Det var en fantastisk morgon. Redan vid åttatiden värmde solen hett på bron och det doftade av varmt trä. Det var en sådan dag som man verkligen inte får förslösa.
– Är det inte idag som vi skall plocka längtans blåa blomma?
– Jo, det är det nog.
– Jag vet inte var den växer men jag tror att vi skall finna den idag. Den är fantastisk, det är jag säker på.
– Huvudsaken är iallafall att vi finner den nu när du påminnt mig om den. Jag trodde inte ens att den fanns, men det är klart att den gör det. Annars vore det väl allt bra trist.
I en liten sval dunge i utkanten av en åker står den, den lilla klarblå klockan på sin skira stängel.
– Men det är ju magi! Längtans blåa blomma, tänk att vi fann den! Jag trodde en stund att du bara hittade på.
– Kanske gjorde jag just det, men det gör ju detsamma.
– Kanske är det allra finast just därför.
Naemi Brise 1945: Längtans blåa blomma