så hög kvalité att inte ens fönsterbågarna ruttnat.
Bron upp till verandan är dock en fallfärdig historia och i en av kamrarna har man brutit upp golvet. På övre botten finns utgång till en generöst uppglasad veranda med utsikt ner mot sjön.
Jag är osäker på planlösningen ty det finns bara en skorsten. Ett av rummen kan i vart fall inte ha haft eldstad, om inte den andra skorstenen rivits.
Visst är det vackert? Uthuset håller också hög klass och har bevarat åtskilligt av den röda färgen. Den liggande panelen är mycket tilltalande.
Ett vardagskalas utan större åthävor
Växthusen vid sanatoriet i Sandträsk
I somras var jag för första gången uppe i Sandträsk, en liten by 4 mil norr om Boden längs med Malmbanan. Sandträsk är en liten by, nästintill underskönt placerad vid Sandträsket. Strax intill vattnet, men nästan dolt av grönskan ligger den anläggning som är känd under namnet sanatoriet i Sandträsk men vars korrekta namn är Norrbottens läns sanatorium. Anläggningens huvudbyggnad har jag för mig är uppförd på 20-talet, men verksamheten började redan runt 1910 genom att Norbottens löns landstingen 1908 köpte en större herrgårdsegendom som ägts och uppförts av överste Carl Otto Bergman som byggt upp ett verkligt mönsterjordbruk med plats för 80 kor.
Sedan snart 10 år tillbaka står sanatoriet övergivet och anläggningen präglas till viss del av stort förfall. Förutom sanatoriebyggnaden finns där vackra funkiskaserner med bostäder för de anställda. Till anläggningen hör också några växthus som inte verkar ha varit i bruk på lång tid. Huruvida man odlade blommor eller grönsaker där kan jag inte säga, däremot vet jag att man under många år hade minst en vinstock, ty det började man med redan på Carl Otto Bergmans tid.
De planteringar som en gång funnits där har förfallit och växterna, bl.a. riddarsporre tror jag, har fått sällskap av rallarrosen som inte är knusslig av sig och lätt tar över. Det är synd att en så vacker anläggning inte kommer till användning.
Ralp Erskines Shopping i Luleå, 1955
Jag har skrivit om Shopping i Luleå tidigare, men nu skall jag visa några bilder som togs i samband med att Byggmästaren presenterade Erskines projekt. Invigningen på hösten 1955 måste ha orsakat stor uppståndelse. Byggnaden var verkligen modern och kan väl till viss del kategoriseras som betongbrutalism. Oavsett vad man benämner anläggningen var den dock mycket stilig och interiörerna präglades av variation och trevnad.
Längst ner i den stora ljusgården fanns ett kafé. Intill låg, om jag inte minns fel, ingången till biografen. När jag var liten hade man inte byggt om anläggningen och bion var fortfarande i bruk. Jag har för mig att det även har funnits ett snabbköp, ett Kvickly, i komplexet, men jag är inte säker. Anläggningen är stor och upptar ett halvt kvarter. Enligt de ursprungliga ritningarna skulle Shopping ha varit 4 våningar högre och där skulle ett hotell ha inrymts. Detta byggdes dock aldrig och jag tror att det var först i samband med ombyggnaden runt 1990 som dessa våningar kom till stånd.
Alfred och Augustas hem i förfall
När jag var riktigt liten, praktiskt taget nyfödd, tog mig pappa med till tant Augusta för att visa upp den förstfödda. Hon var då änka och några år senare tror jag hon flyttade eller dog. Det är mycket länge sedan och under alla år som gått har hennes och Alfreds hus stått tomt. När jag var liten gick det fortfarande att se spår av den trädgård som de anlagt. Pengar hade de ej och inte var de särskilt angelägna att skaffa jobb. Trädgårdsskötsel tyckte de dock om och med en praktiskt taget obefintlig budget, skapade de en originell och vacker tomt. Nu växter det sly överallt, men för 25 år sedan kunde man ana var gångarna gått och var plantorna stått.
Huset är mycket förfallet vilket nog mest beror på att någon har krossat många av rutorna och brutit sig in. Taket är fortfarande helt, så det lär dröja innan det rasar samman. Det är ett vackert hus, troligen byggt under på 10-20-talet. Där finns två rum och kök på nedre botten och en vind som jag inte vet om den någonsin inreddes.
En tant i min by berättade en gång om hur hon och en annan dam blivit inbjudna på surströmming hos Alfred och Augusta i deras slåttarstuga åt Åskogen till. För att vara på den säkra sidan tog de med sig både strömming och potatis. Tur var väl det, ty när de kom fram visade det sig att de inte hade något att bjuda på.
Ser ni sovrummet? Nedanför sovrumsfönstret var det en gång utsikt över den lilla å som slingrar sig genom byn.
Jag hittade en gammal bild på familjen, kanske tagen på 40-talet. Jag vet inte.
Kv. Ortdrivaren i Kiruna, modernism från 1961 signerad Ralph Erskine
Under sommarens Kirunabesök passade jag på att studera Ralph Erskines komplex i centrala Kiruna. Byggnaderna stod klara 1961 och jag gissar att de flesta lägenheter har en slående utsikt över gruvområdet och Kiirunavaara. Förutom de två punkthusen, benämnda Snusdosan och Spottkoppen, ingår också två två bostadslängor kallade Mullbänken och Berlinmuren i kvarterets bebyggelse.
Ser ni balkongerna i betong och hur de hängts på fasaden för att förhindra att en köldbrygga uppstår mellan balkong och fasad. Onekligen en smart lösning för det kalla klimatet i Kiruna. I bakgrunden skymtar fjällvärden med sin storslagna natur.
I och med stadsomvandlingen kommer bebyggelsen i kvarteret att rivas. Jag vet inte hur länge detta dröjer, men inom en 10-årsperiod är det inte alls omöjligt att dessa byggnader är ett minne blott. Synd, kan jag tycka. Tänk att bo högt i något av punkthusen och kunna njuta av utsikten varje dag. Vilken lyx!
Läs mer om kvarteret i Norrbottens läns museums inventeringsdokument.
Aktiebolaget Statens Skogsindustrier
Strax utanför den egentliga stadskärnan i Piteå ligger en anläggning som ursprungligen uppfördes av Aktiebolaget Statens Skogsindustrier som förkortades ASSI. Låg vinden fel, luktade det skit i centrum.
Nu är jag inte säker, men jag tror att anläggningen ursprungligen producerade träfiberplattor men sedan byggdes om för att bli ett pappersbruk med tillverkning av sulfatcellulosa. Idag tillverkar man kraftliner som är ”ett baspapper som tillverkas av nyfiber och det används för tillverkning av högklassig wellpapp. Produkterna har god tryckbarhet, god styrka i fuktiga miljöer och de är kemiskt och biologiskt rena”.
ASSI,som tidigare drev verksamheten, var ett statligt företag, men idag är det Smurfit Kappa som äger anläggningen. Fabriken i Piteå är mycket stor och tillsammans med SCA:s fabriker, också de belägna i Piteå, står man för 1/4 av all kraftliner som produceras i Europa.
Än i denna dag luktar det illa i Piteå, men jag tror att det numera endast inträffar om det är något som är vajsing i fabriken. Jag tycker att anläggningen är rätt imponerande och läget är verkligen inte det sämsta. Ett utmärkt bostadsläge! En bit utanför stan, lika naturskönt belägen, ligger Haraholmen och Lövholmen som rymmer gigantiska anläggningar med tillhörande djuphamn. Mer om detta en annan gång.
Norrbottens museum om varsamhet
Norrbottens läns museums webbplats har jag knappt besökt tidigare men nyligen upptäckte jag att det finns en hel del att läsa. Framförallt fann jag en välformulerad text om varsamhet som jag citerar:
”Det brukar krävas en 100-års period för att en byggnad ska uppfattas som kulturhistoriskt värdefull. Ta en tidstypisk tegelvilla från 1960-talet som exempel. Byggnaden isoleras utvändigt och kläs in med träpanel. Tvåglasfönstren i två lufter ersätts med nytillverkade treglasfönster i en luft, fönstren hamnar som djupa ögon i fasaden.
Efter en sådan förändring har huset ofta tappat sin harmoni och arkitekten tanke när hon eller han ritade byggnaden är som bortblåst. Detta scenario skulle inte få många att höja på ögonbrynen – idag. Däremot kommer man troligtvis om 50 år tycka att det var förfärligt. Problemet är att många kan tycka att hus från 1800-talet är bevarandevärda men inte kan se värdet i att den söta 1950-tals villan inte renoveras sönder. Inte förrän det är försent… ”
Under rubriken Modern arkitektur i Norrbotten finns en lista på inventerade byggnader av modernare datum. Bland annat har kyrkan på Björksgatan i Luleå dokumenterats. Märkvärdigaste av alla byggnader får man nog säga att Villa Berg i Gällivare är. Huset är ritat av Bengt Edman och uppfört 1975. Ett växthus har integrerats med villan och tillsammans bildar dessa två delar en ovanlig syn i det nordliga Gällivare (ja, i ärlighetens namn hela Sverige).
Kiruna Stadshus ritat av Artur von Schmalensee kommer snart att rivas
I somras åkte jag till Kiruna och naturligtvis ville jag se stadshuset, det vackra som invigdes 1963 och som året därpå fick Kasper Sahlin-priset. I SVT:s öppna arkiv fann jag en kortfilm från 1963 som visar det nya stadshuset. Se den!
Jag gissar att de flesta vet hur stadshuset ser ut på utsidan. Däremot är dess vackra insida mindre känd. Den stora öppna hallen, som löper genom husets tre våningar är dess huvudrum. Materialen är förstklassiga och utförandet likaså.Väggarna är murade med handslaget tegel och det finns inte en detalj som inte verkar genomtänkt. Dessutom finns i princip allt kvar och mycket litet har förfulats genom åren.
Stora fönster, högt placerade under taket, släpper in ett behagligt ljus som kanske inte är det lättaste att fotografera i. Som ni ser är det en verklig 60-talsmiljö, men det finns gott om lokala inslag. Det mest iögonfallande är ytterdörrens samiska trycken.
Denna rya är komponerad av X:et, men tyvärr vet jag inte var den vävts, om det skedde lokalt, eller om möjligtvis Handarbetets vänner anlitades.
Cafeterian ligger även den i anslutning till ljusgården och som ni ser finns även rå betong i interiören. Tyvärr sviker mig minnet, men jag har en vag bild av att det också fanns en fontän i anslutning till växtligheten.
Och en öppen spis! En sådan får inte fattas i ett praktbygge på dessa breddgrader. Bakom kopparsån med sin ved fanns några eluttag och jag kunde konstatera att även de var från tiden.
Tjänstemännens rum ligger vid korridorer som mynnar ut i ljusgården, men de ligger likväl avskilda. De olika våningsplanen skiljer sig en smula åt, men är till stor del lika varandra.
Visst är det vackert, det mellanblonda träet, betongen och de blanka linoleumgolven?
Kiruna Stadshus blev byggnadsminne 2001 men i år har detta ändrats och nu är det fritt fram att riva huset, om man bara sparar karakteristiska byggnadsdetaljer. Jag tycker att man skall återuppbygga det, mer eller mindre i minsta detalj, men gärna bygga till om så erfordras. Men man skall spara varenda dörr, karm, väggpanel mm. Byggnaden är helt enkelt för vacker för att få tillåtelse att försvinna. Dessutom är jag rädd för att Kiruna skall bli en vanlig trist Norrbottensstad där man struntar i kvalitet och bara bygger billigt och fult, utan en tanke på historien.
Nu i mitten av oktober är hösten här
Vilket vackert ljus det är nu! När solen inte skiner lyser de långa skuggorna med sin frånvaro och det är tacksamt att fotografera. Bilden ovan tog jag precis när jag klev ur bilen vid halv elva-tiden på fredag förmiddag. De flesta löv har fallit, men än har det inte varit speciellt kallt någon snö är inte i sikte här vid kusten. Ringblommorna blommar fortfarande, även om de är ansatta av den senaste tidens regnande och några frostnätter. Mina fruktträd har ännu inte fällt alla sina blad, men det är en tidsfråga.
På tomten finns bl.a. två stora och risiga rosentry. Den ena står vägg i vägg med en syren, vilket inte gynnar någon av plantorna så jag skar ned dem båda och nu ser man både syrenen och åtskillig mer av fasaden. Den ena busken skall få växa upp, den andra flyttar jag till våren.
Efter detta värv tog jag en promenad och tittade på den vackra naturen. Vattnet brusade, minst lika mycket som på våren, och färgskalan var fantastisk! På bilden ovan ser ni inte Skithusbacken, ty den är dold av den lilla kulle som den slingrar nedför.
Och som det finns rönnbär! Busken, eller är den ett träd, är lika vacker sommar som höst och det vill inte säga lite. Blommorna på våren, den frodiga grönskan på sommaren och de flammande röda bladen i september, är tillsammans med senhöstens lysande bär denna härdiga växts främsta karaktäristik.
Här är linskörn! Inte hela men väl hava. Jag odlade bara en kvm så det blev inte så mycket, men jag tror att den blev bra och den gick fram, trots den rätt dåliga sommaren och att jag sådde den först runt den 20:e juni. Återstår bara att bereda linet…
Rabatten som jag anlade i slutet av sommaren har artat sig bra och nu har den även fått sällskap av vårlökar. Krokus, snödroppar, scilla och armenisk pärlhyacint! Jag är mycket nyfiken på kommande vår.
Blåkläder framför ladan vid höskörd
Hörkörd på 50-talet gissar jag Farfar, pappa och hans bror. Samt en unge, oklart vems.
Som ni ser har modet förändrats även på landsbygden, och tyvärr får man nog säga till det sämre. Blåkläder av bomull var verkligen snyggt men idag har dessa plagg förvandlats och blivit polyesterstinna samt fått sig en släng av överlevnadssleven och därmed försvann elegansen.
By the way: jag har några dagars ferier i Norrbotten med start på fredag.
Bygga om ett mejeri till bensinstation
I Norrfjärden finns en gammal mack som jag tror längre används till sitt ursprungliga ändamål. Från början låg dock här ett mejeri, men någon gång, jag gissar på 50-60-tal, byggdes huset om fick nytt tak och några nya fönster. I övrigt är är dock en hel del sig likt, bland annat de vackra småspröjsade fönsterrutorna.
Jag tycker att denna ombyggnad är mycket tilltalande! Visserligen förvanskades den, men å andra sidan fick den står kvar och många detaljer sparades. Ett bra sätt att hushålla med resurserna och ändå få något nytt och till på köpet har man bevarat många vackra gamla fönster.
Årstiderna må skifta skönheten bestå
Detta vackra ställe är numera igenväxt och förfallet, men inte har det blivit mindre tilltalande för det. Sommar som höst, vår som vinter, det är alltid lika vackert. Bleve det till salu, skulle jag nog känna mig tvungen att köpa det.
Tant Dalia, eller var det hennes bror, hade bil. Numera är även garaget ett minne blott. Verandan är dock fortfarande lika fin, trots att den inte fått ny färg på 40 år. Inte har den börjat ruttna heller. Gott virke och bra färg. det vita, gula och det gröna står så vackert tillsammans mot det röda.
Det finns gott om uthus, som detta med igenspikade dörrar. Skicket varierar, men då taken är hela är inte faran överhängande.
Någon gång på 60-talet monterade man in en tork i denna rundloge. Visst är den vacker, omän förfallen. Många stockar och hela syllen måste bytas.
När jag var liten hade min mormor en vattenkokare, precis som Dalia. Jag tror att de flesta hade sådana. Min moster också, men i den kokade hennes man grisgröt till svinen.
Ladugården med lider och andra utrymmen. Här borde man ansa, ty all växtlighet gör att det blir för fuktigt för att huset skall må bra. Synd, för nog är det vackert när det är igenvuxet. och så slipper man insynen.
Det moderna Luleå åren runt 1960
Gamla vykort är en mycket bra källa till bilder över våra städer. De är oftast välkomponerade och de visar vad man just då ville visa upp. Till nackdelarna hör att man knappast väljer att föreviga gamla ruckel. Med denna lilla exposé villa jag visa Luleå innan det verkliga rivningsraseriet satta fart på 60-talet. Dessa bilder visar dock bara nybyggnationer som sig bör.
Sjögrens konditori på bilden ovan finns inte kvar, men det gör däremot huset. Tyvärr klumpigt renoverat med fula insticksfönster som vanskötts så att de flagnat. Våningarna i detta hus var enigt uppgift mycket eleganta när det var nytt någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet. Där bodde en bekant till mina föräldrar som nygift (hon hade gjort ett mycket gott parti).
Postbyggnaden ritades av Lars-Erik Lallerstedt och stod klar några år in på 50-talet. Visst är den vacker! På 70-talet byttes dock det avancerade fönstervalvet ut mot ett enklare mönster som inte ser så tokigt ut. Senare ombyggnader har dock raderat ut de flesta detaljer förutom de 7 originella fönstren mot Storgatan som fortfarande finns kvar. På det stora hela är det dock, åtminstone på håll, en mycket vacker byggnad än idag.
Många var de landsbygdsbor som ville flytta in till stan efter andra världskriget och skaffa sig en modern bostad. Vissa hamnade i de nybyggda husen på Malmudden, bl.a. ett par från min by. Där bodde de modernt och bekymmersfritt, men på äldre dagar flyttade de tillbaka till byn. Husen på bilden är idag helt förstörda och inklädda i tegel.
Här har vi verkligen det moderna Luleå i all sin glans! Modehuset Estella minns man än idag i fonden tronar Stadshuset som minsann inte är något taffligt bygge. På bilden ses också två gamla hus, det till höger finns fortfarande kvar och tillhörde förr riksbanken. Övriga hus har byggts om och inte ens Stadshuset har kvar sin forna glans. Det är synd, när det nu var så vackert för bara 50 år sedan!
Här har vi Stadshuset igen. Bilden är troligtvis tagen runt 1959. Två SAAB, två Mercedes och en Opel Kapitän av årgång 1959 sekunderar detta pampiga komplex (samt inklippta djur!!!). I somras gick jag in i receptionen och kunde konstatera att av ursprunglig inredning fanns inte mycket kvar. Synd, ty det var verkligen fint som nytt. Fasaden är sig dock lik, även om fönsterbyten och diverse installationer förtagit lite av det lätta uttrycket.
Här har vi Ralp Erskines pärla, Shopping! När det invigdes i oktober 1955 var det helt unikt. Tyvärr är exteriören helt förändrad, men det går dock att se att det rör sig om samma hus. Fasaden är ny och huset har byggts på och insidan har fått ett marint tema. Fult som stryk.
Hotel Kiirunavaara, nu ett mine blott
I somras åkte jag som bekant till Kiruna för att ta mig en titt på staden. En av byggnaderna jag ville se var Hjalmar Lundbohmsgården, ursprungligen Lundbohms eget hem, men idag ett museum. Lundbohm var mycket angelägen om att Kiruna inte skulle bli en kåkstad, och såg därför till att ordentliga byggnader restes och inte nog med det, de blev av högsta klass och den konstnärliga utsmyckningen lika så.
En av alla de arkitekter som var inblandade i bygget av Kiruna var Gustaf Wickman, välkänd Stockholmsarkitekt med bl.a. Sturebadet och jugendbarockpärlan Skånebanken i hörnan fredsgatan/Drottninggatan. Kiruna kyrka får sägas vara hans främsta verk i staden, men redan 1900 ritade han bolagshotellet eller Hotel Kiirunavaara. det var detta hotell som jag av en distraktion tog för Hjalmar Lundbohmsgården. Att jag anlände lite sent, strax efter att gården skulle ha stängt gjorde att jag inte upptäckte misstaget.
Hotel Kiirunavaara användes av gruvbolaget för att härbärgera de som gästade bolaget och staden. Det var en fin träbyggnad på stengrund. Gulmålad med gröna knutar och rött tak. Exteriört var huset mycket välbevarat, endast ett fönsterbyte, lång tillbaka i tiden och snyggt gjort, kan sägas ha påverkat fasaden. Interiören verkade tämligen ombyggd, men den såg elegant ut och det fanns gott om parketter. Värre verkade det vara med eldstäder.
Och vad fann jag om hörnet och inte en typisk liten uthuslänga! Även den i ypperlig skick och med falsat plåttak.
Det var verkligen tur att jag gick fel, ty för ett par veckor sedan revs kåken. egentligen borde den ha flyttats, men det ansåg man sig tydligen inte ha råd till. Synd, för det var ett vackert hus med en intressant historia.
Med Svartöstans vackraste gårdsplan
Denna gård! Utan konkurrens Svartöstans vackraste och såvitt jag kan bedöma en komplett anläggning från 1900-talets första halva.
Jag undrar om den är om- eller tillbyggd någon gång, ty båda boningshusen har verandor med liggande panel och byggnadskroppen i övrigt har stående. Vackert är det iallfall och helt oförstört.
Den halsstarrige ägaren vägrar sälja, och det kan jag förstå för den dag det blir till salu kommer fastighetsbolaget Akelius köpa kåken, riva den och uppföra hyreshus i gammal stil. Sådana finns det redan många av i denna stadsdel strax utanför Luleås stadskärna.
Jag är lite svag för verandans räcke i masonit på bilden ovan. Skruttigt, men onekligen typiskt för sin tid. Många hus moderniserades med undermaterialet masonit.
Och vad säger vi om avträdeslängan? 10 av10 möjliga poäng? Jag gissar att flera familjer bodde här och att var och en hade sitt eget prive.
Vackrare kan kan man knappast bo och med lite ny färg, kitt och en hel del snickeriarbeten vid verandor och dylikt, skulle stället bli en sann dröm.
Foton från andakt i Ale gamla skola
Som ni kanske minns var jag på en smärre andakt i Ale gamla skola i somras. Naturligtvis tog jag bilder, analoga, men det bar sig inte bättre än att något gick på tok med blixten. Ledsen och purken var vad jag var när jag hämtade dem från framkallningen. Hur som. Efter ett par dagar tittade jag på dem igen och nu tycker jag om dem, även om de inte uppfyller kraven på att vara tekniskt lyckade bilder. Å andra sidan gillar jag mörker och svag kontrast, till skillnad från samtiden.
Denna kvinna är så distingerad! Tyvärr var jag tvungen att beskära bort delar av hennes frisyr, ty på den sidan var fotot helt överexponerat. Tanten ser precis ut som jag tycker att tanter på landsbygden skall se ut.
Detta gamla standar som är ett minne av Blåbandsföreningen Åblomman i Ale. Det är mycket vackert, lite solblekt och svårt att fotografera i motljus. Framförallt om man tror att en blixt skall brinna av. Notera de vackra fönstren och alla bilder som finns i rummet och som visar Ale under första halvan av 1900-talet.
I lärarinnans finrum, men inte i herrumsmöbeln, intas det kaffe. Kakelugnen är enkel och för tankarna till jugendepoken. Tyvärr är samtliga eldstäder ur funktion och kakelugnen i folkskollärarens vardagsrum revs ut av en fru som hyrde våningen sedan den upphört att brukas som tjänstebostad.
Folkskolläraren hade ett vackert rum att tillgå. Öppningen in till höger leder in till ett förråd. Vägg i vägg ligger sovrummet och ytterst köket med ett fantastiskt skafferi.
Denna kvinna berättade att hennes förra man låg för döden. En par veckor senare kunde vi läsa i lokalpressen att han avlidit.
Praktfull efterkrigsarkitektur i Kiruna
Jag åkte upp till Kiruna i somras, tog tåget och klev av i soligt väder och fann en vackert stad mitt i fjällvärlden. På det stora hela blev jag mycket imponerad av hur vackert där var. Visst fanns det fula hus och visst hade man rivit för mycket på 6070-talen, men där fanns också mängder av vackra trähus och inte minst efterkrigsmodernism. Ralph Erskine har ritat fler vackra byggnader och stadshuset är en sann pärla. Mer om detta vid ett annat tillfälle.
Det första jag såg när jag promenerat uppför berget och närmade mig Kiruna centrum var detta ståtliga 50-talskomplex. En pärla!
Förutom höghus, ingår lägre trevåningslängor som anpassats till terrängen, den sluttning som leder ned till järnvägsstationen. Materialen är tegel och puts och allt var i synnerligen gott skick.
Höghusets byggnadskropp är lätt kluvet på längden medelst en putsad yta som avbrott i allt tegel. Mot såväl gata som gård vackra balkonger, indragna för att skapa en någotsånär fredad plats i det något bistra klimatet.
Är inte detta en vacker syn? Långt där nere syns gruvområdet med den krympande sjön. Åh, om nya Kiruna kunde bli licka vackert som det gamla! Egentligen borde man bosätta sig där ett par år, innan allt det vackra försvinner och centrum förpassas till en trist baksida.
Kraftverket vid Ljusån utanför Boden
Vid Ljusån utanför Boden anlades i slutet av 1800-talet ett ramsågverk. Anläggningen brann dessvärre ned 1904 och 1905 uppfördes istället ett elektricitetsverk vid vattendraget. Visst är det en vacker byggnad! Välbevarade är den dessutom och anläggningen är fortfarande i drift.
Ursprungligen satt här ett aggregat som gav 210kW växelström 380 volt. Det var dock inte tillräckligt så det kompletterades med ytterligare ett aggregat med samma effekt och 1906 satte man in ett tredje på 425 kW. Alla tre aggregaten var dock mer än vad Ljusån kunde driva, så det tredje användes endast som reserv. Den första lampan i Boden tändes i början av september 1905 och sedan dess har expansionen fortgått. 1942 var drygt 60 % av alla kök i Boden stad så ni kan tänka er utvecklingen under 1900-talets första 40 år!
När elen var ny i början av seklet användes den främst till att lysa upp, både i hemmen och på gatorna och inte minst i militärens kaserner. Vid gatorna ställdes bågljuslampor upp. De tändes vid mörkrets inbrott och släcktes klockan 23 och då tändes istället de s.k. nattlamporna, som var vanliga glödlampor med högst begränsad effekt.
Interiören i Ljuså är även den välbevarad. Tyvärr kunde jag inte gå in där, men det gick an att fota genom fönstret. Jag fick intrycket att äldre utrustning sparats av pietetsskäl, men kanske var den också i bruk. Hur som är Ljuså Kraftverk idag en del av Boden energi och i högsta grad en levande anläggning.
Bodens vackra stadshus anno 1957
”Bodens stadshus, som morgonredaktionen enades om var fulsnyggt, frågan var bara var betoningen skulle ligga – på fult eller snyggt”. Denna text har jag saxat från kanalens egen webbplats. Bodens stadshus är verkligen inte fulsnyggt, det är en av Norrbottens verkliga pärlor! På det hela taget är byggnaden verkligt välbevarad, precis som trädgården, och helhetsmiljön i byggnadsminnesklass. Det har funnits många vackra stadshus i detta län och Kiruna tar naturligtvis priset, men idag har de flesta förfulats i samband med ombyggnationer. För mig blev det något av en chock när jag fann anläggningen den dag jag gjorde ett avsnitt av Varför är det inte snyggt. Det är verkligen skönt att inte behöva skämmas för att man vuxit upp i Norrbotten, som man så ofta annars gör när man ser hur illa länets kommuner behandlar sitt byggnadsarv.
Den låga byggnaden som ligger till höger om det stora punkthuset/skivhuset vill jag nästan kalla ett mästerverk. Tegelfasaden som är konstfullt murad, taket, fönsterpartierna, klockspelet som ser ut som ett A och kontrasten mellan öppet och slutet är mycket tilltalande.
Anläggningen består till hälften av en trädgård som i sin tur medelst murar avgränsas mot intilliggande gator. Eftersom det finns en del höga träd, blir gården skyddad och en verklig oas. Bakom den höga byggnadskroppen ligger ett höghus som inte förtjänar att vara med på bild.
Entrén till höghuset har ett vindfång som är klätt med turkos mosaik, ett material och en nyans som går igen även på fasaden där det används för att markera fönsterbröstningen. Ursprungligen satt där säkert vridfönster av någon svensk modell, men de är tyvärr utbytta idag. Det hela har dock gjorts förhållandevis snyggt, men det är klart att det hade varit värdefullt på många olika sätt om detta misstag inte begåtts.
Huruvida Bodensarna i allmänhet delar P4 Norrbottens åsikter om denna pärla vore intressant att veta. Jag hoppas verkligen att de har förmågan att uppskatta riktigt god arkitektur.
Vem var då upphovsmannen till detta vackra stadshus? Edvin och Gideon Bergenudd, SAR Örebro. Invigningen skedde 1957 med arbetet var troligtvis inte avslutat förrän 1958 enligt Norrbottens läns museum.
Hemmansägaren i Norrbotten, del 13
På bilden ses den s.k. korpen. Mamma uttalar o:et som o. Verktyget används för att få loss sten när man gräver gropar för hand. Jag vet inte vad den kallas på svenska, kanske samma sak.
Bakom ena huset står en syrenbuske och intill stod en vinbärsbuske som visade sig vara tre buskar. Den har haft mjöldagg i minst 30 år, men har gett bra med bär ändå. Nu är det dock ingen brist på vinbär, det finns nämligen tre bärbuskar av denna sort i bärlandet, så jag grävde upp dem och röjde runt den stackars syren som även den var vanvårdad och utträngd av vinbär. Det blev hela skillnaden!
Där vinbären växt anlade jag en ny rabatt. Jag hade en del växter att plantera, väster som jag hittat lite här och var. Endast den vita rosen, vars namn jag glömt, har jag köpt. Längst bak till höger står en blå stormhatt som är mycket vacker. Jag räddade den från en annan rabatt där den fört en mycket tynande tillvaro. Bredvid växter fyra små, små lupinplantor. Framför, på var sin sida om rosen vit lilja och krollilja. Båda ansatt på grund av flytt. Näst längst fram två lupiner, en bond och en herrgårds. Slutligen en rad med borstnejlika som jag dragit upp i trädgårdslandet. Tyvärr är bilden inte så bra (gillar inte iPhonebilder om jag inte har filter), men nästa år hoppas jag att växterna växt till sig och att jag kan visa er resultatet. Jag tror att det kommer att bli vackert! Precis intill, till höger, ligger den där verandan/altanen jag snickrade. Det är eftermiddags-/kvällssol och ett mycket vackert läge, så förutsättningarna finns.
Det hela var faktiskt rätt jobbigt och jag råkade välja en av årets varmaste dagar. Jag började efter tio och var klar klockan tre, så nog var det bra jobbat. Jag har faktiskt täckt jorden med barkväv och täckbark för att rabatten skall bli lättskott till en början. Eftersom jag inte bor här permanent, och mamma inte är särdeles road av att rensa rabatter, fann jag det klokt.
I bärlandet har jag planterat två nya buskar, en röd krusbär och en röda vinbär. Vinbären klarar bara zon 5 upptäckte jag när jag kom hem. Hur jag kunnat köpa så fel begriper jag inte, ty mina ögon är helt känsliga för zonangivelser. Nå, kanske överlever den ändå.
Konsten att förstöra en småstad, 2
Här har vi det gamla Domusvaruhuset i Luleå som idag är om- och påbyggt och förvandlat till gallerian Smedjan. Den vackra fasaden i, kan det vara kolmårdsmarmor, är helt förstörd och det fodras stor fantasi för att tänka sig att detta någonsin varit snyggt. Tyvärr hittade jag inte något gammalt vykort med Domusmotiv från Luleå att visa. Den helt hopplösa stilblandning som bilden ovan presenterar gör knappast någon glad. Dessvärre tror jag inte att det är en ovanlig syn i detta land.
Ralph Erskines Shopping som jag nämnde i förra inlägget om Luleå, var en fantastisk byggnad. Ursprungligen såg det ut så här med en praktfull och stram interiör. Som framgår av bilden ovan har man gett insidan en marin touche vilket är rent förfärligt. Golven är numera i något trätrallsliknande eller klinker. Man ryser. Utsidan skall vi bara inte tala om. Endast spår av Erskines arkitektur kan idag anas.
En vanlig syn i våra mindre städer är efterkrigstidens byggnader, ofta av hög kvalité, som byggts om. Tittar man noga ser man att det är mosaik på partiet ovan markiserna och runt porten hittar vi granit. Det är detaljer som vittnar om den forna ståten. I övrigt har nya, inglasade balkonger satts upp, klumpiga fönster monterats och porten är numera en standardhistoria i aluminium. Så trist på en så pass vacker byggnad!
Dessa plåtbeklädnader är verkligen vanliga. Ibland har hela områden, företrädesvis 40-50-talshus, fått en ny och piffig exteriör i plåt. Jag antar att man velat stödja ortens industri (SSAB och nått jävla plåtverk) och samtidigt tilläggsisolera. Resultatet är inte snyggt! Tänk när husen på bilden var nya och putsade i någon trevlig ljus färg, hade träfönster och port i stål och glas. Så borde det naturligtvis se ut än idag.
Men det finns faktiskt en hel del vackert också. Inte långt från Stadshuset (tyvärr ombyggt och den vackra inredningen är borta), hittade jag denna stadsgård. Notera den fina gårdslängan! I denna del av staden hittar man flera gamla kvarter med trähusbebyggelse i den lilla skalan. Det är roligt att de finns kvar!
Även stenhus från sent 1800-tal finns kvar. Tyvärr är det mycket få och de flesta är mycket ombyggda. Detta är dock tämligen intakt. Puts och tegel och tinnar och torn. Det ligger precis vid kyrkan och man får hoppas att det får vara kvar. jag är mycket svag för dessa låga stadshus.
Malmberget på god väg att försvinna
Förra veckan passerade jag Malmberget och stannade till för ett kort besök. Jag hade följt Kurirens Erik Jonsson till Tjautjas, 10 mil norr om polcirkeln, där han skulle intervjua Daniel Wiksland inför årets upplaga av Flottkalaset (läs artikeln här – jag har tagit två bilder – och läs sedan samtliga Jonssons texter som han producerat under sina veckor som sommarvikarie för NK). Men åter till Malmberget. Det var en märklig stad. Fullt av hus och bilar, men knappt en människa ute. Butikslokalerna gapade tomma och hela stan verkade övergiven. Invid simhallen, som måste ha varit mycket snygg en gång i tiden, fanns en busstation och ett centrumkomplex som syns på bilden ovan och under. Det höga huset, kan ha varit hotell och kan eventuellt ha hetat Malmia, men jag är osäker.
Det är inte så svårt att tänka sig elegansen i början av 60-talet när allt var i gott skick och det rådde liv och rörelse på platsen (mycket riktigt, här ett vykort från tiden – centrumanläggningen syns i fonden). Och kommersen frodades. Idag verkar Malmberget vara mer eller mindre statt på avveckling. Fler och fler hus rivs eller flyttas för att gruvdriften skall kunna fortsätta.
Jonassons ur och optik må ha blomstrat, men idag tror jag att bara den blekta och sönderfallande skylten vittnar om den tid som flytt. kanske har de flyttat till Gällivare, eller så finns det trots alt viss verksamhet kvar i de förfallna lokalerna. Överallt i staden finns det för övrigt bleknade skyltar och anslag.
Även här en länga vars butikslokaler står tomma. Ett rätt fint hus för övrigt. Enklare funktionalism i rätt trevlig småstadstappning. jag är personligen svag för tvåvåningsbyggnader med affärer på nedre botten och bostäder en trappa upp.
Förvånande nog, fanns det en hel del hyreslängor i Malmbergen som fick mig att utbrista ”men det är ju snyggt!”. Kanske beror det på att staden är mer eller mindre dödsdömt. Det finns helt enkelt ingen anledning att bygga om och modernisera (förstöra) när husen förr eller senare skall rivas.
Väggmålningar i gammal kammare
Min släkt har bott på samma gård i drygt 200 år, alltsedan de allra sista året av 1700-talet då Kronan anlade ett sågverk vid den lilla ån. Huset som då byggdes var efter sin tid en smula påkostad. Ovanför dörrarna i kontorskammaren, där man vid skrivpulpeten hade god utsikt ner mot sågen medan man skötte räkenskaperna, fanns strama dörröverstycken. Nu är sågverket borta, men pulpeten den står kvar.
I rummet intill råder fortfarande en ålderdomlig prägel, ty här finns de väggmålningar som en gång i tiden prydde väggarna. Senare tapetseringar har i viss mån skadat dem, men i det stora hela är de förvånansvärt intakta. Mönstret har jag grubblat på, ty likt olikfärgade ormar slingrar sig det nonfigurativa motivet över hela rummet efter smått psykedeliskt manér. Vackertär det och tillsammans med andra detaljer från 1800-talet; överstycken och kakelugn, blir atmosfären en smula drömsk.