Sommar och sol och ytterligare tre fönster som återställts. Tyvärr fanns inte de ursprungliga kvar utan istället har jag låtit nytillverka dessa men glasat med munblåst gammalt glas som kommer från Grans Lantmannaskolas gamla fönster som min pappa fick ta reda på. Fasaden har jag sedan lagat i på sidorna, eftersom dessa fönster är smalare än de som sattes in på 1960-talet. Resultatet blev inte så dumt!
Nej, snön ligger inte djup, istället får man halva omkring på blankis på gatorna. Här ute på landet är det åtminstone inte så halt och det ligger även ett tunt lager snö som verkligen skulle behöva kompletteras. Inte minst för att man skall kunna skotta upp mot grunden så det blir mindre golvkallt. I mina kammare saknas nämligen trossbotten, så ni kan tänka er hur skönt det är med en värmande ryamatta på golvet som tar bort den värsta kölden.
Men jag har eldat och det börjar bli rätt behagligt här inne. Nu när det är kallare ute, visserligen inte mer än -5 grader, börjar det bli lättare att kontrollera drivningen vid fönstren. Tyvärr kan jag inte hitta rullarna med lindrev just nu, annars hade jag drevat lite till, för på sina ställen känner man antydan till drag. Vi får se imorgon när det ljusnat och det är enklare att leta.
Jag har satt tillbaka ett gammalt vindsfönster! Bågen är otroligt smäcker, endast 2 cm och glaset är verkligen fullt av defekter. Jag vet inte hur gammalt det är, men kanske från 1880-talet. Huset är uppfört år 1800 och byggdes troligen om på 1880-talet eller så. Runt 1950 byttes en stor del av fönstren mot nya, som dock inte var kopplade, men istället lite bredare och något lägre. 1965 byttes de ut igen och fick då stora fönster även på vinden. Synd att de sågade sönder timringen! Dessbättre sparades en hel del och förra sommaren satte jag tillbaka den ursprungliga ytterdörren med sitt vackra överljus.
Jag planerar att sätta in bottenvåningens gamla fönster vid tillfälle. De är smala, som vindsfönstret, och högre. De har tre glas i varje båge. Det som dock är bra med 1965 års fönster är att man kopierade de gamla överstyckena, däremot är det inte så bra att man satta in kvadratiska fönster av villatyp.
Påsk 2010. Det året inföll påsken första veckan i april och vädret var härligt. Solen sken och det töade, vilket är ett väder som jag verkligen gillar. Det finns allt något av Linda Ståhls längtan i smältvattnet och de ljusa kvällarna.
Kyrkstäderna i Norrbotten tinar så sakteliga fram under denna storhelg. besökarna är få, men några hittar allt till sina stugor och skottar med viss möta fram sig till dörrarna som Vår Herre så finurligt ordnat att de nästan alltid går inåt.
Kyrkstaden i Öjebyn är min favorit. Den är brokig och stugorna är välbevarade. Det finns höga stugor och låga stugor och stugor med eller utan panel. Sommar som vinter är detta en plats man bör besöka om man har möjlighet.
Idag går det nästan inte att komma fram till huset som övergavs i början av 1970-talet. Sly har växt upp och vissa har blivit stora träd. Det är både sorgligt och fantasieggande på samma gång. Och givetvis vackert.
En gång i tiden hade huset en liggande panel och var rödmålat. Idag är det inte mycket kvar av färgen och panelen har nog sett sina bästa dagar, men helt genomrutten är den faktiskt inte. Värre är det med golvet i stora delar av byggnaden.
I takt med att bjälklaget har gett med sig har inneväggarna förlorat i form och fason. Tapeterna har stora fuktrosor och en hel del fönsterglas har gått sönder. Denna byggnad kommer nog aldrig bli sig lik.
Norrfjärdens kyrka, ritad av Göte Lundström och invigd 1967. På platsen stod tidigare en kyrkobyggnad signerad Torben Grut som brann 1963. Jag som inte upplevt den gamla kyrkan, gillar den nya. Den är vacker på ett modernistiskt sätt och det finns många vackra detaljer. Framförallt är det koret som vunnit mitt gillande, men även teglet och de fina 60-talsbänkarna. De ursprungliga kronorna har dock ersatts av de som satt i den gamla kyrkobyggnaden.
Dessa Bilder togs sommaren 2011. jag måste erkänna att jag är svag för cisterner. De är så enkla att de nästan aldrig blir fula. Ingen större möda läggs ned på att formge dem och då går heller inte så mycket fel.
Det var en mulen dag. Inte kall, utan snarare aningens kvav. Jag hade aldrig varit ute vid oljehamnen, utan bara hört dess namn. Utanför staden ligger mycket som man aldrig aldrig ser i normala fall, ty det finns egentligen ingen anledning att åka dit ut om man inte har sitt jobb där. Just därför är det extra trevligt att ta en tur dit ut och se sig omkring.
En sommarkväll var tåget över två timmar försenat och jag tog tillfället i akt och gick runt och tittade på hus och fotograferade. Tyvärr är mycket förstört, men tittar man noga, kan man finna en hel del fina detaljer och spår som vittnar om att det en gång funnits riktigt fina och påkostade byggnader. Huset på bilden ovan vet jag inte byggåret på. Det kan vara 30-tal, men jag tror att det är byggt lite senare. Fasaden är tilläggsisolerad och fönstren bytta så åt gatan till ser det ut som vilket fult hus som helst. Åt gården fann jag dock till min häpnad vädringsbalkonger som klarat sig genom åren och fortfarande är elegant smäckra. Synd bara att dörrarna är så bedrövligt trista!
Strax intill finns några kåkar som säkerligen varit riktigt flotta. Det finns koppardetaljer på burspråken och entrén vittnar dessutom om att detta var hus med klass. Tyvärr är själva porten och resten av entrépartiet utbytt. Jag vet inte hur det såg ut när det var nytt, men det var säkert väldigt snyggt. Läget vid norra hamnen och utsikt över vattnet var säkerligen utmärkt, men nu har nya hus försämrat de boendes vy.
Plåt är vanligt i Luleå. Här är det både liggande och stående panel av planjaplåt. Fönster mm är utbytta men även här fins balkonger som jag tror kan vara ursprungliga, åtminstone till viss del. Då jag inte är säker på när huset är uppfört kan jag inte vara helt säker. Troligtvis är det dock ett 40-talshus eller så som byggts om på 70-talet. Återstår att se hur länge huset får stå kvar. Skulle man åtgärda fasaden, dvs ta bort plåten och sätta in nygamla fönster skulle huset bli riktigt snyggt.
Svartöstan strax untanför Luleå centrum är en relativt välbevarad arbetarstadsdel som började bebyggas i slutet av 1800-talet. Bebyggelsen är dock av varierande ålder och på bilden ovan ses ett hyreshus på Sandgatan som är från 40-talet. Ursprungligen var det visst 4, men jag tror att ett revs efter en brand får några år sedan. Enligt uppgift är huset välbevarade och t.o.m. de flesta köken finns kvar. Ovanligt i hyreshus på dessa breddgrader. Tyvärr vill kommunen nu riva de tre kvarvarande husen, eftersom en gammal stadsplan från 80-talet ger dem rätt att göra det (på den tiden behövdes marken för industriändamål). det är synd, för dessa hus borde vara uppförda för arbetaran vid det nyanlagda Norrbottens järnverk och är dessutom goda exempel på den tidens familjebostäder för arbetare. Det är tvårummare på drygt 60 kvm. låt oss hoppas att de får leva kavr!
Här och där finner man de, de välbevarade Norrbottensgårdarna som inte längre används. I detta fall är det bagarstugan, som står vinkelrätt intill, som blivit ett modernt bostadshus. Denna byggnad är verkligen vacker. Den står på en solid stengrund och har inte byggts om på många, många år. Till höger finner vi en stor sal med många fönster. I mitten en utsmyckad farstukvist som leder till en hall och innanför den en farstukammare. Till vänster ligger köket, som är stort och genomgående. Till vänster på yttersta flanken två införkammare. Det är väl knappast otroligt att anta att dessa byggdes till under 1800-talets senare del, när välståndet steg.
Till nackdelarna med byggnadstypen hör bristen på sovrum. Tack vare införkamrarna finns här hela tre lämpliga rum men har man inte dem, finns bara ett, farstukammaren, och det kan vara i minsta lagen för en barnfamilj. Är inte detta något problem har man en fantastisk bostad med stora ytor, stora och små rum, tämligen hög takhöjd och ett fin ljus från många och stora fönster. Ett riktigt prakthem skulle man nog kunna säga.
Svartvita bilder är vackra. Riktigt fint kan det dessutom bli när snön ligger vit och det vita blir aningens grått. Bilderna är tagna med Fujis FP-3000B-film som är 3000 ASA och därför gör sig ypperligt även i riktigt svagt ljus.
Marken bakom tallarna ägs inte av mig och har nyligen avverkats. Det är vackert med de glest placerade träden mot den ljusa himlen.
Luftburna ledningar, hur länge kommer de finnas kvar? Vackert är det dock när det tar sig fram genom berg och djupa dalar, eller som här på en liten knabb.
Vinterns bleka färger, frostens vackra ljus. Tänk om det vore så vackert nu som det var förra julen! Allt det vita som blir lite murrigt av kamerans exponeringsautomatik tycker jag mycket om.
Det klart faluröda blir nästan svart precis som granarnas grönska som nästan täckts av snö. Särdeles djup lån inte snön förra julen, bara ett par decimeter, men ulligt vitt var det iallfall. Och sön kom i sista sekunden!
Ser ni att dörren är grön? Nej, den smälter samman med den röda plåten. Men det är ett mycket vackert skimmer över bilden. Jag hoppas att snön kommer till Norrbotten lagom till jul även i år.
Damen i fråga hade precis hållit ett lång föredrag och pustade ut innan det var dags att åka vidare. På benen vilar en rejäl handväska.
Åter till dåtiden.
I en by i Norrbotten levde en gång tant, låt oss kalla henne Hilma. En originell dam vars bror var gift med min mors lilla klotrunda faster Rut. En dag skulle Hilma ta bussen in till stan och med handväskan i högsta hugg lämnade hon hemmet och började promenera på landsvägen. Bussen kom, men stannade inte, ty Hilma gjorde inget tecken. Detta ansåg hon vara höjden av fräckhet – Här kommer en dam med sin handväska och bussen stannar inte! Att bege sig ut på landsvägen med handväska kunde i Hilmas värld bara betyda en sak.
Vad sägs om denna förfallna lada? Den har inte långt kvar innan den fullständigt störtar samman. Taket är ett minne blott, endast någon rest återstår. Av golvet finns just inget bevarat. Skogen tränger sig inpå och tjäner väl som någon sorts stöd.
Här ser ni konstruktionen från insidan. Av stabiliteten finns som sagt inte mycket kvar. Det vore intressant att försöka räta upp den. Fixera den med brädor och se om det går att lägga ett provisoriskt tak. Ladan står dock inte på min mark och att lägga ner det arbetet är nog lite onödigt. Men det vore ett intressant experiment
Ett glatt sällskap framför huset! Det är dock inte de som fångat mitt intresse, utan den gamla fasaden. Visst är det en vacker dörr med överfönster och visst är det stiligt med det grånade sticktaket? Jag gissar att bilden är från 50-talets första hälft. Vid denna tidpunkt var huset i ungefär det skick som det fick vid en ombyggnad på 1870-80-talet. Panelen kan mycket väl ha satts upp då (eller tidigare) och än idag finns det rester kvar av dessa bräder, ty de fick tjänstgöra som golv i ett par ängslador när huset byggdes om vid 60-talets mitt. Jag har sparat en del av dem, de som inte ruttnat fullständigt, ty det är intressant att veta hur fasaden en gång såg ut.
I Norrbottens-Kuriren kan man just nu läsa om de rivningsplaner som hotar ett av Luleås äldsta hus, den så kallade Röcknerska gården från tidigt 1800-tal. Fastighetsägaren har hittat allvarliga skador i timmerstommen (gissar att man måste byta en och annan stock, vilket i sig inte är något stort problem) och vill därför bygga nytt vilket gör det möjligt att bygga betydligt större och därmed få betydligt ökade hyresintäkter. Husets exteriör är idag i ett sorgligt skick, främst på grund av ett nyligen genomfört fönsterbyte. MEd lämpliga fönster, en reparerad stomme och ny puts, skulle huset verkligen pryda sin plats. Dessutom är det ytterst ont om byggnader i stadskärnan som klarade den förödande stadsbranden i slutet av 1800-talet. Enligt uppgift är det endast detta hus och Rödlundsgården som finns kvar idag.
Förutom denna byggnad är också ett anta hus i Svartöstan rivningshotade. Det är verkligen skamligt att man inte är med rädd om det lilla som finns kvar i denna en gång så trevliga stad!
1962 stod det stora höghuset Focushuset klart. Det är en 13 våningar hög byggnad som kompletteras med lägre längor i 3-4 våningar samt i tomtens ena hörn Missionskyrkans nya lokaler. Helt enkelt en modern centrumbyggnad från tidigt 60-tal. I höghuset inryms i princip bara riktigt små lägenheter som främst var avsedda för gruvarbetare. I de låga längorna finns 2:or och 3:or av varierande storlek. Idag är byggnadernas underhåll eftersatt, men vad jag vet finns inga planer på att riva anläggningen. Malmbergen kommer dock på sikt att mer eller mindre avvecklas och många butikslokaler gapar tomma. En spöklikt känsla karaktäriserade kvarteren när jag passerade en sommardag 2012.
Visst är den snygg, den gamla macken? Om den nu verkligen varit en mack. Kanske har någon bara hängt upp OK-skylten vid en byggnad som står intill farmartanken. Farmartanken är tanken till höger och i den brukar man ha diesel, ty böndernas traktor är sedan längeavsedda för just detta drivmedel.
Några dagar av frost, ja tämligen sträng kyla, följdes av snöfall mot kvällen. På morgonen låg där ett tunt snötäcke som inte gjorde så mycket väsen av sig men som dock hade viss charm ty det blev mycket ljust och vackert och frostens pasteller förändrades av allt det vita.
Som ni ser var snötäcket inte djupt. Det täckte inte alls gräset. När det sedan började skymma steg dimman upp och det hela påminde något om en dag i april är kvällarna börjat bli ljusa och kylen inte längre är så tung.
Visst är färgerna vackra! Jag älskar alla toner som blandats med grått och därmed berövats sin lyster. Behagligt eleganta är vad de är, dessa nyanser som på något vis mer hör våren till och som jag så tydligt associerar med Bära mistel.
Huset i mitten finns inte mer. Den gamla byggnaden var från 1900-talets början men hade senare i livet beklätts med eternitplattor. Interiört var den förvånansvärt välbevarad. Jag har för mig att de spröjsade fönster som ses på bilen var de ursprungliga. Övriga fönster var nog i samma ålder som eternitplattorna.
Idag står här ett högt hus, ett trygghetsboende. Både hus och träd är för evigt borta och likaså den charmiga gården. Gamla gårdsmiljöer är otroligt värdefulla. I Luleå finns det faktiskt några kvar, men de flesta är naturligtvis borta. Värdefull tomtmark nyttjas ofta hårt idag och glest bebyggda gårdar med endast en uthuslänga har därför inte någon större chans att leva vidare.
Funkishuset intill var en gång en riktig pärla. Men det var innan perspektivfönstren byttes ut, innan fasaden klädes in i tegel och innan hela kvarteret omgestaltades.
1940 bildades Norrbottens Järnverk AB vars anläggning förlades till Svartön strax utanför Luleå. Sedan tidigare fanns där en malmhamn där omlastning skedde från järnväg till båt. Där fanns också ett område med trähusbebyggelse som fått namnet Svartöstan och som var ett utpräglad arbetarbostadsområde.
Jag gissar att detta är det gamla huvudkontoret från NJA:s glansdagar. På 70-talet bildades SSAB och järnverket övergick i deras ägo samtidigt som man planerade för det storslagna Stålverk 80 som inte blev mer än en dröm, ty stålkrisen slog till med full kraft och hela projektet stoppades.
Nere mot hamnen är vyerna tämligen storslagna. Idag är Svartöstaden inte lika svart av nedfallande sot som förr i tiden. Istället är det någon av en oas som dock å sakteliga är på väg att försvinna när de gamla husen ersätts med nya hyreskaserner i gammal stil. Det är synd, för området är en verklig pärla.
Fönstren är visserligen inte så små, men ljuset är ändå svagt uppe på vinden. Väggarna suger upp det mesta, ty de är fulla av saker som ställts undan, saker som man inte velat slänga.
Det gamla sticktaket ligger fortfarande kvar under plåten och kan anas. Naturligtvis är plåt så mycket hållbarare, men nog är takspån det vackraste!
Tittar ni nog ser ni en dörr, den ena av de två som utgör ett par och som tillsammans med överfönster var den gamla gårdens entré. Det är synd att de togs bort, men bra att de finns kvar och kan sättas tillbaka.
Gamla arbetskläder hänger på rad. Rejäl vadmal som motstår kyla och fukt var självskrivet innan dagens högteknologiska material. Det tjocka vadmalstyget var inte så lätt att sy i, utan fordrade en duktig sömmerska, gärna med en kraftig symaskin.
En gammal bild från Luleå, troligtvis tagen i början eller mitten av 60-talet. De gula strecken försvann vid högertrafikomläggningen så senare kan den inte ha tagits. omusvaruhuset är fortfarande lågt och visst är edt snyggt med det där indragna partiet med plattorna? De två husen till vänster, Fritz Olsson-husen, revs för ett par år sedan, och den lilla kåken en bit in på gatan bör ha försvunnit på 70-talet. Långt borda anar man Schoppingcenter och det vackra postkontoret. Luleå var en fin stad på den tiden!
En åker en molnig sommardag. Långt borta i fonden skymtar ett berg av de vita plastbollar där det skörden förvaras enligt dagens moderna metoder. Den gamla ladan med sitt rostiga plåttak står säkerligen tom, ty att idag slå och torka vallen på traditionellt sätt är inte längre vanligt. Men nog är det vackrare med ängslador än med vita plastbollar!
Att torka vall till hö är ingen komplicerad process, men det tar tid och det kräver fint väder utan nederbörd. Kommer det en ordentlig regnskur förstörs skörden och ladorna ekar tomma. Under min uppväxt ar det ett evigt ringande till väderleksrapporten som fanns att tillgå i en automatiserad telefon ute på Kallax. Idag finns som bekant internet och kanske har prognoserna blivit säkrare, men å andra sidan skördar man inte hö längre, man gör ensilage istället och förpackar det i stora plastbollar.
Äldre traktorer är ständigt efterfrågade och betingar förvånansvärt höga summor. Inte så underligt kanske, de är både slitstarka, snygga och dessutom små och nätta och tar sig lätt fram i skog och mark. De är också en del av vårt agrara kulturarv och minner om den tid när jordbruket moderniserades och hästarna gick på reträtt.
De senaste åren har traktorsällskapet Ella anordnat plöjningstävling i Holmträsk. Förra årets missade jag, ty när jag anlände var programmet redan avslutat, ty man låg ett par timmar före utsatt tid.
Detta år var jag i god tid och hann se det mesta. 9 ekipage tävlade, 4 med tvåskärig plog och 5 med enskärig. Att plöja med endast ett skär tar sin tid, med två blir det två fåror och arbetet går därför dubbelt så fort. Under den tid när hästarna dominerade var den enskäriga plogen vanlig, ty mer orkade inte en häst, men kanske gick det med två om de gick i par.
Vill man vara lite för mer plöjer man med agronomrygg, dvs även mittfåran blir ordentligt genomplöjd och inte bara täckt. Detta gör man ofta bara i början av sin bana som lantbrukare, när idealen är höga och krafterna inte sinar. Agronomrygg kräver sin man och dessutom måste plogen ställas om under manövern för att man skall lyckas. En ung man, 11 år tror jag blott att han var, lyckades riktigt bra vilket framgår av bilden ovan. Med hjälp av en farfar och hans gamla traktor hade den uns gossen övat och lyckades faktiskt kamma hem andra platsen. Inte illa vid så unga år!
Strax in i skogen ligger ett par slåttarstugor vid några utskiften. Intill dem finns naturligtvis många ängslador, för någonstans skulle det torra höet naturligtvis förvaras. När höet hade torkat ordentligt på hässjorna, laddades det och hämtades sedan hem till gården allteftersom under vintern.
Två av ladorna här ute är mycket speciella, ty de har sina öppningar intill hörn!Det är något nästan funktionalistiskt över detta arrangemang som får en att tänka på 30-talets fönster över hörn!
Konstruktionen är mycket ovanlig och jag undrar om den förekommer någon annanstans? En tydligare bild som visar konstruktionen finner ni här. Jag tycker att den verkar lite sårbar, men å andra sidan har den klarat sig fint i många år och är fortfarande i gott skick.
Den observante har säkert noterat att man använt utrangerat hässjevirke som golv. Inte helt ovanligt och en bra form av återbruk.
Det var nästintill ett ögonblicks verk och så hade dimman rullat in. Dess vandringsväg är väl inarbetad och den följder alltid samma spår. Trampar man iväg på cykeln känner man hur temperaturen sjunker när man passerar en dimbank.
Tvärs över åker och lada sveper den fram och i dess spår kan man ana var den första nattfrosten kommer att slå till. Där bör man inte placera sitt potatisland.
Nere vid korsningen lägger sig inte dimman. här är det ännu varmt och behagligt. Kanske susar en bil förbi, som snart måste bromsa, ty lite längre bort är det alldeles vitt, över både åker och väg.
I byn Ale i Luleå älvdal finns förutom den gamla skolan en modernare skollokal som byggdes i mitten av 40-talet och som åtminstone till sitt yttre är i välbevarat skick. fasaden är mycket enkel och stram och saknar vanliga fönsteromfattningar. Balkongen med sin brandstege är också en verklig pärla. Vi får hoppas att den får stå kvar och inte rivs, ty idag används den inte mycket och det är dyrt at tvära upp,
Hägnan i Nederluleå, Luleå Gammelstad, är verkligen ett friluftsmuseum som man bör besöka, framförallt för de två vackra Norrbottensgårdarnas skull. Den ena är visserligen bara en bagarstuga till en stor Norrbottensgård som brann 1978, men trots det är den en stor parstuga som kompletterats med två kammare på ena gaveln. Interiören på bilden här ovan kommer från salen i den andra gården.
Hela Hägnan är ett försöka att återskapa hur det kunde se ut på en kustnära gård Norrbotten i slutet av 1800-talet. Då området kompletterats efter hand är kanske inte uppställningen helt korrekt, men det är inte mycket att säga om det. De två Norrbottensgårdarna är påkostade och har en dekorationsmålning som endast hör de mer förmögna gårdarna till.
Innan vi går skall jag passa på att redogöra för hur Norrbottensgårdarna är disponerade. Grunden är en parstuga, även om enkelstugor naturligtvis också förekom men med Norrbottensgård menar man nästan uteslutande en parstuga. En sådan består av två stora rum på var sin sida om den förstuga som utgör entrén och som innanför sig har en kammare (bakikammare, farstukamamre mm osv). Detta framgår av denna skiss. Det ena stora rummet var köket/dagligstugan, det andra var salen eller som den ibland kallades: sommarköket. I köket sov, umgicks och arbetade man. För att hålla värmen på nätterna fanns ofta sängskåp. Vid spismuren fanns ibland ett litet varmt fack och där kunde man lägga åldringar och små barn. Förmögna gårdar hade ofta kammare på ena gaveln, som på skissen, innanför köket. Den ena av dessa kammare var något större på den andras bekostnad. I sällsynta fall fanns kammare på parstugans båda sidor, dvs även innanför salen. Eldstäder fanns alltid i köket. I övriga rum lite beroende på råd och lägenhet. Salen användes oftast bara sommartid och behövde därför inte värmas upp. Kamrarna kunde däremot användas vintertid och i så fall murade man upp en eldstad, en öppen spis, rörspis eller kakelugn (det dröjde dock ett tag innan de kom till Norrbotten).
Om hemmansägaren fick det bättre ställt kunde det hända att mangårdsbyggnaden timrades på med några varv och större fönster (eller större fönster om det redan fanns fönster) sattes in på övervåningen. Ofta förblev denna våning oinredd, den vittnade endast om ägarens förmögenhet.
Gården på Hägnan har två kammare på gaveln och här är en bild från den södra. Som ni ser är den påkostat inredd med imiterad panel målad på väggarna. Visst är det snyggt? Jag är mycket svag för detta sätt att ta efter högreståndshemmens detaljer. I den andra gården, bagarstugan, är väggmålningar ännu mer iögonfallande.
Här ser ni hur fint man har målat. Smakfullt med marmorerad panel och en sorts imiterat listverk på väggarna. Tyvärr är det nästan inga byggnader som har kvar målningar i detta slag. Nästan allt har målats över eller tapetserats.
Den norra kammare med sin klassiska utdragssäng som ofta, i modernare tid, gjorts om till soffa och försetts med sofflock. Såhär ser de dock ut i original och ofta är de som den på bilden ådringsmålade för att ge sken av att vara snickrade i ett ädelt träslag. Vi har en snarlik hemma på gården som står bäddad på precis detta sätt. Ofta brukar de vara utförda med gustavianska influenser blandat med lite nyrenässans.
En instamaticbild från tidigt 70-tal, en fullkomlig traktorparad med syfte att dokumentera de motorfordon som hörde jordbruket till. De två yttersta traktorerna finns fortfarande kvar, de i mitten såldes för länge sedan och ersattes av en Volvo BM 500, en traktor som dras med ett lätt tvivelaktigt rykte vilket främst beror på att växellådan ibland krånglar. I övrigt är det nog inget större fel på den. Den ena jag märkt är att växlarna ibland är lite svår att få i, i övrigt har den verkligen fått tjäna i många, många år. Volvo BM 430 är en alldeles ypperlig traktor. Liten och smidig och slitstark. Komforten i hytten är väl något sämre än i dess modernare syskon men den är väldigt lättkörd och startar i alla väder.
Det är trivsamt värre hemma hos småskollärarinnan i hennes generöst tilltagna enrumsvåning. Till vänster står vedspisen men den rymdes inte på denna bild. Genom fönstret ser hon ut på vägen som slingrar sig genom byn. Mellan spisen och stolen till vänster i bild ligger ingången till det stora rummet som har kakelugn och en herrrumsmöbel. Dörröppningen i bildens mitt går till en kattvind som eventuellt har använts till skafferi, jag vet inte säkert.
Varje sommar när vi åkte på semester till Västerbotten, passerades turiststatioen i Jävre. Som en port till Norrbotten hade den placerats på vänster sida om E4:an på väg norrut. När så högertrafiken infördes året därpå, hamnade stationen på fel sida och blev med ens praktiskt taget onvändbar; få var de turister som fann det naturligt att göra en vänstersväng när de hastade norrut.
Jag var alltid lika fascinerad av byggnaden när jag var liten. Det hände att vi bodde i stugbyn i Jävre och eftersom campingen hade sin reception i huset under några år på 70-talet, fick jag gå in i byggnaden som hade gigantiska glaspartier ut mot fyren och sjöbodarna vid havet. Jag minns fortfarande de långa gardiner som hängde från golv till tak vid sidan om den ovala fönsterväggen och hur spännande det jag tyckte att det då lätt omoderna huset var.
Nu är turiststationen restauerad och K-märkt och det tackar vi för. För mig är den numera porten till Västerbotten, eftersom den ligger på rätt sida vägen när jag åker söderut till min Glesbygdssyster. Och det är inte illa.
Läs mer om byggnaden här.
man taggar vad man haver, må det vara Adams revben eller ett gammalt uthus. Man bygger till och man moderniserar. Det lilla tillägget, med sitt trapetskorrugerade plåttak och väderbitna grå fasad, är en liten pärla tycker jag. Tyvärr kan jag inte avgöra om den låga sidoväggen är av plåt eller av evighetsmaterialet eternit. Dörren har man emellertid justerat och försett med ett nytt gångjärn som är alltför blankt för att riktigt passa in. men om tiden har sin gång kanske det blir fason även på den detaljen. Dessutom verkar det sitta både löst och snett.
Jag tycker att det är så vackert med dessa byggnader som byggts om och byggts till utan alltför stora pretentioner. Framförallt har patinan som så småningom gör entré, en osviklig förmåga att försköna och ta bort det alltför bjärta som kan vara så irriterande hos nybyggen. Låt oss hoppas att dessa byggnader får leva kvar. Inte förfalla och störta samman, ej heller moderniseras och göras up-to-date.
En fin sommardag och jag tog en paus i mitt arbete med ladorna och lagade åkerbärsparfait. Och så kom främmandet. 3 till antalet och runt de 90. Tillika mina favoriter ty de har fallit sig så lyckligt att de begåvats med en praktiskt taget outsinlig energi, ett gott humor och talares gåva. Vissa har den där energin, vissa har den inte. Den har inte så mycket med ålder att göra utan är snarare en fråga om läggning.
Allsång före middagen och tillika av andlig karaktär. Tramporgelackompanjemang. Tänk, förr kunde man sjunga psalmer utan att vara överdrivet religiös! Är visserligen lite kluven inför sånger av denna art, men samtidigt rätt förtjust.
Och så var det då soppan i sin stora Ostindiaterrin, tunnbrödet och smöret. Ja, egentligen var det inte soppa, utan en gryta, men terrinen var lämplig (och dekorativ – det lär ha spelat in gissar jag).
Kaffet och desserten serverades i kammaren. Eftermiddagssolen var stark, men rummet brukar hålla sig svalt. Ranka heter assietterna och kopparna är i olika starka färger och en hel del guld. Klassiska mockakoppar från förr. En stackars sparris tronar på piedestalen framför norrfönstret.
