Nat King Cole sitter övergiven, han röker. Han spelar blues på sitt piano, fast klockan är långt över midnatt.
The clock is striking,
guess it must be two
My baby left me for somebody new
I’ve been here playing since she said we’re through
An old piano plays the blues
The clock is striking,
guess it must be three
My room is lonely as a room can be
I’m improvising on a memory
An old piano plays the blues
Det var 1949 som Nat King Cole Trio spelade in An old piano plays the blues. Året efter gavs storsäljaren Mona Lisa ut och sedan blev de fina inspelningarna med trion sällsynta. Istället var det stora orkestrar med påkostade arrangemang med stråkar som fångade den stora publiken. Too young, som spelades in 1951 var en av de populäraste från dessa tidiga 50-talsår. Men ibland svängde det, som i Destination moon.
Men vi återgår till trion och Blue and sentimental från 1947. Blue and sentimental, my dreams are blue dreams, just won’t come true dreams. Är den inte fin? När jag växte upp brukade jag lyssna på Gene Ammons instrumentala version och skivan, en utgåva på svenska Metronome, har jag naturligtvis kvar. Den är minsann inte så dum den heller.
1949 spelade Sarah Vaughan in 
För ett par år sedan tröttnade jag på mina vanliga högtalare, främst för att ljudet gick rakt fram och inte fick någon större spridning vilket resulterade i att man för optimal ljudåtergivning var tvungen att sitta rakt framför dem. Då köpte jag ett par gamla Carlsson-högtalare av modell OA-5 typ II.
Älskar denna skiva, den är verkligen en av mina absoluta favoriter från 60-talet. Musiken är väl inte direkt cool jazz utan snarare hard cool jazz, men orkesterns sättning påminner om Miles Davis berömda tubaband som 1949-50 spelade in de spår som så småningom gavs ut som 
Med anledning av Ulf Lindes bortgång passar jag på att plocka fram några gamla inspelningar från 40-taets slut. Linde var som bekant jazzmusiker i unga år och spelade med de flesta av den tidens stora. 
