Publicerat

Patti Page in the land of hi-fi stereo

Patti Page In the land of hi-fi

Runt 1956 gavs det ut mängder av skivor som hette något i stil med ”in hi-fi” eller ”in the land of hi-fi”. Att ljudtekniken gjort stora framsteg hade fått till följd att gemene man kunde tillgodogöra sig den utomordentliga inspelningsteknisk som vid den tiden fanns, åtminstone hos de större bolagen. Patti Page, som sålde ofantliga mängder skivor under detta decennium, valde 1956 att spela in en lp med lite jazzigare material, efter att år efter år ha släppt storsäljare i den lättare genren (”The doggie in the window” bal.a.). Arrangör för skivan blev Pete Rugolo och titeln blev Patti Page in hi-fi. Etiketten var Mercurys jazzetikett EmArcy,

Ett par år senare släpptes denna platta i stereoversion. Mercurys tekniker hade påpassligt spelat in med flerspårsteknik och när stereoskivorna släpptes på marknaden kunde man ge ut albumet på nytt och med den moderna ljudteknikens senaste triumf. Konvultet fick ny formgivning och att det är en stereo-skiva kan man verkligen inte missa.

Patti Page in hi-fi är ett klassiskt studioalbum. Det spelades in 7-8 maj i en studio i Hollywood till en stor orkester med både perkussion och blås. Arrangören, Rugolo, hade aldrig träffat Page innan, men men får förmoda att hon åtminstone hade haft någon chans att läsa arrangemangen innan. Sex av låtarna spelades in den första dagen, och resterande 6 dagen därpå. Rätt imponerande skulle jag säga, men det var väl så det var på den tiden. Det var som bekant först 1948 som man började spela in på tape så de flesta erfarna artister hade vanan inne och behövde bara ett par tagningar innan de satte låten.

Min favorit på detta lättlyssnade album, vars genre i ärlighetens namn borde benämnas jazzinfluerad populärmusik snarare än jazz, är Out of nowhere och Nevertheless. Kanske av sentimentala orsaker, för de är melodier jag tycker om och har tyckte om i många, många år (OBS, Spotifylänkar!). Detsamma får nog sägas gälla My sin som jag har på skiva med en kollega till Page som också spelade in på Mercury men vars namn jag glömt. Pages version är dock bättre (tittade i skivhyllan – det var Georgia Gibbs!). I didn’t know about you är ett lugnare spår som har sina kvalitéer. Arrangemanget är stramt och relativt sparsmakat och Pages röst är vacker. Det är den för övrigt på samtliga spår, men kanske en smula blek. Albumet i sin helhet är dock riktigt bra och verkligen rätt tidstypiskt.

Inte långt efteråt spelade Page in ytterligare två album med Rugolo, The West side och The East side. Bara det förstnämnda finns på dock tillgängligt på Spotify (verkar det som om – plattan kan ju ha bytt titel).

Publicerat

Wilma Cozart Fine in Living Presence

I början av femtiotalet, närmare bestämt 1951, spelade Mercury in sitt första klassiska stycke, Pictures at an Exhibition. Bakom spakarna satt Robert Fine, en erfaren och mycket noggrann ljudtekniker. Skivan möttes av idel lovord i pressen och New York Times ansåg att man som lyssnare befann sig i the living presence vid avlyssningen. Mercurys reklamavdelning döpte raskt serien med klassisk musik till Living presence och därmed var en legendarisk etikett född.

Några år senare började Robert Fine att spela in stereofoniskt. Vid sin sida hade han då sin fru Wilma Cozart Fine, tidigare sekreterare åt dirigenten Antal Dorati (som ledde den orkester som ofta spelade på Living presence-skivorna). Wilma blev snabbt producent och en mycket skicklig sådan. Robert Fine spelade alltid in med endast tre mikrofoner (från början, under monoeran, endast en). Inte färre, ty då var det svårt att få en levande stereobild, inte fler, ty då råkade ljudbilden lätt ur balans.

När så bandinspelningarna skulle graveras till en lp-skiva trädde Wilma in. En stereoskiva har endast två kanaler och Fines inspelning var gjord i tre, så hon fick helt enkelt mixa ned de tre kanalerna till två. Det enklaste hade varit att mixa ner de tre spåren till två på ett nytt ljudband (lätt att göra om eller stoppa om något gick fel), men då hade kvalitén försämrats i och med kopieringen. Wilma satte sig istället vid mixerbordet, ingenjören startade graveringsutrustningen och mixningen gjordes direkt medan skivan snurrade. Att göra fel var inte att tänka på, så hela bandet måste memoreras så att alla justeringar kunde göras i realtid. Vid ljudliga passager måste skivspåren graveras glesare på skivan, Wilma talade därför om för teknikern när en stark passage närmade sig så att han kunde öka avståndet mellan spåren.

Än i denna dag räknas Mercury Living presence som något alldeles extra när det kommer till naturtrogen ljudåtergivning. Genom att Robert Fine använde ett fåtal väl utplacerade mikrofoner erhölls en balans mellan ljudet från orkestern och det orkesterljud som reflekterades av konsertsalen. Wilmas noggranna mixning och sinne för detaljer möjliggjorde inspelningens överförande till lp-skiva med minimal förlust.

Idag spelar man ofta in med mängder av mikrofoner och skapar sedan en perfekt ljudbild i studion genom att lägga samman alla olika ljud och placera ut dem på rätt ställe i ljudbilden. Wilma och Roberts metod var egentligen enkel, men tidskrävande, då den krävde noggranna förberedelser, därför existerar den inte idag.

Wilma Cozart Fine har dock än en gång utfört mixningsarbetet då de gamla banden överförts till digitala DAT-band som sedan resulterat i nya utgåvor på CD. Vissa tycker att hon är gammaldags, då hon inte tillåter att de gamla banden piffas upp med moderna verktyg, men jag tycker att det är bra att hon står på sig. Det skall man göra om man tror på sin sak.

Läs mer om Mercyrys Living presence här, det är en mycket intressant och fyllig artikel. CozartFine avled 2009 och NY Times porträtterar henne här.

Publicerat

Images (EmArcy) by Sarah Vaughan

Jag fyndade ett par EP-skivor häromdagen. Dels hittade jag volym 3 av Musings of Miles (Night in Tunisia/Green Haze), dels fann jag hälften av Sarah Vaughns inspelningar från 2 april 1954, inspelningar som gavs ut på en 10-tums-lp med namnet Images. EP:n som jag köpte var svenskpressad och utgiven på Metronome records och motsvarades av den amerikanska utgåvan på EmArcy: EP-1-6001. Det svenska omslaget är dock ett annat än det ni ser här intill.

Några år senare kom ytterligare en utgåva med dessa Vaughan-spår, en 12-tums lp med titeln Swingin’ Easy. De 8 spåren från 1954 hade då kompletterats med ytterligare trio-inspelningar från 1957. (Här mer information om de olika utgåvorna.)

Jag är svag för Vaughans 40-50-tal, åtminstone de inte alltför schlagerbetonade numren. Polka dots and moonbeams hörde jag första gången sommaren 2007. Den spelades av GBS på hennes flygel en ljus natt i Västerbotten. Texten är så banal och jag tror att den är mest känd i Frank Sinatras 40-talsinspelning. Men vad gör väl det. Lover man och Body and soul är för mig Billie Holidays, men utmärkta och helt självständiga versioner i Vaughans insjungningar. Ackompanjemanget sköts av en trio bestående av John Malachi (piano), Joe Benjamin (bas) och Roy Haynes (trummor). Ni som har Spotify kan lyssna på Swingin’ Easy här.

Publicerat

Lars Gullin och hans Danny’s dream

Lars Gullin, Danny's dream. Emarcy.1954 års bästa skiva enligt Orkesterjournalen var Lars Gullins inspelning av Danny’s dream. Lyssna på den, om den är av någon anledning obekant, ty den är oerhört bra. Jag har nämnt den tidigare och älskar den för att den är fylld av ett svenskt vemod som jag tycker hör glesbygden till.

Det svenska skivbolaget Metronome , som gjorde inspelningen, hade kontakter med amerikanska Mercury records, vars inspelningar de gav ut och vice versa. Det dröjde därför inte länge innan inspelningen gavs ut i USA på Mercurys jazzetikett, EmArcy, och Gullin gjorde sig ett namn även i USA och Down Beat röstade fram honom som bästa nykomling. Inte illa av en artist som aldrig besökte det stora landet i väst.

Femtiotalets jazzutgåvor har ofta omfattande texter på baksidan, även på singlar och EP-skovor. Jag är svag för dessa essäliknande texter och den amerikanska utgåvan till Dannys dream utgör inget undantag. Läs texten på omslagets baksida så förstår ni vad jag menar.

När Nannies Porres album Nära skulle spelas in, var tanken att Lars Gullin skulle arrangera melodierna. Tyvärr avled han och skivan spelades in utan hans hjälp. Hennes version av Danny’s dream är dock mycket bra och väl värd att lyssnas på.