Så ser det ut när julen återigen firas

julpromenad_i_byn_4

Det var inte så mycket snö för två år sedan heller när dessa bilder togs. I år är det ungefär 2 dm vilket iallfall täcker marken och ger några blygsamma plogvallar.

julpromenad_i_byn_0

Titta, här ser man de omålade gamla dörrarna till garage och kornlider! Ser bättre ut idag, det måste medges.

julpromenad_i_byn_9

Julaftons morgon var kall, -20 grader. Då får man elda om man inte skall frysa, åtminstone i vissa rum. Rätt eldat blir kakelugnen nästan för varm ör att vidröras, och då sprider sig den bästa värmen i rummet under många timmar.

Här är snö och dis och en aning kallt

Lada i snö

Det var -13 grader på morgonen och tåget var en timme försenat och jag fick därmed sova till sju. I södra hamn syntes himlen ljusna österut, men det var fortfarande mörkt, fast klockan var åtta.

Jag tog sparken ut till skiftets ladrike och där kom dimman rullandes in. Havet är fortfarande öppet och den fuktiga luften drar sig in över landet, även om jag befinner mig ett par mil från kusten.

Hus i snö

Endast de kromoxidgröna dörrarna har behållit sin färg, allt annat går i skimrande frost och det faluröda är nästan svart. Ett par decimeter snö ligger på marken och under detta täcke finns min druva, skyddad mot den kyla som kanske kommer.

På radion gick dokumentären om Carola Standertskjöld. Den skall ni lyssna på.

Norrbotten, en gråmulen augustidag

Byn en mulen dag 1

En sommardag i augusti 2010. Jag var uppe i norr och det var året innan det blev aktuellt att jag skulle ta över gården vilket skedde först vid årsskiften 2011/2012.  Det var denna sommar som jag började fotografera med  småformatskamera, en Canon AE-1. Jag åkte runt en hel del och tog många bilder som jag är mycket glad åt idag. Framförallt använde jag svartvit film, Kodaks klassiska Tri-X. Lite kornig är den allt om man förstorar den, men jag tycker om den. När man redigerar bilderna digitalt är det viktigt att man inte ger dem för stor kontrast, ty då försvinner bildernas skönhet.

Byn en mulen dag 2

Det är bara tre år sedan bilden togs, men nu är asfalten ny och rönnen till höger har växt åtskilligt. Gatlampan till höger har ersatts av en ny och ledningen är numera nedgrävd. Snart försvinner nog telefonledningen till vänster, för vi har fått bredband i hela byn.

Byn en mulen dag 3

Det finns en brunn till vänster i bild. Endast locket syns vilket beror på att mekanismen för att fira ned en hämtade tagits bort. Nästa sommar har jag för avsikt att bygga en ny. Det ser faktiskt rätt eländigt ut när den lilla detaljen saknas.

Byn en mulen dag 4

En syn som snart är ett minne blott! Luftburna ledningar grävs ned och landskapet förlorar den detalj som gör det så tacksamt att ta bilder i små byar. Kanske inte så mycket att sörja, men nog kommer jag att sakna dem.

Praktiskt taget en biltur till Tyskland

På tur till Tyskland 1

Det var en molnig dag sommaren 2010 och jag åkte praktiskt taget till Tyskland, åtminstone så nära man kan komma detta land om man befinner sig i Norrbotten. I Karlshäll, vid den gamla hamnen och med utsikt mot Luleå centrum, ligger de stora magasin som under krigsåren användes av tyskarna för att mellanlagra förnödenheter till de stridande trupperna längre norrut. Om etta skvallrar inte mycket dag, endast några gamla järnvägsvagnar finns kvar och en handmålad skylt med texten RAUCHEN VERBOTEN!

På tur till Tyskland 2

Skönheten i denna bild går knappast att beskriva. En kustremsa, ett magasin och den friska tallskogen i bakgrunden. Denan del av stadens utkanter är nästan helt täckt av sand och ogräset lyser med sin frånvaro, istället doftar det frisk av tall.

På tur till Tyskland 3

Att man inte uppskattat dess byggnader till fullo står klart när man träder in i någon av de två byggnaderna. Ljuset silar behagligt in genom de glesa plankväggarna och här och där kan man skymta stadens siluett. Vilken utomordentlig konsertlokal detta vore om akustiken skulle tillåta det!

Hemma hos-reportage i Norrbotten

Hemma hos

Helt exklusivt, ett hemma hos-reportage från Norrbotten! I somras tog jag några bilder men pga av relativt svagt ljus och ingen blixt blev det svårt att få till det där med skärpan när man har maxbländare och därför bilderna blev lite sådär. Jag har dessutom låtit bli att ljusa upp och mörka ned de partier som är för ljusa respektive mörka eftersom jag tycker att det är snyggt med utfrätta, ljusa gardiner.

På bilden ovan ser ni ett av rummen i ett av husen där uppe. Väggarnas målningar är dess främsta tillgång, ty det är ytterst sällsynt att man träffar på dylika i dessa trakter. Om de har funnits, så är de oftast borta nu. På piedistalen står en sparris, den sort som brukade kallas för ungkarlsblomma förritin.

Hemma hos

Kakelugnen är av modernare snitt och sattes förmodligen in någon gång vid förra sekelskiftet. Dörren har föder och överstycke vilket även det är ovanligt, ja till och med mycket sällsynt. Vid en renovering på 60-talet hade man tagit bort dessa snickerier, men klokt nog sparat dem i ett uthus.

Hemma hos

Denna gamla kammare fick nya tapeter på 60-talet, tapeter som jag gissar redan då var smått omoderna. Jag tycker om dem och vill inte byta ut dem mot nya i ”gammal stil” som bättre passar husets byggnadsår eller harmoniserar med möblemanget. Längst ned till höger ses skrivpulpeten. Den stod troligtvis där redan runt år 1800 då min förfader tillträdde som sågställare vid sågen som låg nere vid ån, drygt 100 meter från fönstret.

Hemma hos

Detta sovrum är en liten trevlig kammare som på 60-talet fick en altan utanför. Rätt trivsamt åste man ju säga, ty nu växer det rosor, pioner och schersmin utanför vilket gör det trivsamt att sätta sig där ute. Dörren och dess överstycke är även de ursprungliga och på dess andra sida finner ni rummet på de två översta bilderna.

Polaroider från norr och Bonn-Karl

byarundan

På Galleri Kontrast har Platta Skatan fotografisk salong lite då och då. Senast det begav sig, 14/11, pratade jag om mina polaroidbilder som jag tagit i Norrbotten med start 2008. Presentationen i sin helhet finns på YouTube om ni är intresserade. Bilden ovan är en av de allra första och visar byavägen i min by.

Farbror Josef

Tyvärr hann jag aldrig avbilda alla de människor som jag växte upp med. De flesta var födda i början av 1900-talet och är sedan länge döda. En del av dem är dock fortfarande i livet och honom ser ni här. Med sina blåkläder och stövlar ser han ut precis som bönderna gjorde förr.

avan

Genom åren har det blivit många utflykter med kameran i framsätet. Huset på bilen, precis som bilden i sig, hör till mina favoriter.

Bonn-Karl midsommar

År 2010 såg Bonn-Karl dagens ljus. Dekorativ och konservativ. Och månskensbonde med andliga grubblerier och en osviklig förmåga att uppträda lättklädd.

Förutom dessa bilder har jag tagit många bilder med vanlig 35-millimetersfilm som dokumenterar landsbygden i Norr- och Västerbotten. Dessa bilder hittar ni här.

En ekonomibyggnad i form av en loge

Detta är min loge hemma i Norrbotten som ni säkert sett förr, inte minst när jag målade dörrarna (gröna). Den ser i stort sett fortfarande ut som på bilden med den skillnaden att taket numera är plåt. Uppfarten till den stora pardörren har dock försvunnit och trapporna till de små ruttnat bort. dessa skall dock ersättas med nya så snart jag lär mig hantera hammare och spik. Jag tror att byggnaden är uppförd på 30-talet men helt säker är jag ej. När jag växte upp användes den högra delen till kornbod. En trappa upp förvarades kornet och på entréplan stod en elektrisk kross som förvandlade kornen till platta gryn som korna åt med stor aptit. Numera gör diverse gammal utrustning krossen sällskap och det är ett helt fantastiskt litet rum. Övriga delar av logen används som förråd för möbler mm.

Jag älskar spåntak, men nog är det lite tidskrävande att lägga dem och dessutom måste de bytas med jämna mellanrum. Spånen spilkar man antingen för hand eller med en maskin. Eventuellt står det en maskin någonstans, men jag minns faktiskt inte.  Takspån har vi dock, men endast tillräckligt för ett mindre tak.

Jag tycker mycket om ekonomibyggnader. Ofta är de välbevarade och vackra. Arkitekturen är stram funktionalistiskt betonad. Gamla byggnadsdelar som dörrar och fönster har ofta återanvänts vid nybyggen och det tycker jag om.

Mot baksidan har ett dubbelgarage infogats och det någon gång på 50-60-talen. Även här gissar jag att en deldetaljer har återanvänts. På insidan är väggarna klädda med obehandlad masonit och längs med ena väggen står gamla burkar och flaskor uppradade. Det är ett fantastiskt rum!

Slåttarstugor dåsar i den heta solen

Slåttarstuga

Vackert belägna på en äng omgiven av skog ligger några gamla slåttarstugor med tillhörande uthus. Det är en av mina favoritplatser, oavsett årstid. Byggnaderna står på en liten höjd, och delvis i en sluttning. Helt pittoreskt.

Till höger i bild ses ett av uthusen och till vänster i fonden, två ängslador. Det är en imponerande anläggning!

Att man byggde upp allt detta berodde på att avstånden var stora till den egentliga gården och för att kunna bruka dessa utskiften fick man åka närmare milen. Att åka fram och tillbaka var  inget alternativ och istället byggde man en enkel boning för den eller de sommarveckor som slåttern tog i anspråk.

Slåttarstuga

Bostadshuset är en timrad parstuga som någon gång fått en lite modernare bro som vid det här laget börjat rosta. Brunn finns där också, men överbyggnaden, om den nu någonsin har funnits saknas.

Slåttarstuga

Under huset finns en matkällare. Värdefullt när sommaren är varm och el saknas. Som ni ser har huset delvis klätts in med panel vilket aldrig avslutades. Hur det nu kan komma sig.

Beauty i grannbyn en kväll i somras

Långträsk 2

En fantastisk kväll; kanske var det den där nästan tropiska majkvällen i slutet av månaden. Jag minns inte riktigt.

Långträsk 1

Jag gör ofta korta cykelturer på somrarna. Inte längre än ett par kilometer. Friheten i en cykeltur är inte dum. Det är bara att hoppa upp och trampa iväg. Lättare och enklare än att sätta sig i en bil som man dessutom inte ids parkera vid vägkanten när det dyker upp något snyggt.

En lada med en tröska stadd i förfall

Lada med skördetröska i förfall 1

En vacker kväll i början av augusti tog jag bilen för att titta på lador. Ute på en åker såg jag en illa medfaren spantrad lada med mycket bristfälligt spåntak. Genom den förstora porten skymtade något som såg ut som en skördetröska.

Lada med skördetröska i förfall 2

Mycket riktigt, det var precis vad det var. Sorgligt övergiven stod den där. En dag faller ladan samman och då dröjer det inte länge innan den helt rostar samman.

Lada med skördetröska i förfall 3

Än ser man att ladan varit röd, än ser man spår av takspån. Hur gärna skulle jag inte vilja ta hant dom denna sorgligt övergivna byggnad och placera den på någon av mina åkrar.

Ett par dagars besök i norra Sverige

Norrbotten i oktober 1

Vilket vackert väder det var igår morse när jag kom hit upp! Solen sken och det var fortfarande frost på marken men den drog snart till reträtt. Björklöven har i princip helt fallit till marken, men andra träd är fortfarande gula eller röda. Det är mycket tilltalande!

Norrbotten i oktober 2

Jag gick in i skogen till en skogskoja som jag behövde lyfta. Den måste repareras och skall dras hem till gården när snön lagt sig, men för att den inte skall frysa fast i underlaget var jag tvungen att ställa den på några rejäla brädbitar. Taket har gått sönder och måste bytas ut. Både väggar och tak är i masonit vilket är rätt fint. I en lada har jag en hel hög av denna dyrbara vara så det skall inte var svårt att laga skogskojan till sommaren.

Norrbotten i oktober 3

På kornvindan ligger det mängder av gamla skolplanscher. De flesta tror jag har växt(och  ev även djur-)motiv. Det fanns också en fin samling av liter mer andligt betonade bilder som jag tycker är riktigt stiliga. Nästa år skall jag försöka hitta en bättre förvaringsplats åt dem (det är många, minst 60 stycken).

Norrbotten i oktober 5

Ser ni, jag har monterat plogen! Återstår att se om jag också kan plöja. Om vädret tillåter, dvs det inte blir för blött, för vi se om jag lyckas plöja några fåror.

Resultatet av sommarens idoga jobb

Lada 1 orenoverad

Nu när hösten är här kan det vara lämpligt att summera sommarens arbete och det tänkte jag göra nu med ett antal före- och efterbilder. Här på bilen ovan ses en lada som var i relativt gott skick, men hade sjunkit ned vilket fått en underlagsås att ruttna. Några knutskallar var också förstörda och vissa stockar hade fått vattenfickor som behövde huggas bort.

Lada 1 renoverad

Här har vi resultatet. Snyggt och propert. Det sly som växte om kring har jag tagit bort.

Lada 2 orenoverad

Denna stora lada var verkligen på väg att bli rätt förfallen. På sina ställen hade den börjat tappa formen och panelan var skadad i nederkant. Dessutom var dess stabilitet bristfällig så jag behövde förstärka den åtskilligt.

Lada 2 renoverad

Den stora öppning byggde jag igen och utseendet är nu identiskt med hur ladan såg ut när den var nå, kanske någon gång på 40-talet. Ladan är lyft och den skadade syllringen förstärkt, vilket var ett stort jobb. Ingen annan lada tog sådan tid att få ordning å..

Lada 3 orenoverad

En lada på glid. Nedsjunken och med en mycket bristfälligt täckt öppning. En syll och två underlagsåsar skadade.

Lada 3 renoverad

Vilken skillnad! Trodhuset som fanns under takets utskjutande del är borta. Om allt går bra kommer jag återställa det nästa sommar.Plankorna har jag kvar så det bör inte vara något problem. Först skall jag dock se att marken torkat upp ordentligt.

Lada 4 orenoverad

Denna stackare var inte så skadad, men den lutade pga att den sjunkit ned och många stockar helt ruttnat bort.

Lada 4 renoverad

Här har jag lyft ladan och bytt en stock. Ett helt stockvarv hade ruttnat bort och för att förenkla lät jag bli att ersätta det. LAdans höjd var ändå tillräcklig.

Lada 5 orenoverad

Detta gamla vrak funderade jag först på att riva för fukten hade gjort sådan stor skada. Syllringen hade förvandlats till mull så  det fanns inget som höll konstruktionen samman i byggnadens nedre del. Dessutom fattades nästan 3 dm av väggen i ena hörnet, den hade nämligen sjunkit ned och förmultnat (det fanns mycket fin matjord i ladans inre dock!).

Lada 5 renoverad

Efter att ha brädslagit och förstärkt kunde jag lyfta ladan och jag kunde i princip återställa den till sitt ursprungliga utseende vilket känns mycket bra. troligtvis hade den rasat samman inom 10 år om jag inte gjort något åt den.

Lada 6 orenoverad

Kyrkstallet var även det nedsjunket och syllstocken i dess framkant hade ruttnat i ena änden.

Lada 6 renoverad

Jag bytte syllen och ytterligare två stockar, lyfte stallet och monterade fast den gamla dörr som hör till byggnaden men som jag inte tror är ursprunglig. Nytt glas monterades i det lilla fönstret. Resultatet blev inte så pjåkigt, men jag är inte nöjd med dörrens fastsättning. Den skall förbättras vid tillfälle.

På det stora hela är jag mycket nöjd att jag hann med allt detta och att jag klarade av arbetet på egen hand. Jobbigt var det verkligen, det mest ansträngande jag någonsin gjort. Tillfredsställelsen är dock stor, även om det är vissa saker som jag kommer att göra om (framförallt är det en del knutskallar som jag renoverat som inte blev riktigt bra). Grundläggningen kommer också att ses över allt eftersom.

Nästa sommar skall den gamla slåttarstugan repareras. Den är verkligen rätt ansatt av tidens tand och står dessutom i skogsbrynet, nedsjunken och omgiven av sly. Intetdera är att rekommendera.

Höskörd med stram Massey Ferguson

De vackra ängarna i Avan har slagits och höet har torkat under de varma julidagarna. Det är dags att göra balar och köra in dem i ängsladorna.

Visst är det vackert, ladriket! Välskötta är de också, även om det kanske borde slås lite precis in på knuten så att fukten hålls på avstånd.

Här ser ni orsaken till varför så många ängslador sågats upp: stor bal och rejäl lastare. Praktiskt, men inte alltid så bra frö stabiliteten.

Massey Ferguson 135 tillverkades mellan 1964 – 1975 och fanns med både 3- och 4-cylindriga dieselmotorer. Det är en mycket snygg traktor tycker jag!

En idyll på Trädgårdsgatan 12 i Luleå

I korsningen Trädgårdsgatan/Stationsgatan i Luleå finns ett litet hus med en parkering på tomten. Jag vet inte, men jag gissar att där nu finns parkeringsplatser fanns en gång ett eller flera gårdshus. Hur det kommer sig att detta hus fått stå kvar undrar jag verkligen. Det renoverades någon gång runt 1960 och jag förmodar att det var då eterniten åkte på. I samma veva fick huset nya fönster och ett nytt kök vars stommar verkar vara av massivt trä. Bakom eterniten finns kanske den ursprungliga panelen, väl skyddad från väder och vind.

Mot gården finns ingången och en trappa upp en vädringsbalkong. Kanhända har det funnits två lägenheter i huset. Hur länge det har stått tomt kan jag inte komma ihåg. Jag noterade första gången att det fanns för ett par år sedan och då användes et inte.

Man skulle verkligen kunna hoppas att detta hus skulle kunna få står kvar. Det relativt centrala läget och den stora tomten gör et dock mindre troligt. De nuvarande eller framtida ägare hittar nog en mer räntabel lösning när det kommer till att förvalta tomtens värde.

Lador intill vägen ut mot Svartskatan

En vacker kväll tog jag en tur till Ersnäs för att titta på lador som finns i riklig mängd i området. På vänster sida av vägen ut mot Svartskatan ligger åkrarna på rad. Rätt smala remsor som är uppdelade på gårdarna i byn. De flesta brukar inte idag och har så sakteliga börjat växa igen men av det syns inte mycket än.

På åkrarna finns ett stort antal timrade lador. De som ligger närmast E4:an är reparerade, men längre in finns det gott om lätt förfallna byggnader. De flesta har visserligen tak så de kommer att stå många år än, men sakta, sakta sjunker de länge ned i marken och ruttnar nerifrån.

På en åker stod en spantrad lada vars takstickor nästan helt ramlat av. I ladan, som var rejält uppsågad, stod en gammal skördetröska. Så vackert, men så tråkigt att den står där och rostar sönder.

Några lador var helt bortom räddning som denna. En timmerhög var det enda som fanns kvar. Tråkigt tycker jag som inte alls ser fram emot att fler och fler åkrar sakta växter igen och ladorna försvinner. Till slut blir allt åter skog. All mark som odlats upp med stor möda och besvär återgår till naturen.

Spantrad lada som börjat förmultna

Detta elände till lada! Inte nog med att den sjunkit samman, den hade dessutom börjat förvandlas till mull. Ladan är inte timrad utan istället är den uppförd på en syllring bestående av fyra rejäla stockar. Från syllringen reser sig de fyra hörnstolparna som i sin tur stödjs av smöckrare stolpar. Detta ramverk har sedan klätts med plank. Av syllringen fanns inte mycket kvar, ca 3-4 meter totalt. Resten hade hel gått upp i rök, så också 1-2 decimeter av ena hörnen med panel och allt. Så går det när en lada får stå och sjunka ned i myllan utan att någon ser till den.

För att få fason på den grävde jag bort mycket jord och där den var som mest skadad ett dike på 3 decimeters djup. Sedan brädslog jag den nedre delen och fick på så sätt en ny ram som håller samman byggnaden. Vid det ena hörnen fick jag skarva nedåt för att återfå den förlorade höjden. Jag lyfte också ladan i mitten innan jag fixerade plankorna för att på så sätt ge den den rätta formen.

Efter att ha lyft ladan och placerat den på lecablock (två på varandra och på vissa ställen har jag ”pålat” under pga lerjord som inte bär) återfick den sina rtta linjer. Om ni studerar bilderna ovan ser ni skillnaden främst på taklinjen.

Panelen spikade jag sedan fast från insidan i de nya brädorna och sedan gjorde jag ytterligare förstärkningar på insidan. Den gamla luckan gick att använda, men den krävde  ny infästning. Den ursprungliga var intressant, ty den skena som luckan glider i var lång, och täcker 2/3 av väggen. På så sätt kan man skjuta undan luckan från öppningen utan att behöva ta ner den, istället sitter den kvar på väggen, men bredvid öppningen. Det går nog att förstå av bilden ovan.

Den vackra kyrkstaden vid Öjebyn

Jag är väldigt svag för kyrkstan i Öjebyn. hela platsen är ovanligt lyckad och dessutom välbevarad och charmfull. Där finns naturligtvis en kyrka som började byggas i början av 1400-talet men som sedan dess byggts om och byggts till.

Klocktornet till vänster är en rest från den ursprungliga kyrkan. Den är som en ointaglig borg! Enligt uppgift är den Norrbottens äldsta byggnad.

Kyrkstugor finns det i parti och minut. Det finns stora och det finns små, och det finns röda och det finns grå. De grå, de obehandlade, tycker jag bäst om. Extra fina är de som fått sina fönsterluckor målade i glada färger.

Stugornas renoveringsgrad varierar. Det finns moderna 50-talsstugor, det finns de som nästan är orörda och det finns sådana som precis målats på insidan med vit färg från Rusta.

Dessa stora stugor rymmer flera kammare. 3-4 per plan är det vanliga. Varje familj hade en kammare så det var inte speciellt gott om plats.

Notera det rätt trista taket på stugan till högewr.

I Öjebyn får man använda sina stugor lite hur man vill. En del används nästan som sommarstugor och det tycker jag är bra; bättre det än att de står tomma.

Några bilder från en charmig småstad

Några bilder från Luleå. Jag gjorde ett liknande reportage förra året och skrev sedan en artikel som jag sålde till Norrbottens-kuriren som dock inte publicerat den än. Gissar att den aldrig kommer i tryck, men vet inte riktigt varför. Synd, för den var bra ut uttömmande!

På Köpmangatan 65C i Luleå är ingenting sig likt. Gathuset, ett gammalt trähus som flyttats dit på 20-talet, har precis rivits. Här skall ett nytt trygghetsboende uppföras. Det gamla huset gick enligt Galären inte reparera då det var klätt med eternitplattor och sådana får man inte återställa. Här en bild på fasaden innan rivningen,men då plattorna plockats bort. Vilket fint hus det blivit om man reparerat det och låtit bli att sätta tillbaka eterniten!

Alldeles runt hörnet ligger ett gammal 1800-talshus. Av tornets tak att döma rör det sig om en 1880-talshus, men jag ser att det restes först 1896. Olyckligtvis har det klätts in med tegel, gissningsvis någon gång under 60-70-talen .

Vid Kungsgatan, troligtvis i ett 30-talshus, ligger Park Hotell. En praktisk plåtfasad skänker trivsel och trevnad.

Vid Storgatan ligger ett hus som jag beundrat i många, många år men som fortfarande är intakt. Inga fula fönster eller dörrar eller skyltfönster. Ingen klumpig tilläggsisolering. Hur detta kommer sig är svårt att förstå.

Hantverkshuset i Luleåmåste ha varit rätt flott när det var nytt. Dagens små gluggar till fönster är dock inte särdeles dekorativa. En googling ger vid handen att utställningen Bygge och Bo anordnades här 16-20 mars 1955. Jag är dock inte säker på om det verkligen är detta hus.

Vad säger man om detta gamla funkishus? Att en ny fasad hängts på? Studera grunden som inte är tilläggsisolerad och som verkar bevara ursprungliga fönster.

Ett riktigt plåthus! Polishuset/tingsrätten har en rätt vacker fasad som jag hoppas får vara kvar till skillnad från all annan plåt som monterats upp på gamla hus. Denna fasad är trots allt ritad för att vara en plåtfasad och dessutom har den en härlig färg. Vi får se om den kommer ändras nu när huset byggas om.

Höskörden bärgas och ny köksradio

Höskörden pågår här för fullt, om man nu ägnar sig åt att skörda hö vilket de flesta inte gör, ty de emballerar istället det nyslagna gräset i stora vita plastbalar som pryder åkrarna just nu. Att skörda hö är mer omständligt, ty gräset skall slås ut, spridas och vändas och därefter strängas och balas när det är helt torrt vilket kan orsaka bekymmer om vädret är ostabilt.

När traktorerna blev allmänt spridda kunde man använda dem för att fylla ladorna vilket underlättade arbetet. För att verkligt effektivisera passade man då på att bredda ladornas små öppningar så att stora lass kunde lassas in. Detta har gjort många ängslador instabila vilket jag fått erfara när jag reparerat mina lador. På bilden syns en traktor med en rejäl bal baktill. En ordentlig öppning behövs för att man skall kunna lassa in dem i ladan.

På bilden ses en gammal Grundig 1088 från säsongen -57/-58. Det är den minsta ev de större bordsmodellerna som fanns i serierna 1000-5000 där den sistnämnda var reserverad för de verkligt stora och flotta modellerna. Radion fick jag på köpet när jag köpte en annan. Tyvärr hade den fått rejält med stryk och fronten med högtalaren satt lös pga av att infästningarna i plast gått sönder. Med lite lim gick det att få ordning på det yttre och efter att ha lyckats reparera mekanismen för stationsinställningen (ett textilsnöre och en stålvajer) och bytt kondensatorer var radion fullt användbar, även om ett nytt magiskt öga behövs och glödlampor som skall lysa upp radioskalan (har beställt).  Nu står den i köket och är en rätt utmärkt köksradio!

En vacker sommardag intill träsket

En vacker kväll! Jag tog cykeln till grannbyn och passerade sjön där som naturligtvis heter något med träsk. Det är avlångt men inte särskilt brett, bara långt.

Jag är något ledbruten efter att under två dagars tid grävt fram och lyft en lada som står på lermark, ja stora delar står på ren lera som man knappt kan gå på. Det har varit ett hästjobb.

En cykeltur är dock inte så tokigt även om man är lite öm i kroppen. Igår var jag så pass trött att jag lade mig att läsa istället för att göra något. Inte det sämsta dock, ty jag läste Krusenstjernabiografin som jag tycker är bra. Avsnittet om von Pahlen-sviten och den följande fejden var intressant. Trots att den var så okonventionell fick den faktiskt rätt bra recensioner. I Stockholmstidningarna var man dock lätt ovilliga att recensera de senare delarna, men så småningom skrevs det även om de senare delarna även om framförallt kristna och konservativa var mycket upprörda.

I övrigt väntar jag på årets tomater och jordgubbarna som precis börjat mogna. Mums!

Nu har färgerna nästan helt bleknat

Det är inte många exponeringar kvar på den sista rullen av Polaroid gamla klassiska 669-film som inte tillverkats sedan 2008 om jag inte minns fel. De bilder jag tar nu blir mycket bleka och framkallningsvätskan räcker inte riktigt till vilket gör att kanterna inte framkallas. Men nog blev det en vacker bild!

Detta foto är lika blekt som mina barndomsminnen börjar bli. Minns dock tant Annas kök och den saft som hon bjöd som alltid var för stark. Svag saft var en styggelse för många äldre. Anna fick gödsel av oss och Ivar satte vår potatis.

We’re having a heat wave, a tropical heat wave, the temperature’s rising

Som ni kanske läst är det varmare i Haparanda än i södra Europa och det hör inte till vanligheterna vid denna tid på året. Maj kan vara hemskt kall och grå men inte i år! Däremot är det torrt för solen har inte unnat sig någon rast eller ro och regnet har lyst med sin frånvaro. Jag har måst vattna med kanna och slang för att inte nyplanterade buskar och träd skall torka bort. Till och med syrenen slokar! Till det goda hör dock att nämnda syren, som jag fick av tant Signe när de gjorde om på tomten en gång när jag var liten, redan börjat blomma. Det måste vara ett rekord! Flera veckor före utsatt tid!

Och här en tropisk vy! Min vittberesta Nerium tronar nu på ett bord i trädgården och gör verkligen sitt för att skänka en tropisk touch till den söndertorkade gårdsplanen. Jag tror att den trivs alldeles utmärkt där så länge som detta väder håller i sig. Om jag göder den ordentligt står den säkert snart i full blom igen.

När jag röjde ur ladorna fann jag en gammal kvarn. Nirvana heter den! Jag trodde först att det var en kornkross, men jag hade fel. Den är i rätt bra skick, men delar av underredet har ruttnat och måste bytas ut. Dessutom ställde den sig på nosen i leran i ladan och måste nu rengöras. Tyvärr har jag inget utsäde som jag kan så och skörda för att sedan krossa.

Härkmyran 8 mil söder om Gällivare

Åker man söderut från Gällivare öppnar sig till sist den slutna skogen och ett gammalt hemman träder fram. Jag vet inte när det senast var bebott, men gissar att det var många år sedan. Där är helt tyst och i fonden tronar himlen som aldrig verkar ta slut.

Herkmyran 7

Härkmyran betyder Renoxmyren 

Omgivet av blomstrande ängar och vidunderlig natur ligger Härkmyran.  Nybygge anlagt som hållställe 1794 med forkontor och bruksbod, vilka finns kvar än idag i bebyggelsekoplexet uppe på det uppodlade gårdstunet med 22 byggnader. Uppe på gårdsplanet har man utblick över den stora Härkmyran där malmrajderna drog fram. Hit kom man efter tre dagars färd från Malmberget.

Härkmyran som fått sitt namn av att man använde särskilt utvalda kastrerade rentjurar ( på samiska herk ) för malmtransporterna.

Platsens skönhet är på intet sätt diskutabel. De många byggnaderna ligger glest utplacerade och verkar ovana med sällskap. De har levt sitt liv likt de människor som en gång bodde på gården och hade så långt till närmsta granne.

Jag undrar vem som sköter om marken; dessa gårdsängar borde hade växt igen om inte någon varit där och slagit. Naturen tar alltid tillbaka det den förlorat, men kanske är det kärva klimatet en orsak till att det hår så långsamt.

Dessa plåttak som lagts med överblivna bitar av olika färg och kanske rostat ger nu ett sobert brokigt intryck långt från den grå elegans som präglar ett gammalt sticktak.

Jag undrar vad man kan odla här? Odlingszon ligger någonstans mellan 7 och 8 och där klarar sig bara de allra härdigaste av växter. Eventuellt också något gammalt ryskt äppelträd som under hundratals år trotsat både tsar och Lenins gelikar.

Den nya tiden har smugit sig in även på Herkmyran i form av ett kopplat tvåluftsfönster. Några brädlappar täcker igen det hål som blev över när det nya, lägre fönstret monterades. Jag undrar om utblicken förändrades, om man tyckte sig se något nytt genom dessa plana glas?

Tyvärr fick inte alla byggnader nya plåttak och de har sakta förfallit för att till sist störta samman. Att man inte restaurerar dem! Ett hemman likt detta finnar man inte så ofta. Man borde vara mer aktsam.

Ser ni den gamla brunnen, ”kilan” som vi sa när jag växte upp. Vi kylde mejeriprodukter i dess kalla vatten. Idag är överbyggnaden borta och jag måste snickra en ny efter de murkna bitar som bevarats.

Våren i Norrbotten för två år sedan

Jag hittade några gamla bilder som jag tog för rätt precis två år sedan, 29 april t.o.m. 2 maj. Som ni ser finns i princip ingen snö kvar så våren var rätt tidig detta år. Men nog är det grått och jag minns att det var kallt.

Gårdsmiljön på bilden är en verklig pärla och jag är glad att den fortfarande får finnas kvar.

Garagedörren, innan jag målade den förra sommaren. Jag älskar dessa bleka nyanser! Både på dörr och natur. Så behagliga för ögat.

Åkrarna lyser gula, inte ett spår av det gröna gräs som snart kommer att spira. Däremot ses en lada som skall repareras denna sommar.

Att klyva och kapa ved gör man bäst när nätterna fortfarande är kalla, ty då träet är fruset spricker det helt lätt när man klyver det. Dessutom är det bra om man hinner få undan dessa sysslor innan vårbruket sätter igång.

Konservativt lagda människor brukar sällan uppskatta modernismens kyrkor men det gör jag. Det finns en skönhet även i byggnader som inte är helt gamla. Låt de får åldras så att även vanliga människor hinner lära sig njuta av dem!

Ett öde hus på norrländska steppen

Se vilken fin enkelstuga som står övergiven på en jordplätt mellan några åkerlappar! Jag parkerade bilen åkern som redan slagits för året och gick närmare.

Det lilla huset har endast ett kök och en kammare och verkar vara uppfört under 1900-talets första decennier. Det var plåttak och har därför inte börjat ruttna. Den dag ett hus förlorar sitt tak, dröjer det inte länge innan fukten bryter ned bjälkar och innertak som till sist störtar samman. Är bara taket intakt, kan ett ödehus klara sig mycket länge.

Dörren, som är av modernare snitt, har en originell stängningsanordning. Några dyrbarheter förvaras inte här. Men nog är det synd att inte någon kostar på ett lager färg och lite nytt fönsterkitt.

Och en liten å, i folkmun kallad älven

Det var sommaren 2008 och jag hade plockat fram en gammal Polaroidkamera och med den tog jag några bilder. Jag hade precis upptäckt glesbygdens charm och var tämligen förtjust. Dessutom var det varmt och soligt.

Genom byn slingrar sig en byaväg som ansluter till de allmänna väger som passerar byn. Dessa farleder är antingen grusade eller asfalterade och bildar en rektangel som i dagligt tal kallas byarundan. När släktingar bosatta söderöver tog sig för att springa denna sträcka på 80-talet var det till de inföddas stora förundran och munterhet. Något liknande hade man aldrig tidigare sett!

Oavsett om man sportar eller ej är det ett vedertaget kvällsnöje att cykla runt byn om vädret är klart och luften ljum. Jag gör det gärna och tycker att vyerna är synnerligen omväxlande och trivsamma. Är det inte skog så är det åkermark eller igenväxta gärdor.

 

Den lilla rektangel som utgör byns farled korsas två gånger av en liten å, i folkmun kallad älven och således finns det två broar. Som om inte det vore nog finns en tredje överfart som leder trafiken längs med den lilla ändtarm som slutar hos tant Ronny och som gör en skarp krök vid Skithusbacken. När jag växte upp fanns fortfarande det helt förfallna avträdet kvar, men idag finns inte ett spår. Endast namnet lever kvar men vem vet för hur länge?

Sommaren 2008 åkte vi in till stan och begav oss till Trädgårdsgatan som är en bortglömd gatstump. Här växte min mammas kusin upp under fattiga omständigheter. Modern blev tidigt änka och fick försörja sig och barnen så gott det nu gick. När man ser huset idag gläds man åt att det åtminstone var ett vackert hem. Och på det stora hela gick det bra för dess en gång så  fattiga bosättare.

Den förfallna skönheten i Alterdalen

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen i Alterälven bodde för många år sedan fru Lundström och hon var av en alldeles speciell kvalisort. En dag när maken inte kommit in för middag ropade hon ”Axel, min make, var är du? Är du bland vågorna så svara mig!”

Kvarnen i Alterdalen

Intill dammen ligger också en gammal vattenkvarn som på senare år elektrifierades. In på 80-talet tror jag att den var i bruk, men nu har förfallet tagit vid.

Kvarnen i Alterdalen

Över dammen går en bro och inunder finns två tunga dammluckor av stål. En tredje, gammal och skör i ruttnat trä, leder vattnet in i rännan under kvarnen.

Kvarnen i Alterdalen

När man stiger in i dessa övergivna rum kan man inte annat än stå alldeles tyst inför denna orörda skönhet där tiden så länge stått still.

Kvarnen i Alterdalen

Genom fönstren, som saknar glas i sina bågar, fläktar det behagligt. På golvet står några papperssäckar med kraftfoder, ty kvarnen har till viss del blivit ett upplag för sådant som inte får plats någon annanstans.

Kvarnen i Alterdalen

En trappa ner vågar jag inte gå, ty syllstockarna är ruttna och jag fruktar att det gamla huset skall ramla ned i forsen och då vill jag inte följa med. Där ner fanns en gång turbinhjulen som drev kvarnens alla apparater.

Kvarnen i Alterdalen

Fortfarande finns remmar och reglage. Allt ser ut att i all hast än en gång tas i bruk.

Kvarnen

Längs med en vägg finns ett litet förråd av allt som behövs för att sköta och vårda en kvarn. Men det var länge sedan någon rörde dessa attiraljer.

Tyskmagasinen ståtar med skammen

Tyskmagasinen

Mörka nätter la tyska fartyg till vid den smala kajen utanför de stora magasinen i Karlshäll, ty i dessa stora och nästintill sakrala salar hängde grisarna i långa rader inunder taken i väntan på järnvägstransport till styrkorna i Norge.

Tyskmagasinen

Genom de glesa plankväggarna avtecknar sig siluetten av Notvikens gamla järnvägsverkstäder. Måhända var det många nyfikna ögon som glimmade i mörkret på andra sidan viken; en främmande makts skumraskaffärer måste ha varit en pikant inslag i vardagslivet för arbetarna på notviksfabriken.

Tyskmagasinen

Idag ligger magasinet öde och dess stora yta påminner mig om en sedan länge övergiven danslokal, en loge där hundratals människor dansat på ojämna tiljor under uppsluppna sommarmånader i utkanten av staden. I ett område där ordningsmakten sällan gjorde några besök.

Tyskmagasinen

Fasaden är märkvärdigt välbevarad och i relativt gott skick. Någon modernisering har inte aldrig kommit till stånd, endast ett sparsamt underhåll har utförts. Det skall vi vara tacksamma för.

Läs också en artikel i Norrbottens-Kuriren där Betty Blom berättar om de år hon arbetade under den tyske kommendanten Walter Sindel i dessa historiska byggnader.

Sommarkaffe i kyrkstugan i Öjebyn

Kusinträff

Varje sommar är det kusinträff och då kommer flickorna från Tvärån till gamla mosters Ebbas kyrkstuga (som jag numera är ägare till) för att dricka kaffe och äta kakor. Samt för att prata.

kyrkstugan_2

Bordet är dukat med moster Ebbas gamla vaxduk och kakfatet har två våningar. Ovanför soffan hänger några tavlor som minner om Vår herre. Jag tycker att de är vackra.

Kusinträff

I det lilla rummets ena hörn står en liten järnspis där två elektriska plattor placerats. Köksutrustningen är sparsam, men så är det endast enklare matlagning som förekommer här. Oftast inget mer avancerat än kaffe- och tevatten.

Kusinträff

Invid fönstret står ett skåp med två lådor och pardörrar, det är kyrkstugans serveringsskåp som innehåller allt från gamla torkade våtservetter till blommigt porslin. Genom det spröjsade enkelfönstret silar ljuset in, dämpat genom björkarna grönska och alltid tämligen svagt.

Stina Aronsons monumentala Norr- bottensroman Hitom Himlen, genom- brottet från 1946

Halvvägs mellan Gällivare och kusten, mitt ute i skogen, ligger en övergiven gård. Det är mycket långt till närmsta samhälle, men det är en vacker plats och jag tror nog att det en gång varit ett förmöget hemman. Jag glömmer den aldrig.

I Stina Aronsons Hitom Himlen möter vi den fattiga änkan Emma Niskanpää och hennes son ”mitt John”. Deras gård, med det lilla mörka pörtet, ligger 4 mil från närmaste by. Det är långt mellan gårdarna i Tornedalen och det är sällan sommar. Våren är sen och när temperaturen börjar stiga förvandlas snön till is och himlens glaskropp får ett vackert ljus.

När John var liten var Emma Niskanpää den tacksammaste av mödrar, ty hon var gammal när det väl förunnades henne att bli mor. Som tack för den dyrbara gåvan lovar hon sin förstfödde åt Vår herre och under en tre dagar lång snöstorm långt senare, då hon är insnöad på gården och sonen John hamnat på sanatorium, inser hon att Herren beslutat sig för att anta hennes erbjudande. Hon skall resa till John, kanske för att ta farväl, och hon skall ta med sig den kniv som han bett henne medföra. Att han ämnar ge den till en ung och vacker sanatorieläkare, förtäljer dock inte det brev som änkan läser om och om igen under de dagar då hon fångats av stormen.

Aronson ger oss inte bara Emma Niskanpää och mitt John, hon frammejslar även Renströmsvärdinnan i byn Mäntyjärvi 4 mil bort, en plats där också bonden Vaaras hustru Mira har sitt hem, förutom under de månader när hon lever med en vacker predikant som en kväll fångade hennes hjärta och fick henne att överge man och barn och istället ställa sig på skidorna för att hinna ikapp den åtrådda.

Aronson, som var oäkta dotter till prästen Olof Bergqvist som sedermera blev biskop i Luleå, växte upp i Uppsala, både hos fosterföräldrar och hos sin egen mor. Hon utbildade sig till folkskollärare och försörjde sig som sådan under andra halvan av 10-talet. Som hustru åt läkaren Anders Aronson kom hon att flytta upp till Norrbotten, ty han hade fått en tjänst vid sanatoriet i Sandträsk, 4 mil norr om Boden. Under åren i Norrbotten kom hon att lära känna det fattiga livet uppe i det glest befolkade inlandet med sitt kärva klimat och sina enkla vanor som präglades av Læstadianism. Under den epok när Sveriges städer sakta började förvandlas funktionalistisk riktning, levde fortfarande dessa människor utan några som helst moderna bekvämligheter. Endast isblommor tillåts smycka Emma Niskanpääs enkla fönsterglas och när sonen John skall plöja en åkerlapp får han göra det för hand, ty inte ens en häst finns i familjens fähus.

Jag tycker mycket om Aronsons människor och det vackra landskap hon målar upp. Kargt och eländigt, men fullt av liv i ödsligheten. Språket är fantastiskt och mycket målande vilket gör naturen och de enkla människorna storslagna.

1929 skrev Stina Aronson i ett brev att ”det behövs att någon flyttar in övre Norrland i svenskarnas medvetande, dit det bara har nått i egenskap av turistmål och nödort”. Dessa rader saknar fortfarande inte aktualitet.

Buskspel på Höslaget i Avan i somras

Två gånger om året är det spelmansstämma i Avan, en by strax nordväst om Luleå och ett par mil söder om Boden. Sommartid ägnar man sig främst åt buskspel, vintertid håller man sig inomhus i skydd av den trivsamma spisvärmen. Dessa bilder härrör från sommaren 2011, en dag i augusti under det allmänna firande i byn som går under namnet Höslaget och som helt korkar igen den lilla byavägen som går parallellt med Luleå älv och förbinder de båda städerna.

Gubben ovan, den högra, drar ständigt mustiga historier av skiftande kvalisort. När han inte gör det spelar han dragspel. detta år hade man celebert besök och därmed uppstod en liten trio där en BM Victor spelade bas. Det syns väl knappast på bilden, men en mikrofon har fästs intill traktorns avgasrör och dess taktfasta bas – denna dieselmotor har en låg och stadig tomgång – ackompanjerade de båda dragspelarna. Framförandet i sin helhet, med diverse historier, finns på youtube .

Alla dessa vackra dragspel som skiftar i dekorativa pärlemornyanser! Även om jag alltid varit måttligt förtjust i detta instrument, har jag aldrig förnekat dess dekorativa verkan. ”De fattigas piano” har dock många fördelar, inte minst är det lätt att ta med sig och förr i tiden när man spelade på danser runtomkring i bygden var det naturligtvis ett stort plus.

Här ser vi traktorns bakre regioner, ett par dragspel och en bas. Mer landsbygdsromantiskt kan det väl knappast bli, framförallt inte när man fotograferar med svartvitt och besvärande kulörer i en nafs försvinner. I bildens fond ses åkrarna breda ut sig. Detta är en bördig plats och byn har under århundraden ansetts tämligen förmögen vilket inte minst berodde på det fina fiske som Luleå älv bjudit på.

Gustaf Wickmans Bläckhorn i Kiruna

En ovanlig form av byggnader är de så kallade bläckhorn som uppfördes i Kiruna ibörjan av1900-talet.Ursprungligen innehöll bottenvåningen två små lägenheter för familjer och en trappa upp två vindsrum för ungkarlar.

de Bläckhorn jag hittade idag var mer eller mindre ombyggda. Inget bevarade de ursprungliga fönstren med småspröjsad överdel. Panelen verkade dessutom vara förenklad. De är dock fortfarande fina hus som med lite vilja kan återställas till sin ursprungliga elegans. Även enkla hus, ja, kanske snarare enkla hus från denna tid, är just elegant då de inte är alltför utstofferade i sitt ursprungliga utförande.

Med lite tur kommer åtminstone något av Bläckhornen i Kiruna att bevaras. Planer på flytt finns, men då kalkylerna verkar ha saltats i överkant, är det troligt att det är få av de boende som vill köpa loss sina hus och låta flytta dem.

Piteå, innan stadens byggdes om och Sundskanalen blev Sundsgatan

Några gamla bilder och vykort från Piteå kan ge en bild av hur staden en gång tog sig ut. Mycket är idag rivet, men vid Rådhustorget och den stadsdel som heter Östermalm finns fortfarande gamla trähus. På bilden ovan, som jag fann här, ser vi en en miljö som är  rätt typisk för mindre städer under efterkrigstiden innan den stora saneringsvågen avslutats.

Detta är Storgatan. Jag kan inte alls lokalisera mig och gissar samtliga hus är ett minne blott, om det inte rör sig om sträckan mellan Rådhustorget och kanalen. Till skillnad från idag ser det dock väldigt livligt ut. Apråpå kanalen så finns det idag en stor gata, en genomfartsled, som heter Sundsgatan. fram till 50-talet ungefär, gick här Sundskanalen. Den lades emellertid igen. Kvar finns dock andra sträckor av vattendraget så helt borta är den inte.

Här en riktigt gammal bild. jag gissar att det också är Storgatan. Huset till vänster verkar vara reveterat och lite flottare. Se bara lunettfönstret stra under nocken. Det är synd att jag aldrig fick uppleva dessa miljöer. Under min uppväxt minns jag endast att det hela tiden revs och att rivningarna aldrig gick att stoppa. Särskilt ett hus, 47:an tror jag det kallades, blev mycket omskrivet. Det var ett tvåvåningshus med mycken snickarglädje. Att hitta argument för rivning är aldrig svårt. I Tvärån, en by i Norrbotten, skall den gamla skolan rivas. Intressenter finns men ”genom att den har stått kall i flera år finns det risk att man drar på sig skadestånd för dolda fel”. En anledning så god som någon att riva skiten.

Piteå Stadshotell, som jag tror stod klart 1906, ritades av arkitekt Åberg. Det var onekligen mycket flott och i någon slags jugendbarock. Centralvärme fanns redan från början! Tyvärr fönsterbyten och andra ombyggnader förstört fasaden. Den vackra festivitetssalen byggdes dessutom om till två våningar med hotellrum. Viss charm har dock byggnaden fortfarande.

Detta område kallades Vatten och bröd när jag var liten. Pga högahyror var det tydligen vad hyresgästerna hade råd med. Jag tror att kåkarna var rätt påkostade, men idag är det förstörda. Vissa spår finns dock i entréerna, där både konstnärlig utsmyckning och vissa innerdörrar finns kvar. jag gissar att de är uppförda i början/mitten av 60-talet. Mellan husen och parkeringsplatsen (som vetter åt kyrkogården) låg den gamla Sundskanalen.

Utmärkt funktionalism i Kiruna stad

I somras var jag på hastig visit i Kiruna och passade på att titta på den vackra staden som snart är ett minne blott. Funktionalismen, åtminstone den tidiga, är där ingen vanlig byggnadsstil, däremot finns det gott om 60-talsbyggnader. Vilan på bilden ovan hör till den sistnämnda kategorien men den får vara med här iallfall, ty den är vacker, bungalowartad och har en ovanlig fasad som jag inte vet om den är ursprunglig, ty fönstren sitter så långt in.

men det fanns några gamla funkiskåkar som jag gissar är från 40-talet eller tidigt 50-tal. Åtminstone tre fann jag som var identiska och samtliga var välvårdade. Just denna kåk hade finfin utsikt över gruvan och de omgivande bergen.

Notera balkongfronterna som är sinuskorrugerade med inslag av smide! intill finns burspråk som avslutas med ett eget  tak. Tyvärr ligger dessa hus så till att de snart är ett minne blott.