För länge sedan besökte jag Lust och last på Nationalmuseum. Det var vernissage och jag tog några bilder. Eftersom jag inte framkallat någon film på månader, dröjde det till idag innan jag fick se resultatet.
Jag tänker att det skulle vara på sin plats att lyssna på Giuseppe de Luca som sjunger Caro mio ben bella fanciulla under tiden man betraktar dessa bilder (det är ett nytt grepp – multimedialt).
Jag måste säga att jag är förtjust, ty konsten och verkligheten flyter samman i de mörka rummen. Vad säg t.ex om denna vackra komposition?
Som vår herre skapade honom, visar den atletiske mannen upp sin vackra kropp och vänder sig bort från den yppiga dam som utan blygsel visar sin fylliga barn. Och runt dem ses människor som siluetter.
Ser ni de mörka kropparna som inte låter sig skrämmas av de kroppsdelar som svävar högt upp i taket. Det är mina vänner.
Vilhelm Rosenstand. Utanför Café A Porta, vid Kongens Nytorv, Köpenhamn. 1882. Bilden är beskuren.
”Detta är historien om en ung flicka och en farmaceut med vit väst. Hon var ung och smärt, ty hon doftade av barrskog och ljung, och hennes hy var bränd av solen och en smula fräknig”. Detta är de inledande stroferna i Hjalmar Söderbergs historiett Syndens lön.
Farmaceuten åtrår den unga flickan och ber sin vän kandidaten om hjälp med att författa ett poem till den poesibok som nämnda fröken önskar fylla med ytterligare ett bidrag. Falsariet lyckades och i en stjärnas bleka ljus, sågs farmaceuten och den unga flickan kyssandes invid en vit björkstam.
Kanske var det ett falsarium som fick de unga tu att luta sig mot varandra, girigt suktande efter den söta och läskande dryck som serverats på Cafe A Porta i Köpenhamn år 1882? Endast Vilhelm Rosenstands intentioner kan ge oss svaret på denna gåta.
Bland alla verk som presenteras på Nationalmuseum nya utställning, Lust och last, var det främst denna målning som fångade mitt intresse. Den var så subtil i sin kyska erotik, men att de båda kontrahenterna skulle nöja sig med ett glas saft, är däremot inte en rimlig tanke. Det sinnliga klarar inte bara bröst eller brutalt blottade kön, det gör sig bättre bakom ett skyddande fikonlöv. Därför tyckte jag mycket om denna olja.
Många av de äldre målningarna får mig att tänka på de amerikanska regler, den s.k. Hayes code, som med start år 1934 reglerade vad som fick visas på vita duken. Visst kunde man skildra en lättsinnig kvinna, en slampa, men bara om hon fick sitt straff, d.v.s. gjorde bot och bättring eller tog sitt liv. På ett liknande sätt sanktionerades dåtidens gamla oljor vars motiv fullkomligt dryper av nakna kroppar. Visst kunde man visa bara bröst, bara man tog skydd bakom en sedelärande berättelse som visade på faran med ett moraliskt förfall!
Bland det kontemporära snusket märks bl.a. Lars Nilssons videoinstallation där en kvinna tillfredsställer sig i vacker skogsmiljö. Estetiskt sett är verket riktigt snyggt, men samtidigt kan jag inte låta bli att påpeka att viss samtidskonst, detta inbegripet, mår bäst av att bedömas endast utifrån sina estetiska egenskaper.
Att vandra runt i Nationalmuseums vackra salar, studera människorna och dörrarnas imposanta överstycken samt njuta av allehanda praktfulla verk är inte det sämsta man kan göra. Gör därför ett besök, och ägna gärna några minuter åt att tänka på hur dessa guldinramade oljor sett ut om var värld hade varit ett matriarkat på sin tid. Och om synden redan då hade resulterat i en eftersträvansvärd belöning.
Visst är den vacker, Spegelsalen i Gustav III:s paviljong på Haga? Mannen bakom denna interiör var Louis Masreliez, son till Jacques Adrien Masreliez som kom till Sverige från Frankrike för att hjälpa till med dekorationen av Stockholms slott.
Igår var jag på Nationalmuseums forskningssymposium om Louis Masreliez och hans gärning. Tyvärr var jag tvungen att gå innan dagens föreläsningar hade avslutats, men jag kan likväl rekommendera ett besök under onsdagen, då resterande del av programmet genomförs med start 09.00.
Masreliez utbildade sig till historiserande målare och spenderade mycket tid i Italien. När han kom åter till Sverige blev hans första uppdrag att dekorera Hagapaviljongen, en uppgift som han var tämligen oförberedd på. Inspirerad av de skisser han gjort under sin tid i Italien, utgrävningarna i Pompeij och Rafaels loggia i Vatikanen, var han en av dem som skapade den svenska pompeijanska stil som kom att kallas den sengustavianska. Här ett exempel på en av hans skisser till Hagapaviljongen.
När mörkret sänkt sig över museibyggnaden, tränger månens klara sken in i de gamla salarna och med ens får konstverken livet åter. Likt barnens leksaker i Tjajkovskijs Nötknäpparsvit färdas de alla till drömmarnas rike, i detta fall till Kingdom of the arts!
Syster Therese och Beata Beatrix vänder sig om och flyr den virile Napoleon Bonapartes blickar. Rodna, må alla kyska stiftsjungfrur när en sådan man är i farten!
Man kan tänka sig den tjurige unge regent som likt ett barn irriterad utbrister, ”Nej, jag vill inte ha Slaget vid Leipzig-koppen idag, jag vill ha Praktservisen!”. Åtminstone är det den tanke som dyker upp när jag vandrar runt i de välfyllda rummen på Nationalmuseums utställning Härskarkonst. Mantlar, serviser, målningar och inte minst den praktiska lilla himmelssängen för fältbruk signalerar en flykt från vardagen som känns tilltalande. Annorlunda förhöll det sig naturligtvis under empiren, när dessa attiraljer var fullkomligt självklara för denna klass och avsaknaden därav måste ha varit något helt fruktansvärt.
Det finns mycket vackert att beskåda på denna utställning, det är inte utan att man blir lite matt. På en vägg i utställningens entrérum hänger en tavla med en ung och förvånansvärt demonisk Napoleon som än idag är i kraft att uppväcka åtrå hos den historiskt sinnade. Det är en målning som föreställer Bonaparte vid slaget vid Arcole. I ett annat rum hänger ett porträtt på en mycket ung Oscar I, 2-3 år tror jag att han var när Jean-Baptiste Isabey porträtterade honom. Konstnären har inkorporerat alla de förväntningar som hans far har på sin son, och det ovetandes om att han en dag skulle stå som regent över det nordligt belägna Sverige. Det är ett utmärkt porträtt.
När det gäller möbler och andra inredningsföremål är jag personligen svag för senempiren eller den biedermeierstil som utvecklades i Tyskland. Dessa möbler är inte lika svulstiga, bruket av guld och brons är inte fullt så utbrett, och jag tycker att de gör sig utmärkt både i 1900-talshem och i äldre bebyggelse på landsbygden. De stilkopior som tillverkats under 1900-talets första hälft är dessutom ytterst prisvärda och borde rimligtvis vara ett självklart val när vill bygga upp ett hem och har en begränsad budget till hands.
En sista tanke som slår mig när jag vandrar runt på utställningen, upplivad av musiken som inledde kvällen och ett glas champagne, är vad som kommer att visas när det är vår egen tid som skall nagelfaras och presenteras om ett par hundra år. Är det Monica Lewinskys otvättade blus som kommer att presenteras som en trofé över vår tids av makten förblindade män?
