Etikett: Motor

Här en bild från en jättelik bilkyrkogård i norra USA. Det är inte få bilar som står här och rostar sönder, företrädesvis underifrån. Eleganta Cadillacs, landsvägskryssare från Chrysler och mängder av muskelbilar från 60-70-talen. På bilden ovan syns en Chrysler från 1957 (jag kan ha fel, men tror det inte).

Det vore minsann något av ett äventyr att traska runt och titta på alla vrak som är på väg att återtas av naturen. En hel de reservdelar verkar det dock gå att plocka fortfarande och kanske finns det någon bil som ännu går att rädda. Kanske en Chrysler från sent 50-tal, för det var en bil med sportiga linjer och fin prestanda, både sett till motorstyrka och väghållning. Jag säger bara The Forward Look.

Se bilderna här och läs mer om bilkyrkogården här.

Att ett kortfristigt lån skall klara skivan för General Motors är väl en något optimistisk syn på saken. Samtidigt som man knappast kan tänka sig något mer förvånande än General Motors konkurs, eller snarare kunde tänka sig, den gång det begav sig. Ett av världens största bilföretag och dessutom den koncern som gjort så många roliga bilar genom åren. De amerikanske modellerna, från lågprisbilen Chevrolet till lyxbilen Cadillac och de europeiska med Opel i spetsen.

Jag äger två bilar, som jag ytterst sällan kör, och båda är faktiskt GM-bilar. Opel Kapitänen, den representativa kvalitesbilen från General Motors, är en mycket rolig tyskamerikanare i ett mellanformat som går att jämföra med de amerikanska kompaktbilarna från tidigt 60-tal. Pontiac Grand Prixen, en stretchad mid-size-bil i full-size-format, som är både snabb och bekväm och mycket stilig i sin krämfärgade lackering. Bägge bilarna har sin egen karaktär och är goda representanter från GM:s guldålder.

Idag ingår även SAAB i den stora amerikanska koncernen och även Volvo har fått en amerikansk ägare i form av Ford. En orimlig tanke på 70-talet när Volvos 140- och 240-serier var i nästintill var familjs ägo och bland det mest svenska man kunde tänka sig.

Den klassiska bensindrivna bilens saga är naturligtvis snart all vilket bilindustrin mer eller mindre velat blunda för och då blir det extra motigt med en rejäl lågkonjuktur som kan ta knäcken på än mer solida företag.

Jag är precis i full färd med att sälja min gamla Kapitän. Modellerna från 1954-1963 är enormt trevliga och mindre kopior av de amerikanska GM-bilarna från samma tid. Min bil är en smula bedagad, men i hyfsat skick och dessutom är den blå med blåvit inredning, hel soffa och rattväxel. På kuppen får man en något svajig fjädring och en tjusig panoramaruta om går runt hörnet både fram och bak. Ungefär som på GM:s karosser från 1959/60.

Jag fick mig en fin bild från en idyll i Hammenhög där man av allt att dömma en gång i tiden kunde laga sin Opel (Opelbilar behöver visserligen aldrig lagas, de rostar innan de blir trasiga).

Kapitäner är förresten väldigt populära i Tyskland. De flesta har rostat bort, så trots att många tillverkades, finns det få bilar kvar där nere. Två tyskar har redan ringt. Vi får se hur det går med affären. Här en härlig försäljningsbroschyr som visar modellens fördelar (Kapitän P2, 1960-63). Ni förstår säkert, att detta är en bilmodell som man någon gång bör äga. Påpekas bör också, att bilen är ungefär lika rymlig som bilderna visar.

En vän till min mamma, som också är bilintresserad, kör ibland franskt. Just nu amerikanskt, men tidigare alltid franskt. En gång när jag fått bensinstopp, fick jag åka en tur i den bekvämaste av bilar. Det var som att färdas runt bland molnen; de mjuka fåtöljerna och den sanslöst lena fjädringen.

Bilen har en hel del praktiskta finesser. För det första, behövs ingen domkraft när man skall skifta däck, man bara hissar upp bilen med hydrauliken. Vill man loss på skärmarna, görs detta lätt, ty de sitter, om jag inte missminner mig, fast med endast en skruv. Skall man färdas över dålig mark, höjer man bara upp bilen med hydrauliken. Slutligen är det så fantastiskt ordnat att framlyktorna är kopplade till styrinrättningen; de så att säga lyser runt hörnen på kurviga vägar.

Och så kan man känna sig som Alain Delon i Le samurai.

På bilden ser vi både den röda och en blå bilen i skuggan under gårdens stora träd. Den finaste detaljen är nog lamporna som sitter längst ut i det kromade röret vid bakrutan.

1971 kom Generals motors med nya, snygga grundkarosser. Karosserna fanns i olika storlekar och varje bilmärke hade sina varianter av varje grundmodell. Här har vi den största Buicken, Electra 225 i en elegant 2-dörrarshardtopversion.

Min egen Pontiac Grand Prix hette i Oldsmobileutförande Cutlass Supreme, som Buick kallades den Regale och som Chevrolet fick den heta Monte Carlo. Alla hade dock sina särpräglade drag. I USA har man alltid varit bra på att rationalisera vilket också fått till följd att tex en lyskontakt passar till många, många modeller under många, många år.

Då och då fundrar jag påatt byta bil, dvs köpa något mindre och mindre bensinslukande. Egentligen borde jag köpa mig en Opel Rekord av årsmodell 1953-633. Under dessa år fanns Rekorden i tre helt olika karosser som alla var amerikanare i miniatyr. Tyskamerikanare brukar jag kalla dem. Lustigast är nog årsmodellerna 1958-60 som är en sorts nerkrymt Buick. Motorerna är mycket klena och bensinförbrukningen nästan försumbar. Dessutom har bilen onekligen charm.

Då och då, sommartid, roar jag mig genom att åka över till Lidingön. En av mina äldsta vänner kommer därifrån och vi brukade åka över och bada ibland med Grandprixen när jag hade köpt den. Det fina med Lidingö är att man där känner sig som förflyttad till landet. Vägen ut mot Elfviks gård tillexempel är fantastisk. Lika fint är det på flera ställen och extra vackert om det har börjat skymma och dofterna tränger in genom de nersänkta rutorna och musiken är den rätta.

Strax efter Klippuden, om man kommer körandes Södra Kungsvägen, ligger en badplats och någon form av småbåtshamn. Alldeles efter badplatsen finns några undanskymda klippor där man med lite tur kan få vara alldeles ensam varma sommardagar. När man ligger där och blundar hör man vattnet och båtarna som passerar förbi. Den kan vara fullkomligt underbart.

Lidingö är också höghus. Bilden ovan har jag tagit genom Grandprixens fönster när jag var ute på hus-spotting. Därav den drämska reflexen.

Då var det alltså första maj igen och allt vad det nu innebär. Redan igår stod det klart att den ena av bränslepumpens två slangar hade torkat, alternativt gnagts av av några råttor. Eftersom nutidens bensinstationer säljer korv och mat, istället för bilrelaterade produkter, blev jag tvungen att köpa någon form av vattenslang på Claes Olson.

Imorse skruvades den fast, men oj vad det sprutade bensin. Efter lite mer skruvande höll den så tätt och jag kunde köra fram bilen ur garaget. Nästan iallfall, för först var jag tvungen att gå från Hornstull till Slussen och tillbaka bara för att bensinmacken på Brännkyrkagatan hade stängt igen (bensinslukande bilar har ofta tom bensintank).

Här och här kan man lära sig mer om Pontiacs Grand Prix-modell (min är från -74). Ibland funderar jag på att byta bil, köpa något mindre och mer smidigt. Kanske en trevlig Sue Ellen-Mercedes? Fördelen är dock att amerikanska bilar är att de är lätta att reparera för lekmannen, dvs mig själv, och att de sällan går sönder.