Publicerat

Because an old piano plays the blues

Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.

The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.

Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.

The clock is striking, guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues

The clock is striking, guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues

Publicerat

You call it madness but I call it love

Jag spelade en fin, omän ytterst sorglig, liten sak häromdagen. Det var den svenska versionen av den mycket vackra You call it madness, but i call it love, För mig var det allt:

Nat King Coles version, som visas i klippet ovan är fantastisk, men när det kommer till texten, är den svenska faktiskt bättre. Den är från tidigt 30-tal och skriven av Karl Gerhard och så fylld av sorg och vemod att man blir alldeles stum.

Jag skänkte dig min kärlek,
du tog den varje kväll,
för mig var det min lycka,
för dig en bagatell

Jag skulle önska du ville säga,
jag har älskat dig.
Och att på kinden din det fölle,
en enda droppe salt,
För dig var det ju ingenting, för mig var det ju allt.

Publicerat

Throw em in the deep blue sea

You can take the moon
Gather up the stars
And the robins that sing merrily
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

You can take the flowers
Down in lovers lane
And that sentimental poetry
Put ”em in a box
Tie it with a ribbon
Throw ”em in the deep blue sea

 

Not for me, all that stuff
The dreams that ruin your sleep
Not for me, had enough
Love is one thing you can keep

Jag roar mig med Spotify och går igenom skiva efter skiva. I princip hela Nat King Coles 40-talsproduktion finns där och det är just under dessa år som han var som bäst. Texterna är ofta melankoliska och hans version av You call it madness, I call it love är fantastisk.

En annan pärla, som jag tidigare aldrig hört, är Throw ”em in the deep blue sea. Det framgår med största tydlighet, att romantiskt trams, förtjänar inte bättre än att sjunka djupt ner till havets botten.

På 50-talet tog stråkarna över och Nat snyftade sig igenom Mona Lisa och andra melodramatiska opus. Konvolut på hans skivor var, när vinylskivan slog igenom stort i decenniets mitt och bildomslag infördes på allvar, ofta tecknade – ett öde han delade med många afroamerikanska artister. Var det inte illustrationer som prydde framsidan, var det kanske en bild på ett instrument, en palm eller en blondin! Allt för att inte avskräcka de vita medelklassiga köparna som utgjorde den största gruppen av skivköpare.