Etikett: Malla Montgomery-Silfverstolpe

Många kända människor som gått till historien har efterlämnat något konkret efter sig, de har varit konstnärer och vid deras död finns tavlorna kvar; de har varit kompositörer och i kvarlåtenskapen finns verk som kommit att bli klassiska; de har varit författare som efterlämnat ett antal böcker åt eftervärlden. Men så finns det människor som inte presterat något riktigt konkret, utan istället lagt ner sin tid och sin själ i sitt liv och på så sätt gått till eftervärlden. En sådan person var Malla Montgomery-Silfverstolpe (1782-1861), ty i kvarlåtenskapen fanns endast hennes dagbok och många små grå påsar där hennes upptecknade minnen förvarades. Malla har istället gått till historien genom att öppna sitt hem i Uppsala för samvaro och på så sätt skapat en smältdegel, en halvprivat offentlig arena för de kulturella personligheter som på den tiden inte gärna kunde hänga på Riche.

Den tid jag nu skall beskriva är 1800-talets första hälft och platsen är Uppsala där överstinnan Silfverstolpe hade sitt hem. Som barn hade hon växt upp hos sin mormor på Edsbergs slott och alltid funnit ett stort intresse i litteraturen, musiken och teatern (som dåförtiden kallades spektakel). Efter några års äktenskap flyttade hon och henens triste make 1812 till Uppsala och det var här det hela började. Genom släktingar blev Malla bekant med skalden, och sedermera professorn, Atterbom. 1816 kom så tyska poetissan Amalia von Helvig till Uppsala och detta kan man säga blev starten på Mallas salong (så kallade man vid den tiden bruket att umgås i privathem). Amalia var vacker och berömd och följaktligen blev Mallas hem ytterst välbesökt.

I Mallas rymliga salonger fanns en rikedom av överfyllda bokskåp, här fanns möbler för alla upptänkliga behov uppradade längst med väggarna, kort sagt var det en miljö som var avgjort lämplig för ett socialt liv. Med Amalia som lockbete bjöd hon hem den redan då berömde Erik Gustaf Geijer, bjöd på te och drömmar (ett bakverk som är särskilt gott om basen utgörs av brynt smör) samt uppmanade Erik Gustaf att ta plats vid fortepianot. Naturligtvis blev det en kärleksaffär, precis som ofta sker idag när människor möts på lokal. Amalia satte sig vid pianot och Geijer lät sina händer följa hennes under förevändningen att demonstrera ett par färdigheter med tangenterna.

Men det fanns ett par moln på deras himmel. Amalia var redan gift och i Värmland väntade Anna-Lisa Lilljebjörn på det sommarbröllop som skulle göra henne till Geijers hustru. Amalia och Erik Gustaf skrev brev och dikter till varandra, men umgänget fick dessvärre ske i andras närvaro, oftast hemma hos Malla eller på promenader och konserter. Dagarna gick och Amalias avsked närmade sig, det var dags för henne att resa hem till Tyskland och major von Helvig. Alldeles innan avresan fick hon och Geijer ett par timmar helt för sig själva i den fagra Sörmländska naturen, timmar som aldrig någonsin redovisades utan helt blev deras gemensamma hemlighet.

Åren gick, Amalia var sedan länge tillbaka i Tyskland, men Malla hade funnit sin plats i livet och hennes salong hade blivit etablerad. Hon styrde med fast hand sällskapslivet och lockade än med högläsning, än med konserter, än med tableaux vivants. Det sistnämnda är en för oss idag bortglömd konstform, där levande människor illustrerar en statisk scen, precis som en tavla. Det rör sig alltså inte om teater utan en form av stilleben. Man kan tänka sig effekten när ljuset dämpades i salongen, matsalsdörrarna öppnades på vid gavel och fram träder en drömsekvens med ungdomens källa, några nymfer och handmålade kulisser.

Det var en strid ström av snillen som gästade Malla och många blev hennes vän. Jenny Lind, kompositören och musikläraren Adolf Fredrik Lindblad och inte minst den unge och vackre Bellmantolkaren Per Ulrik Kernell, som satte Mallas hjärta i brand (översten var numera död). Hon sände honom ett innerligt brev och bifogade en ring med en sten som hon låtit göra. Detta blev upptakten till en kärlekshistoria som till största delen utspelade sig på de tätskrivna ark som skickades dem emellan. Så en dag åkte Kernell utomlands för att bota sin klena hälsa, han hade problem med lungorna. Tyvärr var det ett försök som helt misslyckades. Han dog och begravdes på kyrkogården i Erlangen.

Vänskapen med Amalia gjorde det möjligt för Malla att åka på en bildningsresa till Tyskland, en resa vars huvudsakliga syfte var att en sista gång ta avsked av Per Ulrik vid hans grav i Erlangen. I Berlin fann sig Malla indragen i ett hektiskt nöjesliv där hon genom Amalia bland annat gästade Rakel Varnhagens beryktade salong (hon var en av tidens mest omtalade värdinnor). Bettina von Arnim, den under den tyska romantiken berömda författarinnan, blev hennes vän och hon berättade för Malla om de timmar hon i sin ungdom tillbringade med den då relativt nygifte Goethe i hans hem, och som blev upptakten till en av hans sista passioner. Även Bettinas mor, Max La Roche, hade förtrollats av den berömde författaren och haft en kärleksaffär med honom innan Bettinas födelse. Goethes erotiska moral var tydligen en produkt av det lössläppta 1700-talet.

Hemma i Uppsala fanns det naturligtvis plats för en mer intim samvaro, dagar då Malla tillsammans med en väninna förgyllde en enslig vardagstimme med en flaska vin, pratade om sina tysklandsminnen med sin beresta vän Fredrika Bremer eller i sin ensamhet ägnade sig åt läsning. Men Malla hade näsa för talang och ville inget hellre än att lära känna alla dessa snillen. Kanske var det en ständig känsla av ensamhet som drev henne att hela tiden överträffa sig själv genom att ha de mest framstående konstnärerna i sitt hem och att bjuda på förstklassig underhållning.

För mig är detta fascinerande, att upplåta sitt hem åt talangfulla människor och att hjälpa dem ekonomiskt om så skulle behövas. Malla själv hade ingen större begåvning när det gällde att skriva eller att musicera, hennes stora gärning var just den att hon hade förmågan att nosa upp begåvningar, att samla dem, sammanföra dem, uppmuntra dem och göra dem till sina vänner. Inget tror jag är så viktigt som just möjligheten att mötas. Det Malla gjorde var att erbjuda en arena där dessa möten kunde ägda rum och där hon själv tjänade som katalysator.

Ett visst avtryck har dock Malla själv gjort i litteraturhistorien. Under hela sitt vuxna liv förde hon dagbok och perioden fram till ungefär 1830 sammanställde hon dessa till vad som kom att bli hennes memoarer. Det var dessa som förvarades i de grå papperspåsarna. De utgavs så småningom med början 1908 på Bonniers förlag och består av 4 volymer som innehåller en förträfflig skildring av tiden mellan 1795-1830. Här återser vi det intellektuella Uppsala, vi möter kungligheter och framstående adelsmän, vi får se Tyskland och träffa deras snillen men naturligtvis lär vi känna den unga Malla som alltid är lika orolig att inte vara omtyckt och vill vara alla till lags. Nu väntar jag bara på att Bonniers skall ge ut memoarerna i pocket, precis som de för ett par år sedan gjorde med Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen-svit. Fram till dess hänvisar jag alla till antikvariat och bibliotek för att ta del av denna fascinerande bok, det är en skildring som man verkligen inte bör missa.